Etikettarkiv: David Foster Wallace

Recension: ”The David Foster Wallace Reader”

9780241145463

David Foster Wallace
The David Foster Wallace Reader
Hamish Hamilton

David Foster Wallace begick självmord 2008 – han hade plågats att återkommande djupa depressioner – men hans litteratur lever vidare. Han betraktas fortfarande som en av de mest briljanta amerikanska författarna i sin generation. Jag tycker rentav att The Pale King/Blek kung, utgiven efter hans död, en 500 sidor lång ofullbordad roman, innehåller något av det bästa han skrivit. Inledningen är helt magisk och vittnar om att han inte bara är en genial och originell postmodern författare, han prosa är ibland sagolikt vacker.

Men om man vill utforska hans författarskap är The David Foster Reader ett svårslaget val, en tung pjäs på knappt 1000 sidor med utdrag ur romanerna, förutom The Pale King debutromanen The Broom of the System/Systemets sopkvast och Infinite Jest, noveller hämtade ur Girl with Curious Hair, Brief Interviews with Hideous Men och Oblivion och en hel rad reportage och essäer hämtade ur A Supposedly Fun Thing I’ll Never Do Again, Consider the Lobster och Both Flesh and Not.

blekkung-01_0_

På senare år har en biografi om Wallace kommit ut, D.T. Max Every Love Story is a Ghost Story, och han har dykt upp, med bandana och allt, som en karaktär i en roman av Jeffrey Eugenides. Och snart dyker han upp på bio i en film baserad på en bok skriven av journalisten David Lipsky. Wallace har liknats vid ett litteraturens svar på Kurt Cobain. Man kan bara hoppas att han inte bara lever vidare som ikon, utan att hans texter lever vidare och att han upptäcks av nya generationer.

9780141942896

The David Foster Wallace Reader är som en greatest hits och man lockar med en del material som inte tidigare publicerats, men det kanske mest är intressant för inbitna fans. Som novellen ”The Planet Trillaphon as It Stands in Relation to the Bad Thing” som publicerades 1984 i Amherst Review, när DFW bara var 22. Berättaren lider av en depression och har medicinerats, vilket får honom att känna sig alienerad, som om han befann sig på planeten Trillaphon, men (the Bad Thing/depressionen) är så hemsk att den inte är något alternativ. Det är hjärtskärande läsning:

”Imagine feeling really sick to your stomach. Almost everyone has felt really sick to his or her stomach, so everyone knows what it’s like: it’s less than fun. OK. OK. But that feeling is localised: it’s more or less just your stomach. Imagine your whole body being sick like that: your feet, the big muscles in your legs, your collarbone, your head, your hair, everything, all just as sick as a fluey stomach. Then, if you can imagine that, please imagine it even more spread out and total. Imagine that every cell in your body, every single cell in your body is as sick as that nauseated stomach.”

Men huvudnumret i den frikostiga The David Foster Wallace Reader är det Wallace redan är känd för, men boken borde funka både för dem som inte läst Wallace tidigare och dem som läst en hel del. Man får en fantastisk överblick när materialet är så här komprimerat och ordnat kronologiskt.

Oblivion_Stories_book_cover

Men redaktörerna har naturligtvis haft en nästan omöjlig uppgift, bara Infinite Jest är flera hundra sidor längre än The David Foster Wallace Reader. Samtidigt tycker jag att man kan hoppa över debutromanen, The Broom of the System, det kan faktiskt räcka med utdrag. Wallace hade inte själv särskilt höga tankar om boken.

Det jag saknar mest i The David Foster Reader är en kortfattad biografi. Det är uppenbart att hans böcker i någon bemärkelse är självbiografiska, men som läsare är det inget man vill spekulera i. Det kanske betraktas som omodernt att lägga vikt vid det biografiska, men i David Foster Wallace fall är ämnet svårt att undvika. Men The David Foster Reader är till bredden fylld med exempel på att han var en virtuos författare, några av hans bästa noveller finns samlade här, som ”Little Expressionless Animals” och ”Good Old Neon” och han skriver med samma skärpa och intensitet om Kafka som om Roger Federer och reportagen från en lyxkryssning respektive en hummerfestival i Maine är redan klassiker i sin genre.

En bonus är de efterord som följer på bokens olika avdelningar. De är skrivna av bland andra Hari Kunzru, Nam Le, David L. Ulin och Sven Birkerts. Wallace mamma, Sally Foster Wallace, har skrivit en kort men fin introduktion till avsnittet om materialet DFW använde när han undervisade.

Jag tror och hoppas att DFW kommer bli ihågkommen för att han använde postmodernismens arsenal med trick och använde dem för att skriva texter som på många sätt har något traditionellt över sig. DFW var i någon mån en traditionell humanist, en moralist, han var optimistisk, kanske rentav en smula (medvetet) naiv, men hans texter uträttar det han ville att de skulle göra, de får läsaren känna sig något mindre ensam.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

10 böcker som blir film 2015

Jag har inga egentliga belägg, men känslan säger mig att fler och fler böcker filmatiseras. Publishers Weekly har sammanställt en lista med de 10 mest emotsedda filmatiseringarna i år: ”The 10 Most Anticipated Book Adaptations of 2015”.

flynn_morka_platser_omslag_2_inb

Köp

Några av de allra mest emotsedda är naturligtvis filmatiseringen av Fifty Shades of Grey, som säkerligen blir en riktig kioskvältare alldeles oavsett om den omtalade tampongscenen är med eller inte, Gillian Flynns Dark Places och, än en gång, Susan Collins serie Hunger Games.

9781250066626

Köp

Överst på listan har Publishers Weekly dock placerat filmatiseringen av Michael Punkes roman The Revenant, en berättelse om hämnd med en pälsjägare i huvudrollen, spelad av Leonardo DiCaprio, och den regisseras av Alejandro Gonzalez Inarritu. Den är filmad i Albertas vildmark i enbart naturligt ljus och rent filmiskt låter det exceptionellt lovande.

Skriver Gabe Habash om filmfotografen: ”[…] Emmanuel Lubezki – one of the best in the business: he shot The Tree of LifeGravity, Birdman, Children of Men (remember those long takes?), and a whole bunch of other films crammed with frameable shots like this, and this, and this.”

9780141001821M

Köp

Nummer två på listan är en filmatisering av Nathaniel Philbricks In the Heart of the Sea, som tydligen ska skildra den verkliga bakgrunden till den stora amerikanska romanen Moby-Dick. Den här versionen är, skriver Gabe Habash, 100% fri från en skrikande Gregory Peck och man frossar 100% mer på sköldpadda. Att döma av trailern ska man nog inte se filmen om man har läst eller tänker läsa Herman Melvilles Moby-Dick.

9780307592439

Jag ser nog mest fram emot filmatiseringen av David Lipskys Although Of Course You End Up Becoming Yourself, The End of the Tour, men med skräckblandad förtjusning. Boken skildrar den road trip Lipsky gjorde med David Foster Wallace (1962-2008) under slutskedet av lanseringen av Infinite Jest, en annan stor amerikansk roman. Jag har en viss förståelse för reaktionen från den förtidigt bortgångne författarens familj:

”David would never have agreed that those saved transcripts could later be repurposed as the basis of a movie.”

Jag har inga åsikter om just Jason Segal, som innehar huvudrollen, men hur ska man stå ut med att se någon spela David Foster Wallace så här kort tid efter hans död? Men tidiga recensioner från Sundance är väldigt positiva, så man får kanske ta mod till sig.

Annars är en bra regel att aldrig se filmatiseringar av böcker som man tycker väldigt mycket om, böcker som man har skapat många och tydliga bilder utifrån. Och det samma gäller personer och biopics om dem.

Och sedan undrar jag om det bara är jag som tycker att Leonardo DiCaprio bara blir mer och mer lik Marlon Brando?

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Listor

Beväpna dig med en penna när du läser

”There is something predatory, cruel even, about a pen suspended over a text. Like a hawk over a field, it is on the lookout for something vulnerable. Then it is a pleasure to swoop and skewer the victim with the nibs sharp point. The mere fact of holding the hand poised for action changes our attitude to the text. We are no longer passive consumers of a monologue but active participants in a dialogue.”

Citerat ur ”A Weapon for Readers” av Tim Parks på NYRB:s blogg. Park skriver väldigt engagerande om läsning, han har skrivit en rad bra texter på temat.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser

litterära termer 34: transrealism

”Popular fantasy or science fiction stories like Harry Potter or The Hunger Games lack a strong enough reality to be discussed as transrealism. Apparently realistic narratives that sometimes contain fantastic elements, like the high-tech gizmos of spy thrillers, also fail as transrealism because their plots and archetypal characters are very far from real. Transrealism aims for a very specific combination of the real and the fantastic, for a very specific purpose, that seems to have become tremendously relevant for contemporary readers.

The potential list of transrealist authors is both contentious and fascinating. Margaret Atwood for The Handmaids Tale and her novels from Oryx and Crake onwards. Stephen King, when at his best describing the lives of blue-collar America shattered by supernatural horrors. Thomas Pynchon, Don DeLillo and David Foster Wallace, among other big names of American letters. Iain Banks in novels like Whit and The Bridge. JG Ballard, as one of many writers originating from the science-fiction genre to pioneer transrealist techniques. Martin Amis in Time’s Arrow, among others.”

Citerat ur ”Transrealism: the first major literary movement of the 21st century?” av Damien Walter i The Guardian, 24 oktober 2014. Spännande artikel om, som titeln säger, något som eventuellt är seklets första stora litterära rörelse, transrealismen, som framstår som ett mellanting mellan fantasy/sciencefiction och realism. Här kan du ladda ned Rudy Ruckers essä från 1983, A Transrealist Manifesto.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Litterära termer

Månadens hetaste novellsamling

9780374280932Många verkar längta efter Donald Antrims nya roman, men om man gillar noveller är hans nya samling, The Emerald Light in the Air, en av höstens hetaste böcker. Den har fått strålande kritik – vi länkar till två bra recensioner, ett närgånget porträtt och, inte minst, titelnovellen, publicerad i New Yorker tidigare i år. Deborah Treisman och Antrim diskuterar novellen.

Donald Antrim is, after Thomas Pynchon, American literature’s presiding weirdo. He’s a trickster. His books are short, vivid, drastic and surreal, so much so that reading them is like driving 90 miles an hour while in third gear, in the back seat of a jalopy the author has stolen, while he disposes of his drugs by throwing them out the window.”

Citerat ur ”Staging Shakespeare in a Pit, and Other Dubious Calls” av Dwight GarnerNew York Times, 11 september 2014. Strålande recension, Garner jämför Antrim med en John Cheever i toppform.

Think of Donald Barthelme crossed with Don DeLillo: black humor with an existential edge. In the context of ”The Emerald Light in the Air,” however, it’s also something of an oblique strategy, a bit of sleight-of-hand or misdirection that disguises the real concerns of the collection as a way of catching us off our guard. […] I don’t mean to frame this as a criticism; in fact, it’s one of the most exhilarating aspects of the book, that it takes us in unexpected directions, moving from the outlandish to the intimate with the seamlessness of a single breath.”

Citerat ur ”Donald Antrims new story collection goes in unexpected directions” av David L. Ulin i Los Angeles Times, 29 augusti 2014. Ulin beskriver en rörelse i novellerna, som är skrivna under många års tid, mot en mer realistisk prosa. Det beskriver han, och andra kritiker, som något positivt. Recensionerna har över lag varit mycket bra, med mycket jämförelser med stora kanoniserade amerikanska författare.

Ett fantastiskt porträtt av Antrim skrivet av John Jeremiah Sullivan: ”Donald Antrim and the Art of Anxiety” Hela författarskapet diskuteras, och även vänskapen med Jonathan Franzen och Daviid Foster Wallace. Antrim har själv brottats med svåra självtvivel och djupa depressioner. Artikeln väcker lusten att läsa hela författarskapet.

Ola Wihlke

 

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Hur hårt får man såga en bok?

hatchet_jobs_pb”Rick Moody is the worst writer of his generation.”

Det är den inledande meningen i kritikern Dale Pecks omtalade recension av Rick Moodys The Black Veil. Recensionen infördes i New Republic 2002 under titeln ”The Moody Blues”. Den är också en nyckeltext i Hatchet Jobs. Writings on Contemporary Fiction (The New Press, 2005), som är en samling med Dale Pecks ofta essälånga sågningar.

Det var recensionen av The Black Veil som skaffade Peck fler fiender än han kunde hantera, inte minst på tidskriften The Believer. Den utlöste en mindre kritikerstorm, som fick Peck att besluta sig för att begrava yxan för gott. Hatchet Jobs är därför ett slags bokslut över en kritikergärning.

Under läsningen dyker en och samma fråga upp igen och igen: Hur hårt får man såga en bok? Dale Peck, som själv är författare, tar visserligen avsked av kritiken med Hatchet Jobs, men han ber inte om ursäkt för sin kritikergärning, han tycker att det är hans kritiker som överreagerat.

När jag läser Peck kommer jag att tänka på mina egna recensioner, och minns flera i vilka jag tycker att jag gick för långt, recensioner i vilka jag varit raljant och mästrande. En handfull personer kanske rentav förtjänar en ursäkt, men jag tror och hoppas att jag, precis som Peck, inte varit onödigt hård mot debutanter eller mindre kända författare.

Peck skriver väldigt förklenande om olika författare, han avfärdar en roman som låg och på vissa sätt fortfarande ligger mig varmt om hjärtat, Infinite Jest, med orden ”David Foster Wallace has not merely written (and, I might add, found publishers for) what amounts to an airbrushed handjob of Thomas Pynchons fiction: hes done it twice.” Därmed sågar Peck också debuten, The Broom of the System.

Peck ger sig uteslutande på giganter i den samtida engelskspråkiga prosan, de allra, allra största. Förutom Moody och Wallace, storheter som Philip Roth, Colson Whithead, Jim Crace, Julian Barnes och Kurt Vonnegut. Och Dale Peck motiverar väldigt utförligt varför han tycker att en bok inte lever upp till förväntningarna man kan ställa på den, om man betraktar den som ett seriöst ordkonstverk.

Ju mer jag läser Peck desto bättre tycker jag om honom som kritiker, men hans recensioner lider ofta av ett och samma problem: överdrifter. Det är exempelvis inte sant att Rick Moody är den sämsta författaren i sin generation. The Black Veil var ingen lyckad bok, kanske Moodys dittills sämsta, men den inledande överdriften i recensionen tar liksom udden av alla goda argument Peck framför i resten av den långa recensionen.

Det är samma sak med The Broom of the System och Infinite Jest, David Foster Wallace var verkligen inspirerad av Thomas Pynchon – det mesta tyder på att han själv ansåg att detta inflytande inte enbart var av godo – men åtminstone Infinite Jest står sig fortfarande som en originell och väldigt underhållande roman.

Dessutom verkar Dale Peck drivas av en genuin kärlek till litteraturen i allmänhet och romanen i synnerhet. Han har en tydlig linje som han inte viker ifrån, inte ens när han recenserar de coolaste författarna eller författare som tippas vinna Nobelpriset. Han verkar omfatta en teori som är både ganska rolig och lite udda – roten till det mesta som är dåligt med dagens litteratur är… Ulysses av James Joyce.

Det är alltså denna megaklassiker som är den huvudsakliga orsaken till allt som är fel med den samtida prosan. Det är en lång historia men lite förenklat kan man säga att Peck menar att allt för många av dagens författare skriver för andra författare, han är alltså inte någon elitist. Men kanske är det stora problemet ett form av självöverskattning, att litteraturen så att säga står och faller med att just han försvarar den. Överdrifterna kanske mer är ett utslag av desperation än av elakhet?

Hatchet Jobs rekommenderas varmt till alla som är intresserade av samtida amerikansk litteratur och litteraturkritik. Det är inte ofta man man läser något så passionerat om samtida litteratur. Det är en verkligt stimulerande bok, också när man inte håller med, modig och oerhört inspirerande.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

David Foster Wallace vs Bret Easton Ellis

Bret Easton Ellis, enligt David Foster Wallace:

“[American Psycho] panders shamelessly to the audience’s sadism for a while, but by the end it’s clear that the sadism’s real object is the reader herself.”

David Foster Wallace, enligt Bret Easton Ellis:

”I continue to find David Foster Wallace the most tedious, overrated, tortured, pretentious writer of my generation.”

Med tanke på att Bret Easton Ellis attackerat DFW 5-6 gånger, också sedan han gått bort, måste vi nästan utse DFW som segrare i den här kampen. Bret Easton Ellis har hamnat i obalans och verkar inte riktigt kunna acceptera att världen inte finner honom lika intressant och genial som DFW. Lite sorgligt.

Fler författare som förolämpar andra författare: ”Amazing Author Insults That Actually Raise Insults To An Art Form

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser