Etikettarkiv: Damien Hirst

Orden som medicin och gift

1A9A5D5A-BEB1-49E1-9ECF-2CA7B9032285

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Recension: ”Interplay. Neo-Conceptual Art of the 1980s” av Amy L. Brandt

9780262027533_0

Amy L. Brandt
Interplay. Neo-Conceptual Art of the 1980s
MIT Press, 2014

Konsthistorikern och kuratorn Amy L. Brandt gick bort 15 mars i år efter en tids tapper kamp mot sjukdom. Hon hann uppleva den positiva kritik som hennes studie Interplay genererade, men hon blev blott 37 år gammal. Kollegor på The Chrysler Museum of Art och andra inom konstvärlden har vittnat om vilket privilegium det var att arbeta med henne.

Interplay är en lika noggrann som initierad och passionerad studie över en löst sammanhållen grupp konstnärer i East Village i New York på 80-talet, som brukar samlas under beteckningen neo-geo, för att några av dem arbetade med geometriska former. Konstnärerna är målarna Ashley Bickerton, Peter Halley, Sherrie Levine, Allan McCollum, Philip Taaffe och Meyer Vaisman samt skulptörerna Jeff Koons och Haim Steinbach.

Men redan av omslaget till Interplay framgår det att Amy Brandt inte tyckte att neo-geo var någon bra beteckning. Ordet är överstruket. Alternativa beteckningar på rörelsens konst har varit simulationism, neo-pop, neominimalism och postabstraction.

001_fig_007

 Peter Halley, Two Cells with Circulating Conduit, 1986. Acrylic, fluorecent acrylic,
and Roll-a-Tex on canvas, 64 x 104 in. Image courtesy the artist. © Peter Halley

Brandt fastnade istället för beteckningen neokonceptualism, och på sätt och vis är hennes studie ett enda långt argument för att använda denna beteckning, även om den är väldigt mångsidig. Hon skildrar tidsandan väldigt väl och boken inleds med en karta över East Village, från Mercer Street i väst till Avenue D i öst och från 14th Street i norr till Rivington Street i söder. Femton gallerier finns utmärkta på kartan, men det är bara ett urval av dem som fanns då, bland dem Cash/Newhouse Gallery, FUN Gallery, International with Monument och Nature Morte.

Interplay är den första genomgripande studien av den här gruppen konstnärer. De citeras naturligtvis, tillsammans med gallerister, kritiker och andra inom konstvärlden. Kritiken var till en början ganska skeptisk och förvånansvärt mycket låter bekant, kritiken då mot exempelvis Jeff Koons använde ungefär samma argument som kritiken idag.

Man kan nog säga att neokonceptualisterna rent generellt hade ett ambivalent förhållande till den framväxande globala marknadskapitalismen – varumärken, reklam och populärkultur – på ett snarlikt sätt som popkonsten hade det. De åtta konstnärerna kommenterade, kritiserade och drog nytta av de nya idéerna och möjligheterna. Det är den här motsägelsefullheten kritiken mot neokonceptualisterna ofta riktar in sig på. Brandt tonar snarast ned denna kritik, hon framhäver konstverkens kritiska udd.

003_fig_001

Ashley Bickerton, Le Art (Composition with Logos) #2, 1987. Acrylic, bronzing
powders, lacquer, silkscreen on playwood, with chrome-plated brass, anodized
aluminum plus Anylux, 33 x 17 x15 in. Image courtesy the artist and Lehmann
Maupin, New York and Hong Kong. © Ashley Bickerton.

Det finns två skäl till att Amy Brandt förordar beteckningen neokonceptualism. Hon menar att den här gruppen med åtta konstnärer i sina verk visade prov på ett sällsynt stark historiemedvetenhet, i stor utsträckning handlar deras konst om konst, inte sällan med ironi kommenteras tidigare rörelser och riktningar. Därav titeln, Interplay, som väl kan översättas med samspel eller växelverkan.

Det andra, och delvis överlappande skälet, är att den här gruppen om åtta konstnärer, i ovanligt hög utsträckning var influerad av fransk kritisk teori, namn som Roland Barthes, Paul de ManJacques Derrida, Michel Foucault and Julia Kristeva.

003_fig_012

Haim Steinbach, un-color becomes alter ego, 1984. Plastic-laminated wood shelf,
radio-casette player, and latex masks, 31½ x65 x 16 in. Dr. Vezio
Tomasinelli collection. Image courtesy the artist and his studio.

Skriver Brandt apropå kopplingarna till de franska teoretikerna:

”Neoconceptual paintings and sculptures served as platforms for the investigation of intertextual and deconstructive lines of thought and the notion of the author. Neoconceptual artists implicitly suggested other possibilities for art historical and societal structures by highlighting their conventions.”

Ett särskilt kapitel ägnas åt att visa på vikten av postmodern teori för de åtta neokonceptualisterna, men det är fyra av dem som studeras särskilt noggrant: Bickerton, McCollum, Taaffe och Levine. Brandt skriver att dessa fyra tydligast illustrerar kopplingen. Men hon studerar intertextualiteten i flera kapitel som undersöker de åtta konstnärernas förhållande till exempelvis popkonst, minimalism och konceptualism.

Interplay är ett akademiskt arbete, men jag tycker att Brandt skriver föredömligt klart. Det är väldigt underhållande att läsa om en så begränsad grupp i en liten del av New York, när konstmarknaden expanderade så enormt mycket. De åtta konstnärerna utövade sedan ett stort inflytande på konsten, inte mist i Europa och Brandt lyfter fram Jeff Koons och Haim Steinbachs inflytande på Damien Hirst som ett betydande exempel.

Apropå sina Medicine Cabinets, medicinskåp fyllda med förpackningar med läkemedel, har Hirst själv sagt: ”I’d seen Jeff Koons hoovers, and that was what got me to do the Medicine Cabinets. I just badly wanted to do it myself. I felt like I’d sort of stolen his idea but done it in my own way.” Koons gjorde rader av skulpturer av olika slags hushållsapparater, däribland dammsugare. Readymades, mer eller mindre.

Det verkar också som om europeiska samlare och institutioner varit särskilt intresserade av det som de här åtta konstnärerna producerade under just de här åren i East Village. Deras sammanlagda produktion måste vara värd astronomiska belopp idag och många verk finns ju inte ens på maknaden.

Brandts argument för att skrota beteckningen neo-geo till förmån för neokonceptualism framstår som ytterst solida. Tveklöst var neo-geo ett för snävt begrepp. Fångar neokonceptualism istället in för mycket? Det är möjligt att det är så i vissa fall, men neokonceptualism framstår ändå som det avgjort mest meningsfulla av de olika kandidaterna. Konstverken i sig blir mer begripliga och fascinerande om man använder Brandts begrepp som verktyg.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Skateboards designade av Paul McCarthy

3I4A2489-111

Alla foton © Paul McCarthy & The Skateroom

The Skateroom bjuder in konstnärer och låter dem tolka skejtkulturen genom att måla brädor. Sedan tillverkar, marknadsför och säljer The Skateroom de här av konstvärlden välsignade brädorna, som görs i förhållandevis små upplagor. Och tack vare den försäljningen kan The Skateroom stödja icke-vinstdrivande projekt som stärker barn, genom konstnärlig verksamhet eller att åka skateboard.

Och nyligen anslöt Paul McCarthy till de andra konstnärer som redan samarbetar med The Skateroom, som BanksyDamien Hirst och Ai Weiwei. Det var inte länge sedan Paul McCarthys brädor plockades fram ur sina fraktlådor och lanserades och visades upp på MoMA i New York.

SK8-PressRelease-1501-McCarthy-LimitedEd-Final.indd

SK8-PressRelease-1501-McCarthy-LimitedEd-Final.indd

Skateboards med de vanligaste McCarthy-motiven i serier om 250 stycken kostar 3200 euro. Vad en Dirty Dottie-bräda tillverkad i endast 35 exemplar kostar, det törs vi inte ens spekulera i.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser