Etikettarkiv: essä

Recension: ”Så nära livet man kan komma” av James Wood

13069524_O_1

James Wood
Så nära livet man kan komma
Övers. Staffan Söderblom
Norstedts

”Mycket av den litteraturkritik som jag skattar högst är inte särskilt analytisk utan egentligen ett slags lidelsefullt återberättande. […] Jag ser gärna den här sortens kritiska återberättande som ett sätt att skriva genom böcker, inte bara om dem.”
— James Wood

James Wood, litterär chefsideolog på New Yorker, är en av världens främsta, mest kända och inflytelserika litteraturkritiker. Ur hans penna flyter formuleringar, som ”hysterisk realism”, som snart blir vedertagna litterära begrepp. Hans texter är intensiva, kunniga och präglade av starka åsikter om vad som funkar och inte funkar litterärt.

Woods texter har även ofta skönlitterära kvaliteter och ringar med elegans in det utmärkande i ett verk eller författarskap. Så här skriver han exempelvis i en fantastisk text om László Krasznahorkai och hans egensinniga och mystiska romaner:

”Reading him is a little like seeing a group of people standing in a circle in a town square, apparently warming their hands at a fire, only to discover, as one gets closer, that there is no fire, and that they are gathered around nothing at all.”

13076294_O_1

I höst kommer, äntligen, Woods mest kända bok på svenska, Konsten att berätta (Norstedts), men redan förra året kom hans senaste, och mest personliga, bok ut på svenska: Så nära livet man kan komma (Norstedts). Tycker du om att läsa böcker om att läsa och om litteratur, är det troligt att du kommer att älska den här boken.

Woods, som nu alltså bor i USA, växte upp i DurhamEngland i ett strängt religiöst hem. När han växte upp började han ifrågasätta föräldrarnas och församlingens religiositet, men inte öppet och revolterande. Han blev en mästare på att ljuga och han dolde till en början sin ateism. Han sökte en annan sorts sanningar och en ny frihet:

”Litteraturen och i synnerhet romanerna erbjöd en flykt från det här rutinmässiga hemlighetsmakeriet – delvis för att litteraturen innehåller en symmetriskt analog version av lögnerna, en böckernas värld där lögn (eller fiktion) används för att skydda viktiga sanningar. Jag minns fortfarande min ungdomliga upphetsning, min sublima upptäckt av romanen och novellen som ett fritt rum, där vad som helst kan tänkas, vad som helst sägas.”

Och så följer en mindre katalog över vad man kunde möta i litteraturens värld, utan att det fick några konsekvenser: ”ateister, libertiner, äktenskapsbrytare, mördare, tjuvar, galningar som red över den kastilianska slätten eller planlöst vandrade på Oslos eller Sankt Petersburgs gator […]” Eller en människa som förvandlas till en skalbagge. Eller så kunde man läsa en japansk roman i vilken berättaren var en katt. Och böcker som det skrivits avandlingar om och som getts ut som Penguin Modern Classics, kunde vara skrivna av författare som var blasfemiska, högmodiga och rebelliska.

Den här spänningen som Wood lyfter fram ledde naturligtvis till att litteraturen, och böckerna i sig, fick en stark laddning: ”Jag kunde komma hem från bokhandeln med de glödheta pocketböckerna, som strålade av laddningen i sitt innehåll, hetsade som pornografi, och jag smugglade in dem på mitt rum, förbi mina intet ont anande föräldrar.”

Men även om böckerna representerade flykt och frihet, så ser Wood att det förutom skillnader mellan fiktionen och de religiösa texterna, också finns många likheter. Den litterär traditionen är ju dessutom djupt präglad av den religiösa. Men litteraturen är privat, man får tänka vad man vill, tanken har ingen koppling till handlingen. Wood jämför det med den stränge Jesus som sade att varje man som ser på en kvinna med åtrå i sitt hjärta har begått äktenskapsbrott. Skriver Wood: ”Han insisterar på att göra ens privata tankar offentliga.”

När vi kikar in i fiktionen, hävdar Wood, har vi en priviligierad position; vi vet att fiktionen inte hör till det verkliga och därför kan vi flytta fokus från de moralistiska till igenkännandet, medkänslan och samhörigheten: ”Vi har samma kusliga makt som den övervakande Jesus, men också den mänskliga insikten hos den förlåtande Jesus, mästaren som sa att vi alla är lika syndiga som kvinnan som ertappats med äktenskapsbrott.”

Det börjar med barn- och ungdomen, religionen och böckerna. Sakta med säkert förklarar Wood hur hans syn på litteraturen har vuxit fram och formats, om dess relation till verkligheten och döden. Vid 15 upptäcker han Novels and Novelists: A Guide to the World of Fiction av Martin Seymour-Smith och blir förtrollad. Han studerar litteratur vid Cambridge och arbetar på The Guardian, New Republic och sedan New Yorker.

Bitvis har de fyra texterna i Så nära livet man kan komma drag av manifest till litteraturens och fiktionens försvar, i en tid när suget efter based on a true-story verkar dominera. Det är oerhört medryckande och inspirerande. Wood har en enastående förmåga att väcka ens läslust, oavsett om det handlar om klassiker, som Franz Kafka eller Virginia Woolf, eller samtida författare, som Teju Cole eller Aleksandar Hemon.

De fyra texterna bygger på föreläsningar som Wood hållit, de tre första vid Brandeis University och den fjärde vid British Museum. Blandningen av memoar och kritik funkar väldigt bra.

Jag tycker att det är allra roligast att läsa om hans syn på litteraturkritiken, och som kritiker är han själv oteoretisk, även om han naturligtvis lärt den postmoderna läxan. Han skriver litterärt, medskapande kanske man kan säga, och lägger stor tonvikt vid själva upplevelsen av det recenserade verket. Han har ett tjechovskt sinne för betydelsebärande detaljer och motsättningar. Ett spännande bildspråk. Anspråken är höga och han ställer samma krav på kritiken som på litteraturen.

Jag tycker att Så nära livet man kan komma är helt i klass med How Fiction Works/Konsten att berätta. Översättningen av Staffan Söderblom är helgjuten, och jag tycker mycket om omslaget designat av Lukas Möllersten.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Recension: ”The Hatred of Poetry” av Ben Lerner

grqfayfhfbg1tneqvmmo

Ben Lerner
The Hatred of Poetry
Fitzcarraldo Editions

Poesin dödförklaras med jämna mellanrum. Idag är den så marginaliserad att den för många framstår som en anakronism eller rentav en pinsamhet. ”Poet” är knappt giltigt som titel längre.

Men i essän The Hatred of Poetry påminner poeten, författaren och essäisten Ben Lerner om att poesin, som ingen annan konstform, alltid avfärdats, förlöjligats och till och med väckt hatkänslor. När Platon klurade på sin idealstat, kom han fram till att den skulle vara helt fri från poeter. De skulle kunna utöva ett mycket skadligt inflytande, inte minst på ungdomar. Eller så angrips poesin för att den är helt harmlös, en onödig- och onyttighet.

Många poeter, skriver Lerner och inkluderar sig själv, har ett komplicerat förhållande till poesin. Han citerar dikten ”Poetry” av Marianne Moore, ett utmärkt exempel på ambivalensen:

I, too, dislike it.
Reading it, however, with a perfect
contempt for it, one discovers in
it, after all, a place for the genuine.

”Many more people agree they hate poetry,” skriver Lerner, ”than can agree what poetry is. I, too, dislike it and have largely organized my life around it and do not experience that as a contradiction because poetry and the hatred of poetry are inextricable in ways it is my purpose to explore.”

Och Lerner utforskar. Han söker sig fram i litteraturhistorien – bland annat gör han en mycket munter läsning av det som anses vara världens sämsta dikt – och argumenterar för att det här ambivalenta eller dialektiska förhållandet till poesin är inneboende i konstformen. Poesin gör samtidigt anspråk på att vara sprungen ur det djupt personliga och att vara något allmängiltigt. Det är en ekvation som inte går ihop. Alla dikter är därmed dömda att ”misslyckas” och detta kallar Lerner för ”poesins bittra logik”.

Men även om alla dikter är dömda att misslyckas så kan de – de som är riktigt dåliga och de som är riktigt bra – få oss att överskrida det aktuella och komma i kontakt med det virtuella. I alla fall nästan. Poesins höga anspråk har alltså en uppsida.

Skriver Lerner i anslutning till sin analys av världens sämsta dikt: ”The more abysmal the experience of the actual, the greater the implied heights of the virtual.”

The Hatred of Poetry är det mest underhållande jag läst om poesi på flera år. Ja, det är det mest underhållande jag läst om litteratur på mycket länge. Essän är smart, originell och otippat rolig, exempelvis när Lerner skriver, aningen vanvördigt, om den amerikanska lyrikens pösigaste gigant: Walt Whitman.

Läs dikt av Ben Lerner.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Essä: Karl Ove Knausgård om Peter Handke

Förlaget Achioelago Books har lagt upp Karl Ove Knausgårds essä ”Handke and Singularity” på sin hemsida. Essän handlar om Peter Handkes språk och verk, den österrikiske författaren är vinnare av årets Ibsenpris, som anses vara ett av de tyngsta för dramatik.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Essä: ”Game of Thrones, Cliven Bundy, and the Fantasy of Freedom” av Sarah Mesle

”[…] in a scene of democratic self-making that will surprise exactly zero readers of African American literature, we begin with Grey Worm learning to read. The camera focuses on Grey Worm’s finger tracing lines on paper: ‘My Name is Grey Worm.’ The sentence is important because it’s so different from his usual, depersonalizing line: ‘This one is called Grey Worm.’ Grey Worm, here, like so many before him […] is learning to tell a free story – to move from ‘one’ to ‘my,’ to take property in himself. And he’s learning it from Missandei: together, these two share the experiences of rupture that stand in, for the slave, for shared family memory. ‘When they took you’ Grey Worm asks, and Missandei corrects him, ‘When DID they take you?’ Grey Worm gets the past tense, now; as a free man, he gets to have a history. Grey Worm’s learning a new actual language, but really what he’s learning, the script emphasizes, is the language of freedom. In this language, Missandei assures him, there’s a part of him that the Unsullied do not own and did not destroy. […] Presumably this version of selfhood would be more peaceful, more benevolent. Missandei fantasizes about a return to innocence that the viewer is meant to admire. But this is not Grey Worm’s fantasy, and we admire him, too, as he asks, in his own language, for what he wants: revenge.”

Citerat ur ”Game of Thrones, Cliven Bundy, and the Fantasy of Freedom” av Sarah Mesle i LARB, 29 april 2014. Essän handlar om om ondska och godhet och alla gråskalor däremellan. En tes är att den amerikanska kulturen inte kan hantera de etiska gråskalorna och ofta helt bortser från att goda män och kvinnor ofta stödjer helt fruktansvärda instituioner, som slaveriet.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Essä: ”Counterpoint: Three Movies, a Book and an Old Photograph” av Don DeLillo

Ibland lägger vi upp länkar till intervjuer och essäer utan att kommentera dem särskilt utförligt, som tips bara. Don DeLillos ”Counterpoint: Three Movies, a Book and an Old Photograph” är en essä från 2004 om Glenn Gould, Thelonious Monk och Thomas Bernhard. Svårläst men vackert och melankoliskt om avståndet mellan artisten/författaren och hans publik och verk.

O.W.

 

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Essä: ”What will become of the library?” av Michael Agresta

Ur boken Public Library

Ur boken Public Library

”In Snead’s era, a library without books was unthinkable. Now it seems almost inevitable. Like so many other time-honored institutions of intellectual and cultural life—publishing, journalism, and the university, to name a few—the library finds itself on a precipice at the dawn of a digital era. What are libraries for, if not storing and circulating books? With their hearts cut out, how can they survive?”

Citerat ur ”What Will Become of the Library? ” av Michael Agresta i Slate, 22 april 2014. Den här långa texten är lite småseg i början men tar sig riktigt ordentligt. Mycket, mycket intressant om bibliotekens olika möjliga utvecklingsvägar.

Missa inte vår recension med massor av coola foton på offentliga amerikanska bibliotek: ”The Public Library. A photographic Essay av Robert Dawson

Ola Wiihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Essä: ”Confessions of a Book Reviewer” av George Orwell

”Do I seem to exaggerate? I ask any regular reviewer–anyone who reviews, say, a minimum of 100 books a year–whether he can deny in honesty that his habits and character are such as I have described. Every writer, in any case, is rather that kind of person, but the prolonged, indiscriminate reviewing of books is a quite exceptionally thankless, irritating and exhausting job. It not only involves praising trash–though it does involve that, as I will show in a moment–but constantly INVENTING reactions towards books about which one has no spontaneous feelings whatever.”

George Orwell citerad ur kortessän ”Confessions of a Book Reviewer” (1946)

O.W.

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Citat