Etikettarkiv: David Lynch

Michail Gorbatjov försökte få H.W. Bush att få David Lynch att avslöja vem som mördade Laura Palmer

Igår skickade låtskrivaren Ryan Hamilton Walsh en tweet som snart fick mycket stor spridning. Den innehöll ett foto ur Brad Dukes bok Reflections: An Oral History of Twin Peaks och texten ”Gorbachev made HW Bush try and get Lynch to admit who killed Laura Palmer”. Det är en helt fantastisk anekdot, som egentligen inte behöver kommenteras:

B2lARwsCYAELp03

Via Twitter

O.W.

Lämna en kommentar

Under Notiser

”Walk without rhythm / and it won’t attract the worm…”

Christopher Walken brukar vara cool, och se lite latent vansinnig ut, men han har sällan varit så cool som när han jazzar loss i Spike Jonze prisbelönade video till Fatboy Slims ”Weapon of Choice” (2001). Om man bara lyssnar så känns låten kanske aningen daterad, men Walkens släpiga, sexiga och lite rubbade swing tillsammans med Jonzes regi gör att det här bör kunna klassas som en av de svängigaste och roligaste musikvideorna någonsin.

”Walk without rhythm / and it won’t attrack the worm,” är en referens till sciencefictionromanen Dune. Raden ”halfway between the gutter and the stars” är en referens till Oscar Wildes pjäs Lady Windermeres Fan: ”We are all of us in the gutter, but some of us are looking at the stars.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto

En novell varje kväll 39: ”Knock, Knock” av Michelle Berry

Canadian Unity Flag

Canadian Unity Flag (Foto: Wikipedia)

Är det konstigt att jag alltid skriker så mycket, frågar berättaren retoriskt i inledningen av novellen ”Knock, Knock”. Hon är 48 år gammal och hemmafru och beskriver ingående hur barnen och maken, som vanligt, rört till hela hemmet innan de störtat iväg till skolan respektive arbetet. Det blir hennes uppgift att röja i kaoset efter dem och det tar ungefär en timme. Efter lite vila och kaffe sätter hon sig ned och syr nallebjörnar (”Specialty bears.”) Det ger en viss extrainkomst.

”Knock, knock” börjar väldigt realistiskt, smutsigt realistiskt, men efter ett tag skiftar berättelsen karaktär, det kommer nämligen en liten skallig man och knackar på – det är illavarslande att han även säger ”knock, knock” – och stör och tränger sig på. Nu börjar det bli lite obehagligt och en vag David Lynch-känsla börjar prägla novellen. Den får plötsligt lite mer svärta.

Michelle Berrys ”Knock, Knock” hittade vi i The New Quarterly, som är en riktig guldgruva om man söker ny kanadensisk litteratur.

O.W.

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Noveller