Etikettarkiv: dikt

Veckans dikt 112: ”Det regnar igen” av Zubair Ahmed

 

Och den gamle mannen som sitter på trappan
sitter forfarande på trappan,
ansiktet som av läder.
En rickshawförare försöker tända en blöt cigarett.
En hund i hörnet dricker ur ett stuprör.
Hela gränder berövas färg.
I närheten påbörjar en flod sin migration
till åkrarna och hemmen
där folk sitter utan kläder.
De viskar om sjukdom,
om de acceptabla sätten
att begrava sina barn.

 

Dikten är publicerad med tillstånd av Modernista © Zubair Ahmed, 2012. Översättning © Gabriel Itkes-Sznap, 2018.

 

Ett varmt tack till Modernista för att vi fick publicera den här dikten av Zubair Ahmed, hämtad ur hans debutsamling Floders stad [City of Rivers, 2012]. Ahmed, född 1988 i Dhaka, Bangladesh, är poet och ingenjör. 2005 emigrerade hans familj till USA, sedan de vunnit ett Green Card-lotteri. Han betraktas som en betydande förnyare inom den amerikanska poesin. Hos Ahmed – och senare även hos poeter som Ocean Vuong och Solmaz Sharif – är migration, exil och flykt från krig centrala teman.
ahmed_floders_stad_omslag_mb
Ola Wihlke

 

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt

The Nation ber om ursäkt för publicerad dikt

En ung vit amerikansk poet, Anders Carlson-Wee, fick till sin stora glädje en dikt publicerad i The Nation. Men när dikten väl var publicerad väckte den snart vrede och kritik, rapporterar New York Times: A Poem in The Nation Spurs a Backlash and an Apology”. Poesiredaktörerna på The Nation skrev en lång ursäkt – publiceringen var ett allvarligt misstag erkände man – som publicerades på tidningens hemsida. Även Carlson-Wee bad om ursäkt till alla som blev sårade av dikten, och han hade nu insett att dikten inte funkar. Han ångrar sig djupt.

Dikten är ganska kort, 14 rader, och heter “How-To,” Den börjar så här:

If you got hiv, say aids. If you a girl,
say you’re pregnant––nobody gonna lower
themselves to listen for the kick. People
passing fast. Splay your legs, cock a knee
funny. It’s the littlest shames they’re likely
to comprehend. Don’t say homeless, they know
you is.

Jag tänker mig att rösten i dikten tillhör en tiggare, som försöker lära ut olika knep till en oerfaren tiggare, för att få hastigt förbipasserande människor att stanna upp och skänka en slant. Men det som väckte mest vrede var att Carlson-Wee försökte imitera afro-amerikansk slang. Roxane Gay gav, i en separat tråd på twitter, vita författare råd. ”Don’t use AAVE. Don’t even try it,” skrev hon. ”Know your lane.” AAVE betyder African-American Vernacular English.

Jag vet inte om jag tycker att den här dikten är särskilt bra, kulturell appropiering kan vara problematiskt, men den kan, tänker jag mig, också vara ett uttryck för ett genuint intresse av att försöka sätta sig in i andra människors situation, även om det i vissa fall gränsar till det omöjliga, och av att förhålla sig lekfullt till olika identiteter och språkliga uttryck. Carlson-Wee försökte och verkar bara haft goda intentioner.

Jag tycker att Gays hållning, att ingen vit författare någonsin ens bör försöka att använda AAVE, är ett tragiskt exempel på en tidstypisk purism som reser barriärer mellan människor med olika bakrunder och erfarenheter. Det är en purism som kan leda till att författare blir ängsliga och undviker att ta risker. Litteraturen trivs inte i ett landskap genomkorsat av skarpa gränser. Det är möjligt att The Nation inte borde ha publicerat den här dikten, men det är anmärkningsvärt att de bad om ursäkt för att de gjorde det.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Nyheter, Recensioner

Veckans dikt 107: ”The Dream In Which The Oceans Turn Into Lemonade” av Joe Milazzo

 

I’m surrounded by synchronized delays,
splices in the handholds’ absorption, always
coming extra. It turns out I’m living
midway inside a parody of newsworthy
juice. There’s no spare bedroom, not one
decorative sham, not in this emergency.
The better halves of what’s best
about me? All too acquainted with
the mazy hush of the corridor in which
supersensible angels bestow
their laws only in scribbles tattooed
across the overdue. Like every
feeling generally, this pathology
has blossomed into a menagerie
of fleecy petals. Barge in, why don’t you,
you columns, you cloying instructions
on how to prolong one’s enjoyment.
The perfume of convalescence causes
humiliation to lose its appetite, or
dodge each meal’s strike; the bones
of its rationale begin to knob and peep,
white fires mapping those habitats
reclaiming the skin’s usufruct.
I’m just trying to lever the plots
making you comfortable
into pure practicality. Don’t fret,
their cures present no obstacle.
Those feelings will reason together
under the cafeteria’s jaundiced lamps,
aching to seed the quadrangle with their
cigarette butts, instead swilling
the lumpy solace of stuffing the candy
machine with ”however” after ”however.”

 

Copyright 2016 by Joe Milazzo. Used with permission of the author and Apostrophe Books.

 
Ett varmt tack till Joe Milazzo och Apostrophe Books för att vi fick publicera den här dikten, som är hämtad ur The Habiliments (2016).

images (4)

Milazzo bor och verkar i Dallas, Texas, och på hans hemsida hittar du en massa matnyttigt om hans diktsamling, hela hans författarskap och en rad dikter.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt

Veckans dikt 105: ”Flytande växter” av Sô Sakon

 

ungsparven
tar ett steg
och hoppar sex
 

på den unga
bondflickans hals
syns bitmärken,
persikoblommor
 

vårstranden,
ögonfransar är kanter
till drömmens inre
 

jag kramar
den disiga kvällens kvinna,
böjer mig över henne,
och försöker skapa
en fullmåne
 

drömmens sand
blir vattenmönster
ur vindmönster
som består
 

det blå sjökortet
projiceras mot den vida himlen
och blir min rymdceremoni,
sommaren kommer

 

Publicerad med tillstånd av Bokförlaget Tranan och översättaren © Lars Vargö

 
So-Sakon

Ett varmt tack till Johannes på Bokförlaget Tranan och Lars Vargö för att vi fick publicera den här dikten av japanske poeten Sô Sakon (1919–2006). Den är hämtad ur helt aktuella Ryggsim mot dödsriket. Diktsamlingen ingår i en serie som presenterar poeter som har belönats med Cikadapriset. Läs mer om priset. Läs mer om Tranan.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt

Novell 152: ”The Polish Rider” av Ben Lerner

9789127151420_1_

En av vårens roligaste litteraturhändelser var att Natur & Kultur introducerade Ben Lerner på svenska. Med två böcker dessutom – den smarta essäboken Varför alla hatar poesi (vår recension av engelska utgåvan) och den magiska debutromanen På väg från Atocha.

Ben Lerner, som även är kritiker, identifierar sig som poet (läs dikt) men debutromanen fick ett sådant genomslag att han snart fick ett fett kontrakt för en andra roman, 10:04 (läs vår recension) som är lika fenomenal som debutromanen. Debuten handlar om en ung amerikansk poet på stipendieviste i Madrid. Istället för att forska röker han hasch och filosoferar om livet och konsten. 10:04 handlar om en ung amerikansk poet i New York, som får ett fett kontrakt för att skriva en uppföljare till sin debutroman. Tack vare pengarna kan han, precis som Adam i debuten, driva runt och även umgås en hel del med sin kvinnliga vän, som vill bli befruktad av honom, men helst inte ha sex med honom.

9789127151444_0_

Om du vill veta varför kritikerna hyllar Ben Lerner som en av den nya amerikanska prosans mest spännande röster, kan du läsa eller lyssna på hans uppläsning av novellen ”The Polish Rider” – länken leder till bägge formaten på New Yorkers hemsida. Novellen skulle kunna vara hämtad ur 10:04, med dess intensiva skildring av New Yorkoch alla estetiska resonemang som är invävda i den påminner en hel del om berättandet i På väg från Atocha. Som för övrigt Lerner citerar i sin underhållande essäbok Varför alla hatar poesi, som tar avstamp i den urgamla avogheten mot poesin.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Noveller

Veckans dikt 104: ”Teleskop” av Louise Glück

 

Den korta stunden efter att man flyttat blicken
då man glömmer var man befinner sig
eftersom man tycks ha varit
någon annanstans, i natthimlens tystnad.

Man har slutat att vara i världen.
Man är på en annan plats,
en plats där mänskligt liv inte betyder någonting.

Man är inte en varelse i en kropp.
Man finns som stjärnorna finns,
delar deras stillhet, deras ofantlighet.

Sedan är man tillbaka i världen.
Om natten, på en kylig kulle,
man monterar ner teleskopet.

Efteråt inser man,
inte att bilden är falsk,
utan att relationen är falsk.

Man inser ännu en gång hur långt
varje ting befinner sig från varje annat ting.

  

Publicerad med tillstånd av Rámus förlag: © Jonas Brun och Rámus förlag 2017 © 2006. Louise Glück

 
 
 
Ett varmt tack till Thomas Andersson för att vi fick publicera den här dikten, som är hämtad ur Averno (Rámus) av Louise Glück. Hon räknas allmänt som en av den amerikanska samtidspoesins allra främsta. Tidigare har bara enstaka dikter av Glück översatts till svenska, vilket gör Averno, i mycket fin tolkning av Jonas Brun, till något utöver det vanliga.

Averno_front-226x300

Boken avslutas med en initierad och perspektivrik text av Brun, som sätter in Averno i ett större sammanhang. Viktiga element i Glücks diktvärld är grekisk mytologi, begärets omöjlighet och olika existentiella teman, inte minst döden. Brun framhåller att det stränga och det vackra samexisterar på ett intressant sätt i Glücks dikter, men att de också innehåller en förlösande humor. Det kan också vara befriande att läsa henne, eftersom hon inte, vare sig språkligt eller tematiskt, anstränger sig nämnvärt för att framstå som modern eller samtida.

Ola Wihlke

9 kommentarer

Under Veckans dikt

Veckans dikt 99: ”A Sunset” av Ari Banias

 

I watch a woman take a photo
of a flowering tree with her phone.
A future where no one will look at it,
perpetual trembling which wasn’t
and isn’t. I have taken photos of a sunset.
In person, ”wow” ”beautiful”
but the picture can only be
as interesting as a word repeated until emptied.
I think I believe this.
Sunset the word holds more than a photo could.
Since it announces the sun then puts it away.
We went to the poppy preserve
where the poppies were few but generous clumps
of them grew right out the fence
like a slightly cruel lesson.
I watched your face, just out of reach.
The flowers are diminished by the lens.
The woman tries and tries to make it right
bending her knees, tilting back.
I take a photo of a sunset, with flash.
I who think I have something
to learn from anything learned nothing from the streetlight
that shines obnoxiously into my bedroom.
This is my photo of a tree in bloom.
A thought unfolding
across somebody’s face.

 

Reprinted from ANYBODY by Ari Banias. Copyright © 2016 by Ari Banias. Used with permission of the publisher, W. W. Norton & Company Inc. All rights reserved.

 
Ett stort och varmt tack till Ari Banias för att han lät oss publicera den här dikten, som är hämtad ur hans kritikerrosade debutsamling ANYBODY. Skriver Maggie Nelson träffande om Banias diktvärld: ”I’m so impressed by the range and grace of Ari Banias’ Anybody. It’s discursive, straight-talking, and thinky, then ghostlike, elliptical, and mischivious. It takes its time, then rushes; it’s quiet, then bold; it’s steeped in sociality, then ringing with solitude.”

images

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt

Veckans dikt 98: Ur ”Baggböleri” av Freke Räihä

 

Där råder i dag, råder tystnad — kollektivavtalens tystnad;

”Det rådde också en stor nyfikenhet.”

Efter skogsstriden, nu, centerliberalismens vävnadsdöd.

Alla delar av det politiska systemet integrerar bilden av
den andre som något ofattbart.
[…] men kan ske i onyktert tillstånd;

Som ofattbar används du men lämnar inga bestående
märken.
Agitationen kunde ta upp emot en timme.

Du är en skugga.

 

Lo, järv, björn, varg, kungsörn jagar
jagar älgen: olovandes.

Guld; som åkerbär; kronomarken:

Västerbotten:

Dess karaktäristiska, starka, rytmiskt drillande sång
som börjar med några ödsliga och dystra toner.

Använd stämpelklockan.
De måttar efter sitt behov av kontroll.
Dess lockläte är en stark uppåtkrökt vissling
även den med en ödslig klang.

Blå kärrhök (en rovfågel) och augustiäpplen.

I vadmalskostym och blötkännor;

Signar Lindfors porträtterad (7) i översättning:

laglöse; lagkunnige; boksådde och betydelsen

Stridsåren hade varit annorlunda om inte alla.

Tusen konster som inkluderade: båtbyggande,
annat byggande och
inför tingsrätten saken;

sinnebilden av den väldige svensken, som Krapotkin.

 

7: av Axel Bilare.

 
© Freke Räihä
 
Ett varmt tack till Freke Räihä, poet, kritiker och förläggare, för att vi fick publicera valda delar ur hans diktbok Baggböleri — en platsspecifik och därför global studie i arbetsrättshistoria (Smockadoll förlag). Besök Räihäs hemsidaLyssna på några av hans dikter på Podpoesi.

cover_baggboleri

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt

Veckans dikt 96 & 97: Ur ”Gå till historien” av Linn Hansén

 

Vem var shogun?
Vilka uppfinningar gjorde det lättare att använda hästen?
Hur skilde sig språken från varandra?
Vad finns i Kaba?
Och i Rom?
Hur påverkade förlusten mot Japan situationen i Ryssland?
När blev Abessinien Etiopien?
Förklara myntets framgång.
Vem var den första kejsaren av Songhai?
Vad var radikalt med Norges nya grundlag?
Redogör för de viktigaste slagen under perserkrigen.
Vad var tanken med Liberia?
Vad livnärde sig beduinerna på?

 

Hur vet man något om de skriftlösa folken?
När och var skrevs freden?
Hur reagerade Sverige på Norges reaktion?
Förklara begreppen urbanisering, kolonisering och emigra-
tion.
Hur förbättrades kommunikationerna?
Vilken uppgift hade kungen?
När kom digerdöden till Norden?
Varför gjorde bergsmännen uppror och vem var deras
ledare?
Ge exempel på produktionsmedel.
Vilka gynnades av julirevolutionen?
Varför ansåg de elva sydstaterna att slaveriet var nödvändigt?
Vilka nya stater uppstod på Balkan?
Redogör kortfattat för Alexander den stores erövringar.
Vilken roll spelade journalistiken?
Vad innebar hellenismen?
Förklara uppkomsten av det engelska ordet spinster.
Förklara potatisens betydelse.

 

© Linn Hansén

 
Ett varmt tack till Linn Hansén för att vi fick publicera de här två dikterna, som är hämtade ur hennes diktsamling Gå till historien (Norstedts, 2013).

13050478_o_1

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt

Veckans dikt 95: [Här driver själar…] av Malte Persson

 

Här driver själar, nästan lika många
som de löv som röda fallit ned på spåren
och denna spröda, ännu ganska långa
men kalla höstdag mycket långt från våren,

en dag likt alla dagar svår att fånga,
försenar tågens gång med höstdekoren;
och deras andedräkter blir till ånga
och driver bort likt allt som aldrig når en.

Här skriver jag: att värmen är nu borta,
en väldig sommars tålamod förlidet;
att vad som kvarstår av en sols aorta

är lövens vener, fladdrande förvridet;
att den som nu är ensam skall förbli det,
en lång tid trots att dagarna blir korta.

 

© Malte Persson

 

Ett varmt tack till Malte Persson för att vi fick publicera den här sonetten, som är hämtad ur hans Underjorden (Bonniers, 2011). Persson är dessutom helt aktuell med den egensinniga boken Om Ofissim (Bonniers, 2016).

9789101002915

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt