Etikettarkiv: dödsruna

Denis Johnson, 1949-2017

”The god I want to believe in has a voice and sense of humor like Denis Johnson’s.”
— Jonathan Franzen

Den amerikanske författaren Denis Johnson har avlidit, blott 67 år gammal, till följd av levercancer. Han beskrivs ibland som en författarförfattare, och det kan ligga något i det, samt att han inte nått det erkännande han förtjänar. Men han uppskattas av långt fler än författare, han har vunnit ett National Book Award och hans Jesus’ Son (1992) räknas inte bara som hans stora mästerverk, utan även som en modern amerikansk klassiker.

Jesus Son - Modernista Pulp (häftad)

Jesus’ Son är en samling länkade berättelser som hålls samman av berättarens, Fuckheads, röst. Fuckhead har, precis som många av de andra karaktärerna missbruksproblem och det är ett återkommande element i Johnsons böcker –– karaktärer som har missbruksproblem eller som är udda och avvikande.

Johnson brottades själv under en längre tid med missbruksproblem och han har en förlåtande, eller åtminstone inte dömande, blick på sina udda och ibland våldsamma karaktärer. Han ansåg att personer som brottades med missbruk ofta var sökare.

Skriver Lincoln Michel i en väldigt fin dödsruna i Playboy:

”Above all, Johnson was a writer for the weirdos. He wrote for and about the drop-outs, the druggies, the punks, the outkasts, and the sinners.” Och: ”More than any other writer, Johnson had the ability to sum up the wonder, terribleness, and absurdity of life all at once.”

Johnson studerade med Raymond Carver som lärare och det märks på sätt och vis. Hans stil är minimalistisk, men den är samtidigt poetisk, febrig och ibland hallicunatorisk. John Updike jämförde Johnsons stil med den unge Hemingways ”gleaming economy”.

De längre romanerna, som Tree of Smoke och The Laughing Monsters, är kärva och tunga men också våldsamt gripande. Vissa karaktärer, och kanske vissa av böckerna i sig, kan framstå som cyniska, men Johnson var nog snarare en skeptisk och klentrogen humanist. Hans bortgång är en stor förlust för den amerikanska litteraturen.

En novell varje kväll 27: ”Emergency” av Denis Johnson

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser, Nyheter

Robert M. Pirsig, 1928–2017

Detta bildspel kräver JavaScript.

Häromdagen gick Robert M. Pirsig bort, författaren till kultromanen Zen and the Art of Motorcycle Maintenance (1974). I denna och senare böcker utforskade Pirsig begreppet kvalitet och kvalitetens metafysik. Boken skildrar en resa med motorcykel genom USA och löpande filosofiska diskussioner. Boken har ju även en undertitel: ”An Inquiry Into Values.”

Titeln är en variant på titeln till Eugen Herrigels Zen i bågskyttets konst. I inledningen av boken skriver Pirsig att den trots titeln ”varken bör eller kan den direkt föras till den omfattande litteratur som siktar till att ge direkta och faktiska informationer om den ortodoxa zenbuddhismen. Ärligt talat är den inte mycket till handledning när det gäller motorcyklar heller.”

Det har inte hindrat att boken har sålt i ständigt nya upplagor på tiotals språk och ibland kallas rentav Zen and the Art of Motorcycle Maintenance ”den mest allmänt lästa filosofibok någonsin”

Men det var långt ifrån självklart att det skulle bli så. Under de nästan fem år det tog Pirsig att få sin originella roman antagen, blev han refuserad av inte mindre än 121 förläggare. Den 122:a förläggaren påpekade försiktigt för Pirsig, en före detta retoriklärare som försörjde sig genom att skriva tekniska manualer, att han nog inte skulle förvänta sig att tjäna mycket mer än förskottet på $3000.

”The book is not, as I think you now realize from your correspondence with other publishers, a marketing man’s dream,” skrev redaktören William Morrow till Pirsig inför publiceringen 1974. Men det var just vad boken var, en marknadsförares dröm, en bok som på en och samma gång var originell, smart, underhållande och geniunt cool.

Pirsig om att uppleva världen:

You see things vacationing on a motorcycle in a way that is completely different from any other. In a car you’re always in a compartment, and because you’re used to it you don’t realize that through that car window everything you see is just more TV. You’re a passive observer and it is all moving by you boringly in a frame.

Pirsig om att förändra världen:

The place to improve the world is first in one’s own heart and head and hands, and then work outward from there. Other people can talk about how to expand the destiny of mankind. I just want to talk about how to fix a motorcycle.

Pirsig om metafysik:

I think metaphysics is good if it improves everyday life; otherwise forget it.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser, Nyheter

John Berger, 1926-2017

9780747554196
John Berger – Selected Essays (Bloomsbury)

Den engelske författaren, konstnären och konstkritikern John Berger har avlidit. Han blev 90 år gammal. Ett tiotal av hans böcker finns översatta till svenska, däribland Gräs och rötter, Konsten att se/Sätt att se på konst och G.

9781408834343

Berger var aktuell för Nobelpriset, som han emellertid aldrig tilldelades. Däremot tilldelades han Bookerpriset 1972 för romanen G, utgiven på svenska 1985. Berger gav då halva prissumman till Svarta pantrarna för att fästa uppmärksamhet på att prispengarna enligt honom hade sitt ursprung i en förmögenhet som byggts upp genom exploatering av svarta slavar i Karibien. Berger var radikal, i ordets bästa bemärkelse.

images-1

”There are a few authors that can change the way you look at the world through their writing and John Berger is one of them.”
— Jarvis Cocker

John Bergers kanske mest kända och älskade bok, det är nog Ways of Seeing (1972). Den betraktas även som en av de mest inlytelserika böckerna om konst, och visar på en sida av Bergers gärning som inte var minst viktig. Han var en fantastisk folkbildare. Boken bygger på den klassiska BBC-serien med samma namn. Det syns att det är tidigt 70-tal och John Berger är inte helt olik en ung Staffan Westerberg.

Många som skriver om Bergers bortgång minns vilket intryck serien och Berger gjorde på dem när de var unga. Som Mark Brown i The Guardian:

”Art and the wider world seemed to make more sense after watching Berger on the BBC, with his piercing blue eyes, steady delivery and groovy seventies shirt, eloquently explain perspective or the idealisation of the nude.”

9781784785840-757e0e1f824f9e7256802ae0e74df9ee

Vi vill även påminna om Bergers senaste bok, Landscapes (2016). Den har överlag fått väldigt fina recensioner och beskrivs så här av förlaget:

”In this brilliant collection of diverse pieces—essays, short stories, poems, translations—which spans a lifetime’s engagement with art, John Berger reveals how he came to his own unique way of seeing. He pays homage to the writers and thinkers who infuenced him, such as Walter Benjamin, Rosa Luxemburg and Bertolt Brecht. His expansive perspective takes in artistic movements and individual artists—from the Renaissance to the present—while never neglecting the social and political context of their creation.”

Här kan du läsa en av de sista intervjuer som Berger gav: ”If I’m a storyteller it’s because I listen”

Här kan du höra Ben Lerner läsa och tala om Bergers novell ”Woven, Sir,” från ett nummer av New Yorker 2001.

Och det här är Bergers avslutande ord i den klassiska BBC-serien Ways of Seeing: ”What I’ve shown, and what I’ve said… must be judged against your own experience.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Nyheter

T.S. Eliot var inte flamboyant

Häromdagen läste jag på en blogg delar av T.S. Eliots minnesruna som publicerades i New York Times 1965, och den var otippat underhållande. Jag tror att komiken bottnar i att skribenten inte kan dölja att han tycker att T.S. Eliot, en av 1900-talets största diktare, inte levde upp till poetrollens olika krav. Eliot kallas visserligen gigant i slutet och runans författare verkar stundtals genuint imponerad, men det börjar aningen trevande:

”T.S. Eliot, the quiet, gray figure who gave new meaning to English-language poetry, died today at his home in London. He was 76 years old.”

T.S. Eliot, den tysta, grå karaktären… Nej, så skulle inte jag börja, särskilt inte om minnesrunan skulle handla om någon som hade rykte om sig att vara en tyst och grå person. T.S. Eliot, den stillsamme poeten, kritikern och förläggaren… Ja, kanske.

Men sedan kommer några stycken som jag tycker är huvudnumret. Denna underrubrik: ”Lacked Flamboyance”

”In his later years he had an office in London in the publishing house of Faber & Faber, of which he was a director. There he carried on his business, writing letters and articles, somewhat like the clerkish type he resembled.

In appearance he was then, as he was in early life, a most unlikely figure for a poet. He lacked flamboyance or oddity in dress or manner, and there was nothing of the romantic about him. He carried no auras, cast no arresting eye and wore his heart, as nearly as he could be observed, in its proper anatomical place.

His habits of work were equally ‘unpoetic,’ for he eschewed bars and cafes for the pleasant and bourgeois comforts of an office with padded chairs and a well-lighted desk.”

Först ”the quiet, gray figure” och nu en ”clerkish type”, som han inte ens är. Han liknade eller påminde om en ”clerkish type”. Sedan avslöjar skribenten sin avundsvärt romantiska syn på poesin och poetens roll, och Eliot diskvalificeras på punkt efter punkt. Han var inte flamboyant, hade inga märkliga kläder eller manér, han var inte i något avseende romantisk etc.

Och sedan brister skribenten själv ut i poesi och påpekar att inte ens Eliots hjärta satt på fel plats. Sedan blir minnesrunan, som faktiskt handlar en hel del om T.S. Eliots poesi, något mindre excentrisk.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar