Tag Archives: dystopier

George Orwell: 1984

9781328869333 (1)

George Orwell
1984
Houghton Mifflin

När det händer något som upplevs som en utmaning för det öppna samhället, som när det kom fram att National Security Agency spionerade på amerikanska medborgare, brukar försäljningen av klassiska dystopier öka kraftigt.

Och nu senast – när Kellyanne Conway använde uttrycket ”alternativa fakta” för att bemöta kritiken mot att Vita Huset kraftigt överdrivit publilksiffrorna när Donald Trump svors in som president, dröjde det inte länge förrän försäljningssiffrorna för klassiska dystopier som Brave New World av Aldous Huxley och Farenheit 451 av Ray D. Bradbury steg anmärkningsvärt mycket. Men en bok blev mer efterfrågad än de andra, Nineteen Eighty-Four/1984 (1949) av George Orwell, av många betraktad som den ultimata dystopin.

Jag läste romanen när jag var runt tjugo och det var med en viss bävan jag nu läste om den. Kan den verkligen vara så bra som jag minns den, och är det verkligen sant, som många hävdat sedan Trump tillträdde som president, att den idag är mer relevant än på mycket länge?

Romanem utspelar sig i London i Airstrip One, före detta Storbritannien, som nu ingår i en av världens tre supermakter, Oceania, två av dem bekrigar alltid den tredje supermakten och med jämna mellanrum byter en av supermakterna sida. En revolution har ägt rum och Oceania har tidigare attackerats med kärnvapen.

Du får föreställa dig ett oerhört dystert London. Ledaren, som har drag av Stalin, kallas kort och gott Big Brother och det samhälle han och Partiet har byggt upp är ett utstuderat övervakningssamhälle. Överallt finns ”telescreens” som väcker associationer till våra obligatoriska bildskärmar.

En stor skillnad mellan oss och medborgarna i Oceania är att vi frivilligt delar med oss av all upptänklig personlig information till företag, snarare än blir övervakade av en totalitär stat. Men vet vi egentligen om vad exempelvis NSA samlar in för metadata om amerikanska medborgare och vad man kan utläsa ur den? Skillnaden är naturligtvis enorm, NSA samlar in metadata i ett syfte. Partiet i 1984 samlar information om medborgarna för att maximera sin makt/kontroll. Makten verkar ha ett egenvärde.

1984-before

Det mest kongeniala omslaget till romanen har David Pearson gjort. Tittar man noga kan man se titel och författarnamn i de svarta rektanglarna.

 
Huvudpersonen heter Winston Smith och arbetar ironiskt nog på the Ministry of Truth, MinitruNewspeak – språket ska förnyas så att det i princip blir omöjligt att kritisera systemet – med att skriva om gamla artiklar så att deras verklighetsbeskrivning stämmer överens med Partiets nuvarande agenda. Men Smith känner allt starkare avsky gentemot systemet och börjar ventilera det missnöjet genom att skriva dagbok – vilket i sig är ett thoughtcrime som det är ”Tankepolisens” uppgift att stävja. Ett annat uttryck för Smiths upproriskhet är att han inleder en sexuell relation, inte för att skaffa barn, med Julia, som arbetar på Minitrus Fiction Department, som bland annat producerar pornografiska tidskrifter. De är alltså både producerade av och ”förbjudna” av staten

1984 är alltså sällsynt dyster, även för att vara en dystopi, och när den kom ut 1949 var det många som tyckte att dess satir var för hårt skruvad, överdriven, och eftersom dess satiriska udd är så tydligt är riktad mot Sovjet och annan statssocialism var den kontroversiell särskilt inom delar av vänstern. Sovjet hade ju trots allt varit en allierad under andra världskriget

Orwell är oerhört skicklig på att bygga upp den klaustrofobiska värld som Smith lever i. Lite förenklat kan man säga att romanen är indelad i tre delar. Den första och längsta utgörs av skildringen av Smiths vardag, arbete, hans uppvaknande, hans blygsamma revolt mot systemet samt hans relation med Julia. De hyr en lägenhet där de lever i harmoni, men det är mest en tidsfråga innan deras tankebrott kommer att avslöjas.

Den andra delen är mer essäistisk och beskriver Oceania, Airstrip One och London. Mer i detalj beskrivs personkulten kring Big Brother, samhällets uppdelning i ett inre parti (2% av befolkningen) och ett yttre parti, som Smith tillhör och som samlar 15% av befolkningen. Resten av befolkningen kallas proles, ungefär proletärer, och de är i sin tur uppdelade i tre grupper. Man får veta mer om samhället, ideologin och historien.

Den tredje och sista delen handlar om hur Smith blir lurad av O’Brien som tillhör det inre partiet och själv arresterar Smith. Smith blir förd till the Ministry of Love där han blir hjärntvättad, omprogrammerad och nedbruten av O’Brien, som med halsbrytande logik visar hur ideologin fungerar i detalj. 2+2=5, om det ligger i partiets intresse.

Jag är förvånad över hur väl 1984 funkar som dystopi än idag. Det finns ingenting som tyder på att USA under Trump riskerar att bli ett nytt Oceania, men vissa drag i presidentskapet är tveklöst orwellska. Det eviga tjatet om storytelling har också något manipulativt orwellskt över sig. Postmodernismen, vars huvuddrag har blivit en slags överideologi, har orwellska drag. Sanningen är relativ, alltså gäller den starkares rätt. Turerna kring Facebook och Cambridge Analytica har orwellska drag.

Avslutningsvis ett lite längre berömt citat ur boken om det centrala begreppet doublethink:

”The keyword here is blackwhite. Like so many Newspeak words, this word has two mutually contradictory meanings. Applied to an opponent, it means the habit of impudently claiming that black is white, in contradiction of the plain facts. Applied to a Party member, it means a loyal willingness to say that black is white when Party discipline demands this. But it means also the ability to believe that black is white, and more, to know that black is white, and to forget that one has ever believed the contrary. This demands a continuous alteration of the past, made possible by the system of thought which really embraces all the rest, and which is known in Newspeak as doublethink. Doublethink is basically the power of holding two contradictory beliefs in one’s mind simultaneously, and accepting both of them.”

Ola Wihlke

2 kommentarer

Filed under Recensioner

The Trump Story Project – 10 noveller om framtiden i Trumps Amerika

fd77a795-2328-4892-82a9-37cf5c5ce97eimg400

I en artikel i New Yorker jämför Philip Roth president Donald Trump med den fiktiva karaktären Charles Lindbergh i hans roman The Plot Against America (2004). Roth tycker att det är mindre otroligt att Lindbergh, baserad på den kände flygaren, blir president, som han blir i romanen, än att Trump blivit president:

”It isn’t Trump as a character, a human type—the real-estate type, the callow and callous killer capitalist—that outstrips the imagination. It is Trump as President of the United States.”

Och i Times Literary Supplement kan man läsa ”Twenty Questions with Joyce Carol Oates”. En av de tjugo frågorna:

”Which is your least favourite fictional character?

Our newly elected US president. Overblown unconvincing stereotype of buffoon/ bloviator/ con-man/ psychopath crudely plagiarized from absurdist / prophet French playwright Alfred Jarry, Ubu Roi.

Den litterära presidenten och den fiktiva presidenten

Barack Obama kommer att bli ihågkommen som den litterära presidenten, eftersom han på så många olika sätt var engagerad i litteraturen och läsandet som en positiv kraft. Men Donald Trump ser också ut att bli en litterär president, på sitt sätt, för att han sätter många författares fantasi i rörelse.

Man Booker prize-vinnaren Howard Jacobson har skrivit en bok som en reaktion på att Donald Trump blivit vald till president. Den kommer ut redan i april och har titeln Pussy och handlar om Prince Fracassus, ”heir to the Duchy of Origen, famed for its golden-gated skyscrapers and casinos […]” Jacobsen började skriva boken redan under valkampanjen, men när Trump vann valet började han skriva dagligen två månader i sträck. ”Satire is an important weapon in the fight against what is happening and Trump looks like a person who is particularly vulnerable to derision,” sa Jacobson till The Guardian.

Tio nya noveller om framtiden i Trumps Amerika

images

Och sajten Slate har just sjösatt ett projekt: ”Introducing the Trump Story Project” Slate och Ben H. Winters, författare till den helt aktuella kontrafaktisk dystopiska romanen Underground Airlines (2016), har bjudit in 10 författare att skriva varsinn novell på temat att leva i ett framtida Amerika med Trump som president. Den första heter ”The Daylight Underground”, handlar om en massdeportation av en miljon människor och är skriven av Héctor Tobar. Den här novellserien blir spännande att följa.

Missa inte heller att läsa Philip Roths klassiska essä ”Writing American Fiction” som publicerades redan 1961:

”[The] American writer in the middle of the 20th century has his hands full in trying to understand, and then describe, and then make credible much of the American reality. It stupefies, it sickens, it infuriates, and finally it is even a kind of embarrassment to one’s own meager imagination. The actuality is continually outdoing our talents, and the culture tosses up figures almost daily that are the envy of any novelist.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Notiser, Noveller, Nyheter

Recension: ”Station Eleven” av Emily St John Mandel

station-eleven-978144726897001

Emily St John Mandel
Station Eleven
Picador

När jag började läsa Station Eleven hade jag skyhöga förväntningar. Romanen har fått strålande recensioner, den har legat parkerad på New York Times bästsäljarlista, den har nominerats till flera priser och den har vunnit minst ett stort pris. Dessutom ligger den helt rätt i tiden, det är en postapokalyptisk dystopi. Och George R.R. Martin har hyllat den.

Apokalypsen kommer i form av ett dödligt influensavirus, som sprider sig från Georgien över hela världen och utplånar ungefär 99,99% av jordens befolkning. Men om civilisationens sammanbrott skriver inte St John Mandel mycket, hon rör sig i sicksack mellan tiden före och tiden efter katastrofen. Det vanliga är att sammanbrottet, laglösheten och allt det hemska apokalypsen för med sig skildras ganska utförligt, ofta är det rentav huvudnumret i boken

Vissa recensenter har sett det som den stora poängen med Station Eleven, att St John Mandel hoppat över apokalypsens kaos och elände. Jag lutar nog åt att tycka att det gör romanen svagare, jag har nog aldrig läst en så snäll och nästan lite gullig dystopi. Det gör, tycker jag, att den brister lite i trovärdighet.

I inledningen, när influensaepidemin inte ännu slagit till med full kraft, dör den kände skådespelaren Arthur Leander knall och fall på scenen, när han spelar huvudrollen i King Lear. Det kommer att få återverkningar 20 år senare, dit vi sedan förflyttas av St John Mandel. Romanens geografiska hjärta är Toronto, men den dystopiska delen handlar om ett resande teatersällskap, som färdas över stora områden i Nordamerika.

Station Eleven handlar alltså inte, som många andra dystopiska romaner, om strider om knappa resurser som vatten och mat, men om att sprida kultur, Shakespeare, till de påvra små samhällen som ligger spridda över kontinenten. Vi får följa en handfull karaktärer under deras nomadiserande tillvaro och en profet eller sektledare, som inte uppskattar deras kulturgärning. Den yngsta skådespelaren, Kirsten, minns knappt livet före apokalypsen.

Om romanen har ett huvudbudskap, är det kanske att både civilisationen och kulturen kommer att överleva, så länge det finns människor. Om eller när mänskligheten utsätts för ett verkligt svår prövning, så kommer de goda krafterna segra. Film- och teverättigheterna är redan sålda till den här romanen, och det kan säkert resultera i något spännande.

Station Eleven är inte direkt idyllisk, men ibland gränsar den till det idylliska. Den handlar om kultur, kändisskap, kärlek och gemenskap. Mandel är tveklöst hantverksskicklig, men det hon har skrivit är något mycket ovanligt, en hoppfull dystopi.

En mer uppskattande recension: ”Shakespeare for Survivors”

Intervju med Emily St John Mandel

Om marknadsföringen av romanen

Läs kort utdrag

Ola Wihlke

2 kommentarer

Filed under Recensioner

Allt fler dystopiska ungdomsromaner, och pessimistiska ungdomar?

Wikimedia Commons

Wikimedia Commons

”Young adult books (and films) are part of a relatively new genre and they speak to the young adult inside us all, the part whose identity is yet unformed, full of rage and fear and longing. They’re not great literature, which is fine, because they’re not designed to be. The new teen dystopias are profoundly romantic, full of doomed crushes and broody heroes in tight athletic suits, but they resist portraying love as the answer to the heroine’s problems. Kissing is fantastic but what Katniss Everdeen, Tris Prior and Paige Mahoney need is someone with pretty eyes to help them bring down the government. Don’t we all?”

Citerat ur ”No Wonder Teens Love Stories About Dystopias – They Feel Like They’re In One” av Laurie Penny i New Republic, 11 april 2014. Artikeln är onekligen intressant, men vi tror att den underskattar ungdomars förmåga att skilja på fakta och fiktion och överdriver amerikaners vilja att göra revolution. Men vi föredrar också dystopier framför ännu fler böcker om vampyrer.

O.W.

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar

Verklighetens ekonomiska elände, efter 10 år dyker det upp i litteraturen

Häromdagen publicerades en studie av ett brittisk forskarteam i tidskriften PLOS ONE. Forskarna har kunnat påvisa en stark korrelation mellan en böckers ”literary misery index”, som bestäms av frekvensen av ord som ”anger”, ”fear”, ”sadness” och ”disgust”, och ett economic misery index, som bestäms av arbetslöshetssiffror och inflation, i USA eller Storbritannien tio år innan bokens publicering.

Apropå graferna man fick fram av studien, som bygger på ungefär fem miljoner digitaliserade böcker utgivna under 1900-talet, sa Alex Bentley, studiens huvudförfattare, i ett pressmeddelande: ”It looked like Western economic history, but just shifted forward by a decade.”

Variationen och förekomsten av eländiga ord respektive positiva ord var lätt att få fram eftersom varenda ord i de här böckerna var katalogiserade. Forskarnas analys visade att det literära eländet stod på topp under 40-talet, efter den stora depressionen, varpå den gick ned under 50-talet och sedan gick upp något under 70- och 80-talet.

Det är lite förbryllande att eländet sipprar in så långsamt i litteraturen, med en ofta tio år lång fördröjning, men det har forskarna naturligtvis också tänkt på. För det första tar det tid att skriva en bok, så en bok påbörjad under 30-talets depression kanske publicerades först följande decennium. ”Perhaps this ‘decade effect’ reflects the gap between childhood when strong memories are formed, and early  adulthood, when authors may begin writing books,” resonerade Bentley. ”Consider for  example, the dramatic increase of literary misery in the 1980s, which follows  the ‘stagflation’ of the 1970s. Children from this generation who became authors  would have begun writing in the 1980s.”

Det är svårt att påstå att de här forskningsresultaten – man gjorde även en mindre studie på tysk litteratur som visade samma resultat – är direkt häpnadsväckande. Till och med författare tvingas ju leva i den ekonomiska verkligheten, även om de ibland anklagas för att vara värdsfrånvända. Det kanske skulle bli intressant om man bröt ned det undersökta  materialet i olika genrer eller tittade på lyrik och prosa för sig? Eller inte.

Vi får kanske vänja oss vid tanken på ännu fler postapokalyptiska dystopier det här decenniet, haveriet 2008 ligger ju inte så långt tillbaka i tiden, men reagerar inte dagens författare mycket snabbare? Efter 11 september tog det inte lång tid innan fiktionen på olika sätt behandlade terror i allmänhet och terrorattackerna mot USA i synnerhet. Allt kanske inte går fortare och fortare, men just i det här fallet verkar det vara så. Undersökningen handlade visserligen om korrelationen med underliggande ekonomiska faktorer, men tio år låter ändå som en lång reaktionstid.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Nyheter