Tag Archives: dystopi

George Orwell: 1984

9781328869333 (1)

George Orwell
1984
Houghton Mifflin

När det händer något som upplevs som en utmaning för det öppna samhället, som när det kom fram att National Security Agency spionerade på amerikanska medborgare, brukar försäljningen av klassiska dystopier öka kraftigt.

Och nu senast – när Kellyanne Conway använde uttrycket ”alternativa fakta” för att bemöta kritiken mot att Vita Huset kraftigt överdrivit publilksiffrorna när Donald Trump svors in som president, dröjde det inte länge förrän försäljningssiffrorna för klassiska dystopier som Brave New World av Aldous Huxley och Farenheit 451 av Ray D. Bradbury steg anmärkningsvärt mycket. Men en bok blev mer efterfrågad än de andra, Nineteen Eighty-Four/1984 (1949) av George Orwell, av många betraktad som den ultimata dystopin.

Jag läste romanen när jag var runt tjugo och det var med en viss bävan jag nu läste om den. Kan den verkligen vara så bra som jag minns den, och är det verkligen sant, som många hävdat sedan Trump tillträdde som president, att den idag är mer relevant än på mycket länge?

Romanem utspelar sig i London i Airstrip One, före detta Storbritannien, som nu ingår i en av världens tre supermakter, Oceania, två av dem bekrigar alltid den tredje supermakten och med jämna mellanrum byter en av supermakterna sida. En revolution har ägt rum och Oceania har tidigare attackerats med kärnvapen.

Du får föreställa dig ett oerhört dystert London. Ledaren, som har drag av Stalin, kallas kort och gott Big Brother och det samhälle han och Partiet har byggt upp är ett utstuderat övervakningssamhälle. Överallt finns ”telescreens” som väcker associationer till våra obligatoriska bildskärmar.

En stor skillnad mellan oss och medborgarna i Oceania är att vi frivilligt delar med oss av all upptänklig personlig information till företag, snarare än blir övervakade av en totalitär stat. Men vet vi egentligen om vad exempelvis NSA samlar in för metadata om amerikanska medborgare och vad man kan utläsa ur den? Skillnaden är naturligtvis enorm, NSA samlar in metadata i ett syfte. Partiet i 1984 samlar information om medborgarna för att maximera sin makt/kontroll. Makten verkar ha ett egenvärde.

1984-before

Det mest kongeniala omslaget till romanen har David Pearson gjort. Tittar man noga kan man se titel och författarnamn i de svarta rektanglarna.

 
Huvudpersonen heter Winston Smith och arbetar ironiskt nog på the Ministry of Truth, MinitruNewspeak – språket ska förnyas så att det i princip blir omöjligt att kritisera systemet – med att skriva om gamla artiklar så att deras verklighetsbeskrivning stämmer överens med Partiets nuvarande agenda. Men Smith känner allt starkare avsky gentemot systemet och börjar ventilera det missnöjet genom att skriva dagbok – vilket i sig är ett thoughtcrime som det är ”Tankepolisens” uppgift att stävja. Ett annat uttryck för Smiths upproriskhet är att han inleder en sexuell relation, inte för att skaffa barn, med Julia, som arbetar på Minitrus Fiction Department, som bland annat producerar pornografiska tidskrifter. De är alltså både producerade av och ”förbjudna” av staten

1984 är alltså sällsynt dyster, även för att vara en dystopi, och när den kom ut 1949 var det många som tyckte att dess satir var för hårt skruvad, överdriven, och eftersom dess satiriska udd är så tydligt är riktad mot Sovjet och annan statssocialism var den kontroversiell särskilt inom delar av vänstern. Sovjet hade ju trots allt varit en allierad under andra världskriget

Orwell är oerhört skicklig på att bygga upp den klaustrofobiska värld som Smith lever i. Lite förenklat kan man säga att romanen är indelad i tre delar. Den första och längsta utgörs av skildringen av Smiths vardag, arbete, hans uppvaknande, hans blygsamma revolt mot systemet samt hans relation med Julia. De hyr en lägenhet där de lever i harmoni, men det är mest en tidsfråga innan deras tankebrott kommer att avslöjas.

Den andra delen är mer essäistisk och beskriver Oceania, Airstrip One och London. Mer i detalj beskrivs personkulten kring Big Brother, samhällets uppdelning i ett inre parti (2% av befolkningen) och ett yttre parti, som Smith tillhör och som samlar 15% av befolkningen. Resten av befolkningen kallas proles, ungefär proletärer, och de är i sin tur uppdelade i tre grupper. Man får veta mer om samhället, ideologin och historien.

Den tredje och sista delen handlar om hur Smith blir lurad av O’Brien som tillhör det inre partiet och själv arresterar Smith. Smith blir förd till the Ministry of Love där han blir hjärntvättad, omprogrammerad och nedbruten av O’Brien, som med halsbrytande logik visar hur ideologin fungerar i detalj. 2+2=5, om det ligger i partiets intresse.

Jag är förvånad över hur väl 1984 funkar som dystopi än idag. Det finns ingenting som tyder på att USA under Trump riskerar att bli ett nytt Oceania, men vissa drag i presidentskapet är tveklöst orwellska. Det eviga tjatet om storytelling har också något manipulativt orwellskt över sig. Postmodernismen, vars huvuddrag har blivit en slags överideologi, har orwellska drag. Sanningen är relativ, alltså gäller den starkares rätt. Turerna kring Facebook och Cambridge Analytica har orwellska drag.

Avslutningsvis ett lite längre berömt citat ur boken om det centrala begreppet doublethink:

”The keyword here is blackwhite. Like so many Newspeak words, this word has two mutually contradictory meanings. Applied to an opponent, it means the habit of impudently claiming that black is white, in contradiction of the plain facts. Applied to a Party member, it means a loyal willingness to say that black is white when Party discipline demands this. But it means also the ability to believe that black is white, and more, to know that black is white, and to forget that one has ever believed the contrary. This demands a continuous alteration of the past, made possible by the system of thought which really embraces all the rest, and which is known in Newspeak as doublethink. Doublethink is basically the power of holding two contradictory beliefs in one’s mind simultaneously, and accepting both of them.”

Ola Wihlke

2 kommentarer

Filed under Recensioner

Litterära termer 47: solarpunk

”Welcome to solarpunk, a new genre within science fiction that is a reaction against the perceived pessimism of present-day sci-fi and hopes to bring optimistic stories about the future with the aim of encouraging people to change the present. The first book that explicitly identified as solarpunk was Solarpunk: Histórias ecológicas e fantásticas em um mundo sustentável (Solarpunk: Ecological and Fantastic Stories in a Sustainable World), a Brazilian book published in 2012. In 2014, author Adam Flynn wrote Solarpunk: Notes Toward a Manifesto.”

Citerat ur ”Sci-fi doesn’t have to be depressing: Welcome to solarpunk” av Tom Cassauwers i Ozy, 21 januari 2018.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Litterära termer, Notiser, Recensioner

Mottagandet av ”The Answers” av Catherine Lacey

9780374100261

”Like Margaret Atwood’s The Handmaid’s Tale, [The Answers] is also a novel about a subjugated woman, in this case not to a totalitarian theocracy but to subtler forces its heroine is only beginning to understand and fears she is complicit with.”
— Dwight Garner, New York Times

En av de mest hyllade och omskrivna amerikanska romanerna de senaste månaderna är The Answers (Farrar, Straus and Giroux) av Catherine Lacey. Huvudpersonen, Mary Parsons, är runt 20-25 och jobbar på resebyrå. Hon är hårt tyngd av kreditkortsskulder och obetalda läkarräkningar. Hon har märkliga symptom, möjligen psykosomatiska, som läkarna inte kan komma till rätta med. Men hon prövar en holistisk behandling med det tvivelaktiga namnat Pneuma Adaptive Kinesthesia (PAKing). Den funkar, men är löjligt dyr. Som så många andra i New York tvingas Mary söka ett andra jobb. Till slut lyckas hon få ett välbetalt arbete som är ännu märkligare än hennes symptom och new age-behandlingen.

Hon blir delaktig i the Girlfriend Experiment, som skapats och drivs av en förmögen och ökänd skådespelare, Kurt Sky. Han omger sig med ett harem, skulle man kunna säga. Olika kvinnor får tillfredsställa Kurts olika behov. Mary blir hans Emotional Girlfriend. Det finns även en Maternal Girlfriend, som ska städa och vara huslig. Det finns en Anger Girlfriend som ska tillfredsställa Kurts behov av ”fighting, nagging and emotional manipulation.”

Syftet med experimentet verkar vara att lösa ett av kärlekens dilemman, att den har en tendens att mattas av och dö ut. Kurt och hans biotech-team vill ta reda på hur man skapar och upprätthåller det perfekta romantiska förhållandet.

Många recensenter har varit positiva, ännu fler har varit mycket positiva.

Dwight Garner i New York Times tillhör den senare gruppen: ”‘The Answers’ Runs Down the Rabbit Hole of Love”

”This is a novel of intellect and amplitude that deepens as it moves forward, until you feel prickling awe at how much mental territory unfolds. […] On a certain level, ‘The Answers’ is a dystopian project; it borders on science fiction. It’s about the neurobiology of love. You remember Raymond Carver’s formulation: ‘It ought to make us feel ashamed when we talk like we know what we’re talking about when we talk about love.’ In Lacey’s novel, that shame vanishes into M.R.I.s, facial-detection software and artisanal electromagnetic pulses that can make a person weep or flush. […] This is a ‘neuronovel,’ in other words, to borrow the critic Marco Roth’s somewhat disparaging term for certain novels by writers like Ian McEwan, Rivka Galchen and Richard Powers. But it’s a neuronovel that floods with tangled human feeling.”

Lucy Scholes i The Independent är också väldigt positiv: ”An unsettling, but whip-smart meditation on love, intimacy and contemporary female experience”

”For a novel that’s so cerebral, The Answers is impressively tightly plotted and Lacey’s prose notably refined in its lucidity. It’s an exciting and clever follow-up to her acclaimed debut, Nobody Is Ever Missing, and testifies to her inclusion on Granta’s recent best of young American novelists list. Joining the ranks of Alexandra Kleeman’s You Too Can Have a Body Like Mine and Olivia Sudjic’s SympathyThe Answers is an unsettling, but whip-smart meditation on love, intimacy and contemporary female experience, minus the fairytale ending.”

Scholes påpekar att romanen är feministisk, men att Lacey inte är didaktisk och att hon inte anger riktningen med hela handen.

Joy Press i Los Angeles Times är också entusiastisk, och framhäver originaliteten och oförutsägbarheten: ”In her inventive novel ‘The Answers,’ Catherine Lacey experiments with the components of love”

”Reading Lacey’s fiction feels like walking through a dark apartment in someone’s mind, full of winding hallways and unmarked doors. You never know quite where you are or where you’ll end up. Like the work of Clarice Lispector or Rachel Cusk, Lacey’s novels seem to be on the verge of inventing a new genre somewhere between prose poem and fugue state. Lacey’s 2014 debut novel, ‘Nobody Is Ever Missing,’ revolved around an interior monologue about a woman traveling across New Zealand. ‘The Answers’ is propelled by a surprisingly compelling puzzle of a plot involving the Girlfriend Experiment and the way it manipulates its subjects — but plot is just one of the novel’s many pleasures.”

Jag har faktiskt inte hittat en enda recension av The Answer som inte till övervägande delen är positiv. Verkar väldigt fantasirik.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Recensioner

Feministisk sci fi-dystopi vann Baileys prize

cover.jpg.rendition.460.707

För första gången i Baileys-prisets historia har en science fiction-roman korats som segrare, närmare bestämt The Power (Penguin) av Naomi Alderman. Romanen utspelar sig i en dystopisk framtid – var annars? – där kvinnan det dominerande könet, till stor del på grund av att de är utrustade med förmågan att utdela dödliga stötar med händerna.

Romanen tar, enligt en artikel i The Guardian, upp många stora frågor och utspelar sig på olika platser i världen:

”The novel has been described as feminist science fiction, and asks the question what is power: who has it, how do you get it, and what does it do when you have it? And, when you have power, how long before power corrupts you? It follows four main characters: Roxy, the daughter of a London crime lord; Tunde, a journalism student in Lagos; Allie, from the southern states of the US and Margo, a low-level politician. They all feature in a combination of page-turning thriller and thought experiment that attacks some of the biggest issues of our times, including religion, gender politics and censorship.”

Margaret Atwood har tagit Alderman under sina vingar, och skrivit superentusiastiska blurbs, och när The Guardian recenserade boken hyllades den som en ”instant classic of speculative fiction”.

Man kan knappast kalla det stora intresset för dystopier för en trend längre, det är en subgenre som i vissa avseenden dominerar inom litteratur, teveserier och tevespel. Jill Lepore skrev nyligen en bra artikel om vår tids smak för radikalpessimism: ”A Golden Age for Dystopian fiction”.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Nyheter

Recension: ”Epidemin” av Åsa Ericsdotter

9789100155414 (1)

Åsa Ericsdotter
Epidemin
Albert Bonniers förlag

Hälsopartiets vallöfte var att förvandla Sverige till Europas smalaste land. Partiledaren heter Johan Svärd och han har, inspirerad av en amerikansk pastor, kommit fram till att hälsa är den fråga – den ideologiska vänster- högerskalan är inte tillämpbar längre – som det svenska folket kan enas om. Hälsa är inte, enligt Svärd, en fråga, det är frågan. Valresultatet visar att han har rätt, Hälsopartiet vinner valet och Svärd blir statsminister.

Det här är den yttre ramen för den dystopiska romanen Epidemin. Och epidemin syftar på fetmaepidemin, oavsett om man tolkar den som Svärd, att svenskarna är för feta, eller som de flesta karaktärerna i boken, att föreställningen om folkets fetma är epidemisk. Men det är Hälsopartiet som har makten. De höjer skatten på socker, avskedar offentliganställda som inte har önskvärd samansättning av fett och muskler och utrustar landets kyrkor med träningsutrustning.

Landon Thomson-Jaeger, ung forskare i svensk-amerikanska relationer vid Uppsala universitet, ser sin före detta flickvän tyna bort i anorexi. När han flyr propagandan, han bosätter sig tillfälligt i föräldrarnas sommarstuga, träffar han sjuksköterskan Helena, som med sin kurvighet anses utöva dåligt inflytande på patienterna. Landon ser kurvorna som en tillgång. Och Helena har också flytt galenskapen, tillsammans med sin dotter Molly, eftersom hon anser att skolan spårat ur och blandar sig i barnens vikt och kost på ett allt klibbigare vis.

När Helena försvinner ger sig Landon ut på vägarna i norra Uppland för att leta efter henne. Det blir en obehaglig och allt mer absurd resa genom ett Sverige som lagt sig platt för ett parti och en statsminister, som allt mer nitiskt kontrollerar medborgarnas fettmassa och intag av kolhydrater.

En annan av huvudpersonerna är Gloria Öster, författare och litteraturvetare, som också fått lämna sig tjänst på grund av icke-önskvärd sammansättning av fett och muskler. Hennes ersättare blir, ironiskt nog, Landons före detta flickvän. Öster försöker utforska och skriva om hur allt kunde gå så snett: ”Bantningsindustrin hade håvat in fantasibelopp långt innan Hälsopartiet kom in i bilden. De privata fettsugningsklinikerna och magbandsinstituten hade poppat upp som svampar ur Stockholmsjorden och Institutet för nutritions propagandaprogram hade tjänat miljarder åt läkemedelsindustrin. Men det var omöjligt att pengar var hela förklaringen.”

Ericsdotter utför ett litterärt balansnummer, med bravur. Romanen är inte fullt så skruvad att det förtar det dystopiska obehaget, men tillräckligt skruvad för att bitvis vara hysteriskt rolig. Genom denna dubbla manöver lyckas också romanen framhäva en rad smärtpunkter och visa hur extremt laddat ämnet hälsa och vikt är i vår tid och i vårt samhälle.

Det är bara en gissning, men vi svenskar är väl ett av världens mest löpande, skidande, klättrande och cyklande folk? Vilket, vill jag påpeka, naturligtvis är positivt på många sätt. Men om just det handlar inte Epidemin. Den handlar om kontroll. Om anorektikerns och bulimikerns försök att kontrollera den egna kroppen. Om kontroll i familje- och kärleksrelationer. Och om politikens vilja att kontrollera samhällskroppen, ända in på bara skinnet.

Man skulle kanske kunna tänka sig PC Jersild som en svensk föregångare? Men Ericsdotter skriver mer koncentrerat, ibland nästan lyriskt, och jag tycker att hon är friare i sin ideologikritik än Jersild. Hon är en lysande satiriker.

Jag tycker att Epidemin inbjuder till allegoriska läsningar. Den ligger helt rätt i tiden. Jag tror och hoppas att den kommer att nå en stor läsekrets, även om den kanske inte kommer att tilltala anhängare av just en- och tvåfrågepartier.

Och omslaget, av Elina Grandin, är ett av årets coolaste.

Ola Wihlke

1 kommentar

Filed under Recensioner

Konstbok: ”Ur varselklotet” av Simon Stålenhag

Varselklotet_frontcover_small

Simon Stålenhag
Ur varselklotet. Illustrerade sägner ur Slingans landskap 1984-1994
Fria Ligan

När konstnären Simon Stålenhag samlade sina bilder i bokform 2014 slog han världen med häpnad. Ur varselklotet, som även innehåller texter, är en mycket egensinnig bok, den gestaltar en värld som verkar ha hämtat inspiration från såväl Gunnar Brusewitz, Sten Eklund och Barnens ö som från Transformers och Star Wars.

Guy Lodge var en av dem som prisade Stålenhags bok, i The Guardian utsåg han Ur varselklotet till en av världens 10 främsta dystopier, någonsin, tillsammans med exempelvis Kafkas Processen. Jag är lika entusiastisk som Lodge, Ur varselklotet måste redan nu räknas som en klassiker, men jag är inte helt säker på att det är korrekt att kalla den dystopi.

Varselklotet2Alla bilder / All images © Simon Stålenhag / Fria Ligan

 
Det är inte helt lätt att beskriva Ur varselklotet. Det är en science fiction-berättelse, men den utspelar sig inte i framtiden i en främmande galax, utan på 80- och 90-talet i Mälardalens glesbygd. Det är en kontrafaktisk berättelse; hela Mälardalen verkar vara full av märkliga maskiner och varelser, som samsas om utrymmet med tidstypiskt kantiga bilar av märket Saab och VOLVO. Omsogen om detaljerna är oerhört imponerande.

varselklotet

Men mer än något annat är Ur varselklotet nog en barndomskildring. Berättaren skildrar olika händelser och episoder ur barndomen, och de handlar ofta om hur han och hans kamrater lekte med och utforskade maskiner och varelser, som var en helt natulig del av vardagen. För dem är det ingen större märkvärdighet med artificiella nervsystem eller att hitta några skrotade cyborger.

passerines

Stålenhag är en skicklig berättare, inte bara en sällsynt skicklig konstnär, och flera gånger tänjer han på berättandets gränser genom att låta rykten och skrönor ta plats i historien. Någon, en klasskamrat, påstår sig ha sett en dinosaurie. Det kanske är osannolikt, men under jord i Mälardalen ligger trots allt värdens största partikelaccelerator, en forskningsstation för experimentell fysik, i folkmun kallad Slingan. Hävdar berättaren sakligt, som om det vore en inte helt orimlig förklaring: ”I de kosmiska energiernas kölvatten uppstod virvlar i rumtiden, portaler mellan vår tid och det förgågna.”

lodjur

Frånvaron av vuxna är väldigt påtaglig – många av föräldrar arbetar nere i Slingan – men de allra flesta barnen verkar klara sig bra. Det är nästan som om maskinerna, fantasierna om dem, fyller tomrummet de vuxna lämnar efter sig. Däremot är många av målningarna uttalat vemodiga, jag tycker att Ur varselklotet är betydligt mycket mer melankolisk än dystopisk. Till det melankoliska bidrar att Stålenhag gestaltat så mycket av tekniken som om den vore gårdagens spjutspetsteknologi.

decoy

Men Ur varselklotet är utpräglat mångsidig. Den är en vemodig barndomsskildring, men den är också väldigt humoristisk. Den sjuder av fantasi. Vemod, men också väldigt mycket nostalgi. Jag blev smått överraskad av hur känslomässigt starkt jag reagerade på den här berättelsen, orden och bilderna. Den är sublim.

rymlingen

Det kommer, om jag förstått saken rätt, en fortsättning på Ur varselklotet. Ett besök på Stålenhags hemsida rekommenderas varmt.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Recension: ”Station Eleven” av Emily St John Mandel

station-eleven-978144726897001

Emily St John Mandel
Station Eleven
Picador

När jag började läsa Station Eleven hade jag skyhöga förväntningar. Romanen har fått strålande recensioner, den har legat parkerad på New York Times bästsäljarlista, den har nominerats till flera priser och den har vunnit minst ett stort pris. Dessutom ligger den helt rätt i tiden, det är en postapokalyptisk dystopi. Och George R.R. Martin har hyllat den.

Apokalypsen kommer i form av ett dödligt influensavirus, som sprider sig från Georgien över hela världen och utplånar ungefär 99,99% av jordens befolkning. Men om civilisationens sammanbrott skriver inte St John Mandel mycket, hon rör sig i sicksack mellan tiden före och tiden efter katastrofen. Det vanliga är att sammanbrottet, laglösheten och allt det hemska apokalypsen för med sig skildras ganska utförligt, ofta är det rentav huvudnumret i boken

Vissa recensenter har sett det som den stora poängen med Station Eleven, att St John Mandel hoppat över apokalypsens kaos och elände. Jag lutar nog åt att tycka att det gör romanen svagare, jag har nog aldrig läst en så snäll och nästan lite gullig dystopi. Det gör, tycker jag, att den brister lite i trovärdighet.

I inledningen, när influensaepidemin inte ännu slagit till med full kraft, dör den kände skådespelaren Arthur Leander knall och fall på scenen, när han spelar huvudrollen i King Lear. Det kommer att få återverkningar 20 år senare, dit vi sedan förflyttas av St John Mandel. Romanens geografiska hjärta är Toronto, men den dystopiska delen handlar om ett resande teatersällskap, som färdas över stora områden i Nordamerika.

Station Eleven handlar alltså inte, som många andra dystopiska romaner, om strider om knappa resurser som vatten och mat, men om att sprida kultur, Shakespeare, till de påvra små samhällen som ligger spridda över kontinenten. Vi får följa en handfull karaktärer under deras nomadiserande tillvaro och en profet eller sektledare, som inte uppskattar deras kulturgärning. Den yngsta skådespelaren, Kirsten, minns knappt livet före apokalypsen.

Om romanen har ett huvudbudskap, är det kanske att både civilisationen och kulturen kommer att överleva, så länge det finns människor. Om eller när mänskligheten utsätts för ett verkligt svår prövning, så kommer de goda krafterna segra. Film- och teverättigheterna är redan sålda till den här romanen, och det kan säkert resultera i något spännande.

Station Eleven är inte direkt idyllisk, men ibland gränsar den till det idylliska. Den handlar om kultur, kändisskap, kärlek och gemenskap. Mandel är tveklöst hantverksskicklig, men det hon har skrivit är något mycket ovanligt, en hoppfull dystopi.

En mer uppskattande recension: ”Shakespeare for Survivors”

Intervju med Emily St John Mandel

Om marknadsföringen av romanen

Läs kort utdrag

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner