Enrique Vila-Matas
The Illogic of Kassel
Övers. Anne McLean & Anna Milson
New Directions
Romanen börjar i en uppsluppen, lekfull och lite mystisk ton. En spansk författare blir uppringd av en främmande kvinna, María Boston, som utger sig för att representera Mr. och Mrs. McGuffin, ett irländsk mycket förmöget par som vill bjuda författaren på middag. De har ett unikt erbjudande.
Men som Vila-Matas redan skrivit i inledningen så är en McGuffin namnet på ett berättartekniskt grepp, något man planterar i en historia för att väcka uppmärksamhet. Ett av exemplen han nämner är bankrånet alldeles i början av Hitchcocks Psycho, som begås av karaktären spelad av Janet Leigh. Det verkar så avgörande för handlingen, men visar sig vara en McGuffin.
Och paret McGuffin visar sig snart vara ett villospår, men María Boston har verkligen ett erbjudande till författaren, ett ganska udda erbjudande. Hon representerar konstutställningen documenta som drogs igång av Arnold Bode 1955 i den medelstora tyska staden Kassel. Sedan dess har det varit en utställning var femte år i hundra dagar och documenta, som nästan förvandlar hela Kassel till ett museum, har högt anseende i konstvärlden.
María Boston erbjuder författaren att få bli en del av utställningen, tanken är att han ska sitta på en kinakrog i utkanten av Kassel och skriva. Kanske kommer det en massa folk och tittar på och interagerar med honom, kanske kommer bara några stycken. Författaren blir glad över inbjudan till Kassel och den 13:e upplagan av dOCUMENTA, 2012, men han är ganska skeptisk till idén att sitta och skriva inför publik. Han ber Boston att hälsa Carolyn Christov-Bakargiev, utställningens konstnärliga ledare, att det är föga troligt att han kommer locka någon större publik.
Och så rullar Enrique Vila-Matas märkliga maskin igång, den lite drygt 200 sidor långa romanen The Illogic of Kassel. Författaren inrättar sig på ett hotell, han börjar orientera sig i staden, han blir i regel guidad av anställda på dOCUMENTA och prövar på att skriva på kinakrogen, han får i stort sett vara ifred i sin stora röda plyschsoffa. Under sin lediga tid utforskar han konstverken, som finns utspridda över hela Kassel, inte bara på de stora museerna, men exempelvis på barer, tågstationer och i parker.
Boken har lite drag av flanörroman, den spanske författaren, jagberättaren, glider alltså runt i Kassel, oftast i sällskap av någon från dOCUMENTA och tittar på konst. Några ämnen är ständigt återkommande, han beskriver och analyserar de olika konstverken, han pratar mycket om det konstnärliga avantgardet, om det finns och i så fall om det behövs, han är lite neurotisk och mår i regel bra på morgnarna men har ångest på kvällar och nätter. Många av konstverken får honom att må bättre. Och så pratar han en hel del om Europas kris, han verkar otålig med dem som är förtvivlade, som om lösningen skulle vara en mer optimistisk hållning. Den moderna konsten ser han som en fenomenal resurs.
Romanen är, delvis, en hyllning till konsten i allmänhet och till dOCUMENTA i synnerhet. Författaren gillar inte alla konstverk han upplever, men de allra flesta. Man får god lust att besöka documenta 14, som går av stapeln 2017. Tidigt i boken berättar författaren om ett tips han fick av en vän: ”Make sure you see the works of Tino Sehgal, Pierre Huyghe, and Janet Cardiff.” Eftersom jag kan ganska lite om modern konst googlade jag de här konstnärerna, och de är inte Vila-Matas påhitt, även om det är tacksamt att hitta på moderna konstverk, och de tre konstnärerna medverkade dessutom på dOCUMENTA.
Jag googlar fler konstnärer och konstverk och åtminstone på detta plan verkar allt stämma. Ryan Ganders ”The Invisible Pull”, ett av författarens favoritverk som fanns med på dOCUMENTA. I ett stort rum, helt tomt, känner besökaren en lätt bris. Efter ett tag känns det poänglöst att googla, om det inte är för att kunna se ett verk på bild. Men jag gör några sökningar till och då visar det sig att Vila-Mata verkligen satt på en kinakrog i Kassel under dOCUMENTA och skrev. Det gjorde dessutom flera av hans kollegor, som Etel Adnan, Marie Darrieussecq och Alejandro Zambra.
Den här upptäckten påverkade inte min läsupplevelse nämnvärt. Jag tycker att The Illogic of Kassel tilltalar med sin lekfullhet och att den är extremt underhållande, på flera olika plan dessutom. Den är bitvis lite i pratigaste laget, Vila-Matas har nog skrivit solidare romaner, men det märks så tydligt att han själv haft roligt.
Under en natt vistas författaren i en park vid en mycket märklig installation. Han drar sig till minnes vad Italo Calvino skrivit om Turin: ”It invites logic, and through logic opens the way toward madness.” Och så jämför han Turin med Kassel: ”In Kassel, I thought, something different was happening. The city invited illogicality, opening the way toward an unknown.”
Och om du hellre läser på svenska, finns det två titlar av Vila-Matas du inte bör missa. Bartelby & Co valdes av många kritiker till årets bästa roman 2014:
Ola Wihlke
BearBooks 