Etikettarkiv: Fitzcarraldo Editions

 
Dan Fox
Pretentiousness: Why It Matters
Fitzcarraldo Editions

Att kalla något pretentiöst är kanske det enklaste sättet att såga någonting, en bok, en film, en pjäs, musik eller, kanske allra helst, en installation. Samma sak med att kalla en person pretentiös, det är en sågning av hela personligheten snarare än av ett karaktärsdrag eller en klandervärd handling. Alla ogillar det pretentiösa, bara ett fåtal skulle träda fram till dess försvar. En av dem är Dan Fox, brittisk författare och musiker verksam i New York, en av redaktörerna för konsttidskriften frieze.

Fox knappt 180 sidor långa essäbok, Pretentiousness, är en förvånansvärt opretentiös stridsskrift till det pretentiösas försvar. Fox hävdar dessutom att autenticitet däremot är kraftigt överskattat. Redan i bokens första stycke får vi förklaringen till varför det pretentiösa väcker sådan ilska och till och med avsky:

”Start with the basics. (Presumably the least pretentious place to begin.) The Latin prae – ‘before’ – and tendere, meaning ‘to stretch’ or ‘extend’, give us the word ‘pretentious’. Think of it as something in front of you, like actors wearing masks in the ancient Greek theatre.”

Att vara pretentiös är alltså besläktat med att spela en roll, det vill säga dölja en förment autentisk identitet, vilket naturligtvis är en allvarlig synd i vår tid präglad av en hänsynslös bekännelsekultur. Berätta om dina trauman och gråt ut, exempelvis i teve, så blir du upptagen i gemenskapen. Om du inte berättar och gråter ut, då riskerar du att bli misstänkt för att dölja ditt egentliga jag bakom en mask.

Ett längre citat, i början av boken, av Brian Eno förklarar ganska väl vad Fox ser som fördelarna med det pretentiösa. I sin dagbok från 1996, publicerad som A Year with Swollen Appendices, beskriver Eno hur han:

”decided to turn the word ‘pretentious’ into a compliment. The common assumption is that there are ‘real’ people and there are others who are pretending to be something they’re not. There is also an assumption that there’s something morally wrong with pretending. My assumptions about culture as a place where you can take psychological risks without incurring physical penalties make me think that pretending is the most important thing we do. It’s the way we make our thought experiments, find out what it would be like otherwise.”

Brian Eno omväderar det pretentiösa och visar hur det är kopplat till fantasi och kreativitet. Den kopplingen gör också Fox som i sin essä, lungt och metodiskt, argumenterar för att det pretentiösa är en förutsättning för en blomstrande kultur.

Pretentiousness är en smart, tankeväckande och lärd essä kryddad med mängder av citat som gör argumentationen tydligare. Fox refererar till mängder med böcker, av så skilda författare som Aristoteles, Thomas Bernhard, Judith Butler, Lionel Trilling och Andy Warhol. Referenserna till teveserier och filmer är hämtade ifrån exempelvis The Last Days of Disco (1998), The Mighty Boosh (2004-07), This Is Spinal Tap (1998) och Witnail and I (1987). Och några av skivorna – Afrika Bambaaataa, Planet Rock (1982), Joy Division, Closer (1980), Scritti Politti, Jacques Derrida (1982) och Talking Heads, Fear of Music (1979).

Bitvis är Fox essä också otippat humoristisk, en av höjdpunkterna är det här smått klassiska citatet ur Fawlty Towers: ”MR JOHNSON: So Harry says, ‘You don’t like me anymore. Why not?’ And he says, ‘Because you’ve got so terribly pretentious.’ And Harry says, ‘Pretentious, moi?'”

Jag tycker att Pretentiousness genomgående är väldigt underhållande, på många olika plan, men kanske främst för att Fox vänder och vrider på invanda begrepp på ett så elegant sätt. Jag tycker att han lyckas visa hur det pretentiösa och det autentiska hänger samman och hur det kommer sig att det pretentiösa nedvärderas och att det autentiska uppvärderas i vår tid. Fox lyckas också övertyga mig om att det inte behöver vara så. I vår tid, som verkar särskilt fixerad vid identitet och etnicitet, utgör kanske det pretentiösa en potentiellt subversiv kraft?

Skriv gärna och berätta vad du tycker. Borde man vara mer tolerant mot det pretentiösa? Är autenticitet övervärderat? Skulle du, i något sammanhang, kalla dig själv pretentiös? Eller är det ett epitet som man endast använder om andra? Jag är nog ganska pretentiös, men mest vad gäller böcker, tror jag. Jag ger mig regelbundet i kast med böcker som jag inte greppar helt och hållet, trots att jag borde veta bättre. Men jag tycker att det är roligt att försöka.
 

 
Pretentiousness är utgiven av Fitzcarraldo Editions, ett engelskt förlag som bland annat gett ut två väldigt bra och originella böcker vi recenserat: Nocilla Dream och Pond. Förlaget grundades så sent som 2014. Men det har på kort tid byggt upp en helt makalös samling titlar med engelskspråkig och översatt litteratur, innovativ litterär fiktion och långessäer. Bland titlarna finns Zone av fransmannen Mathias Enard, hans mastodontroman som fått ett fantastiskt mottagande, även omtalad för att den består av en enda lång mening. Pretentiöst?

Fitzcarraldo Editions har dessutom redan lyckats pricka in en nobelpristagare – i vår ger de ut en titel av Svetlana Aleksijevitj. Alla böcker ges ut i en stilig och robust originalpocket, de skönlitterära böckerna med blå omslag med vit text, essäböckerna med vita omslag med blå text. Fitzcarraldo Editions fingertoppskänsla imponerar.

Ola Wihlke