Etikettarkiv: design

Sovjetisk design 1950-1989

D in the USSR 2d

Designed in the USSR: 1950-1989
Moscow Design Museum
Phaidon

Det finns dem som hävdar att oförmågan att förse medborgarna med attraktiva produkter bidrog till Sovjetunionens fall. Design hade länge låg status och det påstås rentav att orden designer och design var bannlysta, istället för designer användes termen ”konstnärlig ingenjör”. Efter Sovjetunionens kollaps var inte designhistorien avseende vardagsprodukter ett prioriterat ämne. Men 2012 grundades Moscow Design Museum på initiativ av eldsjälen Alexandra Sankova.

Tillsammans med förlaget Phaidon har Moscow Design Museum nu sammanställt en praktfull bok: Designed in the USSR: 1950-1989. Phaidon gör alltid vackra böcker, estetiska objekt i egen rätt, och även den här volymen är väldigt visuellt tilltalande. Över 300 objekt presenteras, allt ifrån förpackningar och trycksaker till leksaker, rakapparater, elgitarrer och bilar. Det är framförallt bilderna som talar, även om boken inleds med två korta introducerande texter av Justin McGuirk respektive Sankova och avslutas med en lista med framträdande sovjetiska designers.

193 Satumas

Saturnas vacuum cleaner, 1962–70s, manufactured by the Welding Equipment Plant. Picture credit: courtesy and copyright © Moscow Design Museum (page 193)

 
Ett framträdande tema är rymden, ett tecken på stoltheten över det sovjetiska rymdprogrammet, som en period överglänste den amerikanska motsvarigheten. Rymdraketer på locket till en ask med godis och den klotformade dammsugaren Saturnus är två av många referenser till rymden och rymdprogrammet.

Dammsugaren Saturnus är dessutom ett exempel på influenser från amerikanska produkter, i det här fallet Hoovers dammsugare Constellation, som lanserades 1955. Skillnaden är att Saturnus är helt klotformad och dessutom försedd med en ring av plast, som gör associationen till planeten Saturnus ännu tydligare.

231 Squirrel

Belka A50 (Squirrel) compact car project, 1955-56, Prototype designed by Yuri Dolmatovsky, Vladimir Aryamov, Zeyvang K, K Korzinkin and A Oksentevich. Picture credit: courtesy and copyright © Moscow Design Museum (page 231)

 
082 Anton Mahsa Grib

Anton, Masha and Grib Nevalyashka roly-poly dolls, 1956-70s. Picture credit: courtesy and copyright © Moscow Design Museum (page 82)

 
Jag föreställer mig att många samlare skulle betala betydande summor för många av de här objekten, inte minst radioapparater och annan elektronik. Det finns också bilder på prototyper av telefeoner från 80-talet som är sensationellt coola. Några av dem skulle funka perfekt som rekvisita i en sience fiction-film.

Det jag tycker är mest överraskande med de här drygt 300 objekten, är att så många av dem har något gulligt, mjukt och humoristiskt över sig. Jämför man med sovjetisk propaganda, som den ofta presenteras i väst, ofta hård och kompromisslös, är kontrasten betydande. Mjuka former är inte sällan framträdande. Designed in the USSR: 1950-1989 ger en unik inblick i sovjetiskt vardagsliv.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Recension: ”Ex-formation” av Kenya HARA

cover_gross_2_3

Kenya HARA
Ex-formation
Lars Müller Publishers

Kenya Hara, född 1958, är en av Japans främsta och mest nytänkande grafiska designers. 2002 fick han en viktig rådgivande post på MUJI där han också tog över som art director. Han har en filosofisk hållning till design och har skrivit ett flertal böcker. Den mest kända, åtminstone i väst, är Designing Design, i vilken han bland annat filosoferar kring begreppet ‘tomhet’.

På sätt och vis måste man nog se Haras nya bok, Ex-formation, som en slags fortsättning på Designing Design. Den handlar om värdet av frånvaron av information, att tömma sig på information för att stimulera kreativiteten och hitta nya oväntade lösningar. Den handlar, kanske framför allt, om att bli medveten om hur lite man vet. Skriver Hara i sitt förord om tanken bakom metoden:

”If you can figure out how much you don’t know, the method by which you will know it will appear naturally.”

Det kanske låter flummigt, men blir mer begripligt när man läser den här lilla men drygt 450 sidor omfattande boken.

exformation_152-153_2

All images © Lars Müller Publishers

Ex-formation beskriver, i text och bild, resultatet av de seminarier som Hara lett under tio års tid vid Mushashino Art University. Varje år valde Hara och hans studenter ett tema, exempelvis FLOD, RESORT, VÄXTER, NAKENHET, LUFT och TOKYO. Utifrån dessa teman gjorde studenterna sedan olika projekt inspirerade av Haras metod. I boken beskriver och tolkar Hara de olika projekten, men huvuddelen av boken består av foton, dokumentation av projekten.

exformation_066-067_2

Det är inte lätt att sammanfatta projekten, men de är tveklöst fantasifulla, från det mer konceptuella och experimentella till idéer till produkter som säkert skulle kunna massproduceras. På temat RESORT har Shino Ito, Aya Kazama och Mona Tanaka experimenterat med mjukglass, både själva glassen, genom att använda olika munstycken, och struten. De har tagit fram en liten strut, mer som en munsbit, inspirerad av takoyaki, en japansk maträtt.

exformation_036-037_2

På temat RESORT har Makoto Tomita lekt med tanken på en resort-knapp på olika apparater, exempelvis på en bordsfläkt. Resort-knappen är i Tomitas version den knapp som gör att fläkten rör sig oregelbundet och i olika hastigheter. Det här är bara ett av bokens många projekt som snarare handlar om se saker på ett nytt sätt, än om att hitta på något helt nytt. Genomgående är projekten lekfulla och humoristiska, inte sälla lite vagt absurda.

exformation_256-257_2

Ett av mina favoritprojekt är de leksakspengar Katsuya Yamamoto tagit fram. Det är sedelbuntar i tyg, som är broderade så att man genast identifierar dem som just sedlar. Om det inte redan finns leksakspengar av det här slaget i valutorna dollar, svenska kronor med flera, så borde någon överväga att börja tillverka dem.

exformation_290-291_2

Det är väldigt svårt att välja favoriter bland alla de här projekten. Natsumi Toyodas illustrationer av olika djur som ömsar skinn är väldigt speciella. Hon har studerat hur insekter ömsar skinn och har föreställt sig hur det skulle se ut om exempelvis en elefant, en val eller människa skulle förpuppas.

Men mitt favorittema är TOKYO. På det temat har Moeno Suzuki gjort fantastiska uppdateringar, bland annat inspirerad av symbolen för wi-fi, av traditionella japanska tyger. Sachi Kodera har tagit fram ansiktsmasker som bygger på foton av hundra manliga och hundra kvinnliga ansikten som smälts samman, så att de ska utgöra ett slags genomsnitt.

Allra mest tycker jag om det camouflagetyg som Haruka Matsubara tagit fram. Matsubara har studerat olika stadsdelar i Tokyo, från färgstarka Shinjuku till mer dämpade Setagaya, och har sedan tagit fram tyger med tryck, som han sytt upp t-shirt och byxor av. De olika uppsättningarna smälter in förbluffande väl i respektive stadsdel.

Jag tror att de flesta som är intresserade av design, japansk design i synnerhet, kommer att gilla Ex-formation. Men de som är mer intresserade av Kenya Haras teorier i mer utvecklad form, tror jag snarare borde satsa på Designing Design.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Ny färgstark bok om kimonos

Manami Okazaki
Kimono Now
Prestel

En av många saker som gör Japan till ett så sällsynt intressant land är den extrema spännvidden mellan tradition och förnyelse. Å ena sidan bevarandet av och vördnaden för urgamla traditioner, oavsett om det är teceremonier eller sumobrottning, å andra sidan ett ganska radikalt bejakande av ny teknik. Det är ingen slump att Japan är ledande inom robotteknik.

Kimono Blue Jean denim

Kimono tillverkad i jeanstyg. Foto © Sebastien Lebegue / Prestel

Det finns inte bara en spänning mellan tradition och förnyelse i Japan; det finns också en stark tro på att traditionen måste vara en del av förnyelsen. Denna tanke är tydligt uttalad i det underbara förordet till Kimono Now, som handlar om traditionella och framförallt moderna kimonos. Förordet är, lite otippat, skrivet av Kyotos borgmästare, Daisaku Kadokawa.

Kyoto är det traditionella centret för tillverkning av kimonos och obis. I Kyoto vävs, färgas och broderas tyger i mängder. Kadokawa bär själv en elegant kimono varje dag på jobbet och han framhåller att kimonon, åtminstone i Kyoto, är en del av befolkningens identitet:

”One year after I was elected, in 2009, I decided to wear a kimono every day. I wanted to show as many local and foreign people as possible that kimonos are representative of Kyotos soul and aesthetic sensibilities.” Går det ens att föreställa sig en svensk politiker tala om en svensk produkt på det här sättet?

4949_211_kdj2

Foto © Julian Krakowiak / Prestel

Manami Okazaki har delat in sin bok med fem till stora delar självförklarande rubriker – ”Traditional”, ”New Wave”, ”Art”, ”Fashion” samt ”Pop Culture and Events”. Att läsa hennes bok är lite som att läsa ett glossigt och välgjort modemagasin, ett 200 sidor tjockt specialnummer om kimonos, fyllt med reportage från och intervjuer med designers, tillverkare och försäljare av kimonos och ett omfattande och färgstarkt bildmaterial. Omslagstexten fångar mångfalden:

”From the refined homes of Tokyo to the nightclubs of Kyoto; from gangster chic to Harajuku street style; from ateliers and catwalks to city streets and religious festivals – this book shows how the kimono has continued to be one of Japans most exciting wardrobe elements.”

4949_062_furisode2 Lyxig furisode signerad Teruno Miyake. Foto © Irwin Wong

Det som skiljer Kimono Now från många modemagasin är att Manami Okazaki skriver helt osnobbigt. Hon utgår inte ifrån att vi ska veta exempelvis att en furisode är en traditionell och långärmad kimono eller att skärpet som håller samman kimonon kallas obi. Det märks dessutom att Okazaki både är mycket insatt i och förtjust i sitt ämne. Men hon beskriver, på ett sätt som Daisaku Kadokawa kanske skulle undvika, kimonons värld som tudelad.

”In the contemporary kimono industry there are, by and large, two parallel factions,” skriver Okazaki och berättar att den ena fraktionen utgörs av traditionella tillverkare, vars kunder köper kimonos att användas främst vid olika formella tillfällen, som bröllop och begravningar. Den traditionella kimonon används dessutom av personer som utövar olika traditionella konster, som teceremonin, ikebana (blomsterarrangemang) eller nihon buyo (traditionell dans). Vissa använder dem när de går på kabuki-teater eller striktare tillställningar, om jag inte minns fel har japanska gäster burit kimono på Nobelfesten.

Iroca-Psychedelick

Design Narutoshi Ishikawa. Foto © Sebastien Lebegue / Prestel

”Existing alongside these orthodox types are the moderna kimono aficionados,” skriver Okazaki, men den här fraktionen är mycket svårare att beskriva. Vad som anses modernt skiftar över tid och från designer till designer. Vissa designers gör så flippade kreationer att det enda som påminner om en traditionell kimono är den karakteristiska t-formen. Man leker desto mer med olika textilier, exempelvis jeanstyg, som det översta fotot visar.

Kimonos är gjorda av stora tygstycken, som inte är avpassade för kroppens former, vilket gör att det finns gott om utrymme för stora tryck eller annan dekoration. Ett gemensamt drag för många moderna klädmärken, exempelvis Odasho, är att de vill göra kimonon mer casual, andra, som Jotaro Saito, associerar snarare till haute couture. Saito ska tydligen vara den enda designern av kimonos som varje år har visningar under Tokyo Fashion Week. De beskrivs som en av modeveckans höjdpunkter.

1-4949-256_tf

Design Jotaro Saito. Foto © Teo Maravita / Prestel

Harajuku i västra Tokyo är ett paradis om man gillar olika subkulturer och gatumode, och det är här man ser de mest experimentella kreationerna. Trenderna avlöser varandra och går i vågor – vintage, street och avantgarde. Många av de moderna i kimonobranschen började sin bana i Harajuku. Men de verkar samtidigt väldigt medvetna om att och hur de bryter mot traditionerna.

4949_226_oian6

 Foto @ Manami Okazaki

Det är spännande att läsa om ett 460 år gammalt modehus och om traditionella metoder att väva och färga tyg. Det är spännande att läsa om Harajuku-kids och om växlingarna i gatumodet. Det är spännande att boken i så hög grad bygger på intervjuer, som vittnar om hur stolta både traditionalisterna och förnyarna är över vad de åstadkommer. Det kanske låter lite präktigt, men Kimono Now är väldigt trevlig och lärorik. Den är genuint underhållande och inspirerande.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Fem designers väljer sina favoritomslag 2014

S15-cover-w-outline-1024x945

Den kanadensiska branschtidningen Quill & Quire bad fem designers att välja varsitt favoritomslag ur utgivningen 2014. David A. Gee valde omslaget till en katalog från ett universitetsförlag, McGill-Queens University Press. Vi håller med om att David Drummond designat ett ovanligt roligt, originellt och passande omslag till förlagets vårbokskatalog. Universitetsförlag har sällan så lekfulla omslag på sina kataloger.

Här kan du titta på de fem omslagen och läsa de korta texterna om dem.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Film video och ljud

Recension: ”Bicycle Design. An Illustrated History”

9780262026758

Tony Hadland och Hans-Erhard Lessing
Bicycle Design. An Illustrated History
MIT Press

Med drygt en miljard tillverkade cyklar hittills, räknas den som ett av det vanligaste fordonet i världen. Med den meningen inleder historikerna Tony Hadland och Hans-Erhard Lessing sin magnifika bok Bicycle Design. All Illustrated History. Men om tonfallet i den första meningen är lite stolt, så låter fortsättningen snarare lite indignerad:

”Yet the automobile has received much more attention. Indeed, few areas within the history of technology have been as neglected as the history of the bicycle. In this book we attempt to dig a bit deeper into its history than was done in the earlier scattered literature.”

Bicycle Design kommer ut när det verkar som om cykeln fått en renässans, åtminstone i Sverige. Men jag tror att den tänkte läsaren är en ganska specialintresserad person, för boken är nästan uteslutande inriktad på cykelns teknologiska evolution. Boken ger ett extremt noggrant intryck och den avfärdar också en hel del nationella myter om cykelns tidiga historia. Den börjar med velocipeden och sträcker sig fram till vår tids specialiserade och specialdesignade cyklar.

Det finns särskilda kapitel om växlar, bromsar, sadlar, belysning och olika former av bagageväskor och hållare. Det är mycket riktigt en illustrerad historia, men det illustrerade materialet är också det väldigt tekniskt orienterat, mycket är illustrationer av tekniska detaljer. Man skriver till och med om tekniska innovationer som knappt lämnade ritbordet. Det är är en på många sätt underbar och vacker bok, men det är ingen glassig soffbordsbok med massor av färgfoton av snygga cyklar.

Kapitlen i slutet av boken handlar om olika typer av cyklar: racercyklar, militärcyklar, mountainbikes, cyklar med små hjul och, sist men inte minst, cyklar som man ligger eller halvligger i. Det är bitvis riktigt fascinerande, men Bicycle Design är inte något man sträckläser. För många forskare har den däremot säkert redan blivit ett viktigt referensverk.

Det råder ingen som helst tvekan om att Hadland och Lessing behärskar sitt ämne till fullo, andra experter har redan kallat Bicycle Design ett standardverk och på nätet är många oerhört entusiastiska, men jag kan inte låta bli att tro att den idealiske läsaren är något i stil med en ingenjör eller en väldigt tekniskt intresserad person som älskar att hålla på att finjustera sin cykel inför helgernas långturer. Om du känner någon som passar in på den beskrivningen, så är Bicycle Design ett mycket bra presenttips.

Här kan du bland annat läsa vad som inspirerade de bägge historikerna och om vad de tror om cykelns framtid: ”Five Minutes with Tony Hadland and Hans-Erhard Lessing

Tony Hadlands blogg

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Massimo Vignelli, 1931-2014

1972-map_opt.jpg

”He made his arrival in New York known in a big way, with his drastic redesign of the New York City subway mapAfter the map’s introduction by the MTA on August 7th, 1972, complaints from straphangers started flooding in–about stations that seemed misplaced, about its weirdly square-shaped rendering of Central Park, about water that was beige instead of blue. (Vignelli was strongly opposed to focus groups, and they’d released the map without prior consumer research.) Instead of striving for geographical accuracy, Vignelli had turned the labyrinthine tangle of subway lines into a neat, clear diagram. Color-coded lines ran at 45- or 90-degree angles, and each station was represented as a dot. Design geeks loved this elegant translation of a messy reality into a sleek ”System Map,” as Vignelli called it. Michael Bierut, now a partner at Pentagram, remembers keeping a copy as a souvenir on a trip to the city. Though the MTA ultimately opted for a new design in 1979, Vignelli was tasked in 2011 to create an interactive interpretation his System Map for the MTA’s ”Weekender” program.”

Citerat ut Co.Design:  ”R.I.P. Massimo Vignelli, One Of The Greatest 20th Century Designers

O.W.

Lämna en kommentar

Under Artiklar