Markus Huss
Utsikt över Gripsholms slott. En essä om Kurt Tucholsky
Strängnäs biblioteks skriftserie 10, 2022
Kurt Tucholsky (1890–1935) var en mångtydig figur. Som mycket flitig författare och journalist ger han oss idag en möjlighet att komma nära den turbulenta och katastrofdräktiga men också kreativa atmosfären i Weimarrepublikens Tyskland. Tucholsky var jude och socialist, en hård kritiker av militarismen och underdånigheten som präglade det tyska samhället, ett arv från kejsardömets dagar. Det gjorde honom avskydd i vida kretsar. Samtidigt var han älskad för sin språkkonst, sina exakta iakttagelser ur det dagliga livet, sina roliga kabarévisor och känsliga dikter. Huvudparten av sina texter publicerade Tucholsky i veckotidningen Die Weltbühne (tidigare Die Schaubühne) under fyra olika pseudonymer – något hans väldiga produktivitet tvingade honom till.
Tucholsky besökte Sverige första gången 1928. Han tillbringade halva året 1929 i Mariefred och flyttade sedan till Hindås i närheten av Borås där han bodde fram till sin död. Efter det nazistiska maktövertagandet fråntogs han sitt tyska medborgarskap, hans verk brändes och han kunde inte längre publicera sig. Alkoholiserad och sömnmedelsberoende dog han 1935, om det var självmord eller en olyckshändelse är oklart. Han är begraven i Mariefred.
Germanisten Markus Huss Utsikt över Gripsholms slott. En essä om Kurt Tucholsky är en fin påminnelse om hans idag åtminstone hos oss rätt bortglömda verk. Huss hinner med mycket i sin hundrasidiga, ledigt skrivna bok. Han tecknar en bakgrundsbild av det Tyskland där Tucholsky verkade, beskriver hans liv och person med tonvikt på Sverigeåren och analyserar viktiga drag i texterna. De omsorgsfulla noterna ger möjlighet till vidareläsning.
Tucholsky var en motsägelsefull person. Huss beskriver: ”… den högborgerliga livsstilen och smaken för lyx som stod i bjärt kontrast till hans socialistiska ideal, hur han kunde fördöma och kritisera ’judarna’ som kollektiv samtidigt som han var antisemitismens svurne fiende, hur hans ständiga jakt på bekräftelse från kvinnor samsades med en rädsla för intimitet och kärlek.”
Utgående från detta gör Huss nedslag i Tucholskys liv och verk. Mycket intressant är att följa hans passionerade intresse för språket. Det gäller förstås mest tyskan men går med Huss hjälp att följa också på svenska. I hans idag kändaste verk, den lilla romanen Gripsholms slott – en sommarsaga (övers. Birgit Hård af Segerstad) som skildrar en semester i Gripsholm tillsammans med älskarinnan Lottchen reflekterar Tucholsky inte bara kring tyskan och plattyskan – som uppskattar och ser som en förlorad möjlighet för sitt språk –, han uppmärksammar också vänligt och utan all ironi svenskarnas ofta högst personliga sätt att tala tyska. Att effekten ändå blir rätt rolig är självklart.
Lottchen har en verklig förebild och Tucholskys liv präglades överhuvudtaget av förhållanden med starka kvinnor som älskade honom, skötte det praktiska livet och, när han drabbats av yrkesförbud, försörjde honom. Att han aldrig kunde fästa sig vid någon av dem utan tvärtom tvångsmässigt bedrog dem bidrog förmodligen till hans undergång.
En skandalsuccé fick Tucholsky 1929 med Deutschland, Deutschland über alles i samarbete med grafikern John Heartfield där han oförblommerat uttryckte sin avsky för samhällsutveckligen under de tio åren efter världskrigets slut. Den fördömdes av alla politiska riktningar för sin destruktivitet. Walter Benjamin menade att den bara bäddade för resignation, andra anklagade Tucholsky för att elda under antisemitismen. För Tucholsky själv var den ett besvikelsens bokslut: han fortsatte visserligen skriva men hade förlorat tron på att det kunde leda till politiska förändringar.
Idag är det mest levande i Tucholskys verk de korta, samtidsbeskrivande och -kritiserande tidningstexterna. Deras språk, iakttagelseförmåga, humor och underliggande vrede lever fortfarande. På tyska har de återutgivits många gånger. Också på svenska finns ett urval av Jan Stolpe med titeln Tyskland, vårt Tyskland. Markus Huss bok är utmärkt introduktion till Kurt Tucholsky som skrev i en orolig tid det plötsligt blivit mycket lättare att leva sig in i.
Michel Ekman, kritiker och författare
”[…] in a scene of democratic self-making that will surprise exactly zero readers of African American literature, we begin with Grey Worm learning to read. The camera focuses on Grey Worm’s finger tracing lines on paper: ‘My Name is Grey Worm.’ The sentence is important because it’s so different from his usual, depersonalizing line: ‘This one is called Grey Worm.’ Grey Worm, here, like so many before him […] is learning to tell a free story – to move from ‘one’ to ‘my,’ to take property in himself. And he’s learning it from Missandei: together, these two share the experiences of rupture that stand in, for the slave, for shared family memory. ‘When they took you’ Grey Worm asks, and Missandei corrects him, ‘When DID they take you?’ Grey Worm gets the past tense, now; as a free man, he gets to have a history. Grey Worm’s learning a new actual language, but really what he’s learning, the script emphasizes, is the language of freedom. In this language, Missandei assures him, there’s a part of him that the Unsullied do not own and did not destroy. […] Presumably this version of selfhood would be more peaceful, more benevolent. Missandei fantasizes about a return to innocence that the viewer is meant to admire. But this is not Grey Worm’s fantasy, and we admire him, too, as he asks, in his own language, for what he wants: revenge.”
BearBooks 