Bim Eriksson
Det kändes lugnt när mina känslor dog
Kartago Förlag
Det verkar som om svenska serier blomstrar och de kvinnliga tecknarna skapar sig, sedan typ ett drygt decennium tillbaka, ett allt större utrymme. Så vitt jag kan bedöma är det också de kvinnliga tecknarna som är mest nyskapande, och allra intressantast tycker jag att de utpräglat feministiska och satiriska tecknarna är.
Man kan ana lite av både Joakim Pririnens stil och anda i flera av de här serieskaparnas verk. Det är nästan som om de kollektivt säger: ”Med lite radikalfeminism kan man slå hela patriarkatet med häpnad.” Det är punkigt, kompromisslöst, inte sällan fulsnyggt och texternas budskap är ibland lika viktiga som att teckningarna uppfyller konventionella krav på hur de ska se ut. Det är den totala effekten av text och bild som är viktig. Råheten är en kvalitet. Och böckerna är ofta vansinnigt roliga.
Som influenser på den svenska feministiska serievågen, som naturligtvis inte är någon enhetlig rörelse, brukar man framhålla amerikansk feminism, riot grrrl-rörelsen samt den franska serietecknaren Claire Bretécher, född 1940. Flera av hennes serier gavs ut i Sverige under 80-talet. Men influenserna handlar, tror jag, mest om attityden. Riot grrrl-rörelsen visade att feminismen kan vara rebellisk och genuint cool. Bretécher visade vägen med sin svårslagna blandning av knivskarp iakttagelseförmåga, elakhet och humor.
Och även om man inte kan betrakta den svenska feministiska serievågen som en rörelse, så verkar det som om man tagit fasta på ett av feminismens nyckelbegrepp: systerskapet. Tanken att man är starkare tillsammans har bland annat resulterat i seriekollektiv som Dotterbolaget och C’est Bon. Malmö har utvecklats till något av landets seriehuvudstad – särskilt för feministiska och politiska eller samhällskritiska serier – delvis på grund av Serieskolan i Malmö (tidigare Serietecknarskolan), som grundades 1999. Liv Strömquist är förmodligen den mest kända av de serietecknare som gått utbildningen.
Bim Eriksson, politisk debattör, konstnär och författare, serieboksdebuterar med Det kändes lugnt när mina känslor dog, som går att placera in i den här traditionen av svenska feministiska serier. Titeln är fenomenal och skulle kunna vara hämtad ur en serie av Nina Hemmingsson. Också huvudkaraktären i boken känns vagt besläktad med Hemmingssons hålögda monster, vars löften mer låter som hot. Men Erikssons huvudkaraktär, som delvis är självbiografisk, är mycket mindre brutal i sin framtoning. Däremot tar hon plats och pockar på uppmärksamhet – hon pendlar mellan total självutplåning och befriande utlevelse. Däremellan reflektioner och filosoferande.
Alla bilder © Bim Eriksson
Bim Eriksson blandar effektivt korta seriestrippar med bilder som tar upp en hel sida. Inledningsvis träffar huvudkaraktären en häst, som kanske symboliserar tiden innan killarna, för den här boken handlar till ganska stor del om trassel med killar eller, mer allmänt, patriarkatet.
Nästa serie är genuint obehaglig, huvudkaraktären vill inte ha sex med sin kille, men han är påstridig, trots att hon säger nej. I något som liknar en dröm möter hon sedan en jättelik kvinna, en gudinna kanske, som ingjuter mod i henne. Du ska aldrig ge upp dig själv för någon annan, säger hon. Du ska inte känna skam och du ska förmedla detta till dina systrar, säger hon också. Att Eriksson tänjer på realismens gränser, att hon låter det drömska, symboliska och absurda rymmas inom berättandets ram, funkar väldigt bra.
Eriksson är en riktigt skicklig tecknare, som kan uttrycka mycket med små medel. De flesta figurerna, inklusive huvudkaraktären, har kroppar med rondör; det är en inte allt för vild gissning att de runda formerna är tänkta som ett uppror mot det rådande trådsmala kvinnoidealet. Många bilder och serier handlar om kampen för att inte låta sig luras och krossas av falska idealbilder, inte minst reklamens. Samtidigt är serierna fulla av tidsmarkörer som signalerar vad som är rätt, som kläder eller en riot grrrl-tatuering.
Många bilder och serier handlar om att inte kunna leva upp till utifrån kommande förväntningar, inte bara vad gäller kroppsideal, utan mer allmänt om kampen för att få känna att man duger som man är. Den feminism som förespråkas i boken ligger, tycker jag, i linje med Roxane Gays feminism som den uttrycks i hennes bok Bad Feminist. Det är med andra ord en bejakande snarare än en asketisk feminism. I en serie undrar en karaktär om det inte är ytligt med läppstift. Ytligt, svarar hennes kompis förvånat, nej, att använda läppstift är inte ytligt, det är ett statement och en krigsförklaring. Säger hon avslutningsvis: ”Patriarkatet ska krossas!”
I själva verket är många teman i boken existentiella – feminismen kanske är en existentialism – och det är lätt att identifiera sig med huvudkaraktären, även om jag, en medelålders man, knappast tillhör den främsta målgruppen. Men livet blir ju torftigt om man bara konsumerar den kultur som tydligt riktar sig till ens målgrupp. Hoppas att också många killar och män, alla som gillar bra serier, kommer att läsa Det kändes lugnt när mina känslor dog. Det är en riktigt stark och mångsidig debutbok, omväxlande humoristisk och allvarlig och stundtals riktigt gripande.
Ola Wihlke
BearBooks 