Etikettarkiv: Eileen

Ottessa Moshfegh: My year of rest and relaxation

images (11)

Ottessa Moshfegh
My year of rest and relaxation
Penguin Press

Amerikanskan Ottessa Moshfegh har skrivit en handfull böcker, romaner och en novellsamling, som är sällsynt bra, men romanen My year of rest and relaxation är verkligen något utöver det vanliga. Den handlar om en kvinna som beslutar sig för att sova i ett helt år, och min gissning är att den kommer att finnas med på många listor över de bästa böckerna 2018.

Moshfegh är något av en specialist på unlikable charachters och jagberättaren i My year of rest and relaxation är inget undantag. Hon bor i New York och är ung, vacker, smart, ekonomiskt oberoende och dryg och sarkastisk. Men hon är dryg och sarkastisk på ett intressant sätt. Det här är en pageturner i ännu högre utsträckning är Eileen, förra romanen som Modernista gett ut på svenska. Jag tycker att den har samma suggestiva sug och blandning av mörker och humor som Lina Wolffs berättelser. Samma skevhet och originalitet.

Kvinnan verkar i stort sett bara ha en enda vän, Reva, som är mer osäker och inte alls lika snygg och världsvan. Kvinnan driver en hel del med Reva, oftast på ett ganska harmlöst sätt, men det är en ojämlik vänskap. Och så har berättaren en stenrik pojkvän, som hon sällan träffar men som på alla möjliga sätt signalerar att han är helt ointresserad av henne, vilket inte verkar inverka negativt på hans attraktionskraft.

Huvudpersonen jobbar ett tag på ett konstgalleri, men anstränger sig inte nämnvärt och får sparken. Precis innan hon lämnar galleriet för sista gången, ställer hon sig mitt på golvet, drar ner trosorna, sätter sig på huk och gör sina behov. Den här scenenen är också typisk för Mosfegh, hennes kvinnliga karaktärer är inte bara unlikable som personer, de tänker, säger och gör en del saker som anses ofräscha, men som inte hade väckt lika mycket uppmärksamhet om karaktären vore manlig. De olika aspekterna av unlikable – de ingår, tror jag att man kan säga, som viktiga komponenter i Moshfeghs estetik.

Kvinnan lever slackerliv, det mesta hon behöver inhandlas på närmsta minilivs, men hon företar sig inte mycket, även om Reva försöker få med henne på olika evenemang. Jo, hon tittar en del på film, särskilt filmer med… Harrison Ford och Whoopi Goldberg. Men hon verkar inte bara uttråkad, hon ger mer och mer intryck av att vara kliniskt deprimerad. Hon går regelbundet till en psykiatriker, som är frikostig med förskrivningarna.

En dag får kvinnan en idé. Hon ska inte börja på yoga, inte träna, inte måla eller skulptera och inte resa, nej hon bestämmer sig för att sova i ett helt år. Ja, hon måste äta ibland och gå på toaletten – hon anlitar hjälp – men bortsett från det så är det sömn som gäller. Hon tycker inte själv att det är en bra plan, hon argumenterar egentligen inte för den, men hon tänker genomföra den.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Recension: ”Eileen” av Ottessa Moshfegh

91vnpzx7dal

Ottessa Moshfegh
Eileen
Johnathan Cape

Ottessa Moshfegh har under flera år varit en av de mest spännande nya amerikanska prosaisterna. Hon har skrivt en kortroman och ett gäng noveller, varav flera har publicerats i Paris Review. Men det var med debutromanen Eileen hon slog världen med häpnad, när hon 2016 tog sig in på den korta listan till Man Booker-priset. Dessutom vann hon ett PEN/Hemingway Award – Amerikas mest prestigefulla pris för debutomaner.

Året är 1964. Platsen en anonym stad i New England, inbäddad i snö mitt i smällkalla vintern. Romanen utspelar sig under en vecka. Dess tre första meningar:

”I looked like a girl you’d expect to see on a city bus, reading some clothbound book from the library about plants or geography, perhaps wearing wearing a net over my light brown hair. You might take me for a nursing student or a typist, note the nervous hands, a foot tapping, bitten lip. I looked like nothing special.”

Det har gått femtio år och berättaren ser, med oförsonlig blick tillbaka på en ödesdiger vecka i sitt liv. Hon tar tydligt avstånd från sitt tidigare jag, ungefär som om hon har antagit en ny identitet (vilket det visar sig att hon haft anlednings att göra): ”There’s no better way to say it: I was not myself back then. I was someone else. I was Eileen.”

Romanen har betecknats som noir och har kallats thriller. Visst har den drag av noir och visst kan man kalla den för thriller – Moshfegh förhåller sig snarast lekfullt till genrelitteraturen – men man kan lika gärna kalla den för en sällsynt spännande karaktärstudie.

Romanens viktigaste tema är, tror jag att man kan säga, frihet. Eileen arbetar på ett fängelse för pojkar och när hon kommer hem efter jobbet är det som att komma till ett annat fängelse. Hon bor med sin far, en före detta polis som är svårt alkoholiserad. Han kör med Eileen som knappt har en vaken stund för sig själv. Mellan dem finns knappt någon värme. Eileen har inga vänner, men på fritiden, då hon inte måste städa efter sin far, ägnar hon sig åt att snatta och att stalka den muskulösa fängelsevakten Randy.

Det är upplagt för att Eileen kommer att försöka bryta sig loss från de här omständigheterna. Det är uppplagt för en våldsam upplösning.

Med Eileen har Moshfegh skapat en närmast klassisk unlikable character. Det är som om Moshfegh vill testa läsarens gränser. Känner ni någon sympati med Eileen, eller är hon för osympatisk och frånstötande? Moshfegh öser på med en hel del äckel. Eileen, eller den vuxna person som en gång hette Eileen, berättar exempelvis en hel del detaljerade saker om sin menstruation och sina toalettvanor. Det är naturligtvis inte äckligt i sig, det är sättet det skildras på som är äckligt. Det verkar vara mycket medvetet, som om Moshfegh ville få läsaren att fråga sig varför män kan skriva om sitt äckel utan att någon höjer ett ögonbryn.

Personligen tycker jag om unlikable characters och jag känner definitivt sympatier för Eileen, hennes självförakt är smärtsamt och man hoppas hela tiden att hon ska klara sig ur sin situation. Moshfegh har dessutom begåvat henne med en lite skruvad men intressant iaktagelseförmåga. Det är en annorlunda och sällsynt spännande romankaraktär.

Jag fångades genast av de inledande raderna, som anger tonen och lägger grunden för den mörka sugande stämningen. Moshfegh skriver fantastiska meningar – skarpa, vackra, mörka, lekfulla, överrumplande. Jag tycker inte att det är en överdrift att kalla Eileen för en mindre klassiker. På sätt och vis är den, trots den genomgående leken med det frånstötande, väldigt vacker, på ett okonventionellt vis.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Novell 133-136: Fyra noveller av Ottessa Moshfegh

Eileen (inbunden)

Ottessa Moshfegh, 34 år, går från klarhet till klarhet, hennes stjärna är i stadigt stigande. Just nu är hon aktuell med sin andra roman, Eileen, vars berättare är en kvinna i sjuttioårsåldern som ser tillbaka på när hon var helt ung. Hon bodde i X-Ville tillsammans med sin alkoholiserade far och arbetade på ett ungdomsfängelse. Berättelsen rymmer också ond bråd död.

Moshfegh älskas av kritikerna, av andra författare och, inte minst, av en allt större skara läsare. Hon väjer inte från svåra, känsliga eller otäcka ämnen, det äckliga och frånstötande ryms i hennes litterära universum. Karaktärerna är inte heller älskvärda enligt konventionella måttstockar. Moshfeg har en bred repertoar, hon skriver med stor självsäkerhet, skriver fantastiska meningar.

”My short stories do feel more ’me’ than Eileen. They’re weirder, they’re more transgressive, they do more peculiar work, I think, on the reader’s mind.”
Ottessa Moshfegh i intervju i Los Angeles Times

Hennes noveller har publicerats i rader av publikationer, några av de bästa i The Paris Review: ”The Weirdos”, ”Disgust” och ”Bettering Myself”. Ny novell i New Yorker: ”The Beach Boy”.

En novellsamling är på väg, planen är att den ska ges ut i januari 2017.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Noveller, Recensioner