Etikettarkiv: Elis Burrau

Intervju: Anna Axfors om skrivandet och poesin

17_small

Det har talats en hel del om dansk poesi den senaste tiden. Det har talats om ”den etiska generationen” och en boom för ung dansk poesi – poeter som Asta Olivia Nordenhof (dikt), Theis Ørntoft (dikt), Maja Lee Langvad (dikt), Amalie Smith (dikt) med många flera. Och som grädde på moset, eller lök på laxen, kom det ut en väldigt bra antologi med ung dansk poesi: Nervsystem – ung dansk poesi (recension).

Nervsystem

Det var bara en tidsfråga innan frågan skulle väckas: Varför kommer det ut så mycket ny bra ung lyrik i Danmark medan återväxten är så skral i Sverige? Den som stack ut hakan tydligast var poeten Anna Axfors. I två debattartiklar (här och här) hävdade hon bland annat att de stora förlagen inte tog sitt ansvar och att det finns en brist på mångfald i den svenska samtidspoesin. Hon hävdade att klassfrågan är viktig.

Och därmed var sommarens poesidebatt i full gång, en rad etablerade poeter, utgivna på stora förlag, tillrättavisade Anna Axfors, men det var också många som höll med henne. Axfors är dessutom helt aktuell med en chapbook, Veckan innan, ett dikthäfte utgivet av det norska indieförlaget AFV Press (intervju med förläggaren Kenneth Pettersen).

photo2.jpg

AVF Press startades delvis inspirerat av den rörelse som kallas Alt Lit. Utan att vilja etikettera Axfors poesi som Alt Lit, tycker jag att det är värt att göra en jämförelse. Kenneth Goldsmith skrev en bra och uppskattande artikel i New Yorker om antologin YOLO Pages och Alt Lit. I den hävdar han bland annat att riktningen är “an online writing community that emerged in 2011 and harnesses the casual affect and jagged stylistics of social media as the basis of their works — poems, stories, novels, tweets, and status updates.”

Sedan skriver han mer om stilen: “The poems and stories, published on blogs and Twitter feeds, are usually written in the Internet vernacular of lowercase letters, inverted punctuation, abundant typos, and bad grammar. […] Alt Lit tends to use emo-heavy, homespun language, bearing the urgency and candor of a status update; no sentiment is too trite to be repurposed as poetry.”

De här beskrivningarna passar ganska bra in på Anna Axfors dikter (dikt) och jag tycker att de passar ganska bra in på andra poeter som ges ut av AVF-Press, exempelvis Hanna Rajs Lundström, Caspar Eric, Tom W-O Silkeberg (dikt) och Elis Burrau (dikt).

Beskrivningarna stämmer väldigt väl in på de dikter som drottningen av Alt Lit, Mira Gonzalez skriver (dikt), avväpnande, självutlämnande, pendlande mellan förintande självironi och hybris och, inte minst, humoristiska. Det funkar som beskrivning av Axfors poesi.

Dikterna kan ge ett obearbetat intryck, men sannolikt är de lika genomarbetade som mer konventionella dikter, men det är inte meningen att det ska synas. Alt Lit-poesi är påverkad av social medier, men den påminner också en hel del om texter till popmusik.

Vi fick möjlighet att ställa några frågor till Anna Axfors. Hon har dessutom haft vänligheten att göra en Spotify-lista: Anna Axfors – Veckan innan

Skulle du kunna berätta om hur du började skriva och vad skrivandet betyder för dig idag?

– Det började jag med när jag var liten. Det betyder mycket för mig eftersom jag lagt ner mycket tid och energi på det och det kommer jag fortsätta göra. Det går inte att sluta när man väl börjat liksom.

Förutom några populärkulturella referenser, till Broder Daniel, Carola, Weeknd och Iggy Azalea, så har du med två citat av Clarice Lispector, ett i början och ett i slutet. Betyder hon mycket för dig?

– Hon betyder inte speciellt mycket, jag har inte läst jättemycket av henne men det jag läst har varit inspirerande. Hennes noveller är i min mening perfekta och Levande vatten som citaten kommer ifrån är en bok med ett medvetandeflöde som nästan är galet men samtidigt mänskligt, dvs normalt. Så vill jag skriva.

Om du träffade en femtioårig man som diggade Hjalmar Gullberg och Birger Sjöberg, hur skulle du beskriva Veckan innan för honom?

– Jag skulle troligtvis säga att det inte är en riktig bok, eftersom jag har svårt att stå upp för att det jag gör är på riktigt om det till synes inte ser ut så. Min bok ser ju inte ut som en riktig bok varken till formen eller innehållet, och jag tycker att det är en riktig bok men vet inte hur jag skulle förklara det för nån som inte fattar. Men femtioåriga män som gillar Hjalmar Gullberg kanske fattar mer än vad man tror.

Veckan innan fick en fin recension på bloggen Bernur (sällsynt välskrivna recensioner). Den beskrivs som märklig, men på ett positivt sätt. Den beskrivs också som spontan och lös i konturerna, dikterna jämförs med dem Stig Larsson skrev på 80-talet. Den avslutas med påståendet att det du gör är något helt annorlunda och något som saknas. Vad tycker du om den här och andra recensioner?

– Jag är van vid den sortens omdöme, ”jag gillar det men vet inte varför” typ. Jag tror det är för att det har kvalitet men ser inte ut som kvalitativa saker (dikter) ska göra. Då blir man väl förvirrad (positivt eller negativt). Sen skriver jag med en röst som inte är särskilt sansad, för mig är det också att berätta en historia. Att berättelsen kan ligga i hur man berättar, inte bara vad.

– Jag tror att mina karaktärers naivitet ibland misstas för min naivitet. Och kanske med rätta. Men då värjer man sig, om man inte vet hur pass mycket kontroll författaren har, hur pass mycket integritet och distans. Och det är en svår balans, men jag tror jag har lagom av allt.

Man skulle kunna tolka vissa dikter som samhällskritiska, exempelvis en väldigt rolig dikt som delvis handlar om att samla på Åhléns-poäng. Strävar du efter någon form av samhällskritik?

– Jag har inte haft någon politisk agenda men är samhällskritisk i mig själv så då blir det jag skriver samhällskritiskt. Jag älskar rättvisa, även fast det är ett tråkigt ord. Jag har aldrig fattat varför vissa ska vara fattiga och andra rika till exempel. Jag har aldrig haft mycket pengar, verkligen inte nån fattig barndom heller men sen jag växte upp har jag aldrig gått på stan och känt att jag kan köpa grejer utan det har i så fall varit en ekonomisk uppoffring.

– Men för ett år sen fick jag mitt första heltidsjobb (24 år gammal) och plötsligt hade jag råd med grejer. Jag hade egentligen tänkt spara pengar så jag kunde sluta jobba sen och åka till Indien och skriva en massa som Carina Rydberg gör i Den högsta kasten, men att köpa saker var så kul så jag la mina pengar på det. Eftersom jag skriver samtidigt som jag lever så kom Veckan innan att handla ganska mycket om shopping. Jag tycker inte att poeter bör vara någonting, förutom sanna mot sig själva. Jag har svårt att se hur en bra dikt inte skulle vara samhällskritisk på något sätt, men det finns säkert.

Du är även aktuell som debattör. Du har debatterat ung dansk respektive ung svensk lyrik, särskilt avseende de stora förlagens agerande i Danmark och Sverige. Skulle du kunna sammanfatta dina viktigaste poänger.

– Samtiden går miste om sin samtidslyrik, i Sverige i alla fall. Den skrivs, men de stora förlagen ger inte ut den, de satsar inte på debutanter och knappt på etablerade poeter heller. Små förlag ger ut men de får ingen uppmärksamhet. Detta skapar ett tråkigt litterärt klimat som jag tror också får som konsekvens att nya poeter inte sporras och bara folk som aktivt söker upp poesin nås av den.

– Jag jämför med dansk lyrik därför att poesi är oerhört populärt i Danmark just nu och även de svenska förlagen översätter den. Jag säger inte att svensk poesi måste vara exakt som i Danmark, eller att den befintliga estetiken ska ersättas på något sätt, bara kompletteras. Om vi vill ha en ”poesiboom” här också så går det nog att ordna. Men vi kanske inte vill ha en poesiboom?

– De etablerade skribenter som uttalat sig i debatten verkar nöjda, de tycker att vi som vill bli utgivna av stora förlag ”klagar” fast de själv är utgivna på stora förlag. Nya grejer trycker på men portarna till både storförlag och offentlighet är stängda. Förutom att det är tragiskt så är det också ganska intressant. Varför måste rådande normer omhuldas, makten skyddas till varje pris? Är poesin så skör, tål den ingen konkurrens alls?

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Intervjuer

Veckans dikt 55: ”Hjältar” av Elis Burrau





1.

jag trodde länge att jag inte hade någon namnsdag

jag tror jag var lyckligare då

lika lycklig som någon som gör tokiga

och spontana grejer

med ett chips

i en reklam för Pringles

det kändes speciellt

att inte ha någon namnsdag


2.

när vi var små så var vi rädda för jultidningar

och vi gick aldrig runt kvarteret

dörr till dörr

med våra påskärringkostymer

vi satt kvar i vardagsrummet

med våra påskärringkostymer

de var så fina

så oerhört detaljerade

våra påskkärringkostymer

vi behövde inget godis

vi hade kostymer

vi hade ångest

minns du våra påskkärringkostymer?

hucklen, rutiga

perfekt ifyllda cirklar i rött på vardera kinden

fräknar i tusch

du var en väldigt fin liten påskkärring

det tyckte jag då

det tycker jag än idag

och det kommer jag alltid att tycka

när rodnaden spricker upp

så länge jag lever och är död


3.

en italiensk marxist sa en gång att ironin var politisk

eller “antikapitalistisk”

eftersom maskiner inte förstår ironi

tror jag

han sa det på en relativt elitistisk poesifestival

i Norge

jag tror det var så

för jag var där


4.

jag har ett barnbarn

som skriver jättebra berättelser

är det någon som vet

hur man kan gå vidare


5.

dagen efter midsommarafton

och fel barn vann Masterchef junior

barnet som vann Masterchef junior

hade dekonstruerat en klassisk efterrätt


dagen efter midsommarafton

och alla vuxna på Gordon Ramsays restaurang

visste inte att små barn hade lagat maten

när de fick reda på det

så började alla vuxna

att gråta


små barn som kokar pasta

och tål stress

är lika med tårar

och stående ovationer

nu gråter jag till Masterchef junior

ovationer är det bästa jag vet

jag sysslar bara med ovationer

jag hyllar bara saker

jag är ofta rörd


6.

filmen Wonder Boys slutar med att Michael Douglas

sparar sin roman i Word

han trycker på “save”

om Michael Douglas hade skrivit sin roman i Google Docs

så hade den sparats automatiskt

alla ändringar sparas i Drive

vad är Drive


om Michael Douglas hade skrivit sin roman i Google Docs

så hade Michael Douglas kunnat göra något annat

än att spara sin roman

typ ägnat värdefull tid åt att underhålla en mellanmänsklig relation

typ ägnat värdefull tid åt det som betyder något i livet

till exempel passionen som uppstår med jämna mellanrum

i ett lyckligt parförhållande


men det är en jättegammal film, Wonder Boys

typ 20 år gammal

Google Docs var inte etablerat

det tror jag inte


Michael Douglas ser verkligen ut som en författare i den filmen

och Tobey Maguire ser verkligen ut som ett litet litterärt pojkgeni

han bor i en källare

han är undernärd och blek

han skriver moderna klassiker på maskin

om kärlek och parader

det är kul med män som skriver

det är läskigt med män som har skrivkramp


7.

varför har du en ishink på huvudet?

vem har ställt dig där

det där är inte dina örhängen


du kvittrar och jag undrar varför

du säger att det är hjältarnas dag


Elis Burrau

© Elis Burrau

Ett varmt tack till Elis Burrau för att vi fick publicera den här dikten. Burrau är förrutom poet litteraturredaktör på Nöjesguiden. Han var med och drev fikssion, mellan 2008 och 2015 en nättidskrift för oetablerade poeter, men idag är fikssion ett poesikollektiv som utgörs av Lyra Ekström Lindbäck, Nikolina Nordin, Hanna Rajs Lundström och Elis Burrau.

11245485_10153254517440979_2799530986000897186_n

Dessutom driver Burrau tillsammans med Anna Axfors poesibloggen THE NEW LEVEL (OF POETRY) Det är även en mentalitet och syftet är att ta poesin till en ny sexig nivå och exportera svensk poesi till USA med hjälp av Google Translate. Elis Burrau är helt aktuell med en chapbook utgiven av AFV Press: Romantisk eftertext. Och på Burraus hemsida hittar du fler dikter.

18_small (1)

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt

Veckans dikt 54: [Tankarna jag får om nätterna] av Anna Axfors





Tankarna jag får om nätterna

och sen måste bära hela dagarna

– det är

DAGDRÖMMAR!

jag trodde förut att alla människor

var samma

på nåt sätt

jag vet inte hur jag ska förklara

när jag var yngre

skulle man nog kunna sagt om mig

att jag inte passade in

det är en vanlig mening om en ung tjej:

“hon passar inte in nånstans”

man hör den överallt t.ex. på baksidan av ungdomsromaner

men jag har aldrig kopplat samman den med mig

jag har aldrig

riktigt

förstått

Ha ha!

det är roligt

jag har levt i min egna lilla drömvärld i hela mitt liv


Jag berättar om människor jag förlorat och som jag fortfarande älskar, eller har jag nu börjat sluta älska dem? Det är natt. Du säger: blev du ledsen nu? Jag skulle aldrig ha frågat om det

ett tag var himlen så oerhört rosa och i en sekund var jag så hög. Nu vet jag vad jag gjorde om hösten. Jag skrev. Det var bra

Jag låtsas att vi är i Portugal nu. Inte ens när vi blivit höga vågar jag kyssa dig. Och varför ska man göra det. Och du berättar: Först är vi inne. Och vi hör havet genom ett öppet fönster. Det låter som när man håller en snäcka mot örat, eller öppnar en sockerdricka. Sen går vi ut, och känner lukten av det. Sånt som man inte gör, i en film. Vi går ner mot det. Vi doppar fötterna i det, det är kallt. I slutet förstår alla nånting, i en film. Du berättar om nån som du har älskat men jag blir inte svartsjuk på det. Du säger: Jag älskade henne nog verkligen

men det var också lätt att sluta älska henne. När man väl lyckas slita sig från henne så glömmer man henne, som med en hund eller katt.

Du säger: Nej, jag älskar henne nog inte idag.

Vi hör havet genom ett öppet fönster, som när en obekväm stämning pågår i rummet intill. Någon som bara pratar och pratar, säger saker som inte landar rätt. Så landar vågorna på stranden. Kroppar som böjs på olika onaturliga sätt för att skydda sig från det pinsamma. Om man har otur så kondenserar alla känslor och kroppens organ får nytt underhudsfett i skammen


Jag går ner i det svarta

varför är mina tankar sådana?

jag sitter vid stranden

sommaren kommer alltid tillbaka

det är så hemskt

jag försöker att inte tolka

så känslig

jag försöker att inte tolka

att lägga in värderingar att göra saken större:

solen är evigheten, kärleken är skrattet

jag försöker att “bara vara”.

Fattiga handlar sånt som de tror att rika köper,

t.ex. en kudde som det står KÄRLEK på

jag var en gång en sån fattiglapp,

som köper en ljusstake som kostar 39:-.

Jag kollar igenom hela min tidslinje en natt när jag är full

mitt självförtroende är på topp så jag passar på, slipper få ångest då

jag undrar om jag hade tyckt om mig själv om jag mötte mig själv

finns det inte en bok som heter så

“eller nåt liknande”

det är kul med citationstecken men man får inte bli för ironisk

då kanske vissa inte fattar

särskilt på internet

smileys är bra men även dom kan missbrukas “i ironins namn”

jag gillar ironi

vem var det nu igen som uppfann smileyn

det minns jag inte

men det var på 80-talet

jag gillar 80-talet



Anna Axfors

© Anna Axfors

Ett varmt tack till Anna Axfors för att vi fick publicera den här dikten, en version av en dikt i hennes helt aktuella chapbook Veckan innan. Den recenserades nyligen av Bernur tillsammans med chapbooks av andra författare utgivna av AVF Press: Elis Burrau, Tom W-O Silkeberg, Hanna Rajs Lundström samt Ingvild Lothe.

17_small

Anna Axfors är även aktuell i debatten som handlar om skillnaderna mellan dansk och svensk poesi, mer specifikt att den unga danska poesin är mer vital än den svenska. Anna har argumenterat för att de svenska förlagen borde släppa fram fler unga poeter. Läs mer här och här. Besök även Annas hemsida, där finns bland annat en lång vindlande text om ett jag som reflekterar över skrivandet och poetrollen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Veckans dikt

Efter Babel, Moderna Museets katalog nr 386

28613444-origpic-988f2f

Efter Babel
Poesin kommer att göras av alla!
89plus
Moderna Museet / Koenig Books

Enligt den bibliska berättelsen byggde människorna en stad vars torn sträckte sig ända upp till himlen. De talade ett och samma språk men nu straffar Gud dem för förhävelsen genom att ”skapa förvirring i deras språk, så att den ene inte förstår vad den andre säger”. Platsen kallas Babel och Babels torn står som symbol för den gudomligt initierade språkförbistringen.

På Moderna Museet visas just nu utställningen Efter Babel, den pågår fram till 30 augusti, som ser på den språkliga mångfalden, inom konsten och poesin, som en betydande tillgång snarare än som en språkförbistring. Efter Babel är en stor grupputställning om de många språken i dagens konst och gemensam nämnare för de inbjudna konstnärerna är att de skapar länkar mellan skilda språk och kontinenter. Två huvudteman är språk och översättning i en globaliserad, digitaliserad och språkligt homogeniserad värld.

Efter Babel Stockholm 13 juni 2015 - 30 augusti 2015

Installationsvy, Efter Babel / Poesin kommer att göras av alla! / 89 plus,
Moderna Museet, 2015 © Foto: Åsa Lundén/Moderna Museet

I centrum av utställningen står ett torn byggt efter ett koncept av Simon Denny (Nya Zeeland/Tyskland) i samarbete med Alessandro Bava (Italien/Storbritannien). Enligt katalogen har man i bygget införlivat tankar från den legendariska och skandalomsusade utställningen Poesin måste göras av alla! Förändra världen! Det var en utpräglat politiskt radikal utställning som hämtade inspiration från både ryskt avantgarde och surrealism. Den visades på Moderna Museet 1969.

”Konsten måste bli livets innehåll, ty endast så kan livet bli vackert.”
– Malevich

Utställningen utlöste en häftig debatt i Dagens Nyheter i vilken vissa hävdade att den borde stängas. Riksdagens revisorer framhöll att museet skulle syssla med konst och inte propaganda. Olof Palme avstyrde en stängning av utställningen.

Efter Babel Stockholm 13 juni 2015 - 30 augusti 2015

Installationsvy, Efter Babel / Poesin kommer att göras av alla! / 89 plus,
Moderna Museet, 2015 © Foto: Åsa Lundén/Moderna Museet

2000-talets variant av Babels torn, som har en tydlig internet- och dataspels-estetik, är tänkt att fungera som centrum och scen för Efter Babel. Följande konstnärer medverkar och samtliga sägs vara särskilt intresserade av språk och gränslös kommunikation: George Adéagbo (Benin/Tyskland), Etel Adnan (Libanon/Frankrike), Kader Attia (Algeriet/Frankrike), Yael Bartana (Israel/Nederländerna), Paul Chan (Hong Kong/USA), Rivane Neuenschwander (Brasilien/Storbritannien), Michelangelo Pistoletto (Italien) samt Haegue Yang (Korea/Tyskland).

mom2014144

Etel Adnan, Sans titre, 1973 © Etel Adnan.
Foto: Moderna Museet / Prallan Allsten

Jag tycker att katalogens presentation är lite rörig. Det är svårt att förstå hur de olika delarna av utställningen hör samman och vad innehållet i dem är. Men verken av de nio samtidskonstnärerna länkas samman med poesiprojektet 89plus. Skriver Daniel Birnbaum och Ann-Sofi Noring i utställningskatalogens förord:

”Hans Ulrich Obrist och Simon Castets har initierat utställningen Poesin kommer att göras av alla! och plattformen 89plus, vilka båda iscensatts på LUMA Foundation i Zürich, 2014, och refererar till Moderna Museets utställning Poesin måste göras av alla!, 1969. De bytte bara ut ordet ‘måste’ till ett konstaterande ‘kommer att’, eftersom vi idag befinner oss i det största av alla poem, internet, enligt Kenneth Goldsmith.”

Det är avantgarde-experten Kenneth Goldsmith som tillsammans med Luna Miguel curerat det poetiska programmet. Och plattformen 89plus utgörs av poeter födda 1989 eller senare. 1989 föll Berlinmuren. 1989 började apartheidsystemet upplösas, men det var också året för massakern på Himmelska Fridens torg. Och 1989 var året då World Wide Web började etablera sig på allvar.

Vladimir Tatlin, Letatlin, 1932.

Vladimir Tatlin
Letatlin, bild från utställningen Poesin måste göras av alla! Förändra världen!
1969., 1932 © Vladimir Tatlin. Foto: Moderna Museet/Erik Cornelius, 1969

Poeterna passar med andra ord in på den beskrivning Goldsmith för inte länge sedan gjorde av post-internet-poeter i en artikel i New Yorker: ”Post-Internet Poetry Comes of Age” För de här poeterna är internet en självklar del av både tillvaron och den poetiska verksamheten.

Det är en imponerande skara som medverkar: Rachael Allen, Ho Rui An, Natalia Marina Fuentes Araya, Elis Burrau, Sophie Collins, Philip Berlim & Louise Dahl, Andrew Durbin, Robert Glück, Kenneth Goldsmith, Arvida Byström & Maja Malou Lyse, Yodit Girmay, Luna Miguel, Eileen Myles, George Nordmark, Giovanna Olmos, Claudia Pages, Bunny Rogers, Jesse Stecklow, Klara Ström med flera.

Under utställningen kommer poeterna att skriva och skapa poesi on demand och i anslutning till tornet anordnas läsning och diskussioner. I förordet står det att 89plus refererar till den radikala utställningen på Moderna 1969, men det är inte helt lätt att hitta de referenserna i poesiavsnittet av utställningskatalogen. Medverkar gör åtta av ovannämnda poeter och min stora favorit är Sophie Collins, som bidrar med två väldigt underhållande och udda texter.

”Konsten är inte en spegel att hålla upp inför verkligheten utan en hammare att forma den.”
– Arvatov

Det är en väldigt fin utställningskatalog, Efter Babel, som i faksimil återger katalogen från 1969. Men det jag tycker är mest påtagligt är bristen på kopplingar mellan de båda polerna Poesin kommer att göras av alla! och Poesin måste göras av alla! Och jag tycker att man borde ha publicerat en text av Goldsmith, om det nu är hans syn på dagens poesi man ansluter till. Förordets ”enligt Kenneth Goldsmith” låter aningen distanserande.

Jag hade även gärna sett att poesin hade fått ta större utrymme, och man i katalogen skrev mer om förbindelserna mellan poesi och konst, tydligare formulerade syftet med att sammanföra konst och poesi samt syftet med att anknyta till den radikala utställningen 1969. Rent generellt tycker jag att texterna är väl vaga, men Efter Babel är som sagt en väldigt fin katalog, med 160 fullmatade sidor.

Ett citat, man kanske rentav kan kalla det utställningens motto, från intervjun med Etel Adnan är tryckt på katalogens baksida: ”Jag menar att vi borde vända på synen på Babels torn som en apokalyptisk händelse och se det som någonting gott. Vi borde prisa denna mångfald av språk.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner