Etikettarkiv: Edward Hopper

Fotobok: ”Desaudio” av Lucas Lenci

CAPA

Lucas Lenci
Desaudio
Text: Cássio Vasconcellos
Estúdio Madalena, 2013

”To the complaint, ‘There are no people in these photographs,’ I respond,
There are always two people: the photographer and the viewer.”
– Ansel Adams

Förutom att vara en fantastisk fotograf var väl Anselm Adams något av en citatmaskin. Men jag kom att tänka på citatet ovan när jag för fjärde eller femte gången bläddrade igenom Desaudio, en sagolik debutbok av den unge brasilianske fotografen Lucas Lenci. Dess bilder är visserligen inte tomma på människor, ibland, som på omslagsbilden ovan, är de små men viktiga komponenter i kompositionen, men det är glest mellan människorna och de är underordnade det estetiska syftet.

Ibland får jag kraftig ångest av att titta på foton av människor, särskilt om fotona är några decennier gamla eller äldre. Det är ofrånkomligt, foton är korta utsnitt ur svunnen tid och tidens flykt påminner oss om döden. Döden kan vara ganska skrämmande, men när jag tittar på Lencis foton, som han tagit runt om i världen under fem år, känner jag mig lugn och hyfsat förankrad i nuet. Jag kapitulerar inför den harmoniska och kontemplativa skönheten i bokens knappt trettio bilder.

pagina02

pagina04

Men jag tycker att skönheten är laddad med vissa mörka undertoner och jag blir inte alls förvånad när Leci i ett mejl berättar att en av hans favoritkonstnärer är Edward Hopper, och att belgaren Harry Gruyaert är en av hans favoritkonstnärer. Skriver Lenci apropå den senare i ett mejl: ”Han har samma slags spänning, komposition och atmosfär i sina foton som Hopper har i sina målningar.” Jag kan se många likheter mellan de tre, men även om det finns en melankoli eller ett vemod i Lencis foton, så tycker jag att han är mest livsbejakande av de tre.

pagina08

pagina24

Boken kom levererad i ett kuvert av någon slags skumplast med titeln Desaudio tryckt på. Det är portugisiska för tystnad och titeln är sällsynt väl vald. Skumplasten ska associera till ljudisolerande material och i det flesta fotona är det faktiskt som om man förnimmer tystnaden, som om styrkan i det visuella uttrycket tränger undan störande ljud. Skriver den brasilianske mästerfotografen Cássio Vasconcellos i sin korta pregnanta text:

Desaudio is an invitation to listen to silence. By relying on well-balanced and harmonious images, it presents spaces where no conflict can be felt, a relief in the midst of the daily chaos of our lives. Human beings whether present or absent no longer perform as main actors.”

pagina14

pagina16

Och man behöver ju inte titta särskilt länge för att förstå att Lenci har ett fenomenalt bildsinne. Han har en sagolik känsla för färg och form, geometrier, ljus och små detaljer som ökar fotonas genomslagskraft. Som ett slags motto för boken, kanske för hela hans gärning som fotograf, har Lenci ett citat: ”If you can not understand my silence, then my words will be to no avail because it is in the silence of my words where all my strongest feelings reside.”

pagina30-ok

pagina34

”Om du inte förstår min tystnad,” kan ju låta som än vädjan om att inte bli recenserad och tolkad, men jag tycker att tystnaden är talande i bilderna, att de verkligen fångar tystnaden, även om man kanske styrs lite av titeln. Flera av dem har också drag av abstrakt konst, särskilt dem som är tagna i storstäder som New York, Tokyo och Paris. Klassiska fotostäder.

Jag försöker tänka mig andra influenser och föreställer mig att Leci även kan vara förtjust i fotografer som Thomas StruthLuigi Ghirri och Michael Wolf. Och så är han ju god vän med Cássio Vasconcellos. Leci, som också är en äkta paulista, är 35 år och jag gissar att han har en strålande karriär framför sig. Desaudio ligger mig mycket varmt om hjärtat.

pagina44

pagina48

Ett besök på Lucas Lencis hemsida rekommenderas varmt. Han driver dessutom Fotospot som säljer samtida brasilianskt fotografi, av sammanlagt ett trettiotal fotografer. Sajten är väldigt lättnavigerad, man kan söka på teman eller namn. Man kan bli fast där länge.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Foto: Transparent City av Michael Wolf

tc01

 

tc62

 

tc41

 

tc25

 

tc32

 

tc75

 

tc12

 

tc39

 

tc43

 

tc88

 

tc93

 

När Michael Wolf, född 1952 i Tyskland, blev inbjuden att fotografera i Chicago hösten 2005, hade han jobbat många år som fotojournalist i Hong Kong. Han noterade genast en skillnad mellan Hong Kong och Chicago. I den förra staden hade han fotat ändlösa rader med hyreskaserner, som arkitektoniskt inte skilde sig så mycket från varandra. Arkitekturen i Chicago var mycket mer varierad. Åtskilliga kända arkitekter har satt sitt avtryck i staden.

Men Wolf fotade skyskrapor och andra byggnader i down town Chicago när det började skymma eller på natten, från hustak eller motstående byggnader. Han använde ett massivt teleobjektiv och fotade fasader och utan någon himmel eller horisont. Det gör att flera av bilderna får en distinkt abstrakt karaktär – ibland är det nästan svårt att urskilja att det är just husfasader. Det här abstrakta draget är stundtals väldigt dekorativt. Visuellt är fotona extremt tilltalade.

Skriver Natasha Egan i den introducerande texten till boken The Transparent City:

While it has been more common for photographers to glorify Chicagos unique architecture and environmental context, Wolf depicts the city more abstractly, focusing less on individual well-known structures and more on the contradictions of architectural styles when visually flattened in a photograph. Unlike the impermeable windows in his Hong Kong pictures, his photographs of Chicago look through the multiple layers of glass to reveal the social constructs of living and working in an urban environment.

Men det abstrakta draget påverkar också hur vi ser på människorna på bilderna. De ser väldigt ensamma ut, svävande högt upp i luften i små vita kuber. Ordet alienation känns passande i sammanhanget. Personerna på bilderna ser alienerade ut. Vi känner oss kanske alienerade inför de här dockskåpsmänniskorna. Wolf utforskar naturligtvis allas vår voyeurism, vår drift att iaktta och fantisera om främmande människor, inte nödvändigtvis med sexuella undertoner.

Wolf utforskar gränserna mellan det offentliga och privata. Enligt en anekdot ska han i efterhand, när han förstorade ett foto, ha upptäckt att en man på bilden räcker honom långfingret.

Men jag tycker att bilderna också har ett nästan skrämmande drag. Någon har apropå bildserien associerat till både Edward Hopper och Bladerunner. Någon har associerat till Hitchcocks Rear Window. Bäst träffar kanske ändå författaren och bloggaren Geoff Manaugh som ser en direkt överensstämmelse mellan fotona och de psykologiska effekter som skildras i J. G. Ballards roman High-Rise (1975). Människan som lever i de här miljöerna har ”minimal needs for privacy,” och lever som ”an advanced species of machine” i byggnadernas neutrala miljö.

Jag tycker att man får en hisnande känsla av att titta på bilderna, jag skulle till och med vilja hävda att de är sublima, om man med sublim menar de framkallar känsla man får när man törnar emot gränserna för ens begreppsliga förmåga och inser hur svårgripbar och myllrande tillvaron är, inte minst i en modern jättestad som Chicago.

Michael Wolf, The Transparent City (2008) Boken är tillfälligt slut på Bokus, men den kanske finns begagnad?

Vi är väldigt tacksamma mot Michel Wolf som lät oss välja och vraka bland hans många serier och projekt. Han har lagt upp ovanligt mycket foton på sin hemsida.

Ola Wihlke

 

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto