Etikettarkiv: förläggare

Steidl fall/winter 2020/2021

Detta bildspel kräver JavaScript.

Det har påståtts att förläggaren och boktryckaren Gerhard Steidl ofta använder så mycket bläck när har trycker böcker att bokstäverna står ut i relief från boksidorna. Han grundade sitt förlag Steidl redan 1968 i Göttingen, knappt 20 år gammal. Idag är han känd för sitt kompromisslösa precisiosarbete både som förläggare och tryckare, han spar inte på krutet. Han är också känd för sitt världsomspännande nätverk av författare, fotografer och konstnärer.

Fotografer ock konstnärer från hela världen kommer till Göttingen för att förverkliga sina bokprojekt tillsammans med Gerhard Steidl. Han styr projekten, men han försöker också tillmötesgå konstnärers och fotografers preferenser vad gäller layout, papper och bindning med mera.

Utöver det är känslan av en välgjord fysisk pappersbok naturligtvis oslagbar. Steidl är också mån om att även göra fotoböcker som de flesta har råd med. En kuriositet är att Steidl-böcker doftar ovanligt gott, som höst- och vinterkatalogen ovan, som var inplastad när den kom med posten. Och Steidl har tagit fram en parfym på det temat:

Paper Passion Perfume captures the unique bouquet of freshly printed books. Designed by boutique perfumer Geza Schoen in close consultation with Gerhard Steidl and in collaboration with Wallpaper* magazine, the perfume expresses that peculiar mix of paper and ink which gives a book its unmistakable aroma, along with the fresh scent which a book opened for the first time releases.”

En bra och underhållande artikel om Gerhard Steidl och hans förlag: ”Gerhard Steidl Is Making Books an Art Form” av Rebecca Mead i New Yorker.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

T.S. Eliot var inte flamboyant

Häromdagen läste jag på en blogg delar av T.S. Eliots minnesruna som publicerades i New York Times 1965, och den var otippat underhållande. Jag tror att komiken bottnar i att skribenten inte kan dölja att han tycker att T.S. Eliot, en av 1900-talets största diktare, inte levde upp till poetrollens olika krav. Eliot kallas visserligen gigant i slutet och runans författare verkar stundtals genuint imponerad, men det börjar aningen trevande:

”T.S. Eliot, the quiet, gray figure who gave new meaning to English-language poetry, died today at his home in London. He was 76 years old.”

T.S. Eliot, den tysta, grå karaktären… Nej, så skulle inte jag börja, särskilt inte om minnesrunan skulle handla om någon som hade rykte om sig att vara en tyst och grå person. T.S. Eliot, den stillsamme poeten, kritikern och förläggaren… Ja, kanske.

Men sedan kommer några stycken som jag tycker är huvudnumret. Denna underrubrik: ”Lacked Flamboyance”

”In his later years he had an office in London in the publishing house of Faber & Faber, of which he was a director. There he carried on his business, writing letters and articles, somewhat like the clerkish type he resembled.

In appearance he was then, as he was in early life, a most unlikely figure for a poet. He lacked flamboyance or oddity in dress or manner, and there was nothing of the romantic about him. He carried no auras, cast no arresting eye and wore his heart, as nearly as he could be observed, in its proper anatomical place.

His habits of work were equally ‘unpoetic,’ for he eschewed bars and cafes for the pleasant and bourgeois comforts of an office with padded chairs and a well-lighted desk.”

Först ”the quiet, gray figure” och nu en ”clerkish type”, som han inte ens är. Han liknade eller påminde om en ”clerkish type”. Sedan avslöjar skribenten sin avundsvärt romantiska syn på poesin och poetens roll, och Eliot diskvalificeras på punkt efter punkt. Han var inte flamboyant, hade inga märkliga kläder eller manér, han var inte i något avseende romantisk etc.

Och sedan brister skribenten själv ut i poesi och påpekar att inte ens Eliots hjärta satt på fel plats. Sedan blir minnesrunan, som faktiskt handlar en hel del om T.S. Eliots poesi, något mindre excentrisk.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar