Etikettarkiv: Emerson

Jonathan Sturgeon om Jonathan Safran Franzen och den samtida amerikanska romanen

y648-1

Nell Zink, Nicotine (Ecco)

”Today, if a novel is accepted into the American canon, it is as a masterpiece of individualism that subsumes material and social being into the spirit of a lone genius. If a social world is present in a novel of repute, our critics gobble it up and excrete it as imagination. In the early twenty-first century, realism has come to be synonymous, in the blinkered American critical consensus, with a curiously antisocial novel. It never occurs to critics that realism could only seem real because of the dilapidation of collective dreams. Nor do critics worry that the ‘social issues’ presented in our novels rarely attain the complexity of cable television. Or that a novel genuinely concerned with social life (or even the social role of a single person) could itself, against this backdrop, be idiosyncratic. It’s sad, in other words, that the novels of Jonathan Franzen register to most as sociopolitical literature. Freedom isn’t a social novel […]. It’s a decelerated twenty-four-hour news channel.”

Citerat ur ”Divine Indigestion. The endlessly fabulized American self” av Jonathan Sturgeon i The Baffler. Sturgeon går upp räkningen med den amerikanska samtidsprosan i allmänhet och Jonathan Franzen och Jonathan Safran Foer i synnerhet, som påstås ha givit upp alla ambitioner på, eller förlorat förmågan, att gestalta och problematisera viktiga samhällsfrågor. Kritiker, som James Wood, får sig också en skopa av sleven. De karakteriseras med begreppet ‘the imperial self’ och påstås vara programmatiskt navelskådande. Som ett hoppfullt motexempel nämns Nell Zink, som är helt aktuell med sin tredje roman.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

”The greatest fuck poem in the English language”

cuntnorton_frontweb_0Dodie Bellamy
Cunt Norton
Les Figues Press, 2013

”I mean that this is the greatest fuck poem in the English language, and it isn’t even a poem.”
– Ur Ariana Reines förord

Ordet ”cunt” även kallat ”the c word” är laddat, förmodligen ett av de mer laddade orden på engelska. Det används oftast nedvärderande om en person som inte lever upp till de manliga måttstockarna. Men det är också ett ord som i linje med l’ecriture feminine har återerövrats och omdefinierats av feminister. Den som äger makten över språket äger också den verkliga makten, alltså måste makten över språket erövras.

Cunt Norton, uppföljaren till hennes omtalade Cunt Ups, gör Dodie Bellamy cunt ups / cut ups av den ärevördiga antologin The Norton Anthology of Poetry, som är full av kanoniserade vita män som Wordsworth, Yeats, Emerson, Pound, Crane, Lowell, Ginsberg, Hughes.

Jag vet inte om man bör kalla Bellamys cunt ups för dikter, men resultatet är lika snuskigt som poetiskt och underhållande. Som Ariana Reies skriver i sitt förord: ”This book made me feel so good I laughed so hard I cried.”

De olika texterna heter ”Cunt Shakespeare”, ”Cunt Milton”, ”Cunt Byron” och så vidare. Bellamy pastischerar (”cunts”) de respektive poeterna, sammanlagt trettiotre, men blandar också in samtida språkbruk.

Ur ”Cunt Chaucer”:

My cock, it / groweth beanshoot harde against thy softe side that / I may on thee ride til sonne rise morning harde. It / is exciting, allas – I am so full of joye and of solas, / hot for thee in thy rental car.

Ur ”Cunt Poe”:

[…] Thou mayest know my  pussy by the / name of Annabel Puppy. Dear Fuck Slug, I fuck / thee with no thought than to love and be loved / by thee, cranberry desire dripping out of my / kingdom by the sea.

Ur ”Cunt Tennyson”:

The woods decay, the woods decay and fall, / tongued where I’ve started to move between thy / ground, a man who comes whilst tilling thy field. / I lie with thee and handle thy clit, my swan, my / cruel immortality. Consume my wet tounge in thy / cave – for thy cunt is the quiet limit of the world.

Bellamy ”cuntar” hela den engelskspråkiga kanon och det är verkligen bitvis så roligt att man skrattar så att man gråter. Men det är inte bara roligt, det är också oerhört skickligt, språkligt och poetiskt. Bitvis är det helt magiskt, väldigt vackert. Hon hade inte kunnat skriva så här om hon inte också älskade The Norton Anthology of Poetry (1975), men hon har också, tror jag, på sätt och vis avväpnat poeterna i den.

Cunt Norton är också en vacker bok – Les Figues Press, Los Angeles, gör ovanligt vackra böcker.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner