Etikettarkiv: dikt

Veckans dikt 113: ”mozambique” av Rodney Koeneke

  

let us put aside intelligence
thinking is the plague of kings

let us abandon
the pentecostal wine of too much talking

feluccas easing into muddy rivers
flotillas on the high platonic blue

accruing all the pennants
from accidents of blueness

the months of summer turning
in their fiery chemise

pretending to be tired
of their place inside the genre

yet moving with rapidity
in arcs across the plot

which is still a form of thinking
a humming while you’re planting

new crops to strip from hillsides
in springs that comes to soon

  

”mozambique” from Body & Glass. Copyright 2018 by Rodney Koeneke. Used with permission of the author and Wave Books.

 
Ett varmt tack till Heidi Broadhead, Wave Books och Rodney Koeneke, för att vi fick publicera den här dikten av Rodney Koeneke, hämtad ur hans diktsamling Body & Glass. Missa inte att göra ett besök på Wave Books hemsida.

Body_Glass_for_website_large

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt

Veckans dikt 112: ”Det regnar igen” av Zubair Ahmed

 

Och den gamle mannen som sitter på trappan
sitter forfarande på trappan,
ansiktet som av läder.
En rickshawförare försöker tända en blöt cigarett.
En hund i hörnet dricker ur ett stuprör.
Hela gränder berövas färg.
I närheten påbörjar en flod sin migration
till åkrarna och hemmen
där folk sitter utan kläder.
De viskar om sjukdom,
om de acceptabla sätten
att begrava sina barn.

 

Dikten är publicerad med tillstånd av Modernista © Zubair Ahmed, 2012. Översättning © Gabriel Itkes-Sznap, 2018.

 

Ett varmt tack till Modernista för att vi fick publicera den här dikten av Zubair Ahmed, hämtad ur hans debutsamling Floders stad [City of Rivers, 2012]. Ahmed, född 1988 i Dhaka, Bangladesh, är poet och ingenjör. 2005 emigrerade hans familj till USA, sedan de vunnit ett Green Card-lotteri. Han betraktas som en betydande förnyare inom den amerikanska poesin. Hos Ahmed – och senare även hos poeter som Ocean Vuong och Solmaz Sharif – är migration, exil och flykt från krig centrala teman.
ahmed_floders_stad_omslag_mb
Ola Wihlke

 

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt

The Nation ber om ursäkt för publicerad dikt

En ung vit amerikansk poet, Anders Carlson-Wee, fick till sin stora glädje en dikt publicerad i The Nation. Men när dikten väl var publicerad väckte den snart vrede och kritik, rapporterar New York Times: A Poem in The Nation Spurs a Backlash and an Apology”. Poesiredaktörerna på The Nation skrev en lång ursäkt – publiceringen var ett allvarligt misstag erkände man – som publicerades på tidningens hemsida. Även Carlson-Wee bad om ursäkt till alla som blev sårade av dikten, och han hade nu insett att dikten inte funkar. Han ångrar sig djupt.

Dikten är ganska kort, 14 rader, och heter “How-To,” Den börjar så här:

If you got hiv, say aids. If you a girl,
say you’re pregnant––nobody gonna lower
themselves to listen for the kick. People
passing fast. Splay your legs, cock a knee
funny. It’s the littlest shames they’re likely
to comprehend. Don’t say homeless, they know
you is.

Jag tänker mig att rösten i dikten tillhör en tiggare, som försöker lära ut olika knep till en oerfaren tiggare, för att få hastigt förbipasserande människor att stanna upp och skänka en slant. Men det som väckte mest vrede var att Carlson-Wee försökte imitera afro-amerikansk slang. Roxane Gay gav, i en separat tråd på twitter, vita författare råd. ”Don’t use AAVE. Don’t even try it,” skrev hon. ”Know your lane.” AAVE betyder African-American Vernacular English.

Jag vet inte om jag tycker att den här dikten är särskilt bra, kulturell appropiering kan vara problematiskt, men den kan, tänker jag mig, också vara ett uttryck för ett genuint intresse av att försöka sätta sig in i andra människors situation, även om det i vissa fall gränsar till det omöjliga, och av att förhålla sig lekfullt till olika identiteter och språkliga uttryck. Carlson-Wee försökte och verkar bara haft goda intentioner.

Jag tycker att Gays hållning, att ingen vit författare någonsin ens bör försöka att använda AAVE, är ett tragiskt exempel på en tidstypisk purism som reser barriärer mellan människor med olika bakrunder och erfarenheter. Det är en purism som kan leda till att författare blir ängsliga och undviker att ta risker. Litteraturen trivs inte i ett landskap genomkorsat av skarpa gränser. Det är möjligt att The Nation inte borde ha publicerat den här dikten, men det är anmärkningsvärt att de bad om ursäkt för att de gjorde det.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Nyheter, Recensioner

Veckans dikt 111: ”Pathological Empathy” av Dara Wier

  

It irritates us
& what might that be

as in
it drives me crazy

something nearly nothing
& really irrelevant

something almost nothing
something from one’s childhood

that changes you forever
so much so

it’s unforgettable
like Fellini

the first time
or some song

I like how people like to think
of the end of the world

From time to time
how small we let ourselves be

to be able to say
beginning with everything beginning

to be never-ending
because we can imagine that

because our minds do that to us
without fail

drilling down paradox directly into us
as sure as sure can be

right from the beginning
and what is that anyway

something to be sad to lose
to be knowing

if not now eventually
something to be crying over

when anyone complains
how poems are hard to understand

for instance
aren’t they really complaining

that life is impossible
to understand

and that we spend most of it
keeping ourselves distracted

from that unanswerable
and therefore, what,

idiotic line of questioning
as it turns out

most comparisons are,
as if

the love of one’s life’s death
can be compared

to the worst breakup of all time
or as if some of what

you miss
you never knew to miss it

or anyone who knows
the feeling of waiting

through the night
for a loved one to appear

and to be put away
for safekeeping

or how it is when
a fever subsides

or a cough is codeine quelled
or a fever breaks

and one no longer stands
on the edge of panic

 

”Pathological Empathy” from In the Still of the Night. Copyright 2017 by Dara Wier. Used with permission of the author and Wave Books.

 
Ett varmt tack till Dara Wier och Wave Books för att vi fick publicera den här dikten, som är hämtad ur In the Still of the Night. Läs mer om Wier, hennes tidigare böcker och om Wave Books på förlagets hemsida. Wave Books har en unik utgivning av samtida amerikansk lyrik.

still_of_the_night_for_website_1024x1024

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt

Veckans dikt 110: ”RUNNING NYMPH” av Ariana Reines

  

RUNNING NYMPH

for Nicole Eisenman

I was on my knees
Hacking my brains
Alone in a bone

Of unratified light
Someone downstairs
Was hacking & retching

& up thru the airshaft blew a baconlike
Breeze with notes of weed & a colorless
Wave came down through the orange

Mesh the super put up to keep out the pigeons
& doves. They beat their wings. Something
Historical was happening to me

Something already
Antique. I felt myself pushing
My hair to one side of my face. I swear

Society
Was making me do it
The voices

From the television reached me. They had
Had to pass through at least three walls.
They were like

Everything.
Everything
Overtakes me eventually

  

20 January 2017

  

”RUNNING NYMPH” from A SAND BOOK. Copyright 2017 by Ariana Reines. Used with permission of the author.

   
Ett hjärtligt tack till Ariana Reines för att vi fick publicera den här dikten, som är hämtad ur hennes kommande diktsamling A SAND BOOK. Vi vill även passa på att rekommendera Reines senaste bok, TELEPHONE (Wonder).

Screen-Shot-2017-03-08-at-3.57.08-PM (1)

Om du vill läsa recensioner för att få ett hum om Reines lyrik rekommenderar hon denna, av Richard Hell i Bookforum, och denna, av B.K. Fischer i The Boston Review. Och vi rekommenderar varmt Reines Tumblr.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt

Veckans dikt 107: ”The Dream In Which The Oceans Turn Into Lemonade” av Joe Milazzo

 

I’m surrounded by synchronized delays,
splices in the handholds’ absorption, always
coming extra. It turns out I’m living
midway inside a parody of newsworthy
juice. There’s no spare bedroom, not one
decorative sham, not in this emergency.
The better halves of what’s best
about me? All too acquainted with
the mazy hush of the corridor in which
supersensible angels bestow
their laws only in scribbles tattooed
across the overdue. Like every
feeling generally, this pathology
has blossomed into a menagerie
of fleecy petals. Barge in, why don’t you,
you columns, you cloying instructions
on how to prolong one’s enjoyment.
The perfume of convalescence causes
humiliation to lose its appetite, or
dodge each meal’s strike; the bones
of its rationale begin to knob and peep,
white fires mapping those habitats
reclaiming the skin’s usufruct.
I’m just trying to lever the plots
making you comfortable
into pure practicality. Don’t fret,
their cures present no obstacle.
Those feelings will reason together
under the cafeteria’s jaundiced lamps,
aching to seed the quadrangle with their
cigarette butts, instead swilling
the lumpy solace of stuffing the candy
machine with ”however” after ”however.”

 

Copyright 2016 by Joe Milazzo. Used with permission of the author and Apostrophe Books.

 
Ett varmt tack till Joe Milazzo och Apostrophe Books för att vi fick publicera den här dikten, som är hämtad ur The Habiliments (2016).

images (4)

Milazzo bor och verkar i Dallas, Texas, och på hans hemsida hittar du en massa matnyttigt om hans diktsamling, hela hans författarskap och en rad dikter.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt

Veckans dikt 105: ”Flytande växter” av Sô Sakon

 

ungsparven
tar ett steg
och hoppar sex
 

på den unga
bondflickans hals
syns bitmärken,
persikoblommor
 

vårstranden,
ögonfransar är kanter
till drömmens inre
 

jag kramar
den disiga kvällens kvinna,
böjer mig över henne,
och försöker skapa
en fullmåne
 

drömmens sand
blir vattenmönster
ur vindmönster
som består
 

det blå sjökortet
projiceras mot den vida himlen
och blir min rymdceremoni,
sommaren kommer

 

Publicerad med tillstånd av Bokförlaget Tranan och översättaren © Lars Vargö

 
So-Sakon

Ett varmt tack till Johannes på Bokförlaget Tranan och Lars Vargö för att vi fick publicera den här dikten av japanske poeten Sô Sakon (1919–2006). Den är hämtad ur helt aktuella Ryggsim mot dödsriket. Diktsamlingen ingår i en serie som presenterar poeter som har belönats med Cikadapriset. Läs mer om priset. Läs mer om Tranan.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt