Etikettarkiv: Finland

Aino-Maija Metsola – brief questions and book covers

aino-maija_metsola_book_cover_design_the_idiot_01-1

The Idiot by Elif Batuman
Book cover illustration and lettering
Client: Vintage, Penguin Random House UK
2016

In 2016 a few book covers stood out from the rest. One of them was the cover of the British edition of Elif Batumans charming and entertaining novel The Idiot. The cover is designed by Aino-Maija Metsola, Finnish designer and artist who, among other things, has designed patterns for Marimekko, and recently has focused on working with water colours. I believe that Metsolas book covers come across as so sensationally original, colourful and bold, precisely because she has a background in designing patterns for textiles. She pushes the boundaries for what is comme il faut when designing a book cover. I had the opportunity to ask her a couple of brief questions.

Could you please tell us a little about your background and how and why you became a designer?

I remember drawing was very important for me ever since I was very little. I got support and encouragement for my hobby so it was quite natural for me to follow my passion. I went to a high school focusing on visual arts and after that I applied and got in to study graphic design in the University of Art and design Helsinki. I think I probably chose graphic design as it felt secure then and afterwards I sometimes had the feeling that I could have focused on something else in the field of arts. So I wanted to broaden a little and I gradually started to lean towards illustration and textile design. Nowadays I try to find more time for my personal projects and lately I have been focusing on water colour painting.

Book covers have obvious limitations compared to textiles for instance. You have a very limited space to work with. Could you please tell us a little bit about the differences and what you like about designing book covers?

I learnt a lot about book design when I worked in a Finnish publishing house as a graphic designer for a short while about ten years ago. I enjoyed many aspects of it, being surrounded by stories, history and curious people. Now I design books and book covers once in a while and I also work in the field of children’s literature.

I have designed stamps for the Finnish post office, so compared to stamps there is an enormous amount of space on a book cover. I don’t feel the size of the space I work with as very restricting, possibly due to my graphic design background I feel it’s only normal and often even inspiring if there are limitations. And when it comes to limitations of course the most obvious and most important aspect of designing a book cover is that it all starts with the content of the book. That is where I look for inspiration and cues. On a novel my artwork is in a supportive role. It’s very different from designing textiles where I’m usually very free to play with my own ideas. But I love books and I love to focus on the conversation between the art forms, the content and the cover. I don’t want the cover to be too obvious, I believe it’s better to leave it more open so it arouses curiosity and leaves room for interpretation.

How does nature influence your work?

I live on an island close to the center of Helsinki. I miss the forest sometimes but even here you can easily experience the nature. By living my daily life here I have the opportunity to observe the colours and details in the nature around me and I can feel, see and smell the seasons. This all affects my work and probably for the most part unconsciously.

All images: Georgi Eremenko

Detta bildspel kräver JavaScript.

Virginia Woolf series
Book cover illustration and lettering
Client: Vintage Classics, Penguin Random House UK
2016

Detta bildspel kräver JavaScript.

Letto
Pattern design
Client: Marimekko
2016

Detta bildspel kräver JavaScript.

Weather Diary / Luovi
Pattern design
Client: Marimekko
2014

Visit Aino-Maija Metsolas home page.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Intervjuer

Personlig biografi över Mannerheim

9789100162757

Herman Lindqvist
Mannerheim.
Marsken – mannen – myten

Albert Bonniers Förlag

I år firar Finland att republiken fyller hundra år. Och det är i år 150 år sedan friherre Gustaf Mannerheim, av många ansedd som en av Finlands allra största, föddes på Villnäs slott. Mannerheim gjorde en nästan osannolik karriär, först som militär och sedan som president och hans öde är tätt förbundet med Republiken Finlands öde. Mest känd för svenskar är han kanske som befälhavare över Finlands styrkor under Vinterkriget (1939–1940) och Fortsättningskriget (1941–1944).

Han är också ämnet för Herman Lindqvists senaste biografi,  Mannerheim. Marsken – masken – myten. Det är Lindqvists hittills mest personliga biografi. Han berättar i inledningen och avslutningen av boken att han själv, som liten pojke, knappt åtta år gammal, stod uppställd längs kortegevägen på Esplanadgatan i Helsingfors när Mannerheim skulle begravas 1951. När kortegen passerade gjorde Lindqvist honnör, men han kunde inte hålla tillbaka tårarna, trots att han egentligen inte visste så mycket om Mannerheim. Boken avslutas också med ett färgfoto från nutid på vilket Lindqvist lägger ned en blågul bukett på Mannerheims grav på Sandudds begravningsplats.

Jag dröjer vid det här, eftersom jag tror att närheten till ämnet kan ha påverkat Lindqvist, på gott och ont. Mer om det senare. Mannerheim betraktas, oavsett om man gillar honom eller inte, fortfarande som en av Finlands mest betydande historiska gestalter.

Mannerheims föräldrar hade ett trassligt äktenskap, fadern övergav Gustaf och resten av familjen och åkte till Paris med en älskarinna. När modern dör blir syskonen omhändertagna av olika släktingar. Mannerheim är begåvad men stökig i skolan – Lindqvist funderar över om han idag inte skulle fått en så kallad bokstavsdiagnos – så han bestämmer sig för att inleda en militär karriär. Han är stökig i det militära också, men bitarna faller på plats när ha söker sig till Ryssland. Storfurstendömet Finland var ju en del av Ryssland.

Som kavallerist klättrar han stadigt i graderna och umgås i överklass- och adelskretsar. Han var lång och stilig och erövrade mängder med kvinnor, gifter sig med en av dem, till stor del på grund av att hon hade en stor förmögenhet. Men det slutar olyckligt. Det finns till och med en bok om kvinnoaffärerna, Leonid Vlasovs Kvinnorna i Mannerheims liv (2002). Gustaf kan efterhand ägna sig helhjärtat åt det som roar honom: förutom kvinnor, baler och galamiddagar, det militära naturligtvis, ridsport och jakt.

Det mest negativa Linqvist har att säga om Mannerheim är att han inte var någon demokrat – parlamentarism ledde bara till käbbel och kompromisser – och han var en kontrollfreak, vilket gick ut över nära relationer, inte minst till kvinnor. Han döljer sig också i hela livet bakom en mask, som uniformerna är som en förlängning av. Han var inte någon känslomänniska; i privata brev, till och med kärleksbrev, uttrycker han sig ofta lite formelmässigt. På många sätt ger han ändå ett sympatiskt och principfast intryck.

Han stannar i rysk tjänst i drygt trettio år. Under de åren är han stationerad sju år i Warszawa – de lyckligaste åren i hans liv – han deltog i såväl det rysk-japanska kriget som i första världskriget. Och dessutom, han åkte på en lång spionresa till Asien på uppdrag av tsaren. Mannerheims familj är inte förtjust i Gustafs ryska äventyr, de var finska patrioter som ville att Finland skulle bli fritt från Ryssland. Storfurstendömet var visserligen jämförelsevis fritt, men när förryskningskampanjer påbörjades växte det finländska motståndet betydligt.

Men under oktoberrevolutionens kaos i Ryssland 1917 söker sig Mannerheim tillbaka till Finland. Han blir engagerad i militärkommittén som försöker skapa en finländsk militärmakt. Den kommer att utgöra den vita sidan (borgerlig) under det korta men oerhört blodiga inbördeskriget 1918. Den röda sidan (socialistisk) mobiliserade på sitt håll, i södra Finland. Lindqvist framhäver det bolsjevikiska inslaget på den röda sidan, men de röda utgjordes av folk från hela arbetarrörelsen: socialister, socialdemokrater och fackanslutna. Enligt vad jag förstår gjordes ingen större skillnad mellan de här olika grupperna när den vita terrorn släpptes lös.

Den röda terrorn var naturligtvis också fruktansvärd; inbördeskrig blir ofta ovanligt kompromisslösa. Lindqvist beskriver den röda terrorn i grotesk detalj, som pöbelaktig och rå, medan han skildrar den vita terrorn mer abstrakt, exempelvis med siffror. Men när man läser siffrorna kompliceras bilden. Till att börja med stupade nästan 2000 fler på den röda sidan. Knappt 10 000 röda avrättades bakom fronten eller dog i vit terror, medan 1689 av de vita dog i röd terror. När man läser texten får man intrycket att proportionerna skulle ha varit de omvända.

Dessutom fortsatte den vita terrorn på sätt och vis efter kriget: 13 400 röda dog av hunger och farsoter i segrarnas fångläger.  Ända ned på ordnivå försöker Lindqvist få det finska inbördeskriget att stämma bättre överens med den bild han anser är korrekt. Han kallar exempelvis konsekvent inbördeskriget (den neutrala termen) för frihetskriget, vilket var den vita sidans benämning. Andra beteckningar är klasskrig och rött uppror. Vissa ser helt enkelt inbördeskriget som en del av första världskriget.

Jag tycker att det hade varit bra om Lindqvist hade förklarat vilka associationer de olika benämningarna väckte, och kanske fortfarande väcker.

Mannerheim. Marsken – masken – myten är bitvis ett idolporträtt, men att Lindqvist skriver in sig själv alldeles i början och slutet av berättelsen, tycker jag är som ett sätt att signalera att den här boken är mer personlig än hans tidigare biografier. Han signalerar på olika sätt tydligt att han hyser mycket varma känslor för Mannerheim, och de adliga personer som befolkade de miljöer i vilka han vistades med sådan självsäkerhet.

Det är en faktatät bok och det går inte att ta miste på Lindqvist engagemang. Den här biografin lärde mig mycket om Finlands historia, och får mig att vilja läsa mer. Enligt en uppgift ska det finnas 700 böcker bara om Mannerheim, varav en är en sagobok.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner