Atlantis inbundna utgåvor av Montaignes essäer är slutsålda, men finns som e-böcker
De senaste åren har varit goda år för essän i USA – genren blomstrar. Visserligen finns det en tendens att kalla alla längre texter för essäer, ett av många tecken på den litterära formens höga status.
När Michel de Montaigne gav ut sina första prosatexter 1580 gav han dem namnet ”Essais”, vilket betyder försök. Det italienska ordet för essä, ”Saggio”, säger nog lika mycket om den litterära formens karaktär. Ordet har samma rot som ”assaggiare,” som betyder att pröva eller smaka på mat.
För några år sedan, 2013, skrev Christy Wampole en bra artikel om essäns ställning i New York Times: ”The Essayification of Everything”. Hon kallar essän för ”a talisman of our times”. Det är den mest flexibla av litterära genrer och Wampole karaktäriserar den bland annat så här:
”As a genre that emerged to accommodate the expressive needs of the Renaissance Man, the essay necessarily keeps all tools and skills at its disposal. The essayist samples more than a D.J.: a loop of the epic here, a little lyric replay there, a polyvocal break and citations from greatnesses past, all with a signature scratch on top.”
Det här är tips på relativt nya och hyllade amerikanska essäböcker:
Förra året hyllade de amerikanska kritikerna The Argonauts, Argonauterna (Modernista) i fin svensk översättning, som en av årets bästa böcker, alla kategorier. Boken är, kan man säga, i grunden en kärlekshistoria. Maggie Nelson, författare, poet och forskare – hon har avhandlat på så kallad bekännelselitteratur – berättar om sin kärlek till konstnären Harry Dodge, som hon har ett bonusbarn tillsammans med och även får ett barn tillsammans med.
Harry Dodge är emellertid gender-fluid, han föddes som kvinna. Maggie vet ibland inte om hon ska kalla Harry för han eller hon, men för Harry är det ingen big deal. Han känner ju inte att han tillhör enkom den ena eller andra kategorin. Nelson blandar självbiografiskt och filosofiskt – hon prövar sitt liv mot teorierna skulle man kunna säga – i denna subversiva och drabbade bok om kärlek, begär, identitet, kön, sexualitet, äktenskap och barnuppfostran. Kärleken har under historiens lopp förändrats. Var går gränserna idag för vad kärlek är eller tillåts vara?
2014 var det en annan essäbok som slog både kritiker och läsare med häpnad, The Empathy Exams (Graywolf Press) av den unga författaren och journalisten Leslie Jamison. Dwight Garner associerade i sin recension i New York Times till en annan prisad essäist, Joan Didion, och han skriver att boken ”bounces among topics. There are essays on travel in dangerous territories, on men in prison, on extreme endurance races, on saccharine, on murder trials, on unusual diseases, on women and pain. Ms. Jamison’s mind plays across topics as disparate as the HBO series ‘Girls’ and the morphology of folk tales. […] But her cerebral, witty, multichambered essays tend to swing around to one topic in particular: what we mean when we say that we feel someone else’s pain.”
Ben Lerner, som inledde sin karriär som poet, är en av mina favoritförfattare, bland annat för att han är en stor humorist. Han är till och med rolig i The Hatred of Poetry (Fitzcarraldo Editions), som är en essä om en dubbelhet som präglar vårt förhållande till poesin sedan antikens dagar, en slags hatkärlek. Citerat ur vår recension av boken:
”Han söker sig fram i litteraturhistorien – bland annat gör han en mycket munter läsning av det som anses vara världens sämsta dikt – och argumenterar för att det här ambivalenta eller dialektiska förhållandet till poesin är inneboende i konstformen. Poesin gör samtidigt anspråk på att vara sprungen ur det djupt personliga och att vara något allmängiltigt. Det är en ekvation som inte går ihop. Alla dikter är därmed dömda att ‘misslyckas’ och detta kallar Lerner för ‘poesins bittra logik'”.
Citerat ur vår recension av Pretentiousness: Why It Matters (Fitzcarraldo Editions) av Dan Fox:
”Fox knappt 180 sidor långa essäbok, Pretentiousness, är en förvånansvärt opretentiös stridsskrift till det pretentiösas försvar. Fox hävdar dessutom att autenticitet däremot är kraftigt överskattat. Redan i bokens första stycke får vi förklaringen till varför det pretentiösa väcker sådan ilska och till och med avsky:
‘Start with the basics. (Presumably the least pretentious place to begin.) The Latin prae – ‘before’ – and tendere, meaning ‘to stretch’ or ‘extend’, give us the word ‘pretentious’. Think of it as something in front of you, like actors wearing masks in the ancient Greek theatre.’
Att vara pretentiös är alltså besläktat med att spela en roll, det vill säga dölja en förment autentisk identitet, vilket naturligtvis är en allvarlig synd i vår tid präglad av en hänsynslös bekännelsekultur.”
En av årets mest omskrivna och hyllade essäböcker är Against Everything (Pantheon Books/Verso Books) av Mark Greif. Han är författare, kulturkritiker – om Adorno vore ett punkband hade han varit Fugazi, har han hävdat – och en av grundarna av tidskriften n+1. Lite förenklat kan man kalla den för vänstertidskrift och de flesta av essäerna i boken har publicerats i den.
En av de mer entusiastiska recensionerna har Robert Eaglestone skrivit, publicerad i Times Higher Education:
”The range of topics – exercise, pop music, television, politics – is consciously constrained because, as Greif writes, it’s a ‘book of critique of things I do’. Underneath a fox-like curiosity in the seeming ephemera of popular culture is a hedgehog concern with how we experience all these and what that experience means. Inspired by Thoreau – and drawing on the philosopher Stanley Cavell and others – Greif uses his everyday experience, and the shared experiences of his segment of his generation, as the stimulus for thought: trying to live up to his childhood idea of Thoreau: ‘I knew a ‘philosopher’ to be a mind that was unafraid to be against everything. Against everything, if it was corrupt, dubious, enervating, untrue to us, false to happiness.’ But – the wrong title – Greif’s essays aren’t really ‘against’ and oppositional. Instead, they work through the experience of doing to find something more complex and luminous.”
En annan av årets mest hajpade essäböcker är Known and Strange Things (Random House) av Teju Cole. I Sverige är han kanske mest känd som romanförfattare, men han är, skulle jag vilja påstå, minst lika vass som essäist. I The Guardian skrev Petina Gappah en mycket uppskattande recension:
”Read as a whole, [the book] shows that Cole has fulfilled the dazzling promise of his novels Every Day Is for the Thief and Open City. He ranges over his interests with voracious keenness, laser-sharp prose, an open heart and a clear eye. His subjects are diverse and disparate. Readers are certain to find a personal favourite: I loved Always Returning, an affecting meditation on the death of WG Sebald in which Cole wanders through the cemetery of St Andrew’s in Framingham Earl, Norfolk, looking for Sebald’s grave and trying, at the same time, to have a coherent conversation about his pilgrimage with Jason, the taxi driver who got him there. The interplay between the externals of conversations with Jason and the deep interiority of Cole’s response to seeing Sebald’s grave is masterfully written, with Cole straining to act as a mediator between the worlds inhabited by these two very different men.”
Googla Teju Cole + New Yorker så hittar du fler essäer att läsa online.
Och slutligen, en möjligen lite smalare titel, Calamities av Renee Gladman, från det fantastiska lilla förlaget Wave Books. Så här vackert sammanfattade Jarrod Annis på Greenlight Bookstore bokens kvaliteter i en rekomendation på Lit Hub:
”Renee Gladman is one of the great hybridizers of contemporary letters. Both familiar and disorienting, Calamities reads like a series of personal essays-cum prose poems, cum belles letters—immediate and personal. The book focuses on the minute dilemmas of a contemporary life: theoretically Gladman’s, but possibly our own. Calamities draws us into its own looking-glass world of language and time, the spaces of life happening and not happening all at once, and Gladman balances everything gracefully atop her sparse, nearly ambient prose. So rarely can syntax catch the heart off guard.”
Ola Wihlke
BearBooks 