Etikettarkiv: exil

George Prochnik
Stefan Zweig vid världens ände
Biografi om en exil
Atlantis

I slutet av Stefan Zweig vid världens ände finns ett foto av den då världsberömde och firade författaren Stefan Zweig där han ligger i en enkel järnsäng. Fotot är taget 23 februari 1942. Zweig är klädd i kortärmad skjorta, knäppt ända upp i halsen, och slips. Han har huvudet lutat något snett bakåt mot en stor vit kudde och vilar händerna på magen.

Man skulle kunna tro att Stefan Zweig sov, men han har tagit gift och är död. Bredvid honom ligger Lotte, hans många år yngre och andra hustru, som tydligen tog gift en kort tid efter Zweig. Hon ligger på sidan bredvid Stefan och har lagt sin ena hand över sin älskades händer. Det ser ut som om hon har krupit tätt tätt intill Stefan. Han har fyllt 60 och Lotte är 33. De har varit gifta i tre år och dog ungefär tre timmar innan fotot togs.

Det här är slutet på Stefan Zweigs i flera bemärkelser rika liv. Han växte upp i Wien i en mycket förmögen judisk familj och han kunde förkovra sig i stadens sällsynt rika kulturliv, redan när han var 19 debuterade han som författare, som poet. Sakta men säkert arbetade han sig fram till en position som en av världens mest lästa och beundrade författare, även om han var mycket medveten om sina egna begränsningar. Han uttryckte, rörande nog, en viss stolthet när hans böcker brändes på bål av nazisterna, tillsammans med böcker av författare som han ansåg var betydligt bättre.

Självmordet är också slutet på en lång exiltillvaro som han delade med sin första hustru, Friderike, och Lotte. I takt med att Hitlers makt ökade blev Stefan Zweigs exiltillvaro allt mer krävande. Han var rik, ett högborgerligt salongslejon, som umgicks och brevväxlade med många av samtidens stora: Klaus och Thomas Mann, Hermann Broch, Romain Rolland, Bruno Walter, Arturo Toscanini, Carl Zuckmayer,Theodor Herzl, Sigmund Freud, Albert Einstein, James Joyce med många fler. Med Rolland skämtade han rentav, innan han lämnade Österrike, om att han var en av tio författare som skrev på tyska som verkligen hade råd att gå i landsflykt.

Jag tycker att Stefan Zweig vid världens ände alldeles för rörig, onödigt rörig – den kretsar kring olika motiv och är inte kronologiskt organiserad – men George Prochnik är extremt bra på att beskriva hur exiltillvaron påverkar och bryter ned Stefan Zweig, som dessutom verkar ha varit depressivt lagd. Tidigare hade han kunnat resa över hela världen som det föll honom in, nu tvingades han att flytta till ställen där han sällan kände sig hemma.

I exilen bodde han bland annat i London, Bath, New York och, slutligen i Petrópolis i Brasilien. Stefan och Lotte, hon plågades av astma, gjorde som rioborna, installerade sig på en plats där klimatet var bättre än i Rio de Janeiro under de hetaste månaderna.

Som intellektuell var Stefan Zweig ganska svajig, inför första världskriget var han entusiastisk, senare blev han snarast radikalpacifist. Han menade att kritiken var steril men var en förkämpe för internationell humanism och hade, åtminstone till en början, oerhört höga tankar om kulturens betydelse.

På avstånd bevittnade han sedan hur man i Europa malde ned hans älskade kultur till ett intet och ersatte den med brutalism och brutalitet. Men han verkade inte vilja befatta sig med det politiska; han var författare och ansåg att hans uppgift var att skriva. Han var väldigt generös, inte minst mot andra författare som hade det sämre ställt.

Ett av de mer rörande partierna i boken, som är full av rörande partier, är när Stefan Zweig på en bankett arrangerad av PEN i New York håller ett tal. Det är, för att vara Zweig, ett ovanligt obehärskat tal, och han uttrycker skam över sitt modersmål. Det är som om det brister för honom:

”Detta är det språk på vilket vi hela livet har kämpat mot nationalismens självförgudning! Och det är det enda vapen vi har kvar att kämpa vidare mot den kriminella demon som ödelägger vår värld och sparkar mänsklighetens värdighet till exkrementer.”

Det är obehärskat, men det är också resignerat och uppgivet. Stefan Zweig älskade naturligtvis det tyska språket, nu kände han sig tvungen att be offentligt om ursäkt för det. Föreningar för tyskspråkiga i exilen avrådde rentav från att tala tyska på offentliga platser. Om du nödvändigtvis måste tala tyska, viska så att ingen hör.

Jag är väldigt kluven inför George Prochniks essäistiska och prövande sätt att skriva. Å enda sidan tycker jag att han nästan gör Stefan Zweig och hans tid onödigt dunkla, å andra sidan tycker jag att många svårigheter i exiltillvaron skildras på ett ovanligt nyanserat och öppet sätt. Det är en mycket fängslande bok.

Däremot fungerar inte Stefan Zweig vid världens ände som en heltäckande biografi, den är väldigt koncentrerad till åren i exil. Av olika anledningar känns dock boken, något överraskande, helt aktuell. I den engelsktalande världen, och även i Sverige, verkar Zweigs nästintill slocknade stjärna åter vara på uppåtstigande.

Provläs boken

Ola Wihlke