Etikettarkiv: De polyglotta älskarna

Lina Wolff: Djävulsgreppet

Lina Wolff
Djävulsgreppet
Albert Bonniers förlag

George: ”Be careful, Martha… I’ll rip you to pieces.”

Martha: ”You aren’t man enough… you haven’t the guts.”

George: ”Total war?”

Martha: ”Total.”

Who’s Afraid of Virginia Woolf? av Edward Albee


En svensk kvinna reser till Florens och där träffar hon en man, en fryntlig liten tjockis med tovigt hår. Hon sätter honom på en sträng diet, frukt till frukost och sallad till middag. Hon förmår honom att börja träna och raka av sitt hår. Hon slänger hans slitna grå t-shirts och föreslår att han ska skaffa ljusa linneskjortor. Han köper rakvatten och lotion. Därmed får mannen bättre självförtroende, han får mer uppmärksamhet av andra kvinnor, och det väcker den svenska kvinnans svartsjuka. Den kommer smygande och snart är hon fast i dess grepp. Den är emellertid mild jämfört med mannens sociopat-svartsjuka.

Vid ett tillfälle säger mannen att kvinnan är tyst som en mus. Det är menat som en komplimang. Han påpekar att hon till och
med öppnar och stänger köksluckor utan att ge ett ljud ifrån sig. Får jag kalla dig Minnie (Mouse), frågar han. Det är okej, säger hon, men då kallar jag dig Mickey (Mouse). Han vill att hans kvinna ska vara tyst som en mus, det ser onekligen ut som ett illavarslande tecken. Djävulsgreppet är en gastkramande roman om svartsjuka och våld.

Det dröjer inte länge förrän Mickey börjar misshandla Minnie. Snart är hon blåslagen, men ingen verkar undra vad hon råkat ut för. Ingen erbjuder hjälp. Vid ett tillfälle vädjar hon om att han inte ska döda henne, varpå han skrattar. Mot slutet av boken får Mickey en bisarr idé, en lösning på hans eskalerande och alltmer sadistiska svartsjuka. Mickey har beställt tid hos en läkare, som har anlitats för att omskära Minnie. Enligt hans snurriga logik ska hans svartsjuka därmed trollas bort. Det är totalt krig, men Minnie har inga vapen att tala om.

En sak jag inte förstår är vad Minnie ser hos Mickey. Han har ingen humor, han är ett platt och statisk figur. Paret verkar inte ens ha roligt i början av förhållandet. Jag trodde att humorn och skrattet var en förutsättning för både passion och kär-lek,
men jag är inte direkt någon specialist.

Mickey säger direkt avtändande saker: ”Alla chefer kör BMW. Det är en naturlag.”

Vid ett tillfälle läser de varsin bok. Minnie läser C.G Jung. Mickey läser en roman av John Grisham. Det ger en viss vink om dem som personer.

En av mina svenska favoritromaner från senare år är Lina Wollfs De polyglotta älskarna. Jag har läst den två gånger och nu, inför den här recensionen, lyssnat på den en gång. Det kanske är orättvist att jämföra Djävulsgreppet och De polyglotta älskarna, som är något av en minor classic, men skillnaderna är så markanta. De polyglotta älskarna är mycket mer originell, oförutsägbar och formmässigt okonventionell. Stilen är mer stringent och säker. Bildspråket är mer egensinnigt och precist. Karaktärerna är rundare och intressantare. Intrigen är svängigare. Vid en jämförelse framstår Djävulsgreppet som en mellanbok.

Apropå Mickey Mouse, en trevligare variant, läs en novell ur Wolffs novellsamling Många människor dör som du.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner