Etikettarkiv: formgivning

Varje omslag till Lars Noréns ”Stoft” är unikt

DSCF0493

Nina Ulmaja arbetar som formgivare och designansvarig på Albert Bonniers förlag (läs intervju). Hon har formgivit rader av böcker av Lars Norén, omslagen har hållt väl samman i vitt, grått och svart. Böckerna är estetiska objekt i sig. Formgivningen av dem tillhör också Ulmajas mest kända och prisade.

9789100167615

Men när Ulmaja skulle formge Lars Noréns Stoft, hans första diktsamling sedan Hjärta i hjärta (1980), tänkte hon nytt. Vi bad Ulmaja berätta helt kort om tankarna och tekniken bakom det nya omslaget.

– Som alltid med Lars Norén så utgår böckerna från honom och formen hittar jag efter läsning och samtal med Lars. Den här gången var det han som ville göra en bok med guld på något sätt. Jag läste, och tänkte på lättflyktigt guldstoft som jag ville skulle landa lite slumpartat på omslaget. Kände till iristryck sedan tidigare och tänkte att det nog är en omöjlig idé att genomföra, men Aare screen möjliggjorde att guldstoftet fick landa slumpartat där det landade på varje omslag. Det var också helt rätt att frångå det svartvitgrå då det här skulle vara en markering av något annat. Lars Noréns återkomst till poesin efter nästan 40 år.

Ett varmt tack till Nina Ulmaja som dessutom bifogade en kort filmsekvens från Aare screen, som visar hur man får den slumpvisa effekten.

   

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Notiser

Intervju med formgivaren Nina Ulmaja om bokomslag

DSCF0493

Jag har intervjuat en rad svenska och amerikanska formgivare, som är särskilt inriktade på böcker och bokomslag. Frågorna har varit ganska snarlika, men svaren har skiftat. Det har varit genuint spännande att få veta hur de, var och en på sitt vis, tänker och arbetar för att göra bästa tänkbara bokomslag.

Nu har jag fått möjlighet att ställa några frågor till Nina Ulmaja, som kan sällsynt mycket om att formge böcker, också utöver själva hantverket. Hon har undervisat i grafisk design och typografi på Konstfack och Beckmans och arbetar idag som designansvarig och formgivare på Albert Bonniers förlag. En del av det uppdraget är att hålla sig uppdaterad om trender på den internationella bokmarknaden.

DSCF5767

Ulmaja har en fantastisk karriär bakom sig. Hon har designat omslag och inlagor till såväl klassiker som samtida litteratur. Hennes formgivning av Jag är Zlatan Ibrahimovic, Dikter och prosa 1954-2004 av Tomas Tranströmer och en rad böcker av Lars Norén tillhör de mest kända och uppmärksammade. Ulmajas formgivning av bland andra Roberto Bolaños stora roman 2666 och Noréns En dramatikers dagbok har belönats med internationella priser.

Ulmaja har även formgivit Zlatan-frimärken, ett riktigt hedersuppdrag, och hon är barnboksförfattare. Hennes första egna bok, ABC å allt om D, som hon både skrivit, illustrerat och formgivit, har också belönats med rader av priser, bland andra Augustpriset 2012 i klassen barn- och ungdomsböcker.

IMG_4141

Skulle du kunna berätta lite kortfattat om din bakgrund, om hur du blev grafisk formgivare med särskild inriktning på böcker?

Jag kommer från en familj utan rötter i vare sig design eller litteratur. Därför tog det ganska lång tid för mig att förstå att man faktiskt kunde jobba med det jag sysslade med mest. Jag läste och ritade, det var min barndom, förutom att försöka anpassa mig till ett nytt språk och land. Jag flyttade till Sverige som 5-åring, från Finland. Vi kom hit i den stora arbetsinvandringsvågen 1972 bland många andra finländare, jugoslaver och greker.

Jag ritade som sagt, alltid. Och trodde så småningom att arkitekt var mitt yrke. Efter ett par år som arkitektpraktikant kom jag så in på arkitekturskolan. Men då hade jag redan sett många av arkitektyrkets baksidor. Ett fåtal får göra de roliga uppdragen, sen har de ett gäng utbildade arkitekter ”under sig” som får göra grovjobbet. Det som roade mig var att göra de presentationer som gjordes när ett nytt husprojekt skulle presenteras. Det som liknade böcker. Jag tackade nej till arkitektutbildningen och började på konstskola istället. Siktet var att bli illustratör då. Men så under utbildningen tog mitt formgivningsintresse över. Det lockade mer, verkade roligare att jobba mer övergripande med idé- och form än att ”bara” göra bilder. Och jag insåg nog också att jag inte var tillräckligt driven eller bra som illustratör. Så det blev formgivning, och intresset för böcker hade jag ju sen barnsben. Jag gick ut Konstfack med inställningen att jobba med kultur och litteratur. Frilansade i 11 år med uppdrag från teatrar, dansgrupper, bokförlag och andra kulturproducenter. Och hade drömuppdrag!

DSCF0448

Idag är du är designansvarig och formgivare på Albert Bonniers förlag. Det innebär att du har ovanligt mycket inflytande över hur svenska böcker ser ut. Kan du beskriva din roll eller olika roller som designansvarig?

Jag försöker höja nivån på förlagets bokutgivning ur mitt perspektiv: design, typografi, bokproduktion, bokbinderi och föra in ett konstruktivt perspektiv i designprocessen. Jag jobbade som lektor i grafisk design på Konstfack i 5 år och tror att det delvis var den bakgrunden som gjorde att jag fick frågan om designansvarsrollen här. Jag är inblandad i de flesta böcker på ett eller annat sätt, som rådgivare/konsult i exempelvis form- och typografifrågor. Mycket av arbetet gäller böckernas inlagor, något som absolut inte syns utåt eller ens diskuteras. Jag har arbetat fram mallar för våra inlagor med fokus på god läsbarhet. Ett osynligt arbete.

Vad gäller omslagen så samlas vi i så kallade omslagsmöten och skissmöten för att prata om respektive bok, dess innehåll, målgrupp, ambitionsnivå, förväntningar och väljer tillsammans ut formgivare för varje enskilt uppdrag. Jag vet att många undrar hur dessa möten går till och tänker att min röst väger tungt. Men den bilden skulle jag vilja nyansera. Min röst som designansvarig väger oftast lika med förläggarens eller den marknadsansvariges. Men vad gäller kommersiella titlar så väger marknadens röst definitivt tyngre. Och varje enskild förläggare är designbeställaren för sina böcker.

DSCF0450

En av mina viktigaste uppgifter är att hålla förlaget á jour med vad som pågår inom grafisk design, illustration, typografi, bokdesign och bokproduktion. Vilka trender och tendenser ser jag i Sverige och internationellt, vilka typsnittstrender man kan skönja, hur det ser ut på illustrationsfronten osv. Jag försöker också få in nya formgivare för att vi ska hålla oss i frontlinjen vad gäller bokdesign. Det är inget självändamål att hitta nya formgivare för sakens skull. Det hade varit både enklare och bekvämare att fortsätta jobba med samma kunniga erfarna gäng. Men vi behöver öppna oss för nya uttryck och arbetssätt, samtidigt som vi värnar långvariga samarbeten med de formgivare som gillar att arbeta med oss. Jag formger själv ca 10-12 böcker per år, och oftast är det böcker som kräver lite mer handpåläggning för både inlaga och omslag. Jag får då och då frågan om jag kan plocka guldkornen ur vår utgivning för att designa dem själv? Svar: Nej. Det fungerar inte så. Oftast är det författaren eller förläggaren som av olika skäl önskar att jag formger en viss bok och jag hinner bara med ett visst antal titlar per år.

IMG_2208

Jag läste nyligen att formgivaren Roy Kuhlman inte läste böckerna han formgav. Han läste bara sammanfattningar av böckerna, men han gav förlaget Grove Press en desto starkare identitet. Andra formgivare talar om en nästan metafysisk strävan efter att fånga en boks själ. Vilka funktioner tycker du att bokomslag fyller eller bör fylla?

Jag tillhör gruppen som tänker att jag ska fånga boken själ, men jag uttrycker mig nog snarare som att varje bok har en inneboende form som det är min uppgift att hitta. Formen finns i innehållet, eller i vissa fall i författarens personlighet. Jag är inte intresserad av att allt jag gör ska ha en viss stil — ”min” stil. Men oundvikligen syns det nog ungefär som att man har en viss handstil.

Ett omslag ska givetvis spegla innehållet. Men den allra viktigaste funktionen är att boken ska synas och hitta sina läsare. Jag brukar prata om ett högt uppmärksamhetsvärde som kriterium nummer ett för ett bra bokomslag. Och författaren ska tycka om sin bok! Om hen inte gör det så har både förlag och formgivare misslyckats.

Idag ställs det nästan orimliga krav på hur omslag ska synas. De ska bland annat hålla i ett format på 1 x 1,5 cm i mobilen. Till och med Dagens Nyheter har minskat omslagen vid recensionerna till detta minimala mått. Och omslaget ska hålla när du ser det på långt håll och fortfarande intressera dig när du har boken i handen. Svårt? Ja!

Kan du beskriva den kreativa processen lite kortfattat? Det skiftar säkert men det skulle vara kul att få veta ungefär hur det går till. Hur arbetade du fram formen till Hassan Blasims Irakisk Kristus till exempel?

Jag kan beskriva den ideala processen. I den har jag alltid tid att läsa boken, skissa under läsningen och leta idéer i innehållet. Därefter pratar jag med förläggaren och ofta även författaren och pratar om idéerna utan att egentligen ha något visuellt att visa. Om det är en översatt bok tittar vi på och pratar om hur man resonerat i andra länder.

Möjligen har jag i detta tidiga stadium plockat ihop något av ett moodboard som kan spegla en känsla jag letar efter formmässigt. Vi enas om vilket spår vi ska gå mot och jag skissar vidare. Landar därefter idealt i max 5 skisser och någon av dem har ”det” som gör att jag blir glad och nyfiken av att se på skissen flera gånger. I verkligheten saknas ofta tiden för den långa processen, och vi i gruppen är inte eniga eller författaren har en helt annan åsikt än förläggaren. Men allt som oftast går det bra.

Vad gäller Irakisk Kristus av Hassan Blasim så var det ju både ett enskilt omslag som skulle formges och ett helt nytt utseende till Panache-serien. En tanke med Panacherna är ju att lyfta fram utländska lite smalare författare som det kanske inte är helt lätt att etablera i Sverige. Många av Panache-författarna har blivit nobelpristagare. Jag ville betona författarnamnen snarare än de enskilda titlarna. Författarnamnet i guld med den gyllene panache-hjälmen skulle vara ett signum. Och de vita ryggarna. Jag tänker att man om några år har sin samling av högkvalitativa mjukband med vita ryggar i sin bokhylla. Till Blasims namn försökte jag mig på en specialritad typografi med lite influenser från arabisk arkitektur. Det är ju detaljer som folk inte uppfattar, men som ändå ger någon slags känsla för ämnet.

_DSC6920ihopslagen

Många av dina bokomslag är utpräglat minimalistiska. Norén-böckerna är som skulpturala estetiska objekt; jag tycker att man kan kalla formen svensk eller skandinavisk. Du har någonstans sagt att man skulle kunna släppa ned dig över en internationell bokmässa, och att oavsett i vilken förlagsmonter du landade, skulle du utifrån böckernas utseende kunna säga från vilket land förlaget är. Kan du utveckla det lite? Hur kommer det sig exempelvis att bokomslag, men inte skivkonvolut, är så trogna bärare av nationella identiteter?

Den stora skillnaden mellan bokomslag och skivomslag är att musikvärlden är fokuserad på att visa artisten på omslaget. Böcker visar mycket sällan författaren, utom biografier och enstaka deckardrottningar. Bokomslagen ”säljer” innehållet. Skivomslagen ”varumärket Artisten”.

Det är knepigt idag att prata om nationella stilar. Att svara på frågan ”Vad är svensk form?” är nästan politiskt laddat. Men det finns nationella särdrag i formgivning som syns vare sig vi vill det eller inte. Det blir så tydligt på den stora bokmässan i Frankfurt. Franska böcker ser ut på ett visst sätt, holländare, schweizare och tyskar är bäst på typografi och amerikanska omslag är lite mer glam och glitter. Men de senaste åren har engelska och amerikanska omslag blivit så mycket bättre, och mer idébaserade. Jag tror att stora formgivare som Chip Kidd haft inflytande och man har blickat bakåt på äldre amerikansk reklam och formgivning. Det finns tydliga influenser idag från Saul Bass, Bradbury Thompson med flera.

PRIMOLEVI1_ulmaja

Jag försöker alltid jobba med boken som helhetsform, vilket kanske ligger bakom den skulpturala känslan i böcker som Noréns dagböcker och andra. Boken är inte bara en framsida utan ett 3-dimensionellt objekt där både rygg, baksida, FoE (för- och eftersättsblad) och startsidor betyder något för läsupplevelsen. Jag har pratat en del om de outnyttjade utrymme där formgivaren kan ge boken ”själ”, eller berika läsupplevelsen. Det helhetsarbetet börjar synas på många håll nu. Omsorgen om hela boken. Omsorgen om detaljerna.

Intresset för bokstäver och typografi börjat sippra ut till en bredare allmänhet. Jag blev så glad av att DN nyligen skrev om så detaljerad typografi som att man lägger in en tjugondelfyrkant luft innan större skiljetecken (?!/:;). Nördig typografikunskap lärs ut i dagstidningen. Imponerande!

IMG_2350

Kan du nämna några formgivare, svenska eller utländska, som har betytt mycket för dig?

Irma Boom, Chip Kidd, Stefania Malmsten, Lotta Kühlhorn, Saul Bassmed flera. Penguin för deras varumärkesarbete och konsekventa omslag. Det tyska Piper Verlag för deras vakna varumärkestänk. Men Irma Boom står på högsta pallen. Hon jobbar konceptuellt och utmanar sina beställare och jobbar med helheten och materialen på det sätt jag eftersträvar. Just hennes helhetsarbete syns i böcker som exempelvis en bok om textilkonstnären Sheila Hicks. Hicks vävar har tydligt inspirerat Irma Boom till att ta ut svängarna med vilket papper boken trycks på och hur bokens snittyta ser ut. Den är skrovlig och ojämn precis som kanterna på Hicks vävar. Jag kan tipsa om att titta på Irma Booms TED-Talk som ligger på YouTube.

DSCF0447

Med tanke på dina erfarenheter, din position, ditt nätverk och dina regelbundna spaningar på stora internationella bokmässor, skulle det vara spännande om du avslutningsvis ville berätta lite om rådande trender.

Trender. Hmm. Ja, vi lever i en bildflod idag där alla är fotografer. Det har lett till att illustrationen och det hantverksmässiga blommar. Alla kan fota, men endast ett fåtal kan illustrera. Och för att förlagen ska få unika omslag anlitar vi nu oftare illustratörer. Till saken hör också att utbildningarna har blivit bredare, eller kanske grafisk designämnet. Många är både illustratörer och formgivare idag. Igen! Som det var på 50- och 60-talet. Även typografin blommar. Det finns en enorm variation i typografiska uttryck idag.

Som jag nämnde tidigare märks också omsorgen om bokens helhet idag, vilket jag tror delvis beror på digitaliseringen. Vi måste bli mer måna om den fysiska boken för att den ska behålla sin attraktionskraft gentemot det digitala flödet. Och det syns i hur både små och stora förlag anstränger sig. Jag kom just hem från London där jag såg hur Penguin nu har en satsning med läderinbundna stiligt designade klassiker. Och ett annat förlag gav ut en deckare i vanligt hårdbandsformat med skyddsomslag samtidigt med en exklusivare utgåva med klotklädd pärm, infärgade snitt och som verkligen väcker habegär. Dessa deckare låg bredvid varandra i bokhandeln till samma pris. Köparen väljer alltså ”sin” bok. Förlagen provar alla vägar och har insett att den allmänt höjda designmedvetenheten även nått de fysiska böckernas värld.

NINA.ULMAJA.GD.böcker.2

En sak som är väldigt intressant att följa är det som händer på designskolorna. Både vad gäller designyrkets inriktning och de mer visuella trender som blir ”hippa”. Ett par år efter att exempelvis en särskild sorts typografi synts på skolorna börjar den sippra ut på marknaden. Jag hittar varje år sådana exempel i Frankfurt, vilket är intressant och lite märkligt. Varifrån kommer influenserna? Jag vet inte. Men jag ser tydliga rörelser.

Jag brukar rekommendera förlagsfolk som är på bokmässan i Frankfurt att besöka den internationella bokkonsten – Best Book Design from all over the World. Där ser man de utvalda bäst designade och producerade böckerna från varje land. Cirka 20-25 böcker från nästan 40 länder. Det är både inspirerande och tankeväckande att se den samlingen för att se vart ”boken” är på väg. Och det främsta skälet till att titta på trender är ju inte för att försöka hänga med i dem, utan att se hur det ser ut just nu. Bokbranschen är ju ganska långsam och att i den långsamma floden försöka haka på en visuell trend resulterar i att man kommer ut med något som är visuellt passé när man väl publicerar.

Om du vill titta närmare på böcker Nina Ulmaja har formgivit, och om du vill höra henne berätta om dem, rekommenderas ett besök på hennes YouTube-kanal.

Ola Wihlke

1 kommentar

Under Artiklar, Bokomslag bilder och foto, Intervjuer

Biblis 70, nytt fullmatat sommarnummer

!Biblis70_390x551

Biblis 70 Sommaren 2015
Red. Ingrid Svensson & Ulf Jacobsen

Det nya numret av Biblis pyds av en karikatyr, och om karikatyrer handlar den inledande texten av Patrik Steorn. Den handlar mer bestämt om den rika samling europeiska karikatyrer, främst brittiska, som en gång tillhört Niclas Holterman (1758-1824), svensk handelsman och godsägare. De finns nu i Kungliga bibliotekets samlingar och några av dem kan man se i utställningen ”Mode på KB”, som pågår fram till och med 17 oktober.

Den moderiktigt klädde mannen, ofta trådsmal och klädd i tajta kläder, var ett vanligt förekommande motiv. Inte sällan var den satiriska udden riktad mot en kontinental, läs fransk, typ av manlighet. Steorn skriver väldigt initierat, underhållande och översiktligt om Holtermans och svenska karikatyrer under 1700-talet. ”Sprätthök” kallades de taniga modeslavarna nedsättande, och karikatyrerna ingick i Sverige i en diskurs som handlade om vad det innebar att vara man i allmänhet och svensk man i synnerhet.

Ett av de andra stora numren handlar om Leif Thollander (1931-2015) och hans fantastiska formgivning av böcker. Christer Jonson och Per Werme skriver väldigt fint och lyhört om drygt 20 omslag formgivna av Thollander. Det handlar om hans konsekvent genomförda visuella grepp, som han redan vid starten av Elisabeth Grate Bokförlag, använde för att forma förlagets grafiska profil. Det handlar om enskilda särskilt minnesvärda omslag och spännande lösningar:

”När vi sett galleriet av arbeten är det slående att han hade en känslig hand med bredpennan, vilket flera kalligrafiska titlar visar. Det finns inte bara Corsiva cancellaresca utan även vardagsnära skriftformer. Speciellt slagkraftig är omslagsbilden till F.G. Lorcas Närmare blodet än bläcket. Där har Leif transformerat delar av en teckning av Lorca som ligger med i inlagan. Det finns ett omedelbart sug i bilden som manar till tolkning och blir en stark koppling till författaren.”

Torbjörn Schmidt fördjupar bilden av Thollander och hans verk, hans arbeten för FIB:s Lyrikklubb. Elegans och precision karakteriserar formgivningen. Schmidt kallar Thollander kärleksfullt och träffande för ”en djupt demokratisk elitist, en finsmakare som önskade att bara det allra bästa, det som motsvarade hans krav, skulle utgöra normen för brukskonst.”

Nästa text är väldigt underhållande, ”Hergés arkiv” av Björn Wahlberg. Den handlar om den belgiske serietecknaren Hergé (Georges Remi, 1907-1983) och hans mycket omfattande arkiv, framförallt med bilder. Wahlberg berättar att det var först med tiden som Hergé förtjänade sitt rykte som väldigt noggrann med detaljerna i sina berättelser.

Wahlberg fick tillträde till arkiven under sitt arbete med utställningen ”Tintin till sjöss” som visades på Sjöhistoriska museet i Stockholm 2007-2008. Själva arkivet, som tecknarens far Alexis ordnade, låter som en smått borgeansk historia:

”Alexis Remi utgick från ett gammalt sinnrikt registersystem som han lärt sig på ekiperingsfirman Van Roye-Waucquez, där han arbetat hela sitt liv. Än idag är det ingen som fullständigt begripit sig på logiken i det märkliga registersystemet med dess intrikata numrering.”

Wahlberg berättar initierat om hur Hergé, vars stil kallas den klara linjen, använde arkiven i sitt arbete. Han berättar rader av underhållande anekdoter, om de fantasisummor Hergés verk kan generera, om det så bara handlar om ett signerat julkort från 50-talet. Det kan gå för drygt 1500 euro. Och han berättar om arkivfynd med kopplingar till Sverige:

”Ett stort färgklipp från National Geographic visar Kalmar slott, och det råder ingen tvekan om att Hergé inspirerades av detta foto när han skapade Kropowslottet i det fiktiva Syldavien till den omtecknade versionen av Kung Ottakars spira (1947).”

”Ett resebrev från Harvard” av Henning Hansen är också en underbar text, som handlar om biblioteken i Harvard och den världsledande bokforskning som bedrivs där. Hansen är verksam som forskare och hans ämne är bokläsning i Sverige under 1800-talets slut. Hans skildring av miljöerna i Harvard är väldigt inspirerande. Han avslutar dessutom sin text med en intervju med Robert Darnton, chefsbibliotekarie, bokforskare och initiativtagare till DPLA – Digital Public Library of America.

Biblis 70 är med andra ord likt många av de föregående numren. Det är fullt av välskrivna och entusiasmerande texter om ämnen som man inte nödvändigtvis på förhand visste att man var intresserad av. Det är väldigt underhållande.

Läs fyra av artiklarna i fulltext.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Nyheter, Recensioner

Interview with Grady Hendrix, author of Horrorstör, classical horror story set in IKEA-like superstore

horrorstor

Horrorstör (Quirk Books) is a classic horror story – set in a furniture superstore resembling a IKEA store. A quote from the marketing text: ”A traditional haunted house story in a contemporary setting (and full of current fears), Horrorstör comes conveniently packaged in the form of a retail catalog, complete with illustrations of ready-to-assemble furniture and other, more sinister accessories. We promise you’ve never seen anything quite like it!”

We asked the author, Grady Hendrix, a few questions about Horrorstör, IKEA, Orsk, furniture and book design:

How did you get the odd and amazing idea to write a horror story set in a superstore, resembling a IKEA-store?

I can’t take all the credit. My editor at Quirk is at least half to blame. For years, I worked at a non-profit society that did research on the paranormal. I mostly answered their phones and did filing, but I got access to their archives that went back to the 19th century and spent hours reading accounts of hauntings. I became really fascinated by haunted houses, haunted sidewalks, haunted barns, haunted novelty supply warehouses, haunted medical record filing facilities, all of it documented extensively in this archive, and I felt like there was an opportunity to do an updated haunted house story. I was trying to sell a different book to Quirk about a haunted house and they rejected it, but Jason Rekulak, my editor, asked me if I’d thought about doing a haunted big box retail store. We started talking and within minutes we were talking about doing a haunted Ikea.

One of the things that I like most about the idea is that both ficitonal and real hauntings always seem to involve a sense of disorientation, of things moving subtly while you’re not looking, of a house like Shirley Jackson’s Hill House where the floorplan seems to shift and confuses you, and let’s face it: getting lost in an Ikea is not a unique experience.

Was designing the book like a IKEA catalog part of the original idea?

Right from the beginning. With the rise of ereaders it’s really hard to justify buying a physical book these days. How do we convince readers to go to a store and buy a book or order it online and wait days when they could download it instantly with a single click? This was our anwer. We wanted to make the book an object that was fun to own and that was part of the story. Why can’t the design be a part of the narrative? People are so visually literate today that it was a thrill to engage them totally with every aspect of this book, both the writing and the design. It was a pain to coordinate, but it was a blast to create. And I’m such a freak that I insisted on writing everything in there, right down to the fine print on the order forms. I’ve done this kind of corporate copywriting for a living before so it was fun to turn it into something warped.

One of the main themes is work in the 21th century, I think. To me it seems to be a central theme in contemporary fiction. Did you do a lot of reasearch about work? Specifically about IKEA and work?

I’m really glad you noticed. I’m fascinated by work. It’s what we spend most of our lives doing but people don’t write about it a lot, which is very weird to me. Work is the one thing in our lives besides love that will give us our greatest joys and our greatest heartaches. A lot of religions talk about their particular versions of Hell, but I think it’s obvious that Hell is a job with no vacations, no promotions, no breaks, and no point. To me, that’s the key. We all want a job that feels like we’re doing something worthwhile. The jobs that made me feel like an inhuman wretch were always the ones that were unending and generated no direct good, I was just a human cog in a vast, inhuman machine. So I was fascinated when some of the research for Horrorstör led me to the Victorian idea of rehabilitating prisoners through work.

One theory of Victorian prison management was that work would redeem an inmate’s soul, so they created these machines that forced inmates to do repetitive physical labor over and over again. Some of it was real work like picking oakum, which meant picking apart the fibers in old rope so that it could be mixed with tar and used to patch a ship’s hull — inmates would do that until their fingernails turned black and fell off. But then those ingenious Victorians built treadmills, which were enormous hamster wheels that inmates had to walk inside for hours each day. At first, the treadmills were connected to the milling stones that ground the prison’s flour but then some bright boy had the idea of disconnecting the treadwheel from any kind of productive output, transforming it into a standalone device that generated useless labor.

That led to a whole host of other inventions to create useless work, like the crank, which was a barrel full of sand with a handle on one end and the inmates had to turn it up to 10,000 times a day. The idea was that work was virtuous so forcing inmates to imitate work would encourage virtue, but by uncoupling labor from actually producing anything they created Hell on earth. I think all of us have, at some point in our lives, worked in a job where our efforts seemed to produce nothing tangible, nothing good, just more meetings, more memos, more Powerpoint presentations, and I’m sure we all felt like we were trapped on a treadmill walking to nowhere, or turning a crank that did nothing until our souls died.

As for Ikea, I interviewed a lot of Ikea employees about working for Ikea, and one reason the store in the book is named Orsk is that the people who worked for Ikea were too happy! I’ve done tons of interviews in my career as a journalist and rarely have I encountered so many people who each, independently of the other, went out of their way to tell me how much they loved their jobs. It was eerie! I needed a store that had an uncaring management structure, and that didn’t seem to be Ikea, so Orsk, the American knock-off of Ikea, was born.

The book is, obviously, full of furniture. How did you imagine the furniture in the book? Are You interested in furniture?

Living in an apartment, most of my life from 19 to 35 was spent acquiring and discarding furniture. You move out of your parent’s house, where there are lots of expensive things, and into a dorm full of institutional furniture like what you’d find in a state hospital, or into an apartment where you can only afford a mattress and everything else was pulled out of the trash, and furniture becomes one of those things you can easily get obsessed with. Acquiring furniture becomes this marker of your progress through the game of life, like filling up your inventory in a video game. We all spend years working in jobs to afford certain items: a desk, a dining room table, a good couch. Buying a good, grown-up couch is one of those rites of passage that are as intense and ritualist as puberty ceremonies in some Amazonian tribes.

Furniture fills our lives, our houses, and our mental spaces, and it has a gravity all its own. When I lived in LA my wife and I had separate apartments around the corner from each other for a while. Rents were cheap so I had this massive house I’d rented and literally no furniture. There was a rolling chair I got at a thrift store, an old filing cabinet that was my desk, and a pile of dirty laundry with an old futon mattress on top that was my bed. My wife used her savings to go out and buy a couch, a table, chairs, a bed, lamps. My house felt haunted, hers felt human. Before long I was spending all my time at her much smaller place and finally moved back in. The lure of furniture is not to be underestimated.

Stores like Orsk and IKEA sell mass-made furniture and other goods. Is your novel a critique of this kind of production and consumption?

Not at all. I’m a guy living in the 21st century, and part of me will always think that I should have built my house out of trees I chopped down myself and I should have crafted all my furniture by hand. I will always feel somewhat guilty that I’m not living up to my Masculinity Contract. But the fact is, we don’t live in that kind of Little House on the Prairie world anymore. We buy our furniture like normal people. So when Ikea comes along and offers affordable, decently-built, and well-designed furniture it seems like a trick. It triggers the same part of our brain that warns us about walking under ladders or breaking mirrors. It feels too easy. It feels wrong. Because Ikea straddles that contradiction, it winds up becoming a flashpoint for a lot of anxieties people have about mass-made furniture and consumerism.

But not Orsk. Orsk just sucks. It is a terrible store.

To me it seems like your novel has been very well recieved. What has surprised you the most about the reception? What has made you most happy and proud?

I’m thrilled people are having as much fun reading it as I did writing it, but if I had to point to one thing that really makes me happy it’s that readers are navigating the switch from humor to horror with absolutely no problem. I grew up on Hong Kong movies where tone wasn’t an issue: a historical romance could switch from goofy comedy, to martial arts movie, to horror movie all within 45 minutes and no one batted an eye. But there’s this real pressure in books to maintain your “tone.” Your tone must be consistent. Your tone must be controlled. Your tone must be straightforward and not confusing at all or you are a terrible writer. Horrorstör starts off funny and light and slowly switches to being very sincere and scary and I was terrified I would see the words “inconsistent” and “the tone veers wildly all over the place” in reviews. Instead, I’ve been so, so, so excited to see people not just accepting that shift in tone, but embracing it. America, I will turn you into a Hong Kong movie yet!

Are you working on any new projects?

I am up to my eyeballs in a book I’m writing called My Best Friend’s Exorcism, about two best friends in high school back in the 80’s during the Satanic panic who become convinced that one of them is possessed by Satan. Also, they love Phil Collins. And after writing that sentence I feel a need to state for the record that Phil Collins is definitely not Satan.

Ola Wihlke

1 kommentar

Under Intervjuer

Stilig jubileumsutgåva av Bernard Malamuds böcker

Tillsammans med Saul Bellow och Philip Roth var Bernard Malamud (1914-1986) en av de riktigt stora judiska författarna under 1900-talet, född i Brooklyn och död i New York. Hans basebollroman The Natural filmatiserades 1984 med Robert Redford i en av rollerna, men Malamuds produktion var omfattande.

Med anledning av att Malamus föddes för hundra år sedan förser hans förläggare, Farrar Straus and Giroux, honom med en helt ny och riktigt snygg kostym. Den nya formgivningen är både lite retro och samtida, man har sneglat på de mjuka typsnitt man använt tidigare till Malamuds bokomslag. FSG Work in Progress, vars nyhetsbrev är sällsynt bra, har publicerat ett samtal om böckerna och den nya formen: ”A New Birthday Suit for Bernard”.

Via FSG Work in Progress

Via FSG Work in Progress

Text: Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Notiser