Etikettarkiv: debutroman

Recension: ”Dagar utan ljus, nätter utan mörker” av David Norlin

dagar-utan-ljus-natter-utan-morker

David Norlin
Dagar utan ljus, nätter utan mörker
Weyler

Sverige, eller ett land som påminner en hel del om Sverige, har utsatts för en kärnvapenattack. En fjärdedel av befolkningen utplånas. Ett par decennier senare är en svensk atomubåt utkommenderad på något som liknar ett vedergällningsuppdrag. David Norlins debutroman Dagar utan ljus, nätter utan mörker är en genuint spännande postapokalyptisk berättelse som till stora delar utspelar sig på en ubåt, men som undviker att förlora sig i det tekniska och istället lägger desto större vikt vid psykologiska och existentiella frågor.

Den unga manlige berättaren i romanen, besättningsman på ubåten med uppgift att lyssna efter och tolka ljud, riktar sig till en kvinna, en kvinna som han aldrig träffat men som han har ett unikt band till. De kommunicerar via små apparater som man kan skicka textmeddelanden med. Apparaterna har emellertid inte någon förbindelse när ubåten är på djupt vatten, vilket ofta är nödvändigt för att undgå fiendens upptäckt.

Uppdraget har något undergångsmärkt över sig. När besättningen anländer till flottbasen för att gå ombord på sin ubåt ser de en annan ubåt med en allvarlig skada i skrovet. På kajen ligger flera döda kroppar täckta av filtar. Norlin har en fantastisk förmåga att skapa en förtätad och ödesmättad stämning. Färden ned i djupen tar sin början.

”Dyklarmet ljöd och vattnet forsade in i tankarna. Man kunde höra det fräsande bubblandet genom skrovet även utan hörlurarna. Alla var tysta medan vi sjönk. Vi kände lutningen medan båten tippade svagt för att sedan räta upp sig när trimtankarna justerade vår tyngdpunkt.”

Stämningen blir allt tätare, det spritter i plåten och knakar i skrovet när ubåten går allt djupare. Huvudpersonen, som hela tiden riktar sig till kvinnan, växlar mellan att berätta för henne om tiden före ubåtsuppdraget, om barndomen och om tiden på sjökrigsskolan, och om den allt mer pressande situationen bland besättningen. Ubåtskaptenen är ung och oerfaren och det råder delade meningar om utsikterna att överleva uppdraget.

Jag hade gärna sett att de andra karaktärerna hade utvecklats lite mer, men jag tycker att det här är en riktigt stark debutroman, en riktigt stark roman som bjuder på thrillerartad spänning och en hel del överraskningar. Norlin skapar en väldigt fin rytm med växlingarna mellan dåtid, om kärnvapenattacken, huvudpersonens barndom och hotet mot nationens existens, och nutid, om tillvaron i ubåten som utsätts för allt större påfrestningar och hot.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Hur bra är höstens mest hajpade amerikanska roman?

ladda ned

Garth Risk Hallberg
City on Fire
Knopf

Höstens mest hajpade roman är City on Fire, debutromanen som Garth Risk Hallberg fick $2 miljoner i förskott för efter aggressiv budgivning från flera förlag. Och då var redan filmrättigheterna sålda. Det är en mycket ambitiös, nästan dickensk roman på hela 944 sidor. I intervjuer har Hallberg pekat ut Don DeLillo som en förebild och många har sett likheter med 80-talets kanske mest kända skildring av New York, Fåfängans marknad / The Bonfire of the Vanities av Tom Wolfe. Den senare jämförelsen haltar något, eftersom Wolfes roman är en utpräglad satir, medan City on Fire är anmärkningsvärt fri från satir.

Romanen har ett rikt persongalleri och utspelar sig i New York på 70-talet, då staden var nedgången och snubblande nära en konkurs. På många sätt är boken en hyllning till New York och dess invånare; särskilt mycket handlar den om periodens punkmusik, förutom påhittade artister och band, som Nicki Chaos och Ex Post Facto, Patti Smith, Television, Ramones, Sex Pistols och Clash.

Handlingen utspelar sig mellan julen 1976 till den 13:e juli 1977, då elförsörjningen fallerade och nästan hela New York lades i mörker. Nästan omedelbart började plundringar och mordbränder, och det dröjde ett dygn innan elförsörjningen fungerade igen. Förödelsen var enorm. 3700 personer arresterades.

På nyårsafton 1976 blir en ung kvinna, student och punkare, skjuten i Central Park. Hon hamnar i koma. Det här är den händelse som binder samman de olika karaktärerna i boken, som har vitt skilda bakgrunder – en ung färgad författare, en polis, en punkare, medlemmarna i en av New Yorks rikaste familjer, en reporter, en lärare, en specialist på fyrverkerier, en assistent på ett galleri med flera. I en bitvis bitvis uppskattande recension i New Yorker”The Time of Broken Windows. New York from punk to Trump” – påkekade Louis Menand, som till skillnad från Hallberg var ung när det begav sig, att New York inte var och fortfarande inte är en blandad stad som i romanen. Bokens idealiserade samhällssyn placeras i en dickensk tradition:

”Contrary to what newcomers to the city may imagine, New York is a place where circles almost never intersect, except transactionally – at co-op meetings and parent-teacher conferences, or on jury duty. New Yorkers circulate mostly within their own class and occupational orbits. Manhattan is a hundred small towns unevenly distributed over some twenty-two square miles of city space. But the genre that ‘City on Fire’ belongs to requires a suspension of disbelief on this point. Implausibility is part of the design. The plots of Dickens’s big ‘condition of England’ novels are implausible in the same way. In the London of ‘Bleak House,’ a connection between Lady Dedlock and Jo the street-sweeper didn’t have even a transactional basis.”

Men en roman behöver ju inte nödvändigtvis leva upp till realismens krav för att vara bra och fängslande. Kritiken har varit ganska blandad, men Michiko Kakutani i New York Times var en av dem som mest reservationslöst hyllade romanen:

”Garth Risk Hallberg’s ‘City on Fire’ is a big, stunning first novel and an amazing virtual reality machine, whisking us back to New York City in the 1970s, that gritty, graffitied era when the city tottered on the brink of bankruptcy, when the Bronx was burning and Central Park was a shabby hunting ground for muggers, and the Son of Sam was roaming the streets. Punk rock was being born downtown and starving artists could still rent garrets in Midtown. Vinyl was the music delivery system of choice, writers still wrote on typewriters, researchers relied on microfilm, and no one anyone knew had a cellphone.”

Det är naturligtvis en petitess, men Son of Sam nämns inte ens i romanen. Däremot tycker jag att ”virtual reality machine” är en bra beskrivning av bokens karaktär, men inte som något positivt. Skildringen har bitvis något maskinellt över sig och jag tror att det har att göra med att det är så otroligt många karaktärer att hålla reda på och att Hallberg använder sig av indirekt anföring. Tanken är, tror jag, att författarens röst ska smälta samman med karaktärernas olika röster. Problemet, och det är ett betydande problem, är att de flesta karaktärernas röster låter väldigt likartade. De låter som om de vore skapade av en ung ambitiös författare som velat skriva en stor roman om New York på 70-talet.

Och eftersom perspektivet hela tiden skiftar mellan de olika karaktärerna blir det svårt att skilja dem åt. Det gör att det blir svårt att engagera sig i dem, och det krävs en hel del engagemang om man ska läsa en roman på 944 sidor. City of Fire är dessutom, som det heter, karaktärsdriven. Garth Risk Hallberg har också sagt i intervjuer att alla karaktärer är som aspekter av honom. En eller ett par redaktörer på förlaget – man hystade ju trots allt upp nästan $2 miljoner för boken – borde ha kunnat fixa det här.

Kritiken har som sagt varit blandad, men jag tycker att recensionen av Christian Lorentzen i New York Magazine – City on Fire Is Trying to Have It Too Many Ways” – är den som bäst fångar vad det är som gör att romanen inte fungerar. Han framhåller exempelvis att den är väldigt sentimental och romantiserande. Det är ju inte heller första gången 70-talets New York skildras. Bitvis är Lorentzens recension onödigt elak, Hallberg är (nästan) debutant, men jag håller med om de flesta av hans invändningar och slutsatser:

”Ultimately, Hallberg is trying to have it too many ways. There’s a strong tradition of social novels of New York City — from William Dean Howells’s A Hazard of New Fortunes and the novels of Edith Wharton to DeLillo and Lethem — built on near overdoses of naturalistic detail. Hallberg has tried to yoke the genre to what one character calls a ‘fairy tale,’ but one of the virtues of fairy tales is that they’re usually only a few pages long.”

Spotify-lista: City on Fire

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Recension: ”Agnes” av Peter Stamm

Peter_Stamm_Agnes-page-0011-201x300Peter Stamm
Agnes
Övers. Sofia Lindelöf
Thorén & Lindskog

”Agnes är död. En berättelse dödade henne. Allt jag har kvar av henne är den här berättelsen. Den börjar den där dagen för nio månader sedan när vi träffades för första gången på Chicago Public Library.”

Det är inledningen på Peter Stamms debutroman Agnes från 1998. Det är snarast en kortroman, på ytan en helt vanlig kärleksroman, men den innehåller många komponenter som gjort Stamms författarskap till ett av de allra största samtida i det tyska språkområdet.

Romanen handlar om en schweizisk författare, som håller på att skriva en bok om amerikanska lyxtåg. Han hyr ett litet rum i ett lägenhetshotell men på dagarna är han ofta på Chicago Public Library. Och det är alltså där han träffar Agnes, som är betydligt mycket yngre än vad han är. Hon studerar fysik, atomernas allra minsta byggstenar. ”Djupt inne i nästan allt råder symmetri,” förklarar hon vid ett tillfälle sin fascination för författaren.

Det inte minst märkliga med den här berättelsen är att slutet kommer som en mindre chock, trots att Stamm inleder med att avslöja hur det kommer att sluta. Det är en ganska händelsefattig historia, men den är genuint spännande. Författaren, romanens jagberättare, berättar i saklig ton om hur förhållandet mellan honom och Agnes utvecklas.

Både författaren och Agnes verkar vara enstöringar, det är nästan som om det är ensamheten som för dem samman, snarare än att de är verkligt intresserade av varandra. Men Agnes verkar acceptera författaren för den han är, och ju längre berättelsen fortskrider desto mer äkta verkar hennes kärlek.

Ju mer författaren berättar, på sitt lakoniska och distanserade vis, desto tydligare blir det också att han saknar något känslomässigt. Han verkar inte kunna sätta sig in i Agnes och andras situation, han verkar inte kunna inta deras perspektiv. Han är besläktad med både Walter FaberHomo Faber (1957) av Max Frisch och Meursault i Främlingen (1942) av Albert Camus.

Vad vet du egentligen om mig, utbrister Agnes vid ett tillfälle anklagande. Hon föreslår att han ska skriva en berättelse om dem, så att hon kan förstå vad han tycker om henne. Han svarar att han aldrig vet hur det skall sluta, att han inte har någon kontroll över sina berättelser. Och mer än så kanske man inte ska avslöja.

Agnes börjar alltså som en konventionell kärlekshistoria, men utvecklar sig till något mycket mer mångbottnat, en sinnrikt konstruerad och allt mer skruvad och mörk och kuslig historia. Människans jakt på kärlek och lycka, och svårigheten att nå dem, är teman som återkommer i senare böcker av Stamm.

Agnes är en sensationellt bra roman, inte bara en sensationellt bra debutroman. Sofia Lindelöfs översättning är mycket gedigen.

Thorén & Lindskog, som är ett förlag specialiserat på tyskspråkig litteratur, har även gett ut Stamms roman Sju år. Hans böcker har översatts till 37 språk. Han betraktas som en av Europas främsta författare. 2013 nominerades han till Man Booker International, som första tyskspråkiga författare sedan Günter Grass.

Lyssna på intervju med Peter Stamm.

Tim Parks läser ”Sweet Dreams” av Peter Stamm.

Ola Wihlke

1 kommentar

Under Recensioner

The Believer: Intervju med Lindsay Hunter

9780374533861-e1414628069978

Ugly Girls av Lindsay Hunter (FSG, 2014) Design Charlotte Strick, foto Natalie Dirks.

”I feel and I’ve always felt this impatience, like, let’s cut the crap, let’s say what we mean, let’s be who we are, in total, the good, the bad, the ugly, the farts, the desire, the plain naked desire. The desperation. That is definitely something I work out in my writing. Again and again. […] I’m tired of the same stories being told in the same ways. So I try to write it all. I don’t ignore the ugly. I embrace it wholly. Some days it feels like a noble endeavor. Some days it just feels hacky.”

Citerat ur ”An Interview With Lindsay Hunter”, en intervju gjord av Juliet Escoria för The Believers bloggRecensionElectric Literature. Recension The Riveter Magazine.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Intervjuer