Tag Archives: dystopi

Feministisk sci fi-dystopi vann Baileys prize

cover.jpg.rendition.460.707

För första gången i Baileys-prisets historia har en science fiction-roman korats som segrare, närmare bestämt The Power (Penguin) av Naomi Alderman. Romanen utspelar sig i en dystopisk framtid – var annars? – där kvinnan det dominerande könet, till stor del på grund av att de är utrustade med förmågan att utdela dödliga stötar med händerna.

Romanen tar, enligt en artikel i The Guardian, upp många stora frågor och utspelar sig på olika platser i världen:

”The novel has been described as feminist science fiction, and asks the question what is power: who has it, how do you get it, and what does it do when you have it? And, when you have power, how long before power corrupts you? It follows four main characters: Roxy, the daughter of a London crime lord; Tunde, a journalism student in Lagos; Allie, from the southern states of the US and Margo, a low-level politician. They all feature in a combination of page-turning thriller and thought experiment that attacks some of the biggest issues of our times, including religion, gender politics and censorship.”

Margaret Atwood har tagit Alderman under sina vingar, och skrivit superentusiastiska blurbs, och när The Guardian recenserade boken hyllades den som en ”instant classic of speculative fiction”.

Man kan knappast kalla det stora intresset för dystopier för en trend längre, det är en subgenre som i vissa avseenden dominerar inom litteratur, teveserier och tevespel. Jill Lepore skrev nyligen en bra artikel om vår tids smak för radikalpessimism: ”A Golden Age for Dystopian fiction”.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Nyheter

Recension: ”Epidemin” av Åsa Ericsdotter

9789100155414 (1)

Åsa Ericsdotter
Epidemin
Albert Bonniers förlag

Hälsopartiets vallöfte var att förvandla Sverige till Europas smalaste land. Partiledaren heter Johan Svärd och han har, inspirerad av en amerikansk pastor, kommit fram till att hälsa är den fråga – den ideologiska vänster- högerskalan är inte tillämpbar längre – som det svenska folket kan enas om. Hälsa är inte, enligt Svärd, en fråga, det är frågan. Valresultatet visar att han har rätt, Hälsopartiet vinner valet och Svärd blir statsminister.

Det här är den yttre ramen för den dystopiska romanen Epidemin. Och epidemin syftar på fetmaepidemin, oavsett om man tolkar den som Svärd, att svenskarna är för feta, eller som de flesta karaktärerna i boken, att föreställningen om folkets fetma är epidemisk. Men det är Hälsopartiet som har makten. De höjer skatten på socker, avskedar offentliganställda som inte har önskvärd samansättning av fett och muskler och utrustar landets kyrkor med träningsutrustning.

Landon Thomson-Jaeger, ung forskare i svensk-amerikanska relationer vid Uppsala universitet, ser sin före detta flickvän tyna bort i anorexi. När han flyr propagandan, han bosätter sig tillfälligt i föräldrarnas sommarstuga, träffar han sjuksköterskan Helena, som med sin kurvighet anses utöva dåligt inflytande på patienterna. Landon ser kurvorna som en tillgång. Och Helena har också flytt galenskapen, tillsammans med sin dotter Molly, eftersom hon anser att skolan spårat ur och blandar sig i barnens vikt och kost på ett allt klibbigare vis.

När Helena försvinner ger sig Landon ut på vägarna i norra Uppland för att leta efter henne. Det blir en obehaglig och allt mer absurd resa genom ett Sverige som lagt sig platt för ett parti och en statsminister, som allt mer nitiskt kontrollerar medborgarnas fettmassa och intag av kolhydrater.

En annan av huvudpersonerna är Gloria Öster, författare och litteraturvetare, som också fått lämna sig tjänst på grund av icke-önskvärd sammansättning av fett och muskler. Hennes ersättare blir, ironiskt nog, Landons före detta flickvän. Öster försöker utforska och skriva om hur allt kunde gå så snett: ”Bantningsindustrin hade håvat in fantasibelopp långt innan Hälsopartiet kom in i bilden. De privata fettsugningsklinikerna och magbandsinstituten hade poppat upp som svampar ur Stockholmsjorden och Institutet för nutritions propagandaprogram hade tjänat miljarder åt läkemedelsindustrin. Men det var omöjligt att pengar var hela förklaringen.”

Ericsdotter utför ett litterärt balansnummer, med bravur. Romanen är inte fullt så skruvad att det förtar det dystopiska obehaget, men tillräckligt skruvad för att bitvis vara hysteriskt rolig. Genom denna dubbla manöver lyckas också romanen framhäva en rad smärtpunkter och visa hur extremt laddat ämnet hälsa och vikt är i vår tid och i vårt samhälle.

Det är bara en gissning, men vi svenskar är väl ett av världens mest löpande, skidande, klättrande och cyklande folk? Vilket, vill jag påpeka, naturligtvis är positivt på många sätt. Men om just det handlar inte Epidemin. Den handlar om kontroll. Om anorektikerns och bulimikerns försök att kontrollera den egna kroppen. Om kontroll i familje- och kärleksrelationer. Och om politikens vilja att kontrollera samhällskroppen, ända in på bara skinnet.

Man skulle kanske kunna tänka sig PC Jersild som en svensk föregångare? Men Ericsdotter skriver mer koncentrerat, ibland nästan lyriskt, och jag tycker att hon är friare i sin ideologikritik än Jersild. Hon är en lysande satiriker.

Jag tycker att Epidemin inbjuder till allegoriska läsningar. Den ligger helt rätt i tiden. Jag tror och hoppas att den kommer att nå en stor läsekrets, även om den kanske inte kommer att tilltala anhängare av just en- och tvåfrågepartier.

Och omslaget, av Elina Grandin, är ett av årets coolaste.

Ola Wihlke

1 kommentar

Filed under Recensioner

Konstbok: ”Ur varselklotet” av Simon Stålenhag

Varselklotet_frontcover_small

Simon Stålenhag
Ur varselklotet. Illustrerade sägner ur Slingans landskap 1984-1994
Fria Ligan

När konstnären Simon Stålenhag samlade sina bilder i bokform 2014 slog han världen med häpnad. Ur varselklotet, som även innehåller texter, är en mycket egensinnig bok, den gestaltar en värld som verkar ha hämtat inspiration från såväl Gunnar Brusewitz, Sten Eklund och Barnens ö som från Transformers och Star Wars.

Guy Lodge var en av dem som prisade Stålenhags bok, i The Guardian utsåg han Ur varselklotet till en av världens 10 främsta dystopier, någonsin, tillsammans med exempelvis Kafkas Processen. Jag är lika entusiastisk som Lodge, Ur varselklotet måste redan nu räknas som en klassiker, men jag är inte helt säker på att det är korrekt att kalla den dystopi.

Varselklotet2Alla bilder / All images © Simon Stålenhag / Fria Ligan

 
Det är inte helt lätt att beskriva Ur varselklotet. Det är en science fiction-berättelse, men den utspelar sig inte i framtiden i en främmande galax, utan på 80- och 90-talet i Mälardalens glesbygd. Det är en kontrafaktisk berättelse; hela Mälardalen verkar vara full av märkliga maskiner och varelser, som samsas om utrymmet med tidstypiskt kantiga bilar av märket Saab och VOLVO. Omsogen om detaljerna är oerhört imponerande.

varselklotet

Men mer än något annat är Ur varselklotet nog en barndomskildring. Berättaren skildrar olika händelser och episoder ur barndomen, och de handlar ofta om hur han och hans kamrater lekte med och utforskade maskiner och varelser, som var en helt natulig del av vardagen. För dem är det ingen större märkvärdighet med artificiella nervsystem eller att hitta några skrotade cyborger.

passerines

Stålenhag är en skicklig berättare, inte bara en sällsynt skicklig konstnär, och flera gånger tänjer han på berättandets gränser genom att låta rykten och skrönor ta plats i historien. Någon, en klasskamrat, påstår sig ha sett en dinosaurie. Det kanske är osannolikt, men under jord i Mälardalen ligger trots allt värdens största partikelaccelerator, en forskningsstation för experimentell fysik, i folkmun kallad Slingan. Hävdar berättaren sakligt, som om det vore en inte helt orimlig förklaring: ”I de kosmiska energiernas kölvatten uppstod virvlar i rumtiden, portaler mellan vår tid och det förgågna.”

lodjur

Frånvaron av vuxna är väldigt påtaglig – många av föräldrar arbetar nere i Slingan – men de allra flesta barnen verkar klara sig bra. Det är nästan som om maskinerna, fantasierna om dem, fyller tomrummet de vuxna lämnar efter sig. Däremot är många av målningarna uttalat vemodiga, jag tycker att Ur varselklotet är betydligt mycket mer melankolisk än dystopisk. Till det melankoliska bidrar att Stålenhag gestaltat så mycket av tekniken som om den vore gårdagens spjutspetsteknologi.

decoy

Men Ur varselklotet är utpräglat mångsidig. Den är en vemodig barndomsskildring, men den är också väldigt humoristisk. Den sjuder av fantasi. Vemod, men också väldigt mycket nostalgi. Jag blev smått överraskad av hur känslomässigt starkt jag reagerade på den här berättelsen, orden och bilderna. Den är sublim.

rymlingen

Det kommer, om jag förstått saken rätt, en fortsättning på Ur varselklotet. Ett besök på Stålenhags hemsida rekommenderas varmt.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Recension: ”Station Eleven” av Emily St John Mandel

station-eleven-978144726897001

Emily St John Mandel
Station Eleven
Picador

När jag började läsa Station Eleven hade jag skyhöga förväntningar. Romanen har fått strålande recensioner, den har legat parkerad på New York Times bästsäljarlista, den har nominerats till flera priser och den har vunnit minst ett stort pris. Dessutom ligger den helt rätt i tiden, det är en postapokalyptisk dystopi. Och George R.R. Martin har hyllat den.

Apokalypsen kommer i form av ett dödligt influensavirus, som sprider sig från Georgien över hela världen och utplånar ungefär 99,99% av jordens befolkning. Men om civilisationens sammanbrott skriver inte St John Mandel mycket, hon rör sig i sicksack mellan tiden före och tiden efter katastrofen. Det vanliga är att sammanbrottet, laglösheten och allt det hemska apokalypsen för med sig skildras ganska utförligt, ofta är det rentav huvudnumret i boken

Vissa recensenter har sett det som den stora poängen med Station Eleven, att St John Mandel hoppat över apokalypsens kaos och elände. Jag lutar nog åt att tycka att det gör romanen svagare, jag har nog aldrig läst en så snäll och nästan lite gullig dystopi. Det gör, tycker jag, att den brister lite i trovärdighet.

I inledningen, när influensaepidemin inte ännu slagit till med full kraft, dör den kände skådespelaren Arthur Leander knall och fall på scenen, när han spelar huvudrollen i King Lear. Det kommer att få återverkningar 20 år senare, dit vi sedan förflyttas av St John Mandel. Romanens geografiska hjärta är Toronto, men den dystopiska delen handlar om ett resande teatersällskap, som färdas över stora områden i Nordamerika.

Station Eleven handlar alltså inte, som många andra dystopiska romaner, om strider om knappa resurser som vatten och mat, men om att sprida kultur, Shakespeare, till de påvra små samhällen som ligger spridda över kontinenten. Vi får följa en handfull karaktärer under deras nomadiserande tillvaro och en profet eller sektledare, som inte uppskattar deras kulturgärning. Den yngsta skådespelaren, Kirsten, minns knappt livet före apokalypsen.

Om romanen har ett huvudbudskap, är det kanske att både civilisationen och kulturen kommer att överleva, så länge det finns människor. Om eller när mänskligheten utsätts för ett verkligt svår prövning, så kommer de goda krafterna segra. Film- och teverättigheterna är redan sålda till den här romanen, och det kan säkert resultera i något spännande.

Station Eleven är inte direkt idyllisk, men ibland gränsar den till det idylliska. Den handlar om kultur, kändisskap, kärlek och gemenskap. Mandel är tveklöst hantverksskicklig, men det hon har skrivit är något mycket ovanligt, en hoppfull dystopi.

En mer uppskattande recension: ”Shakespeare for Survivors”

Intervju med Emily St John Mandel

Om marknadsföringen av romanen

Läs kort utdrag

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Ljudboksrecension: ”On Such A Full Sea” av Chang rae-Lee

Chang rae-Lee
On Such A Full Sea
Uppläsare: B.D. Wong
Tid: 11 tim 3 min
Penguin Audio

Vi befinner oss två hundra år in i framtiden och världen har drabbats av både en ekonomisk härdsmälta och klimatkatastrofer. Nya Kina har dessutom plågats av allt svårare miljökatastrofer, som tvingat stora delar av befolkningen att emigrera, bland annat till USA. Där samlas de i en slags välordnade kolonier av arbetande fattiga, som producerar mat och andra varor för eliten, den rikaste procenten av befolkningen.

Chang rae-Lees nya roman On Such A Full Sea är tveklöst en dystopi (cli-fi), men det är egentligen förvånande hur mycket som är sig likt – klassklyftorna, skillnaden mellan olika regioner, den ojämnt fördelade sjukvården och säkerheten med mera. Det är naturligtvis ett medvetet val av författaren och det gör att berättelsen till stora delar känns överraskande realistisk och angelägen.

I inledningen blir vi introducerade för huvudpersonen, 16 år gamla Fan, som bor i B-Mor, före detta Baltimore. Hon arbetar som dykare i kolonins fiskodlingar – man odlar främst fisk och grönsaker åt de rika (”charters”) som bor i gated communities, så kallade Charters. Tillvaron är tuff, men det finns mat och sjukvård, även om vården hela tiden blir dyrare för dem som är sjuka. Utanför arbetskolonierna och de rikas områden, alltså i större delen av USA, råder däremot laglöshet. Staten har för länge sedan retirerat.

Det hindrar inte Fan från att lämna B-Mor för att söka efter sin försvunna pojkvän och en bror, som trots den nästan totala bristen på social mobilitet lyckats bli en charter. Historien om Fan berättas av ett ”vi”, av alla dem som stannat kvar i B-Mor. För dem är Fan en osannolik hjälte och det är nästan som om de både frambesvärjer en legend och blir mer och mer engagerade av den. Tidsperspektivet växlar hela tiden, mellan livet i B-Mor och Fans road trip. Det funkar mestadels väldigt bra.

Om man jämför med Cormac McCarthys dystopiska road trip, Vägen, är inte On Such A Full Sea lika tajt, konsekvent och jämn men i likhet med Kazuo Ishiguro, när han skriver fantasy, så använder Lee effektivt mycket små medel för att väva fram sin dystopiska framtid. Majoriteten av alla amerikanska och brittiska kritiker har varit eld och lågor, men en del av romanens andra halva är onödigt händelsefattig, tempot sjunker ett tag betänkligt.

Jag tror dessutom att det är bättre att läsa On Such A Full Sea än att lyssna på den. Det är inget större fel på B.D. Wongs uppläsning, även om det blir väl mycket teater när han läser dialogen, särskilt kvinnliga karaktärers dialog, problemet är kanske snarare att tanken med texten är att den ska representera ett kollektiv. Uppläsningen hade gärna fått vara lite mer distanserad.

På något plan handlar romanen naturligtvis om berättandet i sig, kanske först och främst om vårt behov av kollektiva berättelser. Den handlar också om vårt behov av hjältar, eller åtminstone normbrytare. Bitvis är den väldigt vacker. Sammantaget är On Such A Full Sea klart värd att lyssna på/läsa, det är bitvis en stor upplevelse. De flesta tidningar som satt betyg har gett romanen A eller A-. Jag tycker att ljudboksversionen är värd ett B+.

Ola Wihlke

NPRs hemsida kan du läsa eller lyssna till ett utdrag ur On Such A Full Sea

Intervju med Chang rae-Lee i New Yorker

Och i Time kan du se och läsa om ett sällsynt coolt 3D-printat bokomslag, till en specialutgåva av On Such A Full See

Lämna en kommentar

Filed under Recensioner

Novell 19: ”The Veldt” av Ray Bradbury

När Ray Bradbury gick bort förra sommaren lämnade han efter sig en enorm litterär produktion. Allra mest känd är hans thrillerartade science fiction-roman Farenheit 451 (1953), som beskriver en framtid i vilken alla böcker är förbjudna – vid 451 grader farenheit fattar papper eld – och staten kontrollerar medborgarnas liv och tankar in minsta detalj.

Vid sidan av böcker som George Orwells 1984 och Aldous Huxleys Du sköna nya värld är Farenheit 451 en av litteraturens mest inflytelsrika dystopier. Men Bradbury skrev även mängder med noveller och ”The Veldt” är en av de mer kända; den har drag av traditionell skräck och science fiction. Den handlar om en familj vars hus är hemsökt, inte av spöken, men av den avancerade teknologi huset är utrustat med.

Först publicerades novellen 1950 i en dagstidning med titeln ”The World The Children Made” och sedan med titeln ”The Veldt” i antologin The Illustrated Man (1951). Trots att teknologin har utvecklats en hel del sedan 50-talet står sig novellen, med sina fantasier om en virtuell verklighet, riktigt bra.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Noveller