Etikettarkiv: design

Intervju med formgivaren Rasmus Pettersson om bokomslag

rilke

Titel: Orfeus-sonetterna
Författare: Rainer Maria Rilke
Förlag: Modernista

”Man köper heldre en vacker bok för en krona än en ful för 50 öre”
— August Strindberg

Jag har intervjuat en rad svenska och amerikanska formgivare, som är särskilt inriktade på böcker och bokomslag. Frågorna har varit ganska snarlika, men svaren har skiftat. Det har varit genuint spännande att få veta hur de, var och en på sitt vis, tänker och arbetar för att göra bästa tänkbara bokomslag. Nu har jag fått möjlighet att ställa några frågor till Rasmus Pettersson, designer och typograf på Modernista, vars böcker har en sällsynt medveten formgivning.

sketchesTitel: Spinoza och jag
Författare: Rebecca Goldstein
Förlag: Fri Tanke

Berätta gärna lite om din bakgrund, om ditt intresse för estetik och om hur du blev grafisk formgivare med särskild inriktning på böcker?

— Jag är uppvuxen långt ut i de västgötska skogarna utanför Ulricehamn, i ett samhälle som heter Grönahög. Ända sedan jag var liten har jag gillat att teckna, och jag minns hur vi i mina tidiga tonår installerade Adobe Photoshop Elements på familjens dator vilket snabbt fick mig att bli duktigt på »photoshoppande«. Jag hängde på diverse internetforum på den tiden, och blev där känd för att vara den som hjälpte alla med att fixa till sina visningsbilder – allt från enkla saker som att göra bakgrunden på en befintlig bild transparent, till att helt och hållet teckna om ett foto i Adobe Illustrator.

— Jag studerade Grafisk design och webbutveckling på Tekniska högskolan i Jönköping och fick sedan jobb på en reklambyrå i samma stad. Det var dock alltid främst den taktila delen av design snarare än det digitala och webbaserade som lockade mig, och jag tenderade dessutom att jobba på ett utpräglat typografiskt sätt i alla projekt (jag fokuserade mycket på gridsystem och att finna matematiska relationer mellan marginaler, typsnittstorlek och baslinje), vilket jag insåg var lite småunderligt i reklambranschen – jag självstuderade nämligen mycket genom att läsa alla böcker om design jag kunde komma över, och var därmed starkt påverkad av bl.a. Jan Tschichold, Robert Bringhurst, Karl-Erik Forsberg, Josef Müller-Brockmann och Dieter Rams.

— På grund av min förkärlek för typografi gjorde jag mina egna små böcker genom att skriva ut dem på byråns skrivare och sedan själv sy ihop ryggen och limma dit ett omslag – det gav mig blodad tand och jag fick för mig att mejla diverse förlag om möjligheten att jobba med dem. Först började jag frilansa tillsammans med Fri Tanke – till en början enbart genom att typografera inlagor, men sedan även med omslag – och blev sedan ganska tätt inpå det anställd av Modernista som designer och typograf.

rasmussen

Titel: Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen
Författare: Bjørn Rasmussen
Förlag: Modernista

Skulle du kunna beskriva den kreativa processen, från början när du får ett uppdrag? Hur många och vilka personer är inblandade innan man valt slutgiltigt omslag och form? Hur skulle du beskriva Modernistas respektive din egen estetik(er) avseende bokomslag?

— Det varierar väldigt mycket från uppdrag till uppdrag – allt från att man läser boken i fråga, till att man läser bitar av den, t.ex. en abstract eller ett lektörsutlåtande. Ibland är inte ens manuset påbörjat, men man får helt enkelt göra det som krävs för att få en tillräckligt tydlig bild av vad boken handlar om för att kunna gå vidare. Jag brukar försöka leta efter någon sorts av essens eller grundtes i boken som man kan abstrahera ner till en visuell representation på omslaget – på så sätt påminner det lite om att göra en logotype för ett företag: logotypen mynnar ju oftast ut i en liten bild som ska symbolisera hela företaget, dess affärsidé och vad det står för. Ungefär samma relation gäller mellan omslaget och bokens innehåll.

— Rent konkret börjar jag nästan alltid med att göra tumnagelskisser på papper. De blir alltid väldigt grova, och helt oläsliga för alla utom mig själv – men poängen med dem är inte att de ska bli snygga, utan att de ska få mig att komma ihåg mina idéer men också för att jag i grova drag ska kunna se om layouten kommer funka på ett omslag eller inte. Jag gillar att börja på papper för man låser sig annars väldigt lätt i datorn. Det går dessutom snabbare att ”tänka” på papper än det går att tänka med hjälp av ett datorprogram.

nietzsche_1

Titel: Om moralens härstamning
Författare: Friedrich Nietzsche
Förlag: Modernista

— Om tiden tillåter brukar jag låta skisserna vila i typ en vecka innan jag går vidare och gör en färdig skiss som kan visas för förlaget. Hur det går till beror förstås helt på vad som ska vara på omslaget – ibland handlar det om ren typografi i InDesign, ibland behöver man rita något ytterligare på papper och skanna in, ibland är det massa photoshoppande som gäller, ibland är det helt en lek med grafiska former i Illustrator… Man gör det som krävs helt enkelt.

— När skissen är klar brukar jag även då föredra att den får »ligga till sig« lite – men även det beror förstås på hur mycket tid man har på sig. När man visar upp skissen blir det ofta en diskussion med flera personer kring huruvida känslan är rätt eller inte (och, rent krasst, om det är snyggt eller inte). Om man gjort ett bra jobb berättar alla hur fantastiskt ens omslag är och allt är frid och fröjd, annars kan det bli en diskussion och man får gå tillbaka till ritbordet. På Modernista diskuterar vi tillsammans, och vi formgivare kan ibland få argumentera lite för att få igenom våra omslag.

”Man kan ofta kan känna igen Modernistaböcker just på dess väldesignade omslag och inlagor.”

bergsten_den_svenska_poesins_historia_omslag_inb

Titel: Den svenska poesins historia
Författare: Staffan Bergsten
Förlag: Modernista

— Modernistas estetik är väldigt präglad av Lars Sundhs skarpa formsinne, och jag tror det är en av de styrkor Modernista är känt för. Man kan ofta kan känna igen Modernistaböcker just på dess väldesignade omslag och inlagor. Specifikt vad omslagen beträffar tenderar de vara väldigt moderna och stilmedvetna: det finns en uttalad princip att försöka uppdatera klassisk litteratur för en ny publik med en modernare form.

— Mitt eget formspråk utvecklas (förhoppningsvis) fortfarande mycket från bok till bok, men jag har definitivt en förkärlek för rena omslag, helst helt typografiska/grafiska. Om jag kan representera bokens idé typografisk brukar jag känna mig rätt nöjd.

Kan du plocka ut tre av dina omslag som du är särskilt nöjd med, och kortfattat beskriva hur du tänkte när du formgav dem?

bradbury

Ray Bradbury – Fahrenheit 451 [Modernista]

— Fahrenheit 451 faller i samma kategori som t.ex. Orwells 1984 och Kafkas Förvandlingen på så sätt att det finns mängder av bra (och mindre bra) omslag för dem – det verkar vara vanligt att designstudenter övar på den typen av omslag. Det gör det svårt att göra något originellt, då alla bra idéer redan är gjorda till döds. Jag beslöt mig dock att inte oroa mig alltför mycket över det och undvek istället att kolla på hur alla andra hade gjort, för jag hade egentligen min idé klar från början: eftersom bokbränning är ett så centralt tema tänkte jag att det vore kul om vår utgåva såg ut som att den existerade i det universum som boken utspelar sig i. Det innebar konkret att boken skulle se ut som om den var halvt uppbränd. Omslaget visar därmed en av sidorna i boken, med titel ”stämplad” rakt över texten. Jag tycker det blev ganska effektfullt.

vetenskapliga_klassiker

Vetenskapliga klassiker, utgivna av Fri Tanke.

— Okej, detta är en hel serie omslag så det kanske är lite fusk, men det känns svårt att välja bara ett av dessa. Det var lite mer jobb än vanligt att hitta känslan för vilket formspråk serien skulle ha, och jag hade i tidigt skede en idé kring författarporträtt som inte landade riktigt rätt. Det är alltid knepigt att göra en hel serie av omslag, för de måste vara tillräckligt enkla och välkonstruerade för att funka med alla potentiella böcker som ska komma ut i framtiden i samma serie – det går t.ex. inte att göra någon specifik och komplex typografisk lösning eftersom alla böcker kommer ha olika titlar. Lösningen blev att hålla typografin stram och istället skapa en illustration av rena färger och former för varje bok som skulle ge en känsla av bokens innehåll, på ett väldigt abstrakt sätt.

— Det löste problemet med att de olika böckerna kan spreta rätt rejält i innehåll – beroende på om det finns något konkret visuellt i boken att hänga upp omslagsillustrationen på eller inte går det att variera hur abstrakta illustrationerna ter sig. För boken om Nils Celsius (ej att förväxla med hans son, Anders Celsius) som handlar mycket om astronomi fanns det många visuella symboler att ta fasta vid, och för Lusten att upptäcka blev det istället mer abstrakt. Att få leka med färger och former på bokomslag är dessutom väldigt kul, vilket underlättar mitt arbete för kommande omslag – och jag hoppas även att det reflekteras i de omslag jag gjort hittills.

forgiftad

Ulf Ellervik – Förgiftad [Fri Tanke]

— Ulf Ellerviks Förgiftad handlar, som titeln antyder, om giftmord. Jag kände direkt att det ämnet tillsammans med den titeln är så pass intressant och gripande i sig att jag ville lyfta titeln stort över hela omslaget, och ge känslan av att hela boken är förgiftad, så att säga. Det innebar att boken fullkomligen behövde lysa av giftgrönt, och för det krävdes en Pantonefärg. Tillsammans med präglingen av de blockiga bokstäverna – och I:et som av ren tur visade sig hamna i mitten av layouten, vilket gav mig idén att byta ut det mot en spruta – blev helheten passande dramatisk.

Skulle du kunna nämna tre omslag, svenska eller utlänska, som du tycker är nära nog perfekta? Och förklara vad som gör dem perfekta?

— Den frågan är lika svår att svara på som »vilka är dina tre favoritlåtar?«! Precis som det finns otaliga bra låtar finns det för många fantastiska omslag för att kunna lista dem – dessutom varierar det från dag till dag vilka man gillar bäst. Här är dock tre som direkt stack ut när jag kollade igenom min omslag-som-är-för-bra-för-att-vara-sanna-mapp:

theFall

Albert Camus – The Fall, design Helen Yentus

Helen Yentus lek med svartvita former för Vintage Books Camus-serie är ett ypperligt exempel på Dieter Rams princip ‘Less but better’. Det är så enkelt och ändå så uttrycksfullt. Alla är underbara, men hur de svartvita formerna på just The Fall får en att känna att man faller in i omslaget är rätt oslagbart.

9780226171715

Scott Herring – The Hoarders, design David Drummond

— Ett mästerligt exempel på vad jag tidigare nämnde är något jag gärna försöker mig på men sällan lyckas med: att göra ett typografiskt omslag där titeln på något sätt förmedlar bokens idé. Hur representerar man en bok om hoarding? Man hoardar bokstäverna i titeln och staplar dem över hela omslaget, förstås. Även Drummonds design för The Reinvention Of The European Radical Right är ett grymt exempel på samma princip.

Klicka för att se bild

Jan TschicholdFormenwandlungen der Et-Zeichen / A Brief History Of The Ampersand, designad av Tschichold

— Allt av Tschichold är förstås guld, och detta har allt: den perfekt utförda typografin, tillsammans med den röda accentfärgen och de stora marginalerna gör detta o så vackert. –zeug har nyligen gett ut ett faksimil på engelska som är att rekommendera.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Och tre bubblare: Omslaget till Byung-Chul Hans Trötthetssamhället av Håkan Liljemärker, Jamie Keenans omslag till Nabokovs Lolita och alla klassikeromslag av David Pearson för Penguin (jag kan omöjligen välja bara ett).

Vad finns det för designtrender just nu, i Sverige och utomlands, vad gäller böcker?

— Centrerad text med stort radavstånd tycker jag man ser ofta! Jag tenderar själv att göra det för jag tycker det ser snyggt ut, men det kanske är en trend som kommer ogillas när vi ser tillbaka på denna tiden i framtiden. I allmänhet verkar även stor typografi på omslag vara populärt (återigen något som jag gillar), och dessutom handtextade titlar. Jag upplever också att bra, klassisk typografi verkar ha fått något av en återkomst, vilket förstås är roligt.

Besök gärna Rasmus portfolio, följ honom på Instagram och Twitter. Där kan du se mer av hans produktion, mängder med sagolika omslag.

Ola Wihlke

 

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Intervjuer

Sovjetisk design 1950-1989

D in the USSR 2d

Designed in the USSR: 1950-1989
Moscow Design Museum
Phaidon

Det finns dem som hävdar att oförmågan att förse medborgarna med attraktiva produkter bidrog till Sovjetunionens fall. Design hade länge låg status och det påstås rentav att orden designer och design var bannlysta, istället för designer användes termen ”konstnärlig ingenjör”. Efter Sovjetunionens kollaps var inte designhistorien avseende vardagsprodukter ett prioriterat ämne. Men 2012 grundades Moscow Design Museum på initiativ av eldsjälen Alexandra Sankova.

Tillsammans med förlaget Phaidon har Moscow Design Museum nu sammanställt en praktfull bok: Designed in the USSR: 1950-1989. Phaidon gör alltid vackra böcker, estetiska objekt i egen rätt, och även den här volymen är väldigt visuellt tilltalande. Över 300 objekt presenteras, allt ifrån förpackningar och trycksaker till leksaker, rakapparater, elgitarrer och bilar. Det är framförallt bilderna som talar, även om boken inleds med två korta introducerande texter av Justin McGuirk respektive Sankova och avslutas med en lista med framträdande sovjetiska designers.

193 Satumas

Saturnas vacuum cleaner, 1962–70s, manufactured by the Welding Equipment Plant. Picture credit: courtesy and copyright © Moscow Design Museum (page 193)

 
Ett framträdande tema är rymden, ett tecken på stoltheten över det sovjetiska rymdprogrammet, som en period överglänste den amerikanska motsvarigheten. Rymdraketer på locket till en ask med godis och den klotformade dammsugaren Saturnus är två av många referenser till rymden och rymdprogrammet.

Dammsugaren Saturnus är dessutom ett exempel på influenser från amerikanska produkter, i det här fallet Hoovers dammsugare Constellation, som lanserades 1955. Skillnaden är att Saturnus är helt klotformad och dessutom försedd med en ring av plast, som gör associationen till planeten Saturnus ännu tydligare.

231 Squirrel

Belka A50 (Squirrel) compact car project, 1955-56, Prototype designed by Yuri Dolmatovsky, Vladimir Aryamov, Zeyvang K, K Korzinkin and A Oksentevich. Picture credit: courtesy and copyright © Moscow Design Museum (page 231)

 
082 Anton Mahsa Grib

Anton, Masha and Grib Nevalyashka roly-poly dolls, 1956-70s. Picture credit: courtesy and copyright © Moscow Design Museum (page 82)

 
Jag föreställer mig att många samlare skulle betala betydande summor för många av de här objekten, inte minst radioapparater och annan elektronik. Det finns också bilder på prototyper av telefeoner från 80-talet som är sensationellt coola. Några av dem skulle funka perfekt som rekvisita i en sience fiction-film.

Det jag tycker är mest överraskande med de här drygt 300 objekten, är att så många av dem har något gulligt, mjukt och humoristiskt över sig. Jämför man med sovjetisk propaganda, som den ofta presenteras i väst, ofta hård och kompromisslös, är kontrasten betydande. Mjuka former är inte sällan framträdande. Designed in the USSR: 1950-1989 ger en unik inblick i sovjetiskt vardagsliv.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Recension: ”Ex-formation” av Kenya HARA

cover_gross_2_3

Kenya HARA
Ex-formation
Lars Müller Publishers

Kenya Hara, född 1958, är en av Japans främsta och mest nytänkande grafiska designers. 2002 fick han en viktig rådgivande post på MUJI där han också tog över som art director. Han har en filosofisk hållning till design och har skrivit ett flertal böcker. Den mest kända, åtminstone i väst, är Designing Design, i vilken han bland annat filosoferar kring begreppet ‘tomhet’.

På sätt och vis måste man nog se Haras nya bok, Ex-formation, som en slags fortsättning på Designing Design. Den handlar om värdet av frånvaron av information, att tömma sig på information för att stimulera kreativiteten och hitta nya oväntade lösningar. Den handlar, kanske framför allt, om att bli medveten om hur lite man vet. Skriver Hara i sitt förord om tanken bakom metoden:

”If you can figure out how much you don’t know, the method by which you will know it will appear naturally.”

Det kanske låter flummigt, men blir mer begripligt när man läser den här lilla men drygt 450 sidor omfattande boken.

exformation_152-153_2

All images © Lars Müller Publishers

Ex-formation beskriver, i text och bild, resultatet av de seminarier som Hara lett under tio års tid vid Mushashino Art University. Varje år valde Hara och hans studenter ett tema, exempelvis FLOD, RESORT, VÄXTER, NAKENHET, LUFT och TOKYO. Utifrån dessa teman gjorde studenterna sedan olika projekt inspirerade av Haras metod. I boken beskriver och tolkar Hara de olika projekten, men huvuddelen av boken består av foton, dokumentation av projekten.

exformation_066-067_2

Det är inte lätt att sammanfatta projekten, men de är tveklöst fantasifulla, från det mer konceptuella och experimentella till idéer till produkter som säkert skulle kunna massproduceras. På temat RESORT har Shino Ito, Aya Kazama och Mona Tanaka experimenterat med mjukglass, både själva glassen, genom att använda olika munstycken, och struten. De har tagit fram en liten strut, mer som en munsbit, inspirerad av takoyaki, en japansk maträtt.

exformation_036-037_2

På temat RESORT har Makoto Tomita lekt med tanken på en resort-knapp på olika apparater, exempelvis på en bordsfläkt. Resort-knappen är i Tomitas version den knapp som gör att fläkten rör sig oregelbundet och i olika hastigheter. Det här är bara ett av bokens många projekt som snarare handlar om se saker på ett nytt sätt, än om att hitta på något helt nytt. Genomgående är projekten lekfulla och humoristiska, inte sälla lite vagt absurda.

exformation_256-257_2

Ett av mina favoritprojekt är de leksakspengar Katsuya Yamamoto tagit fram. Det är sedelbuntar i tyg, som är broderade så att man genast identifierar dem som just sedlar. Om det inte redan finns leksakspengar av det här slaget i valutorna dollar, svenska kronor med flera, så borde någon överväga att börja tillverka dem.

exformation_290-291_2

Det är väldigt svårt att välja favoriter bland alla de här projekten. Natsumi Toyodas illustrationer av olika djur som ömsar skinn är väldigt speciella. Hon har studerat hur insekter ömsar skinn och har föreställt sig hur det skulle se ut om exempelvis en elefant, en val eller människa skulle förpuppas.

Men mitt favorittema är TOKYO. På det temat har Moeno Suzuki gjort fantastiska uppdateringar, bland annat inspirerad av symbolen för wi-fi, av traditionella japanska tyger. Sachi Kodera har tagit fram ansiktsmasker som bygger på foton av hundra manliga och hundra kvinnliga ansikten som smälts samman, så att de ska utgöra ett slags genomsnitt.

Allra mest tycker jag om det camouflagetyg som Haruka Matsubara tagit fram. Matsubara har studerat olika stadsdelar i Tokyo, från färgstarka Shinjuku till mer dämpade Setagaya, och har sedan tagit fram tyger med tryck, som han sytt upp t-shirt och byxor av. De olika uppsättningarna smälter in förbluffande väl i respektive stadsdel.

Jag tror att de flesta som är intresserade av design, japansk design i synnerhet, kommer att gilla Ex-formation. Men de som är mer intresserade av Kenya Haras teorier i mer utvecklad form, tror jag snarare borde satsa på Designing Design.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Ny färgstark bok om kimonos

Manami Okazaki
Kimono Now
Prestel

En av många saker som gör Japan till ett så sällsynt intressant land är den extrema spännvidden mellan tradition och förnyelse. Å ena sidan bevarandet av och vördnaden för urgamla traditioner, oavsett om det är teceremonier eller sumobrottning, å andra sidan ett ganska radikalt bejakande av ny teknik. Det är ingen slump att Japan är ledande inom robotteknik.

Kimono Blue Jean denim

Kimono tillverkad i jeanstyg. Foto © Sebastien Lebegue / Prestel

Det finns inte bara en spänning mellan tradition och förnyelse i Japan; det finns också en stark tro på att traditionen måste vara en del av förnyelsen. Denna tanke är tydligt uttalad i det underbara förordet till Kimono Now, som handlar om traditionella och framförallt moderna kimonos. Förordet är, lite otippat, skrivet av Kyotos borgmästare, Daisaku Kadokawa.

Kyoto är det traditionella centret för tillverkning av kimonos och obis. I Kyoto vävs, färgas och broderas tyger i mängder. Kadokawa bär själv en elegant kimono varje dag på jobbet och han framhåller att kimonon, åtminstone i Kyoto, är en del av befolkningens identitet:

”One year after I was elected, in 2009, I decided to wear a kimono every day. I wanted to show as many local and foreign people as possible that kimonos are representative of Kyotos soul and aesthetic sensibilities.” Går det ens att föreställa sig en svensk politiker tala om en svensk produkt på det här sättet?

4949_211_kdj2

Foto © Julian Krakowiak / Prestel

Manami Okazaki har delat in sin bok med fem till stora delar självförklarande rubriker – ”Traditional”, ”New Wave”, ”Art”, ”Fashion” samt ”Pop Culture and Events”. Att läsa hennes bok är lite som att läsa ett glossigt och välgjort modemagasin, ett 200 sidor tjockt specialnummer om kimonos, fyllt med reportage från och intervjuer med designers, tillverkare och försäljare av kimonos och ett omfattande och färgstarkt bildmaterial. Omslagstexten fångar mångfalden:

”From the refined homes of Tokyo to the nightclubs of Kyoto; from gangster chic to Harajuku street style; from ateliers and catwalks to city streets and religious festivals – this book shows how the kimono has continued to be one of Japans most exciting wardrobe elements.”

4949_062_furisode2 Lyxig furisode signerad Teruno Miyake. Foto © Irwin Wong

Det som skiljer Kimono Now från många modemagasin är att Manami Okazaki skriver helt osnobbigt. Hon utgår inte ifrån att vi ska veta exempelvis att en furisode är en traditionell och långärmad kimono eller att skärpet som håller samman kimonon kallas obi. Det märks dessutom att Okazaki både är mycket insatt i och förtjust i sitt ämne. Men hon beskriver, på ett sätt som Daisaku Kadokawa kanske skulle undvika, kimonons värld som tudelad.

”In the contemporary kimono industry there are, by and large, two parallel factions,” skriver Okazaki och berättar att den ena fraktionen utgörs av traditionella tillverkare, vars kunder köper kimonos att användas främst vid olika formella tillfällen, som bröllop och begravningar. Den traditionella kimonon används dessutom av personer som utövar olika traditionella konster, som teceremonin, ikebana (blomsterarrangemang) eller nihon buyo (traditionell dans). Vissa använder dem när de går på kabuki-teater eller striktare tillställningar, om jag inte minns fel har japanska gäster burit kimono på Nobelfesten.

Iroca-Psychedelick

Design Narutoshi Ishikawa. Foto © Sebastien Lebegue / Prestel

”Existing alongside these orthodox types are the moderna kimono aficionados,” skriver Okazaki, men den här fraktionen är mycket svårare att beskriva. Vad som anses modernt skiftar över tid och från designer till designer. Vissa designers gör så flippade kreationer att det enda som påminner om en traditionell kimono är den karakteristiska t-formen. Man leker desto mer med olika textilier, exempelvis jeanstyg, som det översta fotot visar.

Kimonos är gjorda av stora tygstycken, som inte är avpassade för kroppens former, vilket gör att det finns gott om utrymme för stora tryck eller annan dekoration. Ett gemensamt drag för många moderna klädmärken, exempelvis Odasho, är att de vill göra kimonon mer casual, andra, som Jotaro Saito, associerar snarare till haute couture. Saito ska tydligen vara den enda designern av kimonos som varje år har visningar under Tokyo Fashion Week. De beskrivs som en av modeveckans höjdpunkter.

1-4949-256_tf

Design Jotaro Saito. Foto © Teo Maravita / Prestel

Harajuku i västra Tokyo är ett paradis om man gillar olika subkulturer och gatumode, och det är här man ser de mest experimentella kreationerna. Trenderna avlöser varandra och går i vågor – vintage, street och avantgarde. Många av de moderna i kimonobranschen började sin bana i Harajuku. Men de verkar samtidigt väldigt medvetna om att och hur de bryter mot traditionerna.

4949_226_oian6

 Foto @ Manami Okazaki

Det är spännande att läsa om ett 460 år gammalt modehus och om traditionella metoder att väva och färga tyg. Det är spännande att läsa om Harajuku-kids och om växlingarna i gatumodet. Det är spännande att boken i så hög grad bygger på intervjuer, som vittnar om hur stolta både traditionalisterna och förnyarna är över vad de åstadkommer. Det kanske låter lite präktigt, men Kimono Now är väldigt trevlig och lärorik. Den är genuint underhållande och inspirerande.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Fem designers väljer sina favoritomslag 2014

S15-cover-w-outline-1024x945

Den kanadensiska branschtidningen Quill & Quire bad fem designers att välja varsitt favoritomslag ur utgivningen 2014. David A. Gee valde omslaget till en katalog från ett universitetsförlag, McGill-Queens University Press. Vi håller med om att David Drummond designat ett ovanligt roligt, originellt och passande omslag till förlagets vårbokskatalog. Universitetsförlag har sällan så lekfulla omslag på sina kataloger.

Här kan du titta på de fem omslagen och läsa de korta texterna om dem.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Film video och ljud

Recension: ”Bicycle Design. An Illustrated History”

9780262026758

Tony Hadland och Hans-Erhard Lessing
Bicycle Design. An Illustrated History
MIT Press

Med drygt en miljard tillverkade cyklar hittills, räknas den som ett av det vanligaste fordonet i världen. Med den meningen inleder historikerna Tony Hadland och Hans-Erhard Lessing sin magnifika bok Bicycle Design. All Illustrated History. Men om tonfallet i den första meningen är lite stolt, så låter fortsättningen snarare lite indignerad:

”Yet the automobile has received much more attention. Indeed, few areas within the history of technology have been as neglected as the history of the bicycle. In this book we attempt to dig a bit deeper into its history than was done in the earlier scattered literature.”

Bicycle Design kommer ut när det verkar som om cykeln fått en renässans, åtminstone i Sverige. Men jag tror att den tänkte läsaren är en ganska specialintresserad person, för boken är nästan uteslutande inriktad på cykelns teknologiska evolution. Boken ger ett extremt noggrant intryck och den avfärdar också en hel del nationella myter om cykelns tidiga historia. Den börjar med velocipeden och sträcker sig fram till vår tids specialiserade och specialdesignade cyklar.

Det finns särskilda kapitel om växlar, bromsar, sadlar, belysning och olika former av bagageväskor och hållare. Det är mycket riktigt en illustrerad historia, men det illustrerade materialet är också det väldigt tekniskt orienterat, mycket är illustrationer av tekniska detaljer. Man skriver till och med om tekniska innovationer som knappt lämnade ritbordet. Det är är en på många sätt underbar och vacker bok, men det är ingen glassig soffbordsbok med massor av färgfoton av snygga cyklar.

Kapitlen i slutet av boken handlar om olika typer av cyklar: racercyklar, militärcyklar, mountainbikes, cyklar med små hjul och, sist men inte minst, cyklar som man ligger eller halvligger i. Det är bitvis riktigt fascinerande, men Bicycle Design är inte något man sträckläser. För många forskare har den däremot säkert redan blivit ett viktigt referensverk.

Det råder ingen som helst tvekan om att Hadland och Lessing behärskar sitt ämne till fullo, andra experter har redan kallat Bicycle Design ett standardverk och på nätet är många oerhört entusiastiska, men jag kan inte låta bli att tro att den idealiske läsaren är något i stil med en ingenjör eller en väldigt tekniskt intresserad person som älskar att hålla på att finjustera sin cykel inför helgernas långturer. Om du känner någon som passar in på den beskrivningen, så är Bicycle Design ett mycket bra presenttips.

Här kan du bland annat läsa vad som inspirerade de bägge historikerna och om vad de tror om cykelns framtid: ”Five Minutes with Tony Hadland and Hans-Erhard Lessing

Tony Hadlands blogg

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Massimo Vignelli, 1931-2014

1972-map_opt.jpg

”He made his arrival in New York known in a big way, with his drastic redesign of the New York City subway mapAfter the map’s introduction by the MTA on August 7th, 1972, complaints from straphangers started flooding in–about stations that seemed misplaced, about its weirdly square-shaped rendering of Central Park, about water that was beige instead of blue. (Vignelli was strongly opposed to focus groups, and they’d released the map without prior consumer research.) Instead of striving for geographical accuracy, Vignelli had turned the labyrinthine tangle of subway lines into a neat, clear diagram. Color-coded lines ran at 45- or 90-degree angles, and each station was represented as a dot. Design geeks loved this elegant translation of a messy reality into a sleek ”System Map,” as Vignelli called it. Michael Bierut, now a partner at Pentagram, remembers keeping a copy as a souvenir on a trip to the city. Though the MTA ultimately opted for a new design in 1979, Vignelli was tasked in 2011 to create an interactive interpretation his System Map for the MTA’s ”Weekender” program.”

Citerat ut Co.Design:  ”R.I.P. Massimo Vignelli, One Of The Greatest 20th Century Designers

O.W.

Lämna en kommentar

Under Artiklar