Etikettarkiv: David Foster Wallace

Amerikanska Lit Hub är en av mina favoritsajter om böcker. De lägger hela tiden upp nytt material och det är mångskiftande. Sajten är svårslagen om man vill försöka få en viss överblick av vad som kommer ut i USA och hur det tas emot.

Ett roligt inslag är Review of the Day, men jag tycker att deras växande samling med klassiska recensioner, Classic Reviews, är ännu mer underhållande. De är roliga att läsa för att de är välskrivna, för att man får en glimt in i en tid då böcker verkligen var på allvar, för att skribenterna tar ut svängarna, oavsett om de sågar eller hyllar. Jag tycker att det är fullt rimligt att betrakta recensionen som en genre i sig, som man kan läsa utan att ens vara intresserad av att läsa boken i fråga.

Det här är fem av de klassiska recensionerna, ett litet urval.

David Foster Wallace recenserar Toward the End of Time av John Updike i The Observer 1997: ”John Updike, Champion Literary Phallocrat, Drops One; Is This Finally the End for Magnificent Narcissists?”

”Mailer, Updike, Roth-the Great Male Narcissists* who’ve dominated postwar realist fiction are now in their senescence, and it must seem to them no coincidence that the prospect of their own deaths appears backlit by the approaching millennium and on-line predictions of the death of the novel as we know it. When a solipsist dies, after all, everything goes with him. And no U.S. novelist has mapped the solipsist’s terrain better than John Updike, whose rise in the 60’s and 70’s established him as both chronicler and voice of probably the single most self-absorbed generation since Louis XIV.”

I den här recensionen, som bitvis är riktigt syrlig, ger sig Wallace kaxigt på en hel författargeneration, som han naturligtvis i någon mån är konkurrent till.

David Rimanelli recenserar I Love Dick av Chris Kraus i Bookforum 1998: ”I Love Dick”

”Chris Kraus’ ‘novel’ is a book not so much written as secreted. One is inescapably reminded of Capote’s put-down of Kerouac: that it was typing, not writing. But typing can be used to interesting literary effect. Psychic vomiting and a flat prose style shot through with banal dialogue are staples of a certain kind of ‘experimental’ ecriture, a style particularly appealing to wannabe bad boys (and girls) for its supposed rawness and lack of literary affectation. With I Love Dick, however, that lack of obvious literariness perfectly suits Kraus’ exhibitionism and her readers’ voyeurism.”

Rimanelli är inte direkt överväldigad av Kraus litterära memoar, som nog får sägas ha klassikerstatus idag. Myggor och tigrar av Maja Lundgren, fick ett liknande fientligt mottagande. Om jag minns rätt skrev jag själv en rätt obalanserad recension.

Phoebe-Lou Adams recenserar On The Road av Jack Kerouac i The Atlantic 1957: ”Recensionen”

”JACK KEROUAC’S second novel, On the Road (Viking, $3.95), concerns the adventures of the narrator, Sal Paradise, a war veteran who is studying on the G.I. bill and writing a book between drinks, and his younger friend, Dean Moriarty late of reform school. Neither of these boys can sit still. They race back and forth from New York to San Francisco, they charge from one party to another, they tour jazz joints, and Dean complicates the pattern by continually getting married. At odd moments they devote a little thought to finding Dean’s father, a confirmed drunk who is presumably bumming around somewhere west of the Mississippi.”

Det roliga med den här inledningen är att Adams nästan verkar förebrå de båda huvudkaraktärerna för att de är rastlösa, flänger runt och inte kan sitta still. Det är ju lite det som är idén med romanen, att gestalta den rastlöshet som präglade beatrörelsen. Men recensionen utmynnar i ganska positiva omdömen. Däremot tycker jag att jag ofta hör unga svenska kritiker och författare som dissar hela beatrörelsen. Den verkar inte vara det minsta hipp just nu.

Robert Towers recenserar Speedboat av Renata Adler i New York Times 1976:

”From almost any approach one chooses to take, ‘Speedboat’ is a non‐novel. […] Yet it is a very good book elegantly written, often funny, vivid in its presentation of the absurdities, the small and great horrors, the boobytraps with which our daily existence is strewn. Essentially it is a collage, an assemblage of tiny anecdotes, vignettes, overheard conversations, aphorisms and reflections.”

Den här recensionen är spännande för att den är så ambivalent. Den här romanen, eller icke-romanen, står högt upp på min lista över läsvärda moderna amerikanska klassiker.

Colson Whitehead recenserar A Multitude of Sins av Richard Ford i New York Times 2002:

”Almost every story deals with adultery, invariably in one of two stages: in the final dog days of an affair, or in the aftermath of an affair. The characters are nearly indistinguishable. If I were an epidemiologist, I’d say that some sort of spiritual epidemic had overtaken a segment of our nation’s white middle-class professionals, and has started to afflict white upper-middle-class professionals. These characters could use some good advice, and if they had friends, they might be able to ask for it, but they don’t have friends. Sometimes the men are named Roger or Tom, sometimes the women are named Nancy or Frances. If they have children, we rarely see them.”

Den här recensionen är ganska elak, på ett lite nedtonat passivt aggressivt sätt, men det borde en världsstjärna som Ford kunna ta. Istället ledde den till att Ford spottade på Whitehead och en evighetslång litterär fejd.

Skriv gärna och berätta om du har några svenska favoritrecensioner eller favoritkritiker. Skriv gärna och berätta vad du tycker om dagens litteraturkritik.

Ola Wihlke