Etikettarkiv: drönare

Recension: ”Drone: Remote Control Warfare” av Hugh Gusterson

9780262034678

Hugh Gusterson
Drone: Remote Control Warfare
MIT Press

De fösterlösa drönarna avsedda för krigföring har ett vagt ufo-aktigt utseende. Den vanligaste drönaren, Predator, är inte mycket större än en stationsvagn och väger bara lite drygt 500 kg. Maxfarten är drygt 200 kilometer i timmen och den kan flyga så högt som 25000 fot, men opererar i regel på halva den höjden, så att videoupptagningen blir bättre. Flygtiden är cirka 24 timmar.

Det som gör Predatorn så farlig och fruktad är emellertid den övriga utrustningen. ”The Ball” som sitter monterad under nosen är en kula med sensorer. Den innehåller kameror för dagsljus samt kameror med infrarött ljus, som kan urskilja konturerna av människor nattetid. Vidare innehåller den utrustning som scannar efter signaler från mobiltelefoner och loggar simkort nere på marken.

Varje Predator är dessutom utrustad med två Hellfire-missiler, som avfyras mot mål på marken. Varje missil kostar ungefär $70.000. Predatorn markerar målet med en infraröd stråle, varpå målet attackeras med missilerna, av andra flygplan eller marktrupper.

Andra generationens drönare, Reapern, är större, snabbare, kan flyga högre och kan bära åtta gånger så mycket ammunition som en Predator. Drönarna startas i närheten av platsen där de ska operera, men flygs med fjärrkontroll ifrån exempelvis Nevada. Det kan krävas så många som 170 personer på olika platser för att flyga en drönare. Drönarna verkar ha framtiden för sig – idag är varannan pilot som U.S. Air Force utbildar en drönarpilot eller operatör.

”To the United States, a drone strike seems to have very little risk and very little pain. At the receiving end, it feels like war. Americans have got to understand that.”
General Stanley McChrystal

De första amerikanska militära drönarna började användas redan under Bill Clinton, men det var, inte helt oväntat, efter 11 september som användningen tog fart i kriget mot terrorismen. Men det är under Barack Obama som den stora ökningen har skett.

Drönare har använts i regelrätta krig, exempelvis för spaning och som skydd för marktrupper, men den formen av krigföring är ganska okontroversiell. Det är inte heller drönare i krig som är huvudämnet för Drone: Remote Control Warfare av Hugh Gusterson, som är professor i antropologi och internationella relationer. Det Gusterson studerar är bruket av drönare för att döda misstänkta terrorister, ofta i länder som USA inte ligger i krig med. Han lägger stor vikt vid att utforska hur den här verksamheten påverkar både drönarattackernas offer och dem som utför dem, operatörerna.

Dessa targeted killings sker under CIA:s ledning och faller inte under krigets lagar, dom är i själva verket utomjuridiska. Gusterson påpekar att detta däremot är kontroversiellt och citerar Anna Lindh, som i egenskap av utrikesminister kallade ett fall redan 2002 i Yemen ”a summary execution that violates human rights,” och tillade, ”Even terrorists must be treated according to international law. Otherwise, any country can start executing those whom they consider terrorists.” Det är svårt att låta bli att undra hur Donald Trump kommer att hantera det här favoritvapnet, militära drönare, i kriget mot terrorismen.

Samtidigt är det lätt att förstå att det är lockande att använda drönare. Man kan söka reda på och döda misstänkta fiender på platser långt bort, utan att riskera några egna förluster. En mer assymetrisk krigföring är svår att tänka sig. Men, hävdar kritikerna, det är just det som eldar på rekryteringen av nya terrorister. Kritikerna hävdar också att antalet dödade, bland dem kvinnor och barn, som inte är terrorister, är oacceptabelt högt. Anhängarna hävdar att drönarna är pricksäkrare än alternativen samt att antalet civila döda är acceptabelt.

En sak som jag tycker gör Drone: Remote Control Warfare särskilt intressant att läsa är att den är så rik på perspektiv. Han utforskar hur olika personer ser på och påverkas av drönarkriget. De är drönaroperatörer, offer för drönarattacker, aktivister mot drönare, militärer, jurister och experter. Många historier om offer för drönarattacker är djupt tragiska, men också operatörerna tar skada, många av dem utvecklar posttraumatiskt stressyndrom.

Gusterson påpekar redan tidigt i boken att han ser användandet av drönare i kriget mot terrorismen som något nytt. Det är inte bara ny teknik som tagits i bruk, det har medfört ett paradigmskifte:

”Drones are redefining what it means to be a combatant, reshaping the sensory experience of war, and leveraging changes in operational tactics and military ethics. Above all, drones pose urgent questions about the legal authority and political legitimacy of their use because they embody ‘an unconventional form of state violence that combines the disparate characteristics of warfare and policing without really corresponding to either.'”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Bra bok om USA:s krigföring med drönare

9781781680773_drone_warfare-max_221

Medea Benjamin
Förord Barbara Ehrenreich
Drone Warfare – killing by remote control
Verso

Enligt president Obama har inte särskilt många dödats av misstag när USA använt fjärrstyrda och obemannade drönare beväpnade med Hellfire-missiler. Det hörs ju dessutom på namnet, ”targeted killings” ska bara drabba på förhand utpekade terrorister och insurgenter dödas bara om det mesta tyder på att de är insurgenter. När man läser aktivisten Medea Benjamins Drone Warfare får man en helt annorlunda bild. Bara i Yemen och Pakistan – länder som USA inte ligger i krig med – har mer än 200 barn dödats hittills. Benjamin har gjort sig känd som en av de mest framträdande kritikerna mot president Obamas offensiva satsningar på drönare, hon avbröt till och med en av hans utrikespolitiska presskonferenser nyligen. Hon överöste presidenten med frågor:

”Can you tell the Muslim people that their lives are as precious as our lives?”

”Can you take the drones out of the hands of the CIA?”

”Can you stop the signature strikes that are killing people on the basis of suspicious activities?”

”Will you compensate the innocent family victims?”

Drone Warfare är indignerad, en del av laddningen beror nog på att många röstade på Obama i hopp om en förnuftigare utrikespolitik, men också väldigt initierad. Benjamins version av Obama är hursomhelst ingen given kandidat för fredspriset. År 2000 förfogade Pentagon över färre än femtio drönare; tio år senare har flottan växt till 7500 och US Air Force tränar idag fler ”drönarpiloter” än strids- och bombpiloter sammantaget.

Enbart i USA är drönare en mångmiljardindustri, som bara ser ut att växa, men fenomenet är på väg att globaliseras: ”Between 2005 and 2012 the number of countries that acquired drones nearly doubled from about forty to more than seventy-five. Most of these are for intelligence, surveillance, and reconnaissance missions, but many countries – including Israel, Russia, Turkey, China, India, Iran, the United Kingdom, and France – either have or are seeking weaponized drones.” Det krävs inte mycket fantasi för att föreställa sig var drönare skulle kunna sättas in, nu när USA har satt ribban så lågt för dödandet.

Sverige nämns kortfattat i boken: ”Activists in other countries, such as Britain and Sweden, have also become involved in the anti-drone movement, many prompted by their own countries’ complicity in the use of UAVs in Afghanistan and elsewhere. Agneta Norberg, a Swedish activist with the group Women for Peace, started protesting drones when she discovered that Sweden had purchased UAVs from from Israel and was training drone pilots in Sweden.” Svenska staten har plöjt ned 150 miljoner kronor i Neuron, som är ett samarbetsprojekt mellan europeiska försvarsindustrier. Sverige skaffar sig drönare utan att det egentligen pågår någon politisk eller annan debatt.

Det är många saker som bidrar till att dödandet med drönare blir så märkligt obehagligt, men egentligen borde det kanske inte betraktas som värre än dödande med exempelvis kryssningsmissiler? Det hela får ett surrealistiskt och bisarrt drag av att ”piloterna” sitter på baser i USA, bland annat i Nevada-öknen i närheten av Las Vegas, och bevakar och dödar människor på andra sidan jordklotet som om det hade ett vanligt nio till fem-jobb. Att döda någon kan vara det första en ”pilot” gör på jobbet strax efter att ha lämnat ungarna på dagis.

I de länder som drabbas blir naturligtvis protesterna våldsamma, som när USA av misstag dödade 20 pakistanska soldater. Och här kan man verkligen tala om assymetrisk krigföring – ett av Benjamins argument är att drönarkriget skapar nya terrorister med ett starkt hat mot USA som på beställning. Drönarna i sig kan framstå som kusligt fascinerande, utrustade med ultramodern teknologi som för tankarna till science fiction. Motståndaren är i regel beväpnad med en enkel kalasjnikov, men hinner oftast inte uppfatta den attackerande drönaren eftersom den kan flyga på så hög höjd.

Fördelen med att använda drönare sett ur USA:s perspektiv är ganska uppenbara. Man minimerar de egna förlusterna och riskerna att få hemmaopinionen emot sig, men därmed sänks också tröskeln för att inleda krig. Drönare anses vara relativt billiga jämfört med stridsflyg, men enligt Benjamin gäller det bara om man räknar styckpriset per farkost, det krävs ironiskt nog många fler personer på marken för att hålla en drönare i luften än vad som krävs för ett konventionellt stridsflyg.

Benjamin närmar sig ämnet från flera håll. Drone Warfare handlar om produktionen av drönare och den snabba teknologiska utvecklingen, den handlar om platserna där de används och om människorna som styr dem, och den handlar om de juridiska, mänskliga och moraliska implikationerna av att använda dem på det sätt man gör idag. Hon berättar också om vad jurister och vetenskapsmän världen runt gör för att försöka begränsa eller stoppa bruket av bestyckade drönare.

Vad vi vet finns det ingen bok om drönare på svenska. Ett tips till svenska förlag, Ordfront eller Leopard kanske, är att översätta Drone Warfare. Det är en väldigt bra, mångsidig och välskriven bok i ämnet drönarkrigföring, ett ämne som bara ser ut att växa och växa för varje år som går. Det är långt ifrån bara en amerikansk angelägenhet.

Av de stora internationella tidningarna är The Guardian ovanligt bra på att bevaka vad som händer på drönarfronten. De har en särskild sektion just för det ämnet.

Fantastisk recension av bok som kopplar ett ännu bredare grepp om Obamas utrikespolitik: Mark Mazettis The CIA, a Secret Army and a War at the Ends of the Earth (Penguin)

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner