Redan formatet på fotona i den danske fotografen Peter Funchs berömda serie Babel Tales (2006-2010), fotad i New York, ger några första ledtrådar till vad han inspirerats av. Formatet associerar till filmen och Funch har berättat att han inspirerats av Robert Altmans Short Cuts, som bygger på noveller av Raymond Carver, och Paul Thomas Andersons Magnolia, med bland andra Tom Cruise och Philip Seymour Hoffman i rollerna. Han har fascinerats av hur vi människor, särskilt i storstäder, är sammanlänkade med varandra på olika sätt.
Funch har även hämtat inspiration från filmen Smoke, av Wayne Wang and Paul Auster, som handlar om en lokal tobaksaffär i Brooklyn. Auggie, spelad av Harvey Keitel, förespråkar att man ska uppmärksamma de små detaljerna och glädjeämnena i livet. Han föreslår också att man över lång tid borde ta foton av tobaksaffären. Och det är precis så Funch har jobbat, han har valt ut en plats, där flödet av människor verkar intressant, och sedan fotat där under några dagar. Om det har sett lovande ut har han fortsatt vid samma ställe, samma gathörn eller samma korsning.
En dag när han fotade i Tribeca, märkte han att en person läste, att en annan talade i telefon och att en tredje person rökte. Han tyckte att det skulle vara fantastiskt om alla rökte och han kunde fånga det på foto, har han senare berättat att han tänkte. Och han fann snart en lösning: ”I put it together in the computer, and it was magical to see what it did when everybody in the photo did the same thing. It was like adding fiction to documentary.”
Och fotoserien Babel Tales är onekligen tankeväckande. Den är en berättelse om livet i New York, om det individuella och det kollektiva och om kommunikation och, kanske framför allt, bristen på kommunikation. Den handlar om sammanträffanden, om upprepningen och den utforskar, det är Funchs intention, mellanrummet mellan fakta och fiktion. En sak som jag tycker har fallit bort i recensionerna av fotoserien är humorn, den är ju stundtals väldigt, väldigt rolig. Människan är rolig.
Ola Wihlke