Etikettarkiv: fantasy

Novellen 106: ”The Go-Slow” av Nnedi Okorafor

wayofthewizard

Köp

Bidragen i antologin The Way of the Wizard (2010) är väl till större delen fantasy, men novellen ”The Go-Slow” av Nnedi Okorafor är kanske snarare magisk realism. Den utspelar sig hursomhelst i Owerri i södra Nigeria. Nkem, en ung firad filmstjärna, sitter i sin jaguar på väg till sin nya älskarinna. Men Nkem är inte särskilt belåten, det är en fruktansvärd trafikstockning:

”It was Nigerian style gridlock. The worst kind of traffic. It was a carnival of vehicles from cars to supersize trucks, nose to ass for miles, oozing, spewing, dribbling exhaust into the weighted heat under the hot penetrating African sun.”

Sakta men säkert och väldigt effektivt förvandlar Okorafor den här vardagliga situationen till något magiskt och ganska otippat. Det handlar om Ju-Ju och traditionella häxkonster. Det första illavarslande tecknet är en långhornad tjur med mjölkvita ögon.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Noveller

Ljudboksrecension: ”The Buried Giant” av Kazuo Ishiguro

9781782116080

Kazuo Ishiguro
The Buried Giant
Uppläsare: David Horovitch
Tid: 11 tim 48 min
Canongate Books

”If that’s how you’ve remembered it, Axl, let it be the way it was. With this mist upon us, any memory’s a precious thing and we’d best hold tight to it.”
– Beatrice

Den måste vara den hårdast sågade romanen på mycket länge av en mycket uppburen författare – The Buried Giant av Kazuo Ishiguro. Romanen har manglats lite här och var och av tongivande kritiker. Det är extra tragiskt eftersom The Buried Giant, Ishiguros sjunde roman, är den första han gett ut på 10 år. Vi återkommer till sågningarna.

Redan under lanseringen anade man att Ishiguro var lite nervös, han undrade om läsarna skulle acceptera att hans nya roman är fantasy. Och han undrade om folk skulle förstå att romanen är mer än bara vanlig fantasy, vilket gjorde drottningen av speculative fiction, Urusla K. Le Guin, urförbannad.

Det märkliga med The Buried Giant är att det är en fantasyroman, med drakar, jättar, älvor och annat, men att den helt saknar den energi som många bra fantasyromaner har. Vare sig J.R.R. Tolkein eller George R.R. Martin behöver känna sig hotade av Ishiguro, som inte nämnvärt har uppdaterat sin mycket balanserade och återhållna prosastil.

Romanen utspelar sig för ungefär 1500 år sedan i ett mytiskt England, ett England efter romarnas reträtt och befolkat av saxare och britter. De har tidigare krigat försoningslöst mot varandra, men nu råder fred, ty hela landet ligger som insvept i en glömskans dimma, bildligt och bokstavlig talat. Fred råder helt enkelt för att man inte minns vem eller vad man annars skulle ha hämnats. Det visar sig senare att det är draken Querig som sprider glömskan.

Huvudpersoner är det åldriga och arma paret Axl och Beatrice, som envisas med att kalla varandra ”princess” respektive ”husband”. De har vaga minnen av att de har en son, Axl tror att han minns att han promenerat hand i hand med sonen när han var en lite pojke, men vet inte säkert. Hursomhelst, paret bestämmer sig för att lämna sig lilla by och leta reda på sin son.

Men det är nästan som om Ishiguro bestämt sig för att det inte får bli för spännande, inte för mycket fantasy. Redan på första sidan avslöjas att jättarna inte är särskilt farliga: ”In any case, ogres were not so bad provided one did not provoke them.” Men det händer en hel del saker under färden Axl och Beatrice företar. De stöter på den saxiske krigaren Wistan, som har räddat en pojke som stulits av jättarna. När Axl träffar Wistan börjar han, märkligt nog, minnas sitt tidigare liv. Han kanske själv var någon slags krigare? Har han begått illdåd, trots att han nu verkar så mild?

Pojken, Edwin, som blivit biten av ett monster, är inte säker i den saxiska bosättningen – pojken, den saxiske krigaren och det gamla paret fortsätter sin färd. Jag valde att lyssna på The Buried Giant och inläsningen av David Horovitch är det egentligen inget fel på, men jag kan inte låta bli att tycka att den allvetande berättaren låter som berättaren i en äldre historisk film, som har full sjå att förklara hur allt hänger samman. Jag tycker inte heller att de sirliga och artiga dialogerna är särskilt bra, det blir lite väl mycket radioteater över det hela. Jag blir sömnig av att lyssna på den här berättelse, efter ett par timmar somnar jag med jämna mellanrum, glider in och ut ur sömnen, och det är inte gott tecken.

The Buried Giant har som sagt blivit hårt sågad, kanske lite väl hårt, men när jag läser recensionerna av James Wood i New Yorker och Neil Gaiman i The New York Times inser jag romanens stora brist. Både Wood, ”The Uses of Oblivion”, och Gaiman, ”Kazuo Ishiguros ‘The Buried Giant'”, ställer samma diagnos. Romanen är (för) allegorisk och allegorin fungerar inte.

Wood går ut hårt och skriver allmänt om Ishiguros stil: ”Kazuo Ishiguro writes a prose of provoking equilibrium—sea-level flat, with unseen fathoms below. He avoids ornament or surplus, and seems to welcome cliché, platitude, episodes as bland as milk, an atmosphere of oddly vacated calm whose mild persistence comes to seem teasingly or menacingly unreal.”

Wood jämför med en annan, enligt honom betydligt bättre, roman av Ishiguro:

Never Let Me Go av Kazuo Ishiguro (2006)” is a miraculous novel, because it is an allegory that points straight at us—at ordinary, obedient, unfree human life. ‘The Buried Giant’ points everywhere but at us, because its fictional setting is feeble, mythically remote, generic, and pressureless; and because its allegory manages somehow to be at once too literal and too vague—a magic rare but unwelcome.”

Gaiman verkar nästan se på fantasyn och allegorin som olika sorters fiktioner. Enligt honom behärskar inte Ishiguro fantasygenren:

”Fantasy is a tool of the storyteller. It is a way of talking about things that are not, and cannot be, literally true. It is a way of making our metaphors concrete, and it shades into myth in one direction, allegory in another.”

Men det finns naturligtvis också dem som gillar romanen – Ishiguro har en stor skara anhängare – trots att den på vissa sätt är väldigt rörig: ”Kazuo Ishiguro’s New Novel Is A Weird Mess, But It Still Moved MeCharlie Jane Anders tycker att skildringen av kärleksrelationen mellan Axl och Beatrice är ett av bokens huvudnummer. Och att den är klart läsvärd:

”There’s also a huge fairy-tale component to this story — one recurring motif is a boatman, who seems like he’s connected to the supernatural but also is just a regular working stiff. And like pretty much all good fairytales, Ishiguro’s story is dark and very strange, and leaves you with questions and riddles rather than explanations. The end of the book is one that’s going to haunt and perplex me for a while — which, in the end, is the ultimate proof that this is a book worth reading.”

John Crace skrev en väldigt elak men rolig 700 ord lång version av romanen (spoiler alert): ”The Buried Giant by Kazuo Ishiguro – digested read”

Men ser man till hela författarskapet är Kazuo Ishiguro en väldigt spännande författare, som återkommer till vissa teman men ständigt förnyar sig. Hans Nocturnes tycker jag är underskattad, läs novellen ”A Village After Dark” som är ett litet mästerverk. Den handlar dessutom om minnet.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Ursula K Le Guin flippade ut efter Kazuo Ishiguros uttalande om fantasy

Ursula K. Le Guin och Kazuo Ishiguro har rykt ihop apropå saker han sagt om sin nya roman The Buried Giant, som har tydliga drag av fantasy. I New York Times frågade Ishiguro: ”Will readers follow me into this? Will they understand what I’m trying to do, or will they be prejudiced against the surface elements? … Will they say this is fantasy?”

The Buried Giant (inbunden)

”Well, yes, they probably will. Why not?” svarade Le Guin irriterat. ”It appears that the author takes the word for an insult. To me that is so insulting, it reflects such thoughtless prejudice, that I had to write this piece in response.”

Jag tycker att Le Guin har blivit något av genrefiktionens reflexmässiga och rabiata försvara – if you mess with fantasy or speculative fiction, you mess with Le Guin! Och då attackerar Le Guin med pavlovsk förutsägbarhet. Det kan framkalla en våldsam reaktion bara man antyder att det kan finnas annan litteratur som är intressantare än just fantasy. Big deal.

Ishiguro menade kanske bara, utan några illasinnade baktankar, att han var orolig att just hans läsare, som kanske förväntar sig något annat av honom, skulle ha svårt med romanens drakar, jättar och älvor.

Och han har ju nu faktiskt valt att skrivit en fantasyroman, så det verkar märkligt att anklaga honom för att vara fientligt inställd till fantasy. Hans oro verkar gälla att läsarna inte ska upptäcka att boken inte bara är fantasy, att de ska missa att den också handlar om seriösa samtidsfrågor, som bland annat handlar om krig, etniska rensningar och det kollektiva minnet.

Kritiken av Ishiguros roman har varit påfallande delad – så hans farhågor var kanske inte helt grundlösa? Le Guins utbrott verkar delvis bero på dåligt självförtroende, något inte just hon borde lida av, en av Amerikas mest firade författare inom så kallad speculative fiction, ett paraplybegrepp som även innefattar fantasy.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Under Nyheter

Kazuo Ishiguros första roman på 10 år, fantasy med drakar, jättar och älvor

Snart kommer Kazuo Ishiguros nya roman ut, The Buried Giant (Faber), hans första på 10 år. Det måste betraktas som en av vårens stora litterära händelser och de tunga tidningarna har redan besökt honom och hans hustru i det idylliska hemmet på den engelska landsbygden.

New York Times laddar på med ett stort reportage och porträtt: ”For Kazuo Ishiguro, ‘The Buried Giant’ Is a Departure”.

Det gör även The Guardian: ”Kazuo Ishiguros turn to fantasy”

The Remains of the Day

Båda artiklarna är väldigt bra om man snabbt vill skaffa sig en bild av Ishiguros författarskap, som inleddes med noveller i antologin Introduction 7: Stories by New Writers (Faber, 1981) och debutromanen A Pale View of Hills (1982) och som omfattar genombrottsromanen The Remains of the Day (1989), When We Were Orphans (2000) och Never Let Me Go (2005).

Båda artiklarna berättar om hur Ishiguro påbörjade The Buried Giant för ungefär 10 år sedan. Efter ungefär 50 sidor drabbades han av allvarliga självtvivel. Romanen, en mytisk berättelse som handlar om det kollektiva minnet, utspelar sig för ungefär 1500 år sedan i ett urtida och vilt England befolkat av jättar, älvor, riddare och drakar. En dimma, glömskans dimma, sveper in landskapet.

Ishiguro bad sin hustru, Lorna, att läsa de inledande sidorna. Hennes dom var hård.

”Hon tittade på det och sa, ‘Det här duger inte,’” berättar Ishiguro för New York Times. ”‘Jag menar inte att du behöver göra små ändringar; du måste börja om från början.'”

Ishiguro lade boken åt sidan och skrev en novellsamling istället. Boken som senare skulle bli The Buried Giant blev liggande i sex år innan han började arbeta på den igen.

Den stora frågan i de båda artiklarna är dock – kommer läsarna gilla The Buried Giant, kommer de acceptera att Ishiguro skriver ren fantasy? Kommer de att följa honom in på territorier inmutade av George R.R. Martin och J.R.R. Tolkein?

hämta

Knopf Doubleday (USA)

Att han kan skriva en slags antydd fantasy har han bland annat bevisat med den briljanta novellen ”A Village After Dark” (New Yorker, 2001), som dessutom utspelar sig i en miljö som antyder ett historiskt England och handlar om minnets opålitlighet.

Ishiguro har skrivit både magisk realism och science fiction, så farhågorna är kanske något överdrivna?

Sonny Mehta, Ishiguros amerikanska förläggare på Alfred A. Knopf, påpekar att han alltid blir förbluffad av Ishiguros romaner.

Lev Grossman, själv fantasyförfattare, uttrycker förvåning: ”A misty Arthurian epic is just about the last thing I would have seen coming.”

Men vissa fans ser inte den nya romanen enbart som ett stort steg för Ishiguro, men som ett stort steg för hela fantasylitteraturen. I ett mejl till New York Times skriver David Mitchell, mest känd för Cloud Atlas och Bone Clocks, att om han vore tvingad att välja en enda favorit, “forced at knife point”, av Ishiguros romaner, så skulle han välja The Buried Giant för det sätt på vilket den använder troper från fantasy för att utforska frågor om kärleken och döden.

Med kombinationen av fantasy och litterär fiktion kan man uträtta saker som inte går att göra med vanlig realism, hävdar Mitchell också enligt artikeln. Han hoppas att The Buried Giant ska hjälpa till att göra genren fantasy mindre stigmatiserad: ”Bending the laws of what we call reality in a novel doesn’t necessarily lead to elves saying ‘Make haste! These woods will be swarming with orcs by nightfall.'”

Den tredje mars får vi veta vad kritikerna och läsarna tycker om att Kazuo Ishiguros nya roman. Är det okej att den är befolkad av drakar, jättar (ogres) och älvor (pixies)? Det är bara en vild gissning, men jag tycker att det lutar åt en succé. Och jag tror att fantasy som genre redan är på god väg att bli accepterad.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Under Artiklar, Nyheter

litterära termer 34: transrealism

”Popular fantasy or science fiction stories like Harry Potter or The Hunger Games lack a strong enough reality to be discussed as transrealism. Apparently realistic narratives that sometimes contain fantastic elements, like the high-tech gizmos of spy thrillers, also fail as transrealism because their plots and archetypal characters are very far from real. Transrealism aims for a very specific combination of the real and the fantastic, for a very specific purpose, that seems to have become tremendously relevant for contemporary readers.

The potential list of transrealist authors is both contentious and fascinating. Margaret Atwood for The Handmaids Tale and her novels from Oryx and Crake onwards. Stephen King, when at his best describing the lives of blue-collar America shattered by supernatural horrors. Thomas Pynchon, Don DeLillo and David Foster Wallace, among other big names of American letters. Iain Banks in novels like Whit and The Bridge. JG Ballard, as one of many writers originating from the science-fiction genre to pioneer transrealist techniques. Martin Amis in Time’s Arrow, among others.”

Citerat ur ”Transrealism: the first major literary movement of the 21st century?” av Damien Walter i The Guardian, 24 oktober 2014. Spännande artikel om, som titeln säger, något som eventuellt är seklets första stora litterära rörelse, transrealismen, som framstår som ett mellanting mellan fantasy/sciencefiction och realism. Här kan du ladda ned Rudy Ruckers essä från 1983, A Transrealist Manifesto.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Litterära termer

Nomineringarna klara till Hugo Awards 2014

hugo_smNomineringarna är klara till Hugo Awards 2014, det största priset för science fiction och fantasy, och diskussionerna är redan i full gång om vilka som borde vinna i de många olika kategorierna, om vilka som borde ha nominerats, om hur nomineringarna har gått till med mycket mera. Nedan följer några länkar till sajter och bloggar med reaktioner på nomineringarna:

Preliminary Thoughts on the Hugo Award Nominees (Adventures in Reading)

Hugos: Let me see if I understand this (Peter David)

Hugo Wars, Part CCXVIII (Jim C. Hines)

Sleeps With Monsters: How About Those Hugos? (Liz Bourke, Tor.com)

Hugos 2014 (Niall Harrison, Strange Horizons)

Thoughts on the Hugo Nomination (Vox Day)

2014 Hugo Awards Nomination Thoughts (A Fantastical Librarian)

Robert Jordan’s The Wheel of Time up for Hugo award after fan campaign (The Guardian)

Nomineringarna har i år varit mer kontroversiella än vanligt och det är rader av olika ämnen som diskuteras. Länkarna ovan ger bara ingångar till vissa av dessa ämnen och länklistan gör bara anspråk på att vara översiktlig, om du vill fördjupa dig ännu mer rekommenderar vi länklistan från Far Beyond Reality:

2014 Hugo Nominations – the reactions

Om du är på jakt efter någon av de nominerade böckerna eller mer allmänt är intresserad av genrer som science fiction, fantasy och speculative fiction, rekommenderar vi ett besök på suveräna Science fiction bokhandeln, som även finns i verkligheten i Malmö, Göteborg och Stockholm.

Ola Wihlke

1 kommentar

Under Nyheter

litterära termer 14: urban fantasy

”Basically, it’s a fantasy story that takes place in the city — often, a modern city, rather than a Medieval or Victorian one. This city is often in ‘our’ world — and in fact, I’ve heard ‘urban fantasy’ used as a shorthand for ‘an immersive fantasy that takes place on Earth rather than on a secondary world.’ If it takes place in New York or London, it’s an Urban Fantasy.

But in fact, a lot of the tropes of urban fantasy, such as a hero living in a society that includes vampires and witches among normal people, often take place now in small towns or suburbs — think The Vampire Diaries‘ Mystic Falls. So some people have suggested that we start using the term ‘suburban fantasy’ or ‘rural fantasy’ to describe these — or just admit that ‘urban fantasy’ doesn’t have to be urban.”

Citerat ur ”10 Key Terms That Will Help You Appreciate Fantasy Literature”, en mycket bra och pedagogisk lista sammanställd av Charlie Jane Anders på io9.

O.W.

Lämna en kommentar

Under Litterära termer