Mathias Enard
Compass
Övers. Charlotte Mandell
Fitzcarraldo Editions
Han har, bland mycket annat, kallats ”den nye Balzac” och det verkar råda stor enighet om att Mathias Enard är en av Frankrikes allra klarast lysande litterära stjärnor. Den här entusiasmen blir fullt begriplig för mig när jag läser Compass, som belönats med Goncourt-priset. Det är en annorlunda, bitvis lite frustrerande, men mycket gripande kärleksroman.
Precis som i tidigare romaner komprimerar Enard tiden och rummet – Compass utspelar sig under en natt i en lägenhet – men är desto mer expansiv vad gäller tankar, minnen och associationer. Man kan gott och väl kalla det för ett stream of conciousness-narrativ. Bokens huvudperson och jagberättare är en österrikisk musikolog, Franz Ritter, som är specialiserad på musik med kopplingar till eller från Orienten (begreppet som används i romanen). Han har svårt att sova, sitter och stirrar ut i nattmörkret från sin lägenhet och möter en spöklik spegelbild av sig själv.
I lägenheten ovanför väsnas Herr Gruber och hans hund, en duo som skulle kunna vara inspirerad av den vresige hundägaren och hans byracka i Främlingen av Albert Camus. Ritter har rökt lite opium för att kunna somna. Han har helt nyligen fått reda på att han har en allvarlig sjukdom, en dödlig sjukdom verkar det som. Han har även fått ett brev från Sarah, en fransk orientalist som han sedan länge är djupt och olyckligt förälskad i. Ritter börjar minnas stunderna han tillbringat med henne, ibland på de olika platser han besökt i arabvärlden, Turkiet och Iran. Det går inte, tycker jag, någon helt skarp gräns mellan Ritters kärlek till Sarah och hans och hennes passionerade intresse för Orienten och dess kultur.
De många berättelserna i berättelsen påminner om Tusen och en natt, men Compass har också tydliga drag av essäroman. Gissningsvis har Enard läst Mannen utan egenskaper av Robert Musil – Compass är full av små resonemang och anekdoter om olika akademiska frågor, ofta kopplade till musikologi eller Orientalism. Jag tyckte först att Enard är lite väl generös med supersmala referenser, men samtidigt är väl tanken att visa på mångfalden kopplingar mellan Orienten och Väst.
Franz Ritter är mest intresserad av Orientalismen av den gamla skolan – ett namn som ständigt återkommer är Joseph von Hammer-Purgstall – som kritiseras av Edward Said i klassikern Orientalism, en bok som också nämns i romanen. Ritter verkar medveten om att Orientalismen var en del i Västs dominans, en soft power, men han verkar inte överdrivet kritisk. Men jag tror inte att man ska blanda samman Ritters hållning med Enards. Sarah är nämligen betydligt mer kritisk, mer postkolonialt skolad kanske man skulle kunna säga.
Grundtonen i romanen är melankolisk-romatisk-nostalgisk. Ritter har ju, vad det verkar, fått sin dödsdom. Frågan är om han ens kommer att få träffa Sarah igen. Och han nås av ständigt nya mycket dystra nyheter från inbördeskrigets Syrien – romanen är, bland annat, tillägnad Syriens folk. Men samtidigt har Compass ett äventyrligt och mer lättsamt drag. Den är humoristisk, med en torr och trivsam akademikerhumor. Skildringarna av Ritters resor, inte minst till Istanbul, särskilt besöket i en moské, och Aleppo, är fantastiska som reseskildringar. Samtidigt vet man ju mycket väl att Ritters Aleppo inte längre existerar.
Compass är väldigt ambitiös, kanske till och med så ambitiös att den inte kan leva upp till allt den föresätter sig att uträtta. Jag fattar jämförelsen med Balzac. Romanen rymmer så mycket. Den får mig att vilja lära mig mer om kulturen i arabvärlden, Turkiet och Iran. Den får mig att vilja läsa The Blind Owl av Sadegh Hedayat, som Ritter återkommer till flera gånger. Jag bestämmer mig för att läsa samtliga Mathias Enards romaner.
Besök gärna förlaget Fitzcarraldo Editions hemsida, de har en sällsynt fingertoppskänsla när de väljer titlar. De har även gett ut två tidigare romaner av Enard.
Ola Wihlke