Etikettarkiv: dikt

”On Earth We’re Briefly Gorgeous” av Ocean Vuong


Ocean Vuong
On Earth We’re Briefly Gorgeous
Penguin Press

”A lyrical work of self-discovery that’s shockingly intimate and insistently universal… Not so much briefly gorgeous as permanently stunning.”
— Ron Charles, The Washington Post

Det här är tveklöst en av de romaner som kritikerhajpades mest 2019 och, som om inte det vore nog, så har den, trots sin lyrisk-litterära stil, klättrat högt upp på bestseller-listorna. Och det trots att Ocean Voung, född i Vietnam 1988 men bosatt i USA sedan länge, romandebuterar med On Earth We’re Briefly Gorgeous / En stund är vi vackra på jorden (Natur & Kultur). Tidigare har Vuong kommit ut med en diktsamling – Night Sky with Exit Wounds (Copper Canyon Press) / Natthimmel med kulhål (Modernista). Den belönades med ett T. S. Eliot Prize.

Huvudpersonen i romanen kallas Little Dog. Han är, precis som Voung, född i Vietnam. Hans mamma, Rose, traumatiserades under Vietnamkriget och flydde hals över huvud till USA, precis som Voungs mamma. Rose slår Little Dog, tills han blir 13 och kan slå tillbaka. Det verkar meningsfullt att kalla On Earth We’re Briefly Gorgeous för autofiktion, men det är också en immigrantroman, en roman om den trassliga förhållandet mellan mor och son, en roman om hur USA:s utrikespolitik sätter igång spiraler av våld. Det är en queer-roman, handlar om hur Little Dog träffar och umgås med sin första pojkvän. Och det är en A Portrait of the Artist as a Young Man-roman.

Texten presenteras som om den vore ett brev, från Little Dog till Rose, som emellertid inte kan läsa. Och hon skulle under inga omständigheter låta Little Dog lära henne att läsa, det skulle rubba maktbalansen dem emellan, en maktbalans som Rose arbetat hårt för att upprätthålla. Little Dog ser moderns trauma, och han ser allt hon har gjort för honom. Det finns åtskilliga vackra och ömsinta skildringar av hur Little Dog iakttar Rose snär hon sliter ont på olika nagelsalonger.

När man läser det här ”brevet” och blir varse hur mycket känslor och tankar Little Dog investerat i det, blir man gråtfärdig. Han skriver för att han vill att mamman ska förstå vem han är och vem han har blivit – de lever ju på sätt och vis i två skilda världar. Det skulle nästan vara olidligt att läsa On Earth We’re Briefly Gorgeous om den inte vore så sagolikt vacker, ända ned på meningsnivå, metaforriken är bländande. Språket är både precist och egensinnigt – man skulle kunna förstora upp sidorna och ha dem som posters på väggen.

Veckans dikt 101: ”Torso of Air” av Ocean Vuong 

Ocean Vuong: The 10 Books I Needed to Write My Novel. On Herman Melville, Theresa Hak Kyung Cha, James Baldwin, lê thị diễm thúy, and More

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Veckans dikt 118: ”I Sing the Body Electric” av Walt Whitman

I sing the body electric,
The armies of those I love engirth me and I engirth them,
They will not let me off till I go with them, respond to them,
And discorrupt them, and charge them full with the charge of the soul.
Was it doubted that those who corrupt their own bodies conceal themselves?
And if those who defile the living are as bad as they who defile the dead?
And if the body does not do fully as much as the soul?
And if the body were not the soul, what is the soul?
The love of the body of man or woman balks account, the body itself balks account,
That of the male is perfect, and that of the female is perfect.
The expression of the face balks account,
But the expression of a well-made man appears not only in his face,
It is in his limbs and joints also, it is curiously in the joints of his hips and wrists,
It is in his walk, the carriage of his neck, the flex of his waist and knees, dress does not hide him,
The strong sweet quality he has strikes through the cotton and broadcloth,
To see him pass conveys as much as the best poem, perhaps more,
You linger to see his back, and the back of his neck and shoulder-side.
The sprawl and fulness of babes, the bosoms and heads of women, the folds of their dress, their style as we pass in the street, the contour of their shape downwards,
The swimmer naked in the swimming-bath, seen as he swims through the transparent green-shine, or lies with his face up and rolls silently to and fro in the heave of the water,
The bending forward and backward of rowers in row-boats, the horseman in his saddle,
Girls, mothers, house-keepers, in all their performances,
The group of laborers seated at noon-time with their open dinner-kettles, and their wives waiting,
The female soothing a child, the farmer’s daughter in the garden or cow-yard,
The young fellow hoeing corn, the sleigh-driver driving his six horses through the crowd,
The wrestle of wrestlers, two apprentice-boys, quite grown, lusty, good-natured, native-born, out on the vacant lot at sun-down after work,
The coats and caps thrown down, the embrace of love and resistance,
The upper-hold and under-hold, the hair rumpled over and blinding the eyes;
The march of firemen in their own costumes, the play of masculine muscle through clean-setting trowsers and waist-straps,
The slow return from the fire, the pause when the bell strikes suddenly again, and the listening on the alert,
The natural, perfect, varied attitudes, the bent head, the curv’d neck and the counting;
Such-like I love—I loosen myself, pass freely, am at the mother’s breast with the little child,
Swim with the swimmers, wrestle with wrestlers, march in line with the firemen, and pause, listen, count.
I knew a man, a common farmer, the father of five sons,
And in them the fathers of sons, and in them the fathers of sons.
This man was of wonderful vigor, calmness, beauty of person,
The shape of his head, the pale yellow and white of his hair and beard, the immeasurable meaning of his black eyes, the richness and breadth of his manners,
These I used to go and visit him to see, he was wise also,
He was six feet tall, he was over eighty years old, his sons were massive, clean, bearded, tan-faced, handsome,
They and his daughters loved him, all who saw him loved him,
They did not love him by allowance, they loved him with personal love,
He drank water only, the blood show’d like scarlet through the clear-brown skin of his face,
He was a frequent gunner and fisher, he sail’d his boat himself, he had a fine one presented to him by a ship-joiner, he had fowling-pieces presented to him by men that loved him,
When he went with his five sons and many grand-sons to hunt or fish, you would pick him out as the most beautiful and vigorous of the gang,
You would wish long and long to be with him, you would wish to sit by him in the boat that you and he might touch each other.
I have perceiv’d that to be with those I like is enough,
To stop in company with the rest at evening is enough,
To be surrounded by beautiful, curious, breathing, laughing flesh is enough,
To pass among them or touch any one, or rest my arm ever so lightly round his or her neck for a moment, what is this then?
I do not ask any more delight, I swim in it as in a sea.
There is something in staying close to men and women and looking on them, and in the contact and odor of them, that pleases the soul well,
All things please the soul, but these please the soul well.
This is the female form,
A divine nimbus exhales from it from head to foot,
It attracts with fierce undeniable attraction,
I am drawn by its breath as if I were no more than a helpless vapor, all falls aside but myself and it,
Books, art, religion, time, the visible and solid earth, and what was expected of heaven or fear’d of hell, are now consumed,
Mad filaments, ungovernable shoots play out of it, the response likewise ungovernable,
Hair, bosom, hips, bend of legs, negligent falling hands all diffused, mine too diffused,
Ebb stung by the flow and flow stung by the ebb, love-flesh swelling and deliciously aching,
Limitless limpid jets of love hot and enormous, quivering jelly of love, white-blow and delirious juice,
Bridegroom night of love working surely and softly into the prostrate dawn,
Undulating into the willing and yielding day,
Lost in the cleave of the clasping and sweet-flesh’d day.
This the nucleus—after the child is born of woman, man is born of woman,
This the bath of birth, this the merge of small and large, and the outlet again.
Be not ashamed women, your privilege encloses the rest, and is the exit of the rest,
You are the gates of the body, and you are the gates of the soul.
The female contains all qualities and tempers them,
She is in her place and moves with perfect balance,
She is all things duly veil’d, she is both passive and active,
She is to conceive daughters as well as sons, and sons as well as daughters.
As I see my soul reflected in Nature,
As I see through a mist, One with inexpressible completeness, sanity, beauty,
See the bent head and arms folded over the breast, the Female I see.
The male is not less the soul nor more, he too is in his place,
He too is all qualities, he is action and power,
The flush of the known universe is in him,
Scorn becomes him well, and appetite and defiance become him well,
The wildest largest passions, bliss that is utmost, sorrow that is utmost become him well, pride is for him,
The full-spread pride of man is calming and excellent to the soul,
Knowledge becomes him, he likes it always, he brings every thing to the test of himself,
Whatever the survey, whatever the sea and the sail he strikes soundings at last only here,
(Where else does he strike soundings except here?)
The man’s body is sacred and the woman’s body is sacred,
No matter who it is, it is sacred—is it the meanest one in the laborers’ gang?
Is it one of the dull-faced immigrants just landed on the wharf?
Each belongs here or anywhere just as much as the well-off, just as much as you,
Each has his or her place in the procession.
(All is a procession,
The universe is a procession with measured and perfect motion.)
Do you know so much yourself that you call the meanest ignorant?
Do you suppose you have a right to a good sight, and he or she has no right to a sight?
Do you think matter has cohered together from its diffuse float, and the soil is on the surface, and water runs and vegetation sprouts,
For you only, and not for him and her?
A man’s body at auction,
(For before the war I often go to the slave-mart and watch the sale,)
I help the auctioneer, the sloven does not half know his business.
Gentlemen look on this wonder,
Whatever the bids of the bidders they cannot be high enough for it,
For it the globe lay preparing quintillions of years without one animal or plant,
For it the revolving cycles truly and steadily roll’d.
In this head the all-baffling brain,
In it and below it the makings of heroes.
Examine these limbs, red, black, or white, they are cunning in tendon and nerve,
They shall be stript that you may see them.
Exquisite senses, life-lit eyes, pluck, volition,
Flakes of breast-muscle, pliant backbone and neck, flesh not flabby, good-sized arms and legs,
And wonders within there yet.
Within there runs blood,
The same old blood! the same red-running blood!
There swells and jets a heart, there all passions, desires, reachings, aspirations,
(Do you think they are not there because they are not express’d in parlors and lecture-rooms?)
This is not only one man, this the father of those who shall be fathers in their turns,
In him the start of populous states and rich republics,
Of him countless immortal lives with countless embodiments and enjoyments.
How do you know who shall come from the offspring of his offspring through the centuries?
(Who might you find you have come from yourself, if you could trace back through the centuries?)
A woman’s body at auction,
She too is not only herself, she is the teeming mother of mothers,
She is the bearer of them that shall grow and be mates to the mothers.
Have you ever loved the body of a woman?
Have you ever loved the body of a man?
Do you not see that these are exactly the same to all in all nations and times all over the earth?
If any thing is sacred the human body is sacred,
And the glory and sweet of a man is the token of manhood untainted,
And in man or woman a clean, strong, firm-fibred body, is more beautiful than the most beautiful face.
Have you seen the fool that corrupted his own live body? or the fool that corrupted her own live body?
For they do not conceal themselves, and cannot conceal themselves.
O my body! I dare not desert the likes of you in other men and women, nor the likes of the parts of you,
I believe the likes of you are to stand or fall with the likes of the soul, (and that they are the soul,)
I believe the likes of you shall stand or fall with my poems, and that they are my poems,
Man’s, woman’s, child’s, youth’s, wife’s, husband’s, mother’s, father’s, young man’s, young woman’s poems,
Head, neck, hair, ears, drop and tympan of the ears,
Eyes, eye-fringes, iris of the eye, eyebrows, and the waking or sleeping of the lids,
Mouth, tongue, lips, teeth, roof of the mouth, jaws, and the jaw-hinges,
Nose, nostrils of the nose, and the partition,
Cheeks, temples, forehead, chin, throat, back of the neck, neck-slue,
Strong shoulders, manly beard, scapula, hind-shoulders, and the ample side-round of the chest,
Upper-arm, armpit, elbow-socket, lower-arm, arm-sinews, arm-bones,
Wrist and wrist-joints, hand, palm, knuckles, thumb, forefinger, finger-joints, finger-nails,
Broad breast-front, curling hair of the breast, breast-bone, breast-side,
Ribs, belly, backbone, joints of the backbone,
Hips, hip-sockets, hip-strength, inward and outward round, man-balls, man-root,
Strong set of thighs, well carrying the trunk above,
Leg fibres, knee, knee-pan, upper-leg, under-leg,
Ankles, instep, foot-ball, toes, toe-joints, the heel;
All attitudes, all the shapeliness, all the belongings of my or your body or of any one’s body, male or female,
The lung-sponges, the stomach-sac, the bowels sweet and clean,
The brain in its folds inside the skull-frame,
Sympathies, heart-valves, palate-valves, sexuality, maternity,
Womanhood, and all that is a woman, and the man that comes from woman,
The womb, the teats, nipples, breast-milk, tears, laughter, weeping, love-looks, love-perturbations and risings,
The voice, articulation, language, whispering, shouting aloud,
Food, drink, pulse, digestion, sweat, sleep, walking, swimming,
Poise on the hips, leaping, reclining, embracing, arm-curving and tightening,
The continual changes of the flex of the mouth, and around the eyes,
The skin, the sunburnt shade, freckles, hair,
The curious sympathy one feels when feeling with the hand the naked meat of the body,
The circling rivers the breath, and breathing it in and out,
The beauty of the waist, and thence of the hips, and thence downward toward the knees,
The thin red jellies within you or within me, the bones and the marrow in the bones,
The exquisite realization of health;
O I say these are not the parts and poems of the body only, but of the soul,
O I say now these are the soul!

Walt Whitman

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt

Veckans dikt 114: [Över a ett a] av Lina Rydén Reynols


Över a ett a
Ana andra ana
Rummet är fyllt
så du rör vid allt
Hur sen kan du vara?
Tidig utan spår
nya tag och åter
Nya spår de låser
imorgon som inte är en annan dag


Utdrag ur Läs mina läppar, publicerat med tillstånd av © Lina Rydén Reynols

Ett varmt tack till Lina Rydén Reynols för att vi fick publicera det här utdraget ur hennes diktbok Läs mina läppar (2019). Särskilt roligt är det eftersom boken är den allra första från offensivt satsande nya förlaget Nirstedt/litteratur. Besök hemsidan.


Ola Wihlke

1 kommentar

Under Veckans dikt

Veckans dikt 112: ”Det regnar igen” av Zubair Ahmed


Och den gamle mannen som sitter på trappan
sitter forfarande på trappan,
ansiktet som av läder.
En rickshawförare försöker tända en blöt cigarett.
En hund i hörnet dricker ur ett stuprör.
Hela gränder berövas färg.
I närheten påbörjar en flod sin migration
till åkrarna och hemmen
där folk sitter utan kläder.
De viskar om sjukdom,
om de acceptabla sätten
att begrava sina barn.


Dikten är publicerad med tillstånd av Modernista © Zubair Ahmed, 2012. Översättning © Gabriel Itkes-Sznap, 2018.


Ett varmt tack till Modernista för att vi fick publicera den här dikten av Zubair Ahmed, hämtad ur hans debutsamling Floders stad [City of Rivers, 2012]. Ahmed, född 1988 i Dhaka, Bangladesh, är poet och ingenjör. 2005 emigrerade hans familj till USA, sedan de vunnit ett Green Card-lotteri. Han betraktas som en betydande förnyare inom den amerikanska poesin. Hos Ahmed – och senare även hos poeter som Ocean Vuong och Solmaz Sharif – är migration, exil och flykt från krig centrala teman.
Ola Wihlke


Lämna en kommentar

Under Veckans dikt

The Nation ber om ursäkt för publicerad dikt

En ung vit amerikansk poet, Anders Carlson-Wee, fick till sin stora glädje en dikt publicerad i The Nation. Men när dikten väl var publicerad väckte den snart vrede och kritik, rapporterar New York Times: A Poem in The Nation Spurs a Backlash and an Apology”. Poesiredaktörerna på The Nation skrev en lång ursäkt – publiceringen var ett allvarligt misstag erkände man – som publicerades på tidningens hemsida. Även Carlson-Wee bad om ursäkt till alla som blev sårade av dikten, och han hade nu insett att dikten inte funkar. Han ångrar sig djupt.

Dikten är ganska kort, 14 rader, och heter “How-To,” Den börjar så här:

If you got hiv, say aids. If you a girl,
say you’re pregnant––nobody gonna lower
themselves to listen for the kick. People
passing fast. Splay your legs, cock a knee
funny. It’s the littlest shames they’re likely
to comprehend. Don’t say homeless, they know
you is.

Jag tänker mig att rösten i dikten tillhör en tiggare, som försöker lära ut olika knep till en oerfaren tiggare, för att få hastigt förbipasserande människor att stanna upp och skänka en slant. Men det som väckte mest vrede var att Carlson-Wee försökte imitera afro-amerikansk slang. Roxane Gay gav, i en separat tråd på twitter, vita författare råd. ”Don’t use AAVE. Don’t even try it,” skrev hon. ”Know your lane.” AAVE betyder African-American Vernacular English.

Jag vet inte om jag tycker att den här dikten är särskilt bra, kulturell appropiering kan vara problematiskt, men den kan, tänker jag mig, också vara ett uttryck för ett genuint intresse av att försöka sätta sig in i andra människors situation, även om det i vissa fall gränsar till det omöjliga, och av att förhålla sig lekfullt till olika identiteter och språkliga uttryck. Carlson-Wee försökte och verkar bara haft goda intentioner.

Jag tycker att Gays hållning, att ingen vit författare någonsin ens bör försöka att använda AAVE, är ett tragiskt exempel på en tidstypisk purism som reser barriärer mellan människor med olika bakrunder och erfarenheter. Det är en purism som kan leda till att författare blir ängsliga och undviker att ta risker. Litteraturen trivs inte i ett landskap genomkorsat av skarpa gränser. Det är möjligt att The Nation inte borde ha publicerat den här dikten, men det är anmärkningsvärt att de bad om ursäkt för att de gjorde det.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Nyheter, Recensioner

Veckans dikt 107: ”The Dream In Which The Oceans Turn Into Lemonade” av Joe Milazzo


I’m surrounded by synchronized delays,
splices in the handholds’ absorption, always
coming extra. It turns out I’m living
midway inside a parody of newsworthy
juice. There’s no spare bedroom, not one
decorative sham, not in this emergency.
The better halves of what’s best
about me? All too acquainted with
the mazy hush of the corridor in which
supersensible angels bestow
their laws only in scribbles tattooed
across the overdue. Like every
feeling generally, this pathology
has blossomed into a menagerie
of fleecy petals. Barge in, why don’t you,
you columns, you cloying instructions
on how to prolong one’s enjoyment.
The perfume of convalescence causes
humiliation to lose its appetite, or
dodge each meal’s strike; the bones
of its rationale begin to knob and peep,
white fires mapping those habitats
reclaiming the skin’s usufruct.
I’m just trying to lever the plots
making you comfortable
into pure practicality. Don’t fret,
their cures present no obstacle.
Those feelings will reason together
under the cafeteria’s jaundiced lamps,
aching to seed the quadrangle with their
cigarette butts, instead swilling
the lumpy solace of stuffing the candy
machine with ”however” after ”however.”


Copyright 2016 by Joe Milazzo. Used with permission of the author and Apostrophe Books.

Ett varmt tack till Joe Milazzo och Apostrophe Books för att vi fick publicera den här dikten, som är hämtad ur The Habiliments (2016).

images (4)

Milazzo bor och verkar i Dallas, Texas, och på hans hemsida hittar du en massa matnyttigt om hans diktsamling, hela hans författarskap och en rad dikter.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt

Veckans dikt 105: ”Flytande växter” av Sô Sakon


tar ett steg
och hoppar sex

på den unga
bondflickans hals
syns bitmärken,

ögonfransar är kanter
till drömmens inre

jag kramar
den disiga kvällens kvinna,
böjer mig över henne,
och försöker skapa
en fullmåne

drömmens sand
blir vattenmönster
ur vindmönster
som består

det blå sjökortet
projiceras mot den vida himlen
och blir min rymdceremoni,
sommaren kommer


Publicerad med tillstånd av Bokförlaget Tranan och översättaren © Lars Vargö


Ett varmt tack till Johannes på Bokförlaget Tranan och Lars Vargö för att vi fick publicera den här dikten av japanske poeten Sô Sakon (1919–2006). Den är hämtad ur helt aktuella Ryggsim mot dödsriket. Diktsamlingen ingår i en serie som presenterar poeter som har belönats med Cikadapriset. Läs mer om priset. Läs mer om Tranan.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt

Novell 152: ”The Polish Rider” av Ben Lerner


En av vårens roligaste litteraturhändelser var att Natur & Kultur introducerade Ben Lerner på svenska. Med två böcker dessutom – den smarta essäboken Varför alla hatar poesi (vår recension av engelska utgåvan) och den magiska debutromanen På väg från Atocha.

Ben Lerner, som även är kritiker, identifierar sig som poet (läs dikt) men debutromanen fick ett sådant genomslag att han snart fick ett fett kontrakt för en andra roman, 10:04 (läs vår recension) som är lika fenomenal som debutromanen. Debuten handlar om en ung amerikansk poet på stipendieviste i Madrid. Istället för att forska röker han hasch och filosoferar om livet och konsten. 10:04 handlar om en ung amerikansk poet i New York, som får ett fett kontrakt för att skriva en uppföljare till sin debutroman. Tack vare pengarna kan han, precis som Adam i debuten, driva runt och även umgås en hel del med sin kvinnliga vän, som vill bli befruktad av honom, men helst inte ha sex med honom.


Om du vill veta varför kritikerna hyllar Ben Lerner som en av den nya amerikanska prosans mest spännande röster, kan du läsa eller lyssna på hans uppläsning av novellen ”The Polish Rider” – länken leder till bägge formaten på New Yorkers hemsida. Novellen skulle kunna vara hämtad ur 10:04, med dess intensiva skildring av New Yorkoch alla estetiska resonemang som är invävda i den påminner en hel del om berättandet i På väg från Atocha. Som för övrigt Lerner citerar i sin underhållande essäbok Varför alla hatar poesi, som tar avstamp i den urgamla avogheten mot poesin.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Noveller

Veckans dikt 104: ”Teleskop” av Louise Glück


Den korta stunden efter att man flyttat blicken
då man glömmer var man befinner sig
eftersom man tycks ha varit
någon annanstans, i natthimlens tystnad.

Man har slutat att vara i världen.
Man är på en annan plats,
en plats där mänskligt liv inte betyder någonting.

Man är inte en varelse i en kropp.
Man finns som stjärnorna finns,
delar deras stillhet, deras ofantlighet.

Sedan är man tillbaka i världen.
Om natten, på en kylig kulle,
man monterar ner teleskopet.

Efteråt inser man,
inte att bilden är falsk,
utan att relationen är falsk.

Man inser ännu en gång hur långt
varje ting befinner sig från varje annat ting.


Publicerad med tillstånd av Rámus förlag: © Jonas Brun och Rámus förlag 2017 © 2006. Louise Glück

Ett varmt tack till Thomas Andersson för att vi fick publicera den här dikten, som är hämtad ur Averno (Rámus) av Louise Glück. Hon räknas allmänt som en av den amerikanska samtidspoesins allra främsta. Tidigare har bara enstaka dikter av Glück översatts till svenska, vilket gör Averno, i mycket fin tolkning av Jonas Brun, till något utöver det vanliga.


Boken avslutas med en initierad och perspektivrik text av Brun, som sätter in Averno i ett större sammanhang. Viktiga element i Glücks diktvärld är grekisk mytologi, begärets omöjlighet och olika existentiella teman, inte minst döden. Brun framhåller att det stränga och det vackra samexisterar på ett intressant sätt i Glücks dikter, men att de också innehåller en förlösande humor. Det kan också vara befriande att läsa henne, eftersom hon inte, vare sig språkligt eller tematiskt, anstränger sig nämnvärt för att framstå som modern eller samtida.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Under Veckans dikt

Veckans dikt 99: ”A Sunset” av Ari Banias


I watch a woman take a photo
of a flowering tree with her phone.
A future where no one will look at it,
perpetual trembling which wasn’t
and isn’t. I have taken photos of a sunset.
In person, ”wow” ”beautiful”
but the picture can only be
as interesting as a word repeated until emptied.
I think I believe this.
Sunset the word holds more than a photo could.
Since it announces the sun then puts it away.
We went to the poppy preserve
where the poppies were few but generous clumps
of them grew right out the fence
like a slightly cruel lesson.
I watched your face, just out of reach.
The flowers are diminished by the lens.
The woman tries and tries to make it right
bending her knees, tilting back.
I take a photo of a sunset, with flash.
I who think I have something
to learn from anything learned nothing from the streetlight
that shines obnoxiously into my bedroom.
This is my photo of a tree in bloom.
A thought unfolding
across somebody’s face.


Reprinted from ANYBODY by Ari Banias. Copyright © 2016 by Ari Banias. Used with permission of the publisher, W. W. Norton & Company Inc. All rights reserved.

Ett stort och varmt tack till Ari Banias för att han lät oss publicera den här dikten, som är hämtad ur hans kritikerrosade debutsamling ANYBODY. Skriver Maggie Nelson träffande om Banias diktvärld: ”I’m so impressed by the range and grace of Ari Banias’ Anybody. It’s discursive, straight-talking, and thinky, then ghostlike, elliptical, and mischivious. It takes its time, then rushes; it’s quiet, then bold; it’s steeped in sociality, then ringing with solitude.”


Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt