Etikettarkiv: facebook

George Orwell: 1984

9781328869333 (1)

George Orwell
1984
Houghton Mifflin

När det händer något som upplevs som en utmaning för det öppna samhället, som när det kom fram att National Security Agency spionerade på amerikanska medborgare, brukar försäljningen av klassiska dystopier öka kraftigt.

Och nu senast – när Kellyanne Conway använde uttrycket ”alternativa fakta” för att bemöta kritiken mot att Vita Huset kraftigt överdrivit publilksiffrorna när Donald Trump svors in som president, dröjde det inte länge förrän försäljningssiffrorna för klassiska dystopier som Brave New World av Aldous Huxley och Farenheit 451 av Ray D. Bradbury steg anmärkningsvärt mycket. Men en bok blev mer efterfrågad än de andra, Nineteen Eighty-Four/1984 (1949) av George Orwell, av många betraktad som den ultimata dystopin.

Jag läste romanen när jag var runt tjugo och det var med en viss bävan jag nu läste om den. Kan den verkligen vara så bra som jag minns den, och är det verkligen sant, som många hävdat sedan Trump tillträdde som president, att den idag är mer relevant än på mycket länge?

Romanem utspelar sig i London i Airstrip One, före detta Storbritannien, som nu ingår i en av världens tre supermakter, Oceania, två av dem bekrigar alltid den tredje supermakten och med jämna mellanrum byter en av supermakterna sida. En revolution har ägt rum och Oceania har tidigare attackerats med kärnvapen.

Du får föreställa dig ett oerhört dystert London. Ledaren, som har drag av Stalin, kallas kort och gott Big Brother och det samhälle han och Partiet har byggt upp är ett utstuderat övervakningssamhälle. Överallt finns ”telescreens” som väcker associationer till våra obligatoriska bildskärmar.

En stor skillnad mellan oss och medborgarna i Oceania är att vi frivilligt delar med oss av all upptänklig personlig information till företag, snarare än blir övervakade av en totalitär stat. Men vet vi egentligen om vad exempelvis NSA samlar in för metadata om amerikanska medborgare och vad man kan utläsa ur den? Skillnaden är naturligtvis enorm, NSA samlar in metadata i ett syfte. Partiet i 1984 samlar information om medborgarna för att maximera sin makt/kontroll. Makten verkar ha ett egenvärde.

1984-before

Det mest kongeniala omslaget till romanen har David Pearson gjort. Tittar man noga kan man se titel och författarnamn i de svarta rektanglarna.

 
Huvudpersonen heter Winston Smith och arbetar ironiskt nog på the Ministry of Truth, MinitruNewspeak – språket ska förnyas så att det i princip blir omöjligt att kritisera systemet – med att skriva om gamla artiklar så att deras verklighetsbeskrivning stämmer överens med Partiets nuvarande agenda. Men Smith känner allt starkare avsky gentemot systemet och börjar ventilera det missnöjet genom att skriva dagbok – vilket i sig är ett thoughtcrime som det är ”Tankepolisens” uppgift att stävja. Ett annat uttryck för Smiths upproriskhet är att han inleder en sexuell relation, inte för att skaffa barn, med Julia, som arbetar på Minitrus Fiction Department, som bland annat producerar pornografiska tidskrifter. De är alltså både producerade av och ”förbjudna” av staten

1984 är alltså sällsynt dyster, även för att vara en dystopi, och när den kom ut 1949 var det många som tyckte att dess satir var för hårt skruvad, överdriven, och eftersom dess satiriska udd är så tydligt är riktad mot Sovjet och annan statssocialism var den kontroversiell särskilt inom delar av vänstern. Sovjet hade ju trots allt varit en allierad under andra världskriget

Orwell är oerhört skicklig på att bygga upp den klaustrofobiska värld som Smith lever i. Lite förenklat kan man säga att romanen är indelad i tre delar. Den första och längsta utgörs av skildringen av Smiths vardag, arbete, hans uppvaknande, hans blygsamma revolt mot systemet samt hans relation med Julia. De hyr en lägenhet där de lever i harmoni, men det är mest en tidsfråga innan deras tankebrott kommer att avslöjas.

Den andra delen är mer essäistisk och beskriver Oceania, Airstrip One och London. Mer i detalj beskrivs personkulten kring Big Brother, samhällets uppdelning i ett inre parti (2% av befolkningen) och ett yttre parti, som Smith tillhör och som samlar 15% av befolkningen. Resten av befolkningen kallas proles, ungefär proletärer, och de är i sin tur uppdelade i tre grupper. Man får veta mer om samhället, ideologin och historien.

Den tredje och sista delen handlar om hur Smith blir lurad av O’Brien som tillhör det inre partiet och själv arresterar Smith. Smith blir förd till the Ministry of Love där han blir hjärntvättad, omprogrammerad och nedbruten av O’Brien, som med halsbrytande logik visar hur ideologin fungerar i detalj. 2+2=5, om det ligger i partiets intresse.

Jag är förvånad över hur väl 1984 funkar som dystopi än idag. Det finns ingenting som tyder på att USA under Trump riskerar att bli ett nytt Oceania, men vissa drag i presidentskapet är tveklöst orwellska. Det eviga tjatet om storytelling har också något manipulativt orwellskt över sig. Postmodernismen, vars huvuddrag har blivit en slags överideologi, har orwellska drag. Sanningen är relativ, alltså gäller den starkares rätt. Turerna kring Facebook och Cambridge Analytica har orwellska drag.

Avslutningsvis ett lite längre berömt citat ur boken om det centrala begreppet doublethink:

”The keyword here is blackwhite. Like so many Newspeak words, this word has two mutually contradictory meanings. Applied to an opponent, it means the habit of impudently claiming that black is white, in contradiction of the plain facts. Applied to a Party member, it means a loyal willingness to say that black is white when Party discipline demands this. But it means also the ability to believe that black is white, and more, to know that black is white, and to forget that one has ever believed the contrary. This demands a continuous alteration of the past, made possible by the system of thought which really embraces all the rest, and which is known in Newspeak as doublethink. Doublethink is basically the power of holding two contradictory beliefs in one’s mind simultaneously, and accepting both of them.”

Ola Wihlke

2 kommentarer

Under Recensioner

Ska vi äta farmor?

Ett kommatecken kan göra betydelseskillnad mellan att äta någon och att äta tillsammans med någon LOL Men det finns tecken på att kommatecknet är på väg att försvinna, åtminstone i textmeddelanden, tweets och på Facebook. Enligt en mycket under- hållande Slate-artikel, Matthew J.X. Maladys ”Will We Use Commas in the Future? ” uttrycker vi oss allt mer informellt – i sociala medier betraktas det nästan som suspekt att använda
vårdat språk hahaha.

Enligt artikeln finns det också tecken på att det informella sociala media-språket håller på att sippra in i det vanliga språket. Det finns exempel på skribenter som driver det här väldigt långt – man vill ju vara kompis med sina läsare – men enligt forskarna finns det egentligen väldigt lite som tyder på att kommatecknet kommer att tas ur bruk inom överskådlig framtid. Vi klarar nämligen av att använda ett slags skriftspråk i textmeddelanden och på Twitter och ett helt annat, mer formellt, när vi exempelvis ska skriva en uppsats. Forskarna som citeras i artikeln tror rentav att vi skulle klara oss utan kommatecknet – vi skulle komma på någon form av lösning.

Inom litteraturen finns det naturligtvis en hel del experiment med interpunktionen, Samuel Becketts sista roman, How It Is/Hur det är, saknar interpunktion helt och hållet. Skriv gärna i kommentarsfältet om du känner till andra experimentella böcker av det här slaget.

Ola Wihlke

4 kommentarer

Under Artiklar

Facebook och Twitter, bra författarverktyg?

Julia Jackson: Do you think the internet helps or hurts you?

Adam Wilson: Oh, I definitely spend too much time on Facebook. It’s so easy to. At the same time, I feel like Facebook has actually provided me a lot of material for writing. If you can’t think of a character or character traits, you can just look at people you went to high school with. You can look at all these pictures of people and then write descriptions of them. I often think of things, like I’ll just be wasting time on Facebook and I’ll be like, “Huh. There’s a profession called this.” Or like, “Huh. Someone I know is a dolphin trainer. I’m going to make someone in a story do that.” And also one thing I’ve really been interested in, for this book and also in general, is just the language of social media. In the new novel I’m working on, one of the characters works in a digital marketing company and does the Twitter for big corporations.”

Citerat ur intervjun ”Adam Wilson, Author of Flatscreen — Learning to Be Bad at the Right Things” på The Outlet 22 februari, 2012. Vi har just läst ut Wilsons nya What’s Important Is Feeling (Harper Perennial), uppföljaren till debutromanen, och den kan mycket väl visa sig vara en av novellsamlingarna man minns när bokåret ska summeras. Lite som en blandning av Tao Lin och George Saunders. Recension kommer inom kort.

O.W.

Lämna en kommentar

Under Citat

Essä: ”Death by data: how Kafkas The Trial prefigured the nightmare of the modern surveillance state” av Reiner Stach

”Kafka was the first author to understand what it means when people are turned into statistical entities and when every move they make is compiled as data. For Kafka, the problem was not the machine – bureaucracy itself is blameless; it is not an active agent. The blame is ours. We are the ones checking the boxes, sharing our photographs and forgetting to delete.”

Citerat ur ”Death by data” i New Statesman, 16 januari, 2014. Reiner Stach argumenterar för att vår belägenhet är kafkaartad, snarare än orwellsk. I likhet med Kafka själv ser han inte Josef K, huvudperson i Processen, bara som ett offer för en anonym allseende byråkrati.

Det samma gäller oss. Vi blir utsatta för allt mer övervakning, men vi ger också frivilligt upp allt mer av våra privatliv, exempelvis till Facebook och Google.

O.W.

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Citat

bell hooks avfärdar feministisk succébok som ”faux feminism”

Det är ovanligt att feministiska böcker blir bästsäljare, ännu ovanligare att de hänger kvar på New York Times topplista i mer än sexton veckor. Men det är just vad Sheryl Sandberg, chef på Facebook, har lyckats åstadkomma. Lean In: Women, Work and the Will to Lead (Knopf) har sålt som smör och har förvandlat Sandberg från mycket känd affärskvinna till ett feministiskt fenomen. Forbes Magazine har utsett henne till en av världens mest inflytelserika kvinnor. Time Magazine rankar henne som en av världens mäktigaste och mest inflytelserika ledare. Av Oprah Winfrey har hon kallats “the new voice of revolutionary feminism.”

Kulturkritikern, författaren och feministen bell hooks, som vid det här laget bör ha skrivit ett tjog böcker på temat feminism, ger ett nästan häpet, på gränsen till förundrat intryck i sin recension av boken i the feminist wire: ”Dig Deep: Beyond Lean In” Man anar nästan en avundsjuk ton när hon berättar hur sällsynt det är att en feministisk bok får ett så fantastiskt genomslag: ”Those of us who have devoted lifetimes to teaching and writing theory, explaining to the world the ins and outs of feminist thinking and practice, have experienced that the primary audience for our work is an academic sub-culture.”

hooks skriver också mycket ogillande om det hat som drabbat Sandberg, från mer radikalt feministiskt håll och ofta, hävdar hooks, från personer som inte ens läst Lean In. Men efterhand repar sig hooks och gör lugnt och metodiskt mos av Sandbergs feminism, nyliberal skriver två av redaktörerna för the feminist wire i ett märkligt litet förord till recensionen. hooks kritik av Sandbergs feminism är inte vare sig särskilt konstig eller oväntad.

Hooks hävdar bland annat att strukturella förändringar måste till för att förändra förtryckande patriarkala och sexistiska strukturer. Något sådant finns inte på Sandbergs agenda, som inte direkt verkar leva upp till epitetet revolutionär, men det är ändå hårt. Först det lilla nedlåtande förordet och sedan hooks mycket långa recension, som manglar fram en slutsats som huggen i sten: ”faux feminism”.

O.W.

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Google, den ofrivillige poeten

När man skriver in ord i sökfältet på Google kommer det som bekant upp fyra förslag strax nedanför. Tekniken kallas Google Instant, och förslagen kommer fram samtidigt som man skriver. Den togs fram för att användarna skulle få bättre och snabbare sökresultat – enligt Google läser vi snabbare än vi skriver.

Tekniken utformades inte, påpekar Brian Ries i en underhållande artikel i Nesweek, för att förvandla Google till en samtidspoet. Men, hävdar han vidare, det är just vad som hänt. Google är, hävdar han, dessutom en ganska hygglig poet. Genom att skriva in ”what does it …” i sökfältet för en tid sedan genererades följande dikt fram:

what does it mean
what does it mean when your eye twitches
what does it mean when your poop is green
what does if feel like to die

Läs raderna med övertygelse, en touch av melankoli eller till om med med teatralisk dysterhet, manar Brian Ries, så försvinner plötsligt de fyra frasernas slumpmässighet och ersätts av något som verkar formulerat med avsikt, ja, till poesi.

Finländaren Sampsa Nuotio är en av dem som fastnat för Google-genererad poesi. Förra året hade han slagit in ”Am I …” när telefonen plötsligt ringde och när han kom tillbaka till datorn hittade han följande text:

am i an alcoholic
am i fit to drive
am i allergic to dogs
tell me, Andrew, am i

Det var precis som en riktigt dålig och ofrivilligt rolig dikt, tyckte Nuotio, som fick blodad tand. Han har samlat sina favoriter på Facebook och har en Tumblr-blogg som heter Google Poetics. Idag kan han visa upp datorgenererad poesi på 12 olika språk. Följarna på Facebook och Twitter ökar stadigt – ungefär 50.000 personer läser och delar med sig av vad den ofrivillige poeten Google trollat fram. Läs mer här.

BB

Lämna en kommentar

Under Artiklar