Etikettarkiv: Ezra Pound

”The greatest fuck poem in the English language”

cuntnorton_frontweb_0Dodie Bellamy
Cunt Norton
Les Figues Press, 2013

”I mean that this is the greatest fuck poem in the English language, and it isn’t even a poem.”
– Ur Ariana Reines förord

Ordet ”cunt” även kallat ”the c word” är laddat, förmodligen ett av de mer laddade orden på engelska. Det används oftast nedvärderande om en person som inte lever upp till de manliga måttstockarna. Men det är också ett ord som i linje med l’ecriture feminine har återerövrats och omdefinierats av feminister. Den som äger makten över språket äger också den verkliga makten, alltså måste makten över språket erövras.

Cunt Norton, uppföljaren till hennes omtalade Cunt Ups, gör Dodie Bellamy cunt ups / cut ups av den ärevördiga antologin The Norton Anthology of Poetry, som är full av kanoniserade vita män som Wordsworth, Yeats, Emerson, Pound, Crane, Lowell, Ginsberg, Hughes.

Jag vet inte om man bör kalla Bellamys cunt ups för dikter, men resultatet är lika snuskigt som poetiskt och underhållande. Som Ariana Reies skriver i sitt förord: ”This book made me feel so good I laughed so hard I cried.”

De olika texterna heter ”Cunt Shakespeare”, ”Cunt Milton”, ”Cunt Byron” och så vidare. Bellamy pastischerar (”cunts”) de respektive poeterna, sammanlagt trettiotre, men blandar också in samtida språkbruk.

Ur ”Cunt Chaucer”:

My cock, it / groweth beanshoot harde against thy softe side that / I may on thee ride til sonne rise morning harde. It / is exciting, allas – I am so full of joye and of solas, / hot for thee in thy rental car.

Ur ”Cunt Poe”:

[…] Thou mayest know my  pussy by the / name of Annabel Puppy. Dear Fuck Slug, I fuck / thee with no thought than to love and be loved / by thee, cranberry desire dripping out of my / kingdom by the sea.

Ur ”Cunt Tennyson”:

The woods decay, the woods decay and fall, / tongued where I’ve started to move between thy / ground, a man who comes whilst tilling thy field. / I lie with thee and handle thy clit, my swan, my / cruel immortality. Consume my wet tounge in thy / cave – for thy cunt is the quiet limit of the world.

Bellamy ”cuntar” hela den engelskspråkiga kanon och det är verkligen bitvis så roligt att man skrattar så att man gråter. Men det är inte bara roligt, det är också oerhört skickligt, språkligt och poetiskt. Bitvis är det helt magiskt, väldigt vackert. Hon hade inte kunnat skriva så här om hon inte också älskade The Norton Anthology of Poetry (1975), men hon har också, tror jag, på sätt och vis avväpnat poeterna i den.

Cunt Norton är också en vacker bok – Les Figues Press, Los Angeles, gör ovanligt vackra böcker.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

BLESS: ”Redactions 18” och ”Blast 1”

Redactions_18_fullcover_flat_tosize_96dpi_web

Redactions: Poetry, Poetics, & Prose 18
Red. Tom Holmes
Prosared. M F Macpherson
2014

BLAST 1 Review of the Great English Vortex
Red. Wyndham Lewis
Förord Paul Edwards
Gingko Press, 2009

Alla nya tidskrifter, kanske särskilt kulturtidskrifter, bär på ett drag av utopism. Och särskilt väl stämmer detta in på de många tidskrifter som sjösattes de första decennierna av 1900-talet och med kopplingar till olika frambrytande ismer. Mer tydligt förknippad med en specifik ism än andra är kanske Wyndham Lewis (1882-1957) kortlivade, men i flera avseenden revolutionerande tidskrift BLAST.

Man hyllade styrkan och kraften i det framväxande maskinsamhället, inte helt olikt futuristerna, och det här är en ganska bra sammanfattning av rörelsens ståndpunkt: ”The New Vortex plunges to the heart of the Present, we produce a New Living Abstraction.”

I  december 1913 skrev Ezra Pound till kollegan William Carlos Williams och beskrev Londons litterära scen som ”The Vortex.” Wyndham Lewis tog över termen och kallade sin blivande litterära och konstnärlig rörelse ”Vorticism”. Man kan säga att Vorticismen fick sitt dop 20 juni, 1914, när första numret av BLAST, som har undertiteln Review of the Great English Vortex, kom ut.

Tidskriften har utövat ett enormt inflytande på litteratur, konst och, inte minst, typografi. När det kom ut måste det ha varit något i stil med när Sex Pistols debuterade med Never Mind the Bollocks, Here’s the Sex Pistols (1977).

Redaktionen på Redactions: Poetry, Poetics, & Prose, hemmahörande i Hattiesburg, Mississippi, har haft den stora vänligheten att skicka ett ex av deras senaste nummer. Det är, vilket framgår tydligt redan av omslaget, ett temanummer med anledning av att det är 100 år sedan BLAST 1 kom ut. Numret, tidskriftens artonde, innehåller även en hel del poesi och en mindre avdelning för recensioner, men vi tycker att höjdpunkterna är texterna om BLAST 1, Vorticismen och dess estetik och ideologi.

Det är ett ganska tunt litet nummer, men tjugoåtta sidor är helt ägnade BLAST, och särskilt roligt är det att man lägger ned en hel del krut på detaljer, som typografin och vorticismens symbol:

Vortex_clean_flat_96dpi_web

Med i redaktören Tom Holmes urval till denna BLAST-hyllning finns texter av Tyrone Hopes, Robert Gibbons, Ed Schelb, John J. Trause, Doug Bolling, Greg Bachar, Mark Antliff, Scott W. Klein, Charles Sumner och David Lloyd. Typsnittet är genomgående Blake Stephensons Grotesque Nr. 9. Över ett uppslag har man till och med lekt med originalets BLAST/BLESS, typ ogilla/gilla. Under den första etiketten hittar man exempelvis ”Banana-flavored candy”, ”Selfies” och ”Fracking”. Och under den andra exempelvis ”The great MAGENTA cover’d opusculus” (Ezra Pounds smeknamn på BLAST 1), ”Selfies” och ”John, Paul, George, and Ringo”.

Men BLAST 1, som är stor till formatet och iögonenfallande, är också ett estetiskt objekt i sig, ett konstverk:

Ett original kostar antagligen skjortan, men Gingko Press gjorde en reproduktion/faksimilutgåva 2009: BLAST 1. Review of the Great English VortexDen är välgjord i rejält papper och kostar inte mer än ett par hundra kronor. Det introducerande förordet av Paul Edwards är dessutom riktigt bra.

Är du fortfarande inte övertygad om att BLAST 1 är en av världens coolaste tidskrifter? Du kanske ändrar dig om du får reda på att den finns med på David Bowies lista med hans 100 favoritböcker?

Ola Wihlke

 

2 kommentarer

Under Artiklar, Recensioner

Kan ettåringen The American Reader utmana Paris Review och New Yorker?

För ganska precis ett år sedan lanserades litteraturtidskriften The American Reader. Genast markerade man att man med sin blandning av kritik, intervjuer, essäer och fiktion tänkte utmana de bästa etablerade amerikanska tidskrifterna. Man vill placera litteraturen i fokus för den intellektuella debatten, hävdar man anspråkslöst. The American Reader representerar nästa generation amerikansk litteratur och kritik, påstår man också.

Att lansera en tidskrift av det här slaget låter kanske inte så märkvärdigt, men året var 2012 och man kan inte låta bli att undra var tidskriftens grundare, Uzomaka Maduka och Jac Mullen, hittade sitt riskvilliga kapital. The American Reader är inte bara en ganska smal och ”prententiös” litteraturtidskrift, den är glossig och exklusiv och ges ut månadsvis på gammalt hederligt papper.

Det bidrar till att man gillar The American Reader, som naturligtvis finns i digital form också, lite extra. Det har nog också bidragit till att hyllningarna det första året varit så oerhört positiva. The American Reader har utsetts till en ny Paris Review och en ny New Yorker, fast för en lite yngre och hippare publik.
Vi har bara läst nätupplagan och redan den är verkligen imponerande – från jubileumsnumret lägger man upp Dagmara Kraus jazziga och förtvivlade dikt Gloomerang, ”The Cosmology of Serialized Television” är ett mindre måste om man är det minsta intresserad av fenomenet teveserier och det stående dagliga inslaget ”This Day in ‘Lettres'” är rentav vanebildande.

Det senare går ut på att man publicerar brev från kända författare varje dag, samma datum som de ursprungligen skickades på, exempelvis ett brev från T.S. Eliot till Ezra Pound, ett från William Burroughs till Allen Ginsberg och ett från Franz Kafka till Felice Bauer. The American Reader diskriminerar vare sig modernister eller postmodernister, det är en påhittig och hungrig tidskrift.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Historiens 10 mest litterära skägg

American Author Ernest Hemingway aboard his Ya...

Ernest Hemingway (Foto: Wikipedia)

Vi har tagit oss friheten att välja ut historiens 10 mest litterära skägg. Skäggen i sig är naturligtvis viktiga, men vi har även tagit viss hänsyn till om bärarna av skäggen kan/kunde skriva på ett sätt som svarar mot skäggens utseende. En annan faktor är med vilken pondus skäggen bärs/bars.

1.  Shakespeare (anchor)

2.  Leo Tolstoj (french fork)

3.  Walt Whitman (full beard)

4.  Miguel de Cervantes (van dyke)

5.  Samuel R. Delany (full beard)

6.  Geoffrey Chaucer (ducktail)

7.  Fjodor Dostojevskij (ragged french fork)

8.  Ezra Pound (handlebar & chin puff)

9.  August Strindberg (soul patch)

10.  DH Lawrence (short box)

Om du tycker att en författare på listan bör bytas ut och har ett förslag på en ersättare, får du mer än gärna skriva det i en kommentar. Vi är beredda att gå ganska långt för att komma fram till den definitiva listan. Om du känner att du vill fördjupa dig i ämnet litterära skägg kan den här boken vara något för dig.

 

 

 

 

 

 

 

 

Och så ett tips om en fördjupande artikel om en del av historien bakom den nya skäggtrenden, med riktigt mycket länkar till foton och videoklipp: ”The Racially Fraught History of the American Beard”.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Under Artiklar, Listor