Ben Lerner
10:04
Granta
”As I made and unmade a variety of overlapping narratives out of [the films] found footage, I felt acutely how many different days could be built out of a day, felt more possibility than determinism, the utopian glimmer of fiction.”
─ Ben Lerner
Tre mycket uppskattade diktsamlingar hade Ben Lerner skrivit när han 2011 kom ut med sin första roman, Leaving the Atocha Station. För att vara en ganska smal Künstlerroman, som utspelar sig i en akademisk miljö i Spanien, och gavs ut på ett lite mindre förlag, Coffee House Press, sålde den överraskande bra och, inte minst viktigt, kritikerna älskade boken. Och snart fick Lerner ett erbjudande han inte kunde tacka nej till – ett sensationellt stort förskott, från ett av de stora förlagen i New York, för att skriva en andra roman.
Ben Lerners andra roman 10:04 handlar om en poet som skrivit en novell i New Yorker som fått New Yorks förläggare att börja bläddra i sina checkhäften. I bokens inledning sitter huvudpersonen, som också är berättaren, på en svindyr krog i Chelsea på Manhattan tillsammans med sin agent och firar att han fått ett sensationellt stort förskott för att skriva en roman baserad på novellen.
Det är som om Ben Lerner har valt maträtt med omsorg för att understryka hur surrealistisk och vagt overklig situationen är, att plötsligt vara uppe i smöret – bokens huvudperson och hans litterära agent äter babybläckfisk, små bläckfiskar som har masserats till döds, vilket gör dem nästan obegripligt möra:
”A few months before, the agent had e-mailed me that she believed I could get a ’strong six-figure’ advance based on a story of mine that had appeared in The New Yorker; all I had to do was promise to turn it into a novel. I managed to draft an earnest if indefinite proposal and soon there was a competitive auction among the major New York houses and we were eating cephalopods in what would become the opening scene. ’How exactly will you expand the story?’ she’d asked, far look in her eyes because she was calculating tip.
‘I’ll project myself into several futures simultaneously,’ I should have said, ‘a minor tremor in my hand; I’ll work my way from irony to sincerety in the sinking city, a would-be Whitman of the vulnerable grid.'”
Den här sortens högt uppskruvade medvetenhet präglar hela romanen, men Ben Lerner lyckas otroligt nog undvika att den känns konstruerad, snarare är frågor om livet i konsten och om konsten i livet som en naturlig del av huvudpersonens temperament och karaktär. På ett sätt känns hans självmedvetenhet helt tidstypisk, men på ett annat sätt känns hans känslighet nästan anakronistisk, som en överdrift.
Efter restaurangbesöket tar författaren och hans agent en promenad i New York-natten. Då är det som om bläckfiskarna gör sig påminda – dåligt samvete eller berusning? – och känsligheten tar sig extrema uttryck:
”We sat and watched the traffic and I am kidding and I am not kidding when I say that i intuited an alien intelligence, felt subject to a succession of images, sensations, memories, and affects that did not, properly speaking, belong to me: the ability to perceive polarized light; a conflation of taste and touch as salt was rubbed into the suction cups; a terror localized in my extremities, bypassing the brain completely. I was saying these things out loud to the agent, who was inhaling and exhaling smoke, and we were laughing.”
Tidigt i romanen får man också veta att författaren sannolikt lider av en hjärtåkomma, förmodligen har den med Marfans syndrom att göra, men viktigast av allt: Huvudpersonen vet att han när som helst kan dö, trots att han knappt nått medelåldern, knall och fall, så att säga.
Det medicinska och kroppsliga gör sig påmint också på andra sätt. Författaren, som disponerar sin tid fritt, och hans bästa vän Alex, hon är för tillfället arbetslös, är på ett av sina besök på Metropolitan Museum, typiskt nog står de och tittar på en målning, när Alex börjar en lång utläggning om hur mycket hon längtat efter att få barn de senaste sex åren.
Alex mamma är dessutom dödligt sjuk i cancer och hon är visserligen inte kär i författaren, ”fucking you would be bizarre” har hon vid något tillfälle sagt, men:
”We’re best friends. You can’t live without me. What if you donate the sperm? We could work out your level of involvement. I know it’s crazy and I want you to say yes.”
Skildringen av relationen mellan författaren och Alex är helt underbar, den är varm och ofta hysteriskt rolig, inte minst för att författaren, särskilt när han är berusad, har svårt att dölja att han önskar att de vore mer än bara bästa vänner.
Ben Lerner utforskar alternativ till kärnfamiljen och han utforskar rader av andra sociala band, förhållandet mellan rika och fattiga, mellan lärare och elev, mellan vänner och rent allmänt – människan som moralisk varelse i dagens globaliserade och ultrakapitalistiska värld.
Författaren är medlem i ett kooperativ i Brooklyn som driver en stor livsmedelsbutik med schysta varor. Han kan naturligtvis inte förhålla sig helt icke-ironiskt till denna verksamhet, som ligger som på en ö av välstånd fjärran världens mer akuta problem.
Författaren har också en betydligt yngre vän, tredjeklassaren Roberto, som han har träffat genom en annan vän som är lärare i en tvåspråkig skola. Författaren erkänner att han ställde upp på att vara mentor för Roberto delvis för att öva sina kunskaper i spanska, men han beter sig som vilken farbror eller morbror som helst.
Jag tycker att 10:04 var en av förra årets bästa romaner, den gavs ut 2014 i Amerika. Jag tycker att den även är en av årets bästa romaner, den gavs ut tidigare i vår av Granta i Storbritannien. Det är en av de smartaste och roligaste romanerna jag läst på flera år. Jag fick lite lätt panik när den olästa delen av romanen sakta men säkert blev tunnare. Den är bara drygt 230 sidor lång.
En av de komiska höjdpunkterna är författarens dagsutflykt med Roberto till New Yorks naturhistoriska museum. Det är dinosaurierna som är huvudattraktionen, men författaren är hela tiden livrädd att han ska tappa bort Roberto. Men den allra roligaste episoden är nog när författaren besöker en klinik för att testa om han håller måttet som spermadonator.
Om man vore tvungen av beskriva 10:04 kortfattat skulle man kanske kunna säga att den handlar om att röra sig mellan olika världar. Den handlar om olika vägar och alternativa möjligheter: ”I’ll project myself into several futures simultaneously.” Det här är ett ovanligt tydligt citat apropå känslan av att röra sig mellan skilda världar:
”Despite the bright hospital lighting, emerging onto the street felt like crossing from night into day, or from a darkened theater, a matinee, into sunlight, or I imagined, like surfacing in a submarine – the threshold between the hospital and its outside was like a threshold between worlds, between media.”
Titeln 10:04 anspelar på klockslaget i Back to the Future när blixten slår ned i tornet på domstolsbyggnaden och gör det möjligt för Marty att återvända till 1985. Ett stort tema i boken är gränserna mellan konsten och verkligheten och det som eventuellt finns mellan de gränserna. Finns det något tredje, utöver fakta och fiktion? Sanningen kanske? Eller poesin? Romanen är till övervägande delen berättad i jagform, men det skiftar ibland:
”And because his narrator was charachterized above all by his anxiety regarding the disconnect between his internal experience and his social self-presentation, the more intensely the author worried about distinguishing himself from the narrator, the more he felt he had become him.”
Romanen handlar som sagt mycket om böcker, film, foto, konst, men det sublima och det vackra kan dyka upp där huvudpersonen minst anar det. Ben Lerner gör inte som Karl Ove Knausgård anspråk på att berätta en helt verklighetsbaserad berättelse. Han gör å andra sidan inte heller anspråk på att berätta en helt fiktiv berättelse.
Jag längtar faktiskt redan efter att läsa om 10:04 även om det naturligtvis verkar förnuftigare att läsa debutromanen Leaving the Atocha Station först. Oavsett vilket: Jag tror att jag förstår exakt vad Lerner menar med ”the utopian glimmer of fiction”.
Läs mer om boken: ”Månadens hetaste roman, november 2014”
Citat ur mycket bra intervju/samtal mellan Ben Lerner och Ariana Reines:
”For me, the cow is a real modernist figure. I feel like after God died, the cow became the onlooker in great works of modernism. It’s the witness in Joyce, it shows up again and again – for me, it’s like the residue of the divine in the twentieth century.”
I vår serie Veckans dikt finns Lerner representerad med en dikt. När vi mejlade och frågade om vi fick publicera ”Didactic Elegy” kom svaret snabbt och utan krusiduller: ”sure!” Det är vi tacksamma för.
Ola Wihlke