Etikettarkiv: dada Berlin

Recension: 3 New York Dadas + The Blind Man

three-new-york-dadas-and-the-blind-man-5Marcel Duchamp, Henri-Pierre Roché och Beatrice Wood
3 New York Dadas and The Blind Man
Introduktion: Dawn Ades
Övers. Chris Allen
Atlas Press

Av alla modernistiska rörelser är dadasimen (1915-1923?) både den svåraste att få grepp om och roligaste att läsa om, att skapelsemyten är så dunkel bidrar väl till mystiken. Till att börja med var dadaismen snarast en rörelse av rörelser, som enbart knöts samman av likheter vad gäller antikrigiska, antiborgerliga, antirationalistiska och antitraditionalistiska böjelser. Dada, det hörs ju på namnet.

Det är ingen slump att dadaismen uppstod nära inpå första världskriget. Züruch brukar utses till födelseort, sedan spred den sig till exempelvis Berlin och Barcelona. Men det uppstod även en livaktig och extremt inflytelserik dadaistisk rörelse i New York. De visste inte vad som hände i Zürich och de i Zürich var okunniga om New York dada.

När man läser 3 New York Dadas and The Blind Man önskar man nästan att man vore där. Det handlar om bekvämt bohemliv, sponsrat av vidsynta och mycket förmögna människor, utställningar som gör skandal och förändrar konsthistorien, spektakulära baler för att samla in pengar till att starta märkliga tidskrifter, om salonger knökfulla med personer som numer är inskrivna i konst- och litteraturhistorien. Man får intrycket att det fanns fler excentriker på den här tiden.

De tre huvudpersonerna i boken var mitt uppe i smeten, så att säga. Marcel Duchamps är, vare sig du gillar det eller ej, en av 1900-talets mest inflytelserika konstnärer. Hans vän, författaren och konsthandlaren Henri-Pierre Roché (1879-1959), är mest känd för sin sedermera filmatiserade roman Jules et Jim – men i 3 New York Dadas utgör hans ofullbordade roman Victor en av de viktigaste delarna. Karaktären Victor visar sig påminna mycket om Marcel Duchamp. Hans vapendragare Pierre har slående likheter med romanens författare.

Den tredje huvudpersonen i Victor är Patricia. som har slående likheter med Beatrice Wood (1893-1998). Hon var aktris, konstnär och keramiker. Victor handlar om de två fransmännen, som gör tillvaron osäker för anständiga amerikaner, och om Beatrice som, för att göra allt ännu mer komplicerat, älskar både Marcel och Henri-Pierre.

Det här består 3 New York Dadas and The Blind Man av:

Först ett drygt 20 sidor långt och oerhört initierat förord av dadakännaren Dawn Ades

Sedan Henri-Pierre Rochés ofullbordade roman Victor, ett sjuttiotal sidor.

Och sedan två faksimilnummer av legendariska tidskriften The Blind Man, som trion både skapar och medverkar i.

Och så sist men inte minst, utdrag ur Beatrice Woods självbiografiska I Shock Myself.

Alla de här delarna samverkar och ger tillsammans fantastiska inblickar i en rörelse som fortsätter att påverka estetiskt och hur vi ser på och resonerar kring konst. Boken är kanske lite rörig, innan man lärt sig de viktigaste personnamnen, men 3 New York Dadas and The Blind Man är en drömbok för dig som gillar avantgarde i allmänhet och dadaismen i synnerhet. Det är en vacker bok som är gjord i, skulle jag vilja påstå, dadaistisk anda. Atlas Press, som startades 1983, är specialiserat på avantgarde-prosa.

Men jag höll ju nästan på att glömma pissoaren, Marcel Duchamps mest kända verk, Fountain, som blev ratad från en konstutställning öppen för alla och en utställning han dessutom var med att arrangera. Men han skickade in den under pseudonymen Richard Mutt. Fountain är, kan man nog säga, bokens fjärde huvudperson.

Skrev Beatrice Wood, som naturligtvis visste vem Mr. Mutt var, i andra numret av The Blind Man: ”Whether Mr. Mutt with his own hands made the fountain or not has no importance. He CHOSE it. He took an ordinary article of life, placed it so that its useful signifiance disappeared under the new title and point of view – created a new thought for the object.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Recension: ”The Big No” av George Grosz

Layout 1George Grosz
Drawings from two portfolios:
Ecce Homo and Hintergrund
The Big No
Essä: Lutz Becker
Hayward Publishing

Den tyske målaren och grafikern George Grosz undkom nazisterna 1933. Han och hustrun Eva lämnade Tyskland den 12 januari, och anlände i New York tio dagar senare. Den 30 januari blev Adolf Hitler tysk kansler och redan dagen därpå forcerar trupper dörren till Grosz ateljé i Berlin.

Mycket av Grosz konst förstörs av nazisterna och han fanns också representerad på den nationalsocialistiska utställningen Entartete Kunst 1937 i München. Han betraktades som en bolsjevikisk konstnär av nazisterna och är kanske mest känd som tecknare och satiriker. Han var med och etablerade dadaismen i Berlin och deltog även i rörelsen Den nya sakligheten.

En ny bok, The Big No (Hayward Publishing), lyfter fram tecknaren Grosz och den innehåller teckningar från både Ecce Homo (1923) och Hintergrund (1928). Det handlar mest om enkla teckningar med en skarp satirisk udd. Det är teckningar som inte mist vare sin skärpa, uttrycksfullhet eller hårt bitande satiriska udd.

george_grosz_0

Weimarrepubliken är stadd i förfall, moraliskt, politiskt och ekonomiskt. Motsättningarna mellan röda och bruna ligger i öppen dager. Grosz tecknar osentimentalt krigsinvalider, militärer, svartabörshajar, champagnedrickande, cigarrökande och reaktionära borgare och industrialister samt, inte så få nakna och halvnakna kvinnor. Miljöerna är ofta krogen eller fest i lägenhet. Det dricks mycket sekt och öl.

Grosz lyckas verkligen, med förvånansvärt enkla medel, fånga de vagt groteska stämningarna i Weimarrepubliken. Han har väl i själva verket haft ett betydande inflytande på bilden av livet i Weimarrepubliken. Men många av teckningarna skulle utan problem funka i en tidning eller tidskrift idag. På sätt och vis är många av dem tidlösa och The Big No innehåller tveklöst många som tillhör Groszs allra bästa.

En inledande och introducerande essä av Lutz Becker, filmare och curator, sätter in Ecce Homo och Hintergrund i sitt konst- och socialhistoriska sammanhang. Det framstår som helt logiskt att George Grosz räknas som en av 1900-talets allra största satiriker.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner