Tag Archives: David Foster Wallace

Novell 155: ”The Other” av Jorge Luis Borges

9789100114169

Lit Hub publicerade nyligen en artikel med länkar till 10 noveller som publicerats i Playboy. Här finns namn som Italo Calvino, David Foster Wallace och den argentiske mästaren Jorge Luis Borges. ”The Other” är typisk för Borges, handlar om en man som träffar sin dubbelgångare. Det är bara åldern som skiljer de två männen från varandra, vilket trasslar till saker och ting. Novellen är lekfull, elegant och egendomlig. Om du gillar den, så kommer du säkert tycka om Borges Fiktioner (Albert Bonniers Förlag).

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Noveller

Klassiska amerikanska bokrecensioner

Amerikanska Lit Hub är en av mina favoritsajter om böcker. De lägger hela tiden upp nytt material och det är mångskiftande. Sajten är svårslagen om man vill försöka få en viss överblick av vad som kommer ut i USA och hur det tas emot.

Ett roligt inslag är Review of the Day, men jag tycker att deras växande samling med klassiska recensioner, Classic Reviews, är ännu mer underhållande. De är roliga att läsa för att de är välskrivna, för att man får en glimt in i en tid då böcker verkligen var på allvar, för att skribenterna tar ut svängarna, oavsett om de sågar eller hyllar. Jag tycker att det är fullt rimligt att betrakta recensionen som en genre i sig, som man kan läsa utan att ens vara intresserad av att läsa boken i fråga.

Det här är fem av de klassiska recensionerna, ett litet urval.

images (1)

David Foster Wallace recenserar Toward the End of Time av John Updike i The Observer 1997: ”John Updike, Champion Literary Phallocrat, Drops One; Is This Finally the End for Magnificent Narcissists?”

”Mailer, Updike, Roth-the Great Male Narcissists* who’ve dominated postwar realist fiction are now in their senescence, and it must seem to them no coincidence that the prospect of their own deaths appears backlit by the approaching millennium and on-line predictions of the death of the novel as we know it. When a solipsist dies, after all, everything goes with him. And no U.S. novelist has mapped the solipsist’s terrain better than John Updike, whose rise in the 60’s and 70’s established him as both chronicler and voice of probably the single most self-absorbed generation since Louis XIV.”

I den här recensionen, som bitvis är riktigt syrlig, ger sig Wallace kaxigt på en hel författargeneration, som han naturligtvis i någon mån är konkurrent till.

kraus_i_love_dick_omslag_inb_0

David Rimanelli recenserar I Love Dick av Chris Kraus i Bookforum 1998: ”I Love Dick”

”Chris Kraus’ ‘novel’ is a book not so much written as secreted. One is inescapably reminded of Capote’s put-down of Kerouac: that it was typing, not writing. But typing can be used to interesting literary effect. Psychic vomiting and a flat prose style shot through with banal dialogue are staples of a certain kind of ‘experimental’ ecriture, a style particularly appealing to wannabe bad boys (and girls) for its supposed rawness and lack of literary affectation. With I Love Dick, however, that lack of obvious literariness perfectly suits Kraus’ exhibitionism and her readers’ voyeurism.”

Rimanelli är inte direkt överväldigad av Kraus litterära memoar, som nog får sägas ha klassikerstatus idag. Myggor och tigrar av Maja Lundgren, fick ett liknande fientligt mottagande. Om jag minns rätt skrev jag själv en rätt obalanserad recension.

cover.jpg.rendition.460.707

Phoebe-Lou Adams recenserar On The Road av Jack Kerouac i The Atlantic 1957: ”Recensionen”

”JACK KEROUAC’S second novel, On the Road (Viking, $3.95), concerns the adventures of the narrator, Sal Paradise, a war veteran who is studying on the G.I. bill and writing a book between drinks, and his younger friend, Dean Moriarty late of reform school. Neither of these boys can sit still. They race back and forth from New York to San Francisco, they charge from one party to another, they tour jazz joints, and Dean complicates the pattern by continually getting married. At odd moments they devote a little thought to finding Dean’s father, a confirmed drunk who is presumably bumming around somewhere west of the Mississippi.”

Det roliga med den här inledningen är att Adams nästan verkar förebrå de båda huvudkaraktärerna för att de är rastlösa, flänger runt och inte kan sitta still. Det är ju lite det som är idén med romanen, att gestalta den rastlöshet som präglade beatrörelsen. Men recensionen utmynnar i ganska positiva omdömen. Däremot tycker jag att jag ofta hör unga svenska kritiker och författare som dissar hela beatrörelsen. Den verkar inte vara det minsta hipp just nu.

images

”From almost any approach one chooses to take, ‘Speedboat’ is a non‐novel. […] Yet it is a very good book elegantly written, often funny, vivid in its presentation of the absurdities, the small and great horrors, the boobytraps with which our daily existence is strewn. Essentially it is a collage, an assemblage of tiny anecdotes, vignettes, overheard conversations, aphorisms and reflections.”

Den här recensionen är spännande för att den är så ambivalent. Den här romanen, eller icke-romanen, står högt upp på min lista över läsvärda moderna amerikanska klassiker.

9780375726569

Colson Whitehead recenserar A Multitude of Sins av Richard Ford i New York Times 2002:

”Almost every story deals with adultery, invariably in one of two stages: in the final dog days of an affair, or in the aftermath of an affair. The characters are nearly indistinguishable. If I were an epidemiologist, I’d say that some sort of spiritual epidemic had overtaken a segment of our nation’s white middle-class professionals, and has started to afflict white upper-middle-class professionals. These characters could use some good advice, and if they had friends, they might be able to ask for it, but they don’t have friends. Sometimes the men are named Roger or Tom, sometimes the women are named Nancy or Frances. If they have children, we rarely see them.”

Den här recensionen är ganska elak, på ett lite nedtonat passivt aggressivt sätt, men det borde en världsstjärna som Ford kunna ta. Istället ledde den till att Ford spottade på Whitehead och en evighetslång litterär fejd.

Skriv gärna och berätta om du har några svenska favoritrecensioner eller favoritkritiker. Skriv gärna och berätta vad du tycker om dagens litteraturkritik.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar

Litterära termer 43: hysterical realism/hysterisk realism

”Recent novels—veritable relics of St. Vitus—by Rushdie, Pynchon, DeLillo, Foster Wallace, and others, have featured a great rock musician who, when born, began immediately to play air guitar in his crib (Rushdie); a talking dog, a mechanical duck, a giant octagonal cheese, and two clocks having a conversation (Pynchon); a nun called Sister Edgar who is obsessed with germs and who may be a reincarnation of J. Edgar Hoover, and a conceptual artist painting retired B-52 bombers in the New Mexico desert (DeLillo); a terrorist group devoted to the liberation of Quebec called the Wheelchair Assassins, and a film so compelling that anyone who sees it dies (Foster Wallace). Zadie Smith’s novel features, among other things: a terrorist Islamic group based in North London with a silly acronym (kevin), an animal-rights group called fate, a Jewish scientist who is genetically engineering a mouse, a woman born during an earthquake in Kingston, Jamaica, in 1907; a group of Jehovah’s Witnesses who think that the world is ending on December 31, 1992; and twins, one in Bangladesh and one in London, who both break their noses at about the same time. […] This is not magical realism. It is hysterical realism.”

Citerat ur ”Human, All Too Inhuman. On the formation of a new genre: hysterical realism” av James Wood i New Republic, 24 juli 2000.

13069524_o_1

James Wood är helt aktuell med delvis självbiografiska Så nära livet man kan komma (Norstedts). Wood ställer några grundläggande frågor: Vad är det med skönlitteraturen som gör att den kan komma så nära känslan av det självupplevda? Hur kan något påhittat kännas så verkligt? Vilken är fiktionens gåta? Wood anses vara den emgelskspråkiga världens främsta litteraturkritiker, särskilt inriktad på prosa. Hans sätt att kombinera närläsningar och att sätta in prosaberättelser i ett större sammanhang har gjort hans recensioner, essäer och böcker sällsynt populära och inflytelserika. Skriver förlaget: ”Det var till exempel hans recension av Knausgårds Min kamp som satte igång intresset för romanen i hela den anglosaxiska världen. Samma sak med hans ingående läsningar av italienskan Elena Ferrante och ungraren László Krasznahorkai.” (mina fetningar)

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Litterära termer

David Levines författarkarikatyrer

e6aa927924ba900167528f0abff4256d_1024x1024Anton Tjechov

De överdrivet stora huvudena sitter på påfallande små kroppar. Vissa drag är kraftigt framhävda, inte minst näsor och öron och, i Marilyn Monroes fall brösten. Uttrycket är ofta ganska dystert eller som om de olika personerna inte hade sovit eller rakat sig på några dygn. David Levine (1926–2009) är en av Amerikas mest kända och respekterade karikatyrtecknare och han tecknade för flera av landets mest kända publikationer, som New York Times och New Yorker.

Mest kända är emmellertid de flera tusen karikatyrer han tecknade för The New York Review of Books. De publicerades i anslutning till artiklar, recensioner och essäer och avbildar kända historiska och samtida personer, inte minst presidenter. Den person Levine tecknade flest gånger, drygt sextio, var Richard Nixon. Levine låg långt till vänster om Nixon politiskt, så just karikatyrerna av hon0m är ovanligt elaka. Men oavsett om Levine gjorde elaka eller en mer ömsinta karikatyrer, så var de alltid pricksäkra och till och med avslöjande.

Här lyfter vi fram sju karikatyrer av författare, men det finns ett helt galleri att utforska. Levines karikatyrer blev en viktig del av NRYRB:s visuella identitet. De är ganska dyra, ungefär $130, men det går att beställa som inramade tryck. Det finns också en vykortsbox som kostar $10 och en kalender för 2017 som kostar $13.

 

0fabe62c8a52c51abfa72f0b9d6ce8dc_1024x1024

Samuel Beckett

949a68542cd5248bf2ecfd7ed3dbf38b_1024x1024

Italo Calvino

9659c3efc41535fc9d8674372a9c7027_1024x1024

Albert Camus

d0bc3eb432e48ec5b4ba3ef8ed699d7c_1024x1024

Arthur Rimbaud

7bb6b37d66a1caae30a50228f1656100_1024x1024

Toni Morrison

e0f05d0bb16f9d157df529e11860c2ad_1024x1024

David Foster Wallace

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Bokomslag bilder och foto

De mest amerikanska skönlitterära böckerna, enligt resten av världen

Inför 4 juli skickade den amerikanska litteratursajten Lit Hub ut en enkät till personer i andra delar av världen. Frågan löd: Vilka tre skönlitterära böcker tycker du är mest amerikanska? Det är naturligtvis inget vetenskapligt projekt, men man fick svar från 50 författare, redaktörer, förläggare, kritiker och översättare, från sammanlagt 30 länder.

Det här är en del statistik från enkätundersökningen: Antalet nämnda titlar: 96. Böcker skrivna av kvinnor: 19. Det mest populära decenniet: 00-talet. Det minst populära decenniet: 1940-talet. Den äldsta boken: The Autobiography of Benjamin Franklin, Benjamin Franklin (1791). Den nyaste boken: Tenth of December, George Saunders (2013). Mest nämnda författare: William Faulkner (8), Herman Melville (5), F. Scott Fitzgerald (4), J.D. Salinger (4), Mark Twain (4).

Och det här är de tre skönlitterära böcker vi tycker är mest amerikanska:

Moby-Dick (inbunden)

Moby Dick (1850) av Herman Melville

Inte direkt något originellt val, romanen klassas av många som The Great American Novel (GAN). Vi tycker att det för ofta framhålls hur svår och tung Moby Dick är och, visst, det är den på vissa sätt, men den är också oväntat humoristisk och lärorik. I vår recension hittar du fler argument för att ge dig på den stora vita valen.

9780195183429_450

Leaves of Grass (1885) av Walt Whitman

”I celebrate myself,

And what I assume you shall assume,
For every atom belonging to me as good belongs to you.

I loafe and invite my soul,
I lean and loafe at my ease….observing a spear of summer grass.”

Pale King The Air Exp (häftad)

The Pale King/Blek kung (2011) av David Foster Wallace

Många har valt Infinate Jest av David Foster Wallace. Vi väljer, trots att den inte fullbordades, hans sista bok och citerar ur vår recension DFW-biografin av D.T. Max: ”Han kunde uppenbarligen inte få ihop The Pale King, men trots att den är publicerad i ofullbordat skick är det i just denna roman DFW hittar den perfekta balansen mellan humor och tragik, intellekt och känsla. Frågan är om det inte är hans bästa bok.”

Och här följer några andra listor:

De 10 bästa amerikanska romanerna

10 Quintessentially American Novels

What Is the Best Work of American Fiction of the Last 25 Years?

100 Best Novels

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Listor

Christian Lorentzen om kulten kring David Foster Wallace

blekkung-01_0_

Litteraturkritikern Christian Lorentzen skriver i en lång och mycket välskriven artikel – ”The Rewriting of David Foster Wallace” – om hur arvet efter David Foster Wallace har förvaltats. Han skriver om den kult som växt fram under de sju år som gått sedan han tog sitt liv:

”He has become a character, an icon, and in some circles a saint. A writer who courted contradiction and paradox, who could come on as a curmudgeon and a scold, who emerged from an avant-garde tradition and never retreated into conventional realism, he has been reduced to a wisdom-dispensing sage on the one hand and shorthand for the Writer As Tortured Soul on the other.”

Det är med anledning av lanseringen av den nya filmen, med Jason Segal i huvudrollen som DFW, som artikeln skrivs. Och Lorentzen framhåller, nästan lite retsamt, att Wallace inte bara var en schyst snubbe som ville lindra sina läsares ensamhet, han kunde också, det märks särskilt tydligt i reportagen, vara väldigt elak:

”A large part of Wallace’s appeal, for me anyway, was that you could always tell that he was kind of an asshole, ever on the verge of being cruel, and not just to himself. Banishing contempt entirely may be a good way to live, but it’s another kind of death for writing. Which is one reason it’s worth remembering, as the image of Wallace as slacker saint and liberal sage hardens into Hemingwayesque concrete, that he was a Reagan voter and a Perot supporter; a jealous guy who once contemplated buying a gun to knock off a woman’s husband […]”

Lorentzens täta och skarpa artikel är bland det bästa jag läst om David Foster Wallace på länge. Och så passar jag på att tipsa om DFW:s underskattade mästerverk, den ofullbordade romanen Blek kung / The Pale King. Ironiskt och tragiskt nog är det i denna roman Wallace litterära ideal finner sin form och sitt uttryck.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar

Trailern till nya filmen om David Foster Wallace

Via YouTube

Nu har trailern till filmatiseringen av David Lipskys Although Of Course You End Up Becoming Yourself, The End of the Tour, kommit. Boken och filmen skildrar den road trip Lipsky gjorde med David Foster Wallace (1962-2008) under slutskedet av lanseringen av hans stora roman Infinite Jest.

Den förtidigt bortgångne författarens familj reagerade inte positivt när de fick vetskap om filmen:

”David would never have agreed that those saved transcripts could later be repurposed as the basis of a movie.”

Jag har inga åsikter om just Jason Segal, som innehar huvudrollen, men jag har oerhört svårt att se honom som David Foster Wallace, ens i de här korta klippen. Jag associerar snarast till collegehumor. Jag tror att det skulle krävas en erfaren eller mycket lovande karaktärsskådespelare för att få det att funka, men recensionerna från Sundance är överraskande positiva.

Annars är en bra regel att aldrig se filmatiseringar av böcker som man tycker väldigt mycket om, böcker som man har skapat många och tydliga bilder utifrån. Och det samma gäller personer och biopics om dem.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Film video och ljud, Nyheter