Tag Archives: foto

Fotobok: ”Cheap Rents… and de Kooning” av John Cohen

9783869309033_1[1]

John Cohen
Cheap Rents… and de Kooning
The downtown art world
New York, 1957-63
Introduktion: John Elderfield
Steidl

Boken Cheap Rents… and de Koning, fotografen John Cohens senaste bok med foton som inte publicerats tidigare, handlar om en tid, det sena 50-talet och tidiga 60-talet, och om en plats, området kring East 10th Street i New York. Ett ingemansland mellan Greenwich Village och Lower East Side. Där och då samlades ett ovanligt stort antal konstnärer, gallerister, poeter, kritiker, filmare och fotografer.

Att Willem de Kooning nämns i titeln är möjligen en aningen ironiskt, eftersom han vid mitten av 50-talet började söka sig bort från 10th Street, och började vistas utanför staden allt oftare, inte sällan på Long Island. Men han, och de billiga hyrorna, hade tveklöst lockat mängder av kreativa människor till området kring East 10th Street. Där låg också flera spännande gallerier och under några år var området konstvärldens epicentrum, i alla fall den amerikanska konstvärldens epicentrum.

A_004_Downtown[1]

Red Grooms crossing Third Avenue © John Cohen / Steidl

 
John Cohen, född 1932 i New York, är en mångkunnig man, han var exempelvis med och grundade New Lost City Ramblers och arbetade med Robert Frank på hans film Pull My Daisy (1959), men det är som fotograf han är mest känd. Han har tagit åtskilliga foton av Bob Dylan.

B_002_Downtown[1]

Grace Hartigan © John Cohen / Steidl

 
Boken Cheap Rents… and de Koning samlar rader av foton från perioden  1957 och 1963, då han levde och arbetade i konstnärskolonin som växte fram i området kring East 10th Street. Man kan nästan förnimma den kreativa spänningen när man bläddrar i boken och läser de sparsmakade texterna. En inledande text är skriven av John Elderfield, som har den pampiga titeln Chief Curator Emeritus of Painting and Sculpture vid Museum of Modern Art.

Elderfield har råkoll på alla konstnärliga riktningar som fanns representerade i konstnärskolonin, abstrakta expressionister, andra vågen abstrakta expressionister, postexpressionister och så vidare. Måleriet stod i början helt i centrum, men saker och ting förändrade sig efterhand och klimatet var hela tiden påtagligt inkluderande:

”[…] as the newer emerged, the older remained, and older and newer partied together—at the Cedar Bar in the form of Franz Kline drinking with Allen Ginsberg, for example. And different forms of post-Abstract Expressionist activity partied together: Jack Tworkov with Philip Guston; Larry Rivers with Jack Kerouac; and so on. […] Aiding the alliances and the transitions were photographers Rudy Burckhart, Cohen, and [Robert] Frank; and the composers John Cage and Morton Feldman; and the dealers and critics Bellamy, Leo Castelli, Thomas B. Hess, and Frank O’Hara. They saw how, by the end of this period, the vitality of the downtown scene was not longer lodged in the visual arts alone. But so did most of those in the 10th Street scene: It was nonsectarian, hybrid, unpredictable in shape and form.”

D_003_Downtown[1]

Allen Ginsberg, Robert Frank © John Cohen / Steidl

 
John Cohens egna texter, som varvas med tematiskt ordnade foton, är lite mer svävande i tonen, nästan som om han är lite osäker på om han verkligen varit med på alla gallerier, klubbar, happenings, filminspelningar och performance. Jag känner något som påminner om avund när jag läser hans anekdoter och tittar på fotona.

Det kanske är en projektion, men jag tycker nästan att man ser på dem Cohen fotat att de utstrålar en känsla av att vara på exakt rätt plats vid exakt rätt tidpunkt. De är som ett med tiden och platsen. Jag tröstar mig med att de på ett par foton, under någon slag happening eller performance, spexar med uppblåsta ballonger.

Jag älskar Cohens foton med mycket svärta, de flesta tagna inomhus utan blixt, och hans nostalgiska och kärleksfulla ton. Cheap Rents… and de Koning är ett vackert porträtt av en tid/plats och en rad personer som gjorde den speciell.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Foto: ”The Architecture of Density” av Michael Wolf

 
a04
 

a32

 

a36

 

a39

 

a43

 

a45

 

a91

 

a105

 

a122

 

a1191

Alla foton © Michael Wolf

 
I ett tidigare blogginlägg har vi skrivit om fotografen Michael Wolf, född 1952 i Tyskland, och hans fantastiska fotoserie Transparent City. Han blev inbjuden att fotografera i Chicago hösten 2005, då hade han redan jobbat i åtta år som fotojournalist i Hong Kong för tidskriften Stern och där fotade han serien Architecture of Density, som fotona ovan är hämtade ur.

Men båda serierna är tydligt besläktade, och måste betraktas som moderna klassiker.

books09-aperture

Michael Wolf: The Transparent City (Aperture)

När Wolf kom till Chicago noterade han genast en skillnad jämfört med Hong Kong. I den senare staden hade han fotat ändlösa rader med enorma hyreskaserner, som arkitektoniskt inte skilde sig så mycket från varandra. Arkitekturen i Chicago var mycket mer varierad. Åtskilliga kända arkitekter har satt sitt avtryck i staden.

Ordet transparent, som finns med i titeln på serien från Chicago, passar väldigt dåligt som beskrivning av serien från Hong Kong. Densitet passar onekligen mycket bättre. Vissa fasader är murlika och man måste titta ordentligt för att se att fotona föreställer bostadshus.

Architecture-Of-Density_Michael-Wolf

Michael Wolf: Architecture of Density (Peperoni)

Det som tydligast förenar serierna är att de vittnar om Wolfs tydliga intresse för storstäder i allmänhet och megastäder i synnerhet, och hur man inrättar sina liv där. Vad gör (mega)städerna med våra liv? Det utforskar Wolf även i fotoserien Tokyo Compression. Men i den står människan, tydligt urskiljbara individer, mer direkt i centrum.

tc_cover

Michael Wolf: Tokyo Compression (Peperoni)

Rent estetiskt förenas serierna av att de är väldigt vackra, dekorativa, och att man kan avnjuta dem som abstrakt konst. Tills man tittar lite mer noggrant och ser alla mer eller mindre tydliga tecken på mänsklig verksamhet. När man pendlar mellan de här två sätten att betrakta fotona drabbas man av en vagt svindlande känsla. Visuellt är fotona väldigt spännande.

Men det abstrakta draget påverkar också hur vi ser på människorna på bilderna. I Architecture of Density är det rentav svårt att urskilja några, i Transparent City är de åtminstone som små dockskåpsmänniskor, men det går att urskilja balkonger och olika spår av människor. Tvätt och kläder som hänger på tork. Luftkonditionering. Men det är i stort sett allt.

Vi tvingas föreställa oss människorna som bor i husen, svävande högt upp i luften i ganska små utrymmen, som vissa har associerat till bikupor. Wolf utforskar naturligtvis allas vår voyeurism, vår drift att iaktta och fantisera om främmande människor. I serien Transparent City är det här draget ännu mer framträdande, som betraktare får man fler ledtrådar.

När jag ser de här husfasaderna kommer jag att tänka på ett uttryck av Le Corbusier, han hävdade att hus borde vara ”machines à habiter”, ”maskiner att bo i”. Han menade det som något positivt. I bildserien får man snarare känslan av att människan är underordnad maskinen än att maskinen är utformade efter hennes behov.

Fotona är, har Wolf berättat, tänkta som metaforer för alla megastäder. Det är därför fotona inte har några titlar, utan är numrerade: 1-125. Det abstrakta draget gör dem onekligen mer allmängiltiga.

I en artikel i New Republic”These Unbelievable Photos Make Hong Kong Look Like Abstract Art” – berättar Wolf om fotoseriens tillkomst. Dels framhåller han något ironiskt, apropå fotonas sensationella kommersiella framgångar: ”The people who buy my work – it’s quite ironic – because it’s collectors who usually have two or three apartments, each one five or six thousand sq. feet big, and they hang these prints in there because they’re beautiful, but at the same time they don’t realize the irony of people living in 400 sq. feet and they’re here in their huge space, it’s a bit subversive actually, that’s what I like about it.”

Dels ringar han in det vi redan varit inne på, vad det är som gör dem så sällsynt spännande att titta på: ”And what you have to think of is that the prints I exhibit are very big 48’’x64’’ or 70’’x90’’. And on many of these buildings […] when you get up close, you see a pair of pants, or a t-shirt, or a mop hanging out of the window so you suddenly see these signs of habitation and that’s what makes them interesting. Because from far away they could really be a pattern, a tapestry, and then when you get closer you suddenly see there are people living there, it’s this duality which makes them interesting.” (min fetning)

Och så sätter han fingret på vad det är, rent fotografiskt, som framkallar denna dubbelhet. Först fotade Wolf byggnaderna i helfigur, så att säga, med himmel och mark. Han var inte helt nöjd och började experimentera. Han beskar bilderna, så att bara byggnaderna syntes, ingen himmel, ingen horisont. Då insåg han att han hade fångat något mer än bara byggnader.

Och snart var han övertygad om att han hade fattat rätt beslut, alla han visade de nya beskurna fotona för blev väldigt fascinerade, ”and the interesting thing about it is that by using this stylistic solution by eliminating sky and horizon you give the feeling of unlimited size, because you have no idea how big the building is. It could be 100 stories or 200 stories, it could be a mile long. This illusion of unlimited size really conveys what we experience in megacities. If you go to Shanghai or Hong Kong or to any of the big Chinese cities you have this tremendous density around you.” (min fetning)

Och det är naturligtvis det som gör att man får en hisnande känsla av att titta på de här fotona, de är oerhört suggestiva, jag skulle till och med vilja hävda att de är sublima, om man med sublim menar att de framkallar känslan man får när man törnar emot gränserna för ens begreppsliga förmåga och inser hur svårgripbar och myllrande tillvaron är.

Jag är väldigt tacksam mot Michael Wolf som låtit mig välja och vraka bland hans fotografier. Han har lagt upp ovanligt mycket foton på sin hemsida. Det finns mycket att titta på, helt gratis. Hans böcker är ganska dyra, många är redan åtråvärda samlarobjekt, men de finns i regel i olika utgåvor.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto

Konstbok: ”Los Angeles Apartments” av Ed Ruscha

Ed Ruscha: Los Angeles Apartments

Ed Ruscha: Los Angeles Apartments
Red. Christian Müller
Steidl

”It’s all façades here – that’s what intrigues me about the whole city of Los Angeles – the façade-ness of the whole thing.”
– Ed Ruscha

När den amerikanske konstnären Ed Ruscha, född 1937, kommer på tal, brukar många associera till två saker: popkonst och Los Angeles. LA är Ruschas hemstad men han har sagt att han tycker att Los Angeles påverkan på hans konst har överbetonats, samtidigt medger han att staden ”läckt” in i hans måleri.

”I like to think the California sun has burnt out all unnecessary elements in his work,” har regissören David Lynch sagt. ”[He is] the visual deus ex machina of what has become the most over-scrutinised city on earth,” har James Ellroy hävdat. ”The coolest gaze in American art,” ansåg J.G. Ballard (1930-2009).

Vid början och mitten av 60-talet gav Ruscha ut en serie fotoböcker med nästan provocerande prosaiska titlar:

Twentysix Gasoline Stations (1962), Some Los Angeles Apartments (1965), Every Building on the Sunset Strip (1966) och Thirtyfour Parking Lots (1967).

Men titlarna höll vad de lovade, foton av bensinmackar, hyreshus och parkeringsplatser. Det här var vid en tid när populärkulturen fick allt större utrymme och gamla estetiska värdeskalor förändrades eller kastades om. Man intresserade sig för det artificiella och fasaden. Bilismen förändrade också hur man såg på saker och ting, inte minst staden. Los Angeles ansågs vara en ytlig stad, och det ryktet har den väl fortfarande.

Los Angeles Apartments gavs ut av det tyska kvalitetsförlaget Steidl i samband med Ed Ruscha-utställningen Los Angeles Apartments som hölls på Kunstmuseum Basel 2013. Den återknöt naturligtvis till Ruschas redan nämnda Some Los Angeles Apartments, den tredje i hans pågående serie med fotoböcker, och kompletterades med tio tillhörande teckningar, som avbildar hyreshus typiska för södra Kalifornien.

Utställningen visade bland annat de förberedande studierna till teckningarna, som är gjorda med fotona som förlaga. Med i boken finns också foton från Ruschas serie med bensinstationer, varav ett utgjorde förlaga till en av Ruschas allra mest kända målningar: Standard Oil, Amarillo, Texas (1963).

En sak som gör Los Angeles Apartments sällsynt spännande är att man får se foton, förberedande studier och teckningar jämte varandra, så att man tydligt kan se hur den konstnärliga processen framskridit.

Det finns både skillnader och likheter mellan fotona och de nästan fotorealistiska grafitteckningarna. Om deras verkan skriver Christian Müller i sin avslutande text, som rundas av med ett citat av Ruscha:

”Both modes of representation reveal the alienation of human beings not only from the world around but from themselves. […] Ruscha’s Los Angeles Apartments become signs of a residential culture that breeds interchangeability and arbitrariness by flaunting the pretense of individuality and promises it cannot keep. They simply are what they are: façades. ‘Los Angeles to me is like a series of storefront planes that are all vertical from the street, and there’s almost like nothing behind the façades. It’s all façades here – that’s what intrigues me about the whole city of Los Angeles – the façade-ness of the whole thing.'”

Steidl är experter på fotoböcker och det vore missvisande att kalla Los Angeles Apartments utställningskatalog; den är utgiven i samband med en utställning, men det är en in i minsta detalj välgjord bok. Texterna är bra. Det vackra gröna omslaget är klätt i tyg och det är försett med en liten svartvit infälld bild, pappret är grovt och halvblankt och bildåtergivningen är suverän.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Recensioner

Photo: ”Chroma” and ”Anti-Chroma” by Ben Thomas

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ben Thomas is a Melbourne-based photographer. At a first glance, some of the colorful images in his Chroma series look like vintage postcards, others have a painterly quality and resemble abstract art, but they are photographs taken in Hong Kong, Shanghai, London, Paris, among other cities. Thomas has sought out urban areas that are high in color and with reduced blacks. Then he has ”stripped out as much of the darker detail in the images as possible, to allow the vibrant color to control the image,” he has explained.

Thomas has used techniques to alter the look of photographs before. In his previous series Anti-Chroma he has utilized techniques to reduce the color and to darkening the blacks. The result in both cases is strikingly beautiful photos.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Your work has centered around cities and urban spaces – what is it about them that you find most fascinating?

I think that every city has its own unique feel, each is almost like a fingerprint, no two are the same. I find it fascinating that people sometimes miss a lot of the detail and design that surrounds them. I have therefore used a number of techniques to help highlight what’s unique about the places we live in.

Can you tell us a little bit about the aesthetics of and ideas behind Chroma / Anti-Chroma and about how they are interrelated?

My aim with Chroma is to use color as a method to deconstruct a scene, I am chasing an aesthetic thats both hyper-real and almost illustrative in its feel. Anti-Chroma is continuing the illustrative and flat aesthetic while removing most of its color, letting the light and shade determine the overall appearance.

Visit Ben Thomas homepage. Follow him on Instagram and Twitter.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Artiklar, Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Fotobok: ”Lunchtime” av Charles H. Traub

 
Charles_H_Traub_Lunchtime_Cover

 

Charles H. Traub
Lunchtime
Damiani

Det verkar som om föregående decenniers mode och stilar, med en nästan komisk förutsägbarhet, först förlöjligas och stöts bort, för att sedan, när det har gått ett par decennier, återupprättas och återanvändas. Jag tänker på den här typen av cykler när jag tittar i Lunchtime med foton av Charles H. Traub, född 1945, som mellan 1977 och 1980 hade två jobb som gav honom tillgång till livligast tänkbara urbana miljöer. Det här var långt innan begreppet street style var etablerat.

Traub hade en tung post vid institutionen för fotografi på Columbia College, och på sina lunchraster – ”the passing parade of the street” – brukade han ta med sig sin Rolleiflex SL66 till the Loop i Chicago och ta porträtt av främmande människor på gatan: ”I knew that, if one asked, people were delighted to be noticed.” Senare, när han var chef för Light Gallery i New York, gjorde han samma sak, men begav sig till området kring Fifth Avenue och Fifty-Seventh Street, ”the center of the world.”

Resultatet är färgstarka, spontana och ofta ganska närgångna och humoristiska porträtt. En sak jag lägger märke till är att det är relativt få av dem som blir porträtterade som försöker se hårda ut, vilket är desto vanligare i dagens selfiekultur. Fotona illustrerar att det inte är samma sak att se hård ut som att se cool ut. En annan sak jag tänker på är att många porträtt skulle funka i dagens modemagasin. Och så noterar jag att solglasögonen tveklöst var mer extravaganta under den här perioden.

Många som gillar Humans of New York kommer säkert tycka om den här boken, ett praktverk från kvalitetsförlaget Damiani i Bologna, en bok som självklart funkar väldigt bra som present till någon som gillar New York och Chicago i allmänhet och New York och Chicago under sent 70-tal och tidigt 80-tal i synnerhet. Skillnaderna mellan böckerna är naturligtvis att fotot i Lunchtime är mycket bättre och mer spektakulärt. Lunchtime är ett tidsdokument som bejakar lusten att betrakta och dagdrömma om vilt främmande människor.

 

Lunchtime_001_binder5_sheet78-79_20_2of2_flat_final_print

Samtliga foton / Photos © Charles H. Traub

Lunchtime_002_binder5_sheet78-79_2_1of1-print_Pink_Glasses_NYC_unflat_final

 

Lunchtime_58_binder5_sheet78-79_6_1of2_flat_final_print

 

Lunchtime_005_binder5_sheetsum79-115_1of3_Green_Glasses_NYC_Flat_Final_Print

 

Lunchtime_062_binder_sheet78-79_285753_14_1of1_Black Man Cigarette_flat_final_print

 

Lunchtime_065_binder5_sheet78-79_3_3of4-print_Movie Star CHI_flat_final_print

 

SHEET_38_FRAME_9 001

 

Lunchtime_067_binder5_sheetsum79-112_1of3_Pink Shirt and Sun glasses_flat_final_print

 

Lunchtime_110_binder5_sheetsum79-95_2of2_Hand Stop_flat_final_print

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Fotobok: ”O Futuro Certo” av Guy Tillim

guy-tillim-o-futuro-certo

Guy Tillim
O Futuro Certo
Steidl

Guy Tillim, född 1962 i Johannesburg, anses vara en av Sydafrikas absolut främsta samtida fotografer, och man behöver bara bläddra en kort stund i hans senaste bok, den tunga och tyginbundna O Futuro Certo, för att förstå storheten i hans fotografi. Det är starka bilder, sammanlagt 150 stycken, som ofta tagits i Tillims hemland eller i andra länder söder om Sahara, många av dem fattiga och präglade av instabilitet, oro eller rentav inbördeskrigsliknande situationer. Några av de starkaste fotona är porträtt av interna flyktingar i Angola, som hamnat i kläm mellan rebeller och regeringsstyrkor.

Tillim var en ung fotograf när apartheidsystemet började krackelera och sedermera bröt samman. Han började fota professionellt som fotojournalist 1986, som medlem i det legendariska fotokollektivet Afrapix. Deras bilder inifrån Sydafrika fick stor spridning i världen. Tillim är således van att fota under svåra förhållanden och han insåg tidigt möjligheten att bekämpa apartheids bisarra rangordning av människor efter olika hudfärg och av systemet skapade skarpa gränser: ”the camera is the ideal tool to transcend those borders, to see what happened in my own country”.

En sak som gör Tillims foto så intressant är att han ofta balanserar på gränsen mellan det dokumentära, han är ju fotojournalist i grunden, och en mer medvetet estetisk stil. Jag tycker aldrig att han driver estetiseringen för långt, men tillräckligt långt för att fotona ska kunna uttrycka en slags respekt för dem de avbildar. Jag tycker att många foton är närgångna utan att vara påträngande. Tillim har också en fantastisk känsla för kompositionen. Han är som ett sällsynt lyckat mellanting mellan fotojournalist och finfotograf.

O Futuro Certo är lite som en greatest hits med foton från Tillims mest kända serier och böcker, som Jo’burg (2001), Kunhinga Portraits (2003), Petros Village (2006) och Congo Democratic (2006). Förutom foton från olika delar av Afrika, några av mina favoriter är från Johannesburg, finns foton från Rom och Franska Polynesien.

Det är Steidl som ger ut boken och förlaget är fantastiskt på att ta fram exklusiva fotoböcker till rimliga priser. Boken avslutas dessutom med en sjok av texter, bland annat en väldigt bra översiktlig intervju med Tillim gjord av Artur Walther. Det är svårt att tänka sig en bättre introduktion till Guy Tillims fotografi än O Futuro Certo.

Congo_07_CD

Presidential candidate Jean-Pierre Bemba enters a stadium in central Kinshasa
flanked by his bodyguards © Copyright: 2015 Guy Tillim

Petros_09_CD

Emily, Alefa, Gloria Banda and Muyeso Makawa. Petros Village, Malawi
© Copyright: 2015 Guy Tillim

Lumumba_21_CD

Apartment building, Avenue Kwame Nkrumah, Maputo, Mozambique, 2008
© Copyright: 2015 Guy Tillim

Lumumba_02_CD

Athénée Royal High School, Lubumbashi, DR Congo, 2007
© Copyright: 2015 Guy Tillim

Tillim_19_CD

Mbulelo at the bar he runs in a house in Joel Road, Berea
© Copyright: 2015 Guy Tillim

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Fototidskrift: ”AMC2 Nr 12” utgiven av Archive of Modern Conflict

amc12cover-600x600

AMC² Nr. 12 2015
Shining in Absence
Red. & design Erik Kessels
Archive of Modern Conflict

Sidorna i det senaste numret av den fotobaserade tidskriften AMC² har helt tomma sidor. Eller rättare sagt: Sidorna i AMC² Nr. 12 är full med foton ur tomma fotoalbum och tomma fotoramar. Fotona har tagits eller rivits bort, kvar är bara etiketterna som fotona fästs med i albumen. Enstaka texter skvallrar om vad fotona föreställt. Ett uppslag avbildar ett tomt album, överst står det: ”I wish you many happy returns of this day. July, 18. 1951”

Det är Archive of Modern Conflict i London som ger ut AMC². Sedan starten för drygt 20 år sedan har AMC, under ledning av Timothy Prus, förvärvat miljontals fotografier. Ibland hela samlingar, inte sällan väldigt udda, som samtliga foton från Kameruns första fotostudio för färgfoto. Sedan används vissa foton när man gör böcker samt tidskriften, både böckerna och numren av tidskriften är utstuderat välgjorda och eleganta. Tidskriften ges i regel ut i samband med en utställning eller någon festival. Inget nummer är det andra likt.

Även omslaget till AMC² Nr. 12 är utstuderat snyggt, ryggen verkar vara av något slags akrylmaterial och lyser i klart gult, vilket kontrasterar mot pappomslagets jordbruna färg. Trycket på omslagets framsida lurar ögat att tro att det är två hål och en reva i omslaget.

Det tolfte numrets titel, Shining in Absence, får genast sin förklaring när man öppnar tidskriften. På försättsbladet står det att boken är dedicerad till Frido Troost (1960-2013), som var en holländsk fotohistoriker, gallerist och samlare av fotografier. Om man känner till något om Troosts respektive AMC:s eklektiska och ganska udda smak, är det långt ifrån överraskande att läsa att AMC förvärvade Troosts ICM (Institute of Concrete Matter) i Haarlem en kort tid före hans död. Det var hans önskan att hans foton skulle hamna hos AMC

amc12a-600x600

Jag antar att de här tomma albumbladen kommer från Frido Troosts samlingar. Jag gissar att den här sortens material blir ett slags spill när samlare köper på sig stora mängder foton. Man ser hur fotona har plockats eller rivits bort från albumbladen. Det som blir kvar är etiketterna som fotona fästs med i albumen. Kvar blir också små texter, som känns väldigt ofullständiga utan de bilder som de beskriver. Vissa texter är skrivna med asiatiska tecken men de flesta är på engelska.

amc12e-600x600

Tidskriftsnumret handlar, enligt AMC:s egen text, om det tomrum som uppstått sedan fotografiet försvunnit både som idé och fysiskt objekt. Det är också ett memento mori för Frido Troost. Jag drabbas väldigt starkt av bilderna, de förmedlar en så stark känsla av frånvaro, eftersom min far gick bort tidigare i år. Jag tänker på honom dagligen, men jag försöker också värja mig mot minnena emellanåt. Jag tycker att det här numret av AMC² är sällsynt estetiskt intressant, det väcker mycket tankar om tiden, förgängligheten och minnet. Det är väldigt vackert och framkallar en nästan otippat stark känsla av melankoli.

amc12d-600x600

De små texterna som finns på albumbladen bidrar snarare till melankolin än dämpar den, men det finns texter som vetter åt det humoristiska hållet: ”Johnny the Bactrian Camel member of the Billy Smart’s Circus ‘Exotic Groupe’ provides a living obstacle for the four Zebras, Saida, Fatzua, Nerida and Jamma, to leap over at the end of their act, under the direction of RUDI JURKSCHAT. These exotic groupes have always been very popular in European countries and few Continental Circuses are without one.” Fantasin sätts igång, man skulle bra gärna se det där fotot.

amc12g-600x600

amc12f-600x600

amc12b-600x600

För varje nytt nummer jag läser av AMC², ju mindre tänker jag på den som en tidskrift, precis som bokutgivningen ser jag mer och mer på den som ett gigantiskt konstprojekt. Jag ser på hela AMC, som ständigt är på jakt efter annorlunda och smala foton, som en konstnärlig verksamhet.

amc12c-600x600

Det ständigt växande fotoarkivet skulle ha kunnat vara ett påfund av Borges, och AMC kan väcka associationer till patafysiken, men det Arhive of Modern Conflict gör är genuint originellt. Det är kompromisslöst. Det är humoristiskt. När de flesta andra samlar på foton av kändisar, historiska personer och presidenter, letar AMC vidare i marginalen. Deras fotosamling är helt enastående idag, man kan bara föreställa sig hur unik den kommer att vara om 50 eller 100 år.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Recensioner