Etikettarkiv: foto

Tidiga morgnar, tomma gator, nytt vackert Stockholm

thumbnail_Repro WhatHappens 0

Foto & Design: August Eriksson
What Happens When Nothing Happens
Text: Kristoffer Leandoer
Övers. Katherine Stuart
Skreid / Art and Theory Publishing

””If you were to position the 66 photographed places on a map of Stockholm, no secret pattern would emerge.”
Kristoffer Leandoer

Det låter naturligtvis som en klyscha men August Erikssons bok med foton från Stockholm – What Happens When Nothing Happens får mig att upptäcka min hemstad på nytt. Så känns det verkligen. Stockholm är vackert, också där man minst anar det. Boken väcker Wanderlust.

Eriksson har, under tre år, gått ut i Stockholm, vandrat under sena nätter eller tidiga morgnar. Gatorna är städade, bara ett litet fåtal bilar syns, parkerade, stockholmarna sover, men i Rålambshovsparken syns en hare på en gångstig inbäddad i grönska.

All images: © 2020 August Eriksson, Art and Theory Publishing, and Skreid Publishing.

thumbnail_Repro WhatHappens_02

Boken utgörs av 66 foton och en fin introducerande text av Kristoffer Leandoer. Han gör läsaren uppmärksam på att Eriksson har plåtat flera fotoserier, inte minst i Japan, som bygger på promenader, exempelvis längs pilgrimsrutter och i enlighet med principer för meditation. Skriver Leandoer om kontinuiteten:

”In this project, he has used the same approach, the same two legs, to walk away from the familiarity of his home – to achieve an alienation, to be able to return to a familiar place and seeing it again for the first time.”

thumbnail_Repro WhatHappens_04

thumbnail_Repro WhatHappens_05

thumbnail_Repro WhatHappens_19

thumbnail_Repro WhatHappens_20

thumbnail_Repro WhatHappens_21

Skreid Publishing Stockholm
Art and Theory Publishing

Den här boken, vacker och välgjord, blir en fantastisk gåva eller julklapp till någon som älskar sitt Stockholm, till någon som flyttar tillbaka till Stockholm eller till någon som besöker Stockholm för första gången. Det finns en lista över de 66 platserna längst bak i boken.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

L. Moholy-Nagy: Painting, Photography, Film

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är bb8-moholy-nagy-e1604590162569.png

L. Moholy-Nagy
Painting, Photography, Film

Bauhausbücher 8
Övers. Jillian DeMair & Katrin Schamun
Lars Müller Publishers

”The enemy of photography is the convention, the fixed rules of ‘how to do.’ The salvation of photography comes from the experiment.”
 — L. Moholy-Nagy

Den första meningen i L. Moholy-Nagys verkligt banbrytande och fortfarande aktuella bok Painting, Photography, Film [Malerei, Photographie, Film, 1925]:

”This book is a defense of photography, which many people still think of as an inferior mechanical operation. But its productive character as a means of expression and creation is almost unknown.”

När den mångkunnige ungraren L. Moholy-Nagy (1895–1946) kom till Berlin var det nästan som om den kreativa miljön var förberedd för att passa honom. Han erbjöds en plats vid Weimars Bauhaus 1923, men det dröjde inte länge innan han tillhörde den inre kretsen av Bauhaus kreativa genier. När skolan flyddade till Dessau, sjösatte Moholy-Nagy och Walter Gropius ett fruktsamt projekt. De delade på redaktörsskapet för bokserien Bauhausbücher.

Inom parentes sagt: Det borde skrivas mer om kvinnorna på Bauhaus.

Painting, Photography, Film, bok nummer 8 i serien, var verkligt banbrytande och på sätt och vis profetisk. Han menade, redan 1925, att både foto och film åtminstone borde ha jämbördig status med andra konstarter. Det dröjde ett tag innan det blev så – om det ens är det nu?

Det schweiziska kvalitetsförlaget Lars Müller Publishers gav ut en hel rad Bauhaus-böcker 2019, då det var 100 år sedan skolan, verkstaden och kollektivet grundades. Lars Müller har lagt ned mycket möda och kunskap på att göra böckerna attraktiva och i linje med originalen.

”Als wahres publizistisches Highlight im Bauhaus-Jubiläumsjahr macht Lars Müller Publishers […] einer internationalen Leserschaft vier Bände der von Walter Gropius und László Moholy-Nagy herausgegebenen Bauhausbücher neu zugänglich.”
Cold Perfection

Bauhaus-böckerna trycks på tyska och engelska och i den engelskspråkiga utgåvan av Malerei, Photographie, Film har man så långt det varit möjligt försökt efterlikna Moholy-Nagys distinkta och anslående typografi. Skyddsomslaget är också troget originalet, även om titeln är på engelska. Boken är bunden i gult tyg med röd text, precis som originalet. Det ganska omfattande bildmaterialet – som illustrerar fotografiets och filmens möjligheter – är detsamma som i originalet. Det är bokkonst på hög nivå.

Jag vill verkligen rekommendera ett besök på Lars Müller Publishers hemsida, med de olika Bauhaus-publikationerna, exempelvis en helt underbar faksimilutgåva av Bauhaus tidskrift: Red. Lars Müller, bauhaus journal 1926–1931.

bauhaus-journal-e (1)

De flesta böckerna kostar 3-400 kr och funkar naturligtvis perfekt som gåva eller julklapp till någon som är intresserad av foto, film, typografi, arkitektur, design och vackra och välgjorda böcker. Klicka här.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

reconstruction shibuya tokyo black / white

thumbnail_IMG-2051 (1)

HIRANO Satoshi
Reconstruction
Steidl

Japan har en världsledande tradition av svartvitt foto, inte minst med bilder från den fascinerande och mytomspunna megastaden Tokyo. HIRANO Satoshi gav sig in i hjärtat av Tokyo, det överdådiga shopping- och nöjesdistriktet Shibuya där det i anslutning till den gigantiska tågstationen genomförts massiva ombyggnationer, delvis som en förberedelse inför de uppskjutna Olympiska Spelen.

Det är också i Shibuya det berömda övergångsstället ligger, där det från fem olika riktningar kan gå 2500 fotgängare samtidigt. Där, bland ombyggnationerna i Shibuya verkar det som om HIRANO Satoshi finner en del av Tokyos själ, i foton som både väcker associationer till staden som utopi och dystopi. De starka, nästan överdrivna, kontrasterna mellan svärta och skarpt ljus – kanske från ett svetsaggregat eller fordon – gör fotona vackra på gränsen till det overkliga, trots den dominerande realismen. Fotoserien är en fin arbetsplatsskildring.

Steidl har inte sparat på krutet, vare sig kunskaper eller resurser, när man publicerat Reconstruction. Shibuya, 2014-2017, ett av de vinnande bidragen i Steidls asiatiska fototävling. Man hittar hela tiden nya detaljer i bilderna; vid en första genombläddring är det spelet mellan ljus och mörker som är mest framträdande – kompositionerna har ett visst släktskap med Hieronymus Bosch – först senare upptäcker man alla människor, åskådare och arbetare. Filmen Metropolis är kanske en ännu rimligare association. Det är hursomhelst en verkligt vacker bok.

105_Recon_SBAJ[1]
© Satoshi Hirano

002_Recon_SBAJ[1]

© Satoshi Hirano

076_Recon_SBAJ[1]

© Satoshi Hirano

009_Recon_SBAJ[1]
© Satoshi Hirano

004_Recon_SBAJ[1]

© Satoshi Hirano

Missa inte ett besök på Steidls hemsida, fullmatad med nytt foto i världsklass och nya upplagor av 1900-talsklassiker, som annars kan vara mycket svåra och dyra att få tag i.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Yukari Chikura: Zaido

Chikura_Zaido_SC_RGB

Yukari Chikura
Zaido
Steidl

Yukari Chikuras far fick en allvarlig diagnos, och en kort tid senare gick han bort. Traumat förstärktes av att familjen knappt hann ta farväl. En tid senare drabbas Chikura av en sjukdom och 2011 drabbas hela Japan av en våldsam jordbävning, en av historiens värsta, med efterföljande tsunamis. Förstörelsen var ofattbar och Japan var i chock och sorg.

Chikura är så nedslagen att hon knappt orkar gå upp ur sängen om morgnarna. När det är som allra mörkast uppenbarar sig Chikuras far i en av hennes drömmar. Han viskar till henne att bege sig till byn inbäddad i snö, där han bodde för länge sedan.

104_ZAIDO

En helgedom inbäddad i snö. Den är tillägnad Amaterasu, Solens gudinna. © Yukari Chikura

Det förefaller passande att just Steidl ger ut Yukari Chikuras sagolika, och aningen hemlighetsfulla fotobok Zaido, om urgamla, men levande, japanska trosföreställningar och riter. Passande, eftersom Steidls perfektionism och strävan att hela tiden bli ännu bättre, har något rituellt över sig. Boken är nästan som ett altare. Man bläddrar andaktsfullt.

25_ZAIDO

© Yukari Chikura

 

17_ZAIDO

© Yukari Chikura

 

100_ZAIDO

De två som bär gyllne masker är Oobakase och Kobakase. Det påstås att Oobakases sång har förts vidare från generation till generation, enbart bevarad i den orala traditionen.  På grund av att en Oobakase plötsligt dog, så gick sångens mening förlorad, så nu sjunger man en modern version. © Yukari Chikura

 

Zaido-ritualen är 1300 år gammal, den utgjörs av nio rituella danser och dansarna (nosha) måste förbereda sig genom rening och avhållsamhet. De får inte äta kött av fyrfota djur och de får inte besöka hem där nyligen avlidna bott. Danserna är som en slags besvärjelser, för att hålla olyckor stången.

105_ZAIDO

© Yukari Chikura

 

Under några decennier var Zaido på väg att falla i glömska, på grund av att stora delar av de skriftliga källorna brann upp. Nu har Chikura med sina lyriska foton gjort delar av Zaido odödliga, och gjort dem tillgängliga för en global publik.

Boken är sagolikt vacker och med den följer en karta och ett häfte med en text som bör vara urberättelsen om Zaido. Steidl har inte sparat på någonting – Yukari Chikura är vinnare av Steidls asiatiska fotopris. Boken är tryckt på flera sorters papper, inte minst papper som är mer eller mindre transparenta. Vissa partier utgörs av svarta eller silverfärgade papper utan vare sig text eller foto, tempot sänks, så att man får andrum och möjlighet att njuta av skönheten.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Cross-Dressing i Wehrmacht

Coverueberzug_Dammann_SOLDIERS_E11.indd

Soldier Studies
Cross-Dressing in the Wehrmacht 
Red. och text: Martin Dammann
Text: Harald Welzer
Hatje Cantz

Det verkar vara en trend att samla på vintagefoton med väldigt specifika motiv, och sedan ge ut ett urval i bokform. Vi har tidigare skrivit om den tyske samlaren Jochen Raiß böcker Women in Trees (Hatje Cantz) och More Women i Trees (Hatje Cantz) samt Snapshots of Dangerous Women (Universe). Och vi har skrivit en hel del om Archive of Modern Conflict – de har byggt upp en enorm samling med märkvärdiga foton, som ligger till grund för utgivningen av en tidskrift samt unika fotoböcker, som ofta är som små konceptuella konstverk. Ja, hela AMC är som ett aningen patafysiskt konstverk.

9783775744836_hr_pr01
From the chapter ”Basic Training” © Collection Martin Dammann

Konstnären och samlaren Martin Dammann har studerat krigsfotografi, vilken påverkan bilder kan utöva samt olika faktorer som påverkar historieskrivningar. Under sina efterforskningar hittade han några foton av tyska soldater, under andra  världskriget, som hade klätt sig i kvinnokläder. Han hittade några till och samlingen växte. Nu är han aktuell med tvåspråkiga Soldier Studies: Cross–Dressing in the Wehrmacht, som förutom foton innehåller texter om det här förhållandevis vanliga fenomenet, som naturligtvis stod i djup kontrast till den nazistiska ideologins rigida och fantasilösa syn på manligt och kvinnligt.

”It seems plausible that, across the centuries, soldiers have responded to their longing and desires not only by imagining what they were missing but – also – by trying to evoke its immediate presence.”
— Martin Dammann

Fotona är tagna vid hemmafronten, vid fronten och i läger som tyskarna internerades i. Alla de här fotona är amatörfoton och de gör dem, påpekar Dammann, mer kaotiska och svårare att kategorisera. Det fanns teaterunderhållning för soldaterna, och den som arrangerades och finansierades av propagandaministeriet och organisationen Kraft durch Freude (kusligt namn) finns det en hel del forskning kring. Enligt Dammann finns det däremot ingen forskning kring så kallade soldatteatrar, spontana uppsättningar av spex, kabaréer och teaterstycken.

1556545744905711From the chapter ”Frontline” © Collection Martin Dammann

9783775744836_hr_pr06From the chapter ”Frontline” © Collection Martin Dammann

Med tanke på nazismens syn på homosexuella (nej, jag menar inte att alla eller ens de flesta soldater som klätt sig i kvinnokläder på fotona skulle vara homosexuella), att de ofta skickades till koncentrationsläger, inte sällan dog där, är det aningen förvånande att så många tog risken.

Eller så är det inte förvånande. Den extrema situation som  det innebär att delta i ett krig, militärens extremt manliga ritualer och karaktär, kanske födde en sällsynt stark längtan efter helt annorlunda känslor och erfarenheter. Det var dessutom inget som man smög med, uppträdanden kunde ske inför stor publik, befälen verkar inte ha brytt sig och alla ser ut att trivas, om  man undantar en och annan skådis som ser ut att ha scenskräck.

Jag tycker att det här är en intressant bok – rolig, rörande, upplyftande och underhållande. Det kanske låter fånigt, men jag tänker på de här männen nästan lite som motståndsmän, som tillfälligtvis kunde trolla bort krigets dårskap.

”[The] photos afford us insights that are distinct from what we can see in all other photographs of soldiers at war. A whole kaleidoscope of emotional states are on show. Desire for women. For men. To be a woman. To be elsewhere. To be someone else. To return, perhaps. Normality as the exception in the midst of a permanent state of exception.”
— Martin Dammann

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Otippat vacker fotoessä om Tjernobyl

TEC044

Esther Hessing & Sophieke Thurmer
Bound to the Ground
The Eriskay Connection

Den 26:april 1986 klockan 01.23.45 exploderar kärnreaktor fyra i Tjernobyl, taket tar stryk som om det hade varit gjort av brädlappar. En av väldens mest allvarliga kärnkraftskatastrofer var ett faktum, och det dröjde inte länge förrän det uppmättes höga halter av radioaktiv strålning långt utanför Ukraina och Sovjetunionen.

Bound to the Ground, en finstämd fotoessä, bygger på flera resor till Tjernobyl för bara några år sedan. Fotograf är nederländskan Esther Hessing, som har intresserat sig för att skildra sociala miljöer som, på ett eller annat sätt, är fragila. I det här fallet handlar det om de mestadels gamla kvinnor och män som flyttat tillbaka till sina hem, trots att de ligger inom säkerhetszonen (Exclusion Zone). Det ser idylliskt ut, inga spår av någon katastrof, men radioaktiviteten är, precis som den dubbeltydiga titeln slår fast, bunden i marken.

Detta bildspel kräver JavaScript.

All images © Esther Hessing

Några av de frågor Hessing och Sophieke Thurmer försökt svara på:

”Why do people want to live here? How strong is the attraction to the home ground, in spite of heavy contamination? How do you live in a community that ceases to exist? After all, when the last soul dies, the Exclusion Zone will be uninhabited forever.”

Det här är gamla människor varav de flesta har bott, kanske fötts, inom det som nu är en säkerhetszon. Där finns deras hem och deras mark, som de livnärt sig på och förbundits med i 70, 80 eller 90 år. Ett av mina favoritfoton föreställer ett rum som är fullt med krukor och kärl med inlagda och syrade grönsaker. Det är grannarna som använder rummet, sedan husets ägare, en kvinna, dött.

Min favoritberättelse handlar om ett par. Det verkar som om det är kvinnan som sköter de nära nog perfekta odlingarna, som ligger en bra bit från huset, trots att hon har svår värk i ryggen. Mannen, som ser till hönsen och dricker en hel del vodka, har byggt en bänk halvvägs till odlingarna, så att hon kan ta igen sig på vägen dit och tillbaka.

Min favoritdel är den som handlar om dem som flyttat tillbaka till sina hem inom säkerhetszonen. Men boken har även två andra delar. Den andra delen blickar tillbaka på katastrofen, och skildrar den övergivna staden Prypjat, idag en spökstad. Där bodde de flesta som arbetade i Tjernobyl. Hela staden evakuerades, och det var bråttom. Invånarna uppmanades att bara ta med sig det allra nödvändigaste. Enligt en uppgift kommer staden fortsätta att vara kontaminerad i ungefär 24.000 år.

Texten om Pripyat är skriven av Alexander Münninghoff och den är, precis som Sophieke Thurmers texter, lågmäld, nyfiken och forskande. Det finns mycket att gilla med den här boken – det är perfekt harmoni mellan text och foto.  

Den sista delen handlar om en nybyggd ”framtidsstad”, Slavutytj, där de bor som fortfarande arbetar i Tjernobyl. Om man blir för radioaktiv får man ta en paus. Staden byggdes rekordsnabbt med hjälp av åtskilliga omgivande länder, som bidrog med sina respektive arkitektoniska traditioner.

Noterar Sophieke Thurmer: ”Only when you wander through the town for a couple of hours, you begin to understand what makes it so strange. The town was designed like a major city, incorporating huge squares, spacious parks, wide roads and lots of schools and nurseries. But it only has a population of 25.000 and there are hardly any cars.”

Man kan naturligtvis inte låta bli att tänka på alla dem som i dagar kämpade (många av dem dog) för att få kontroll på härdsmältan. Bokens avslutande ord: ”Slava Ukraini, Heroyam Slava!” (”Ära åt Ukraina, ära åt dess hjältar!”).

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Henri Cartier-Bresson, Kina 1948-1949 & 1958

CHINA. Shanghai. 1949

Cultural meeting at the Canidrome, Shanghai, 4 July 1949. © Fondation Henri Cartier-Bresson / Magnum Photos

Henri Cartier-Bresson – Chine, 1948-1949 I 1958
Utställningen är öppen till och med 2/2 2020
Fondation Henri Cartier-Bresson 
79 rue des Archives – 75003 Paris

För första gången har Fondation Henri Cartier-Bresson ägnat hela sina nya utställningslokaler åt mästaren i egen hög person. HCB var i Kina när kommunisterna började få segerrvittring i inbördeskriget. HCB var närvarande vid flera avgörande händelser, exempelvis när Röda armén marscherade in i Bejing.

PAR45777

Gold Rush. At the end of the day, scrambles in front of a bank to buy gold. The last days of Kuomintang, Shanghai, 23 December 1948. © Fondation Henri Cartier-Bresson / Magnum Photos

PAR59033

A visitor to the Forbidden City, Beijing, December 1948. © Fondation Henri Cartier-Bresson / Magnum Photos

Fotona är dokumentära, värdefulla som historisk vittnesbörd, men man behöver inte kunna mycket om foto för att drabbas djupt av den estetiska kraften i de här bilderna. Det är intressant att Henri Cartier-Bresson växlade så tydligt mellan motiv med kollektiv karaktär och motiv med få eller helt ensamma människor.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Notiser, Nyheter

Visst gör det ont när blommor vissnar

 

thumbnail_Image-1

Anna Halm Schudel
Blossom
Texter: Nadine Olonetzky & Franziska Kunze
Scheidegger & Spiess

”Every day, a bouquet of flowers ages ten years. Placed fresh in a vase, its expression and tension do not change noticeably at first. An early, gentle tiredness? A tiny discoloration? Only the most attentive eyes recognize the ageing within the first hours. After a week, the bouquet is seventy years old.”
— Nadine Olonetzky

I mer än två decennier har den schweiziska fotografen Anna Halm Schudel förfinat konsten att fånga blommor i olika stadier av förfall. Att bläddra i hennes senaste bok, Blossom, utlöser nästan som små estetiska chocker. Det är hjärtskärande vackert, förföriskt och nästan osannolikt praktfullt.

Blossom_Anna-Halm-Schudel_01_Tulpen-Bouquets[1]

Tulips from the series ”Bouquets”. © Anna Halm Schudel

Schudel arbetar naturligtvis i en rik tradition, från Ovidius Metamorfoser, via barockens stora vanitas-tema fram till en nutida konstnär som Georgia O’Keeffe. Men Schudel visar också prov på en betydande originalitet. Möjligen har hon uppfunnit en egen genre – foton av blommor under vatten.

Blossom_Anna-Halm-Schudel_09_Tulpen-Blumenmeer[1]

Tulips from the series ”Blumenmeer”. © Anna Halm Schudel

Fotona är inte tagna utomhus i trädgårdsmiljö, utan i studio. Och det är uppenbart att snittblommorna är utvalda med utstuderad noggrannhet avseende färg, form och textur – från de mer väntade rosorna och tulpanerna till den mer excentriska kronärtskockan.

Blossom_Anna-Halm-Schudel_Cover_Pfingstrose-Blumenmeer[1]

Common garden peony from the series ”Blumenporträts”. © Anna Halm Schudel

Blossom_Anna-Halm-Schudel_07_Lilien-Blumenportraets[1]

Lilies from the series ”Blumenporträts”. © Anna Halm Schudel

Blossom_Anna-Halm-Schudel_05_Trash-Flowers[1]

Trash Flowers. © Anna Halm Schudel

Det låter kanske vansinnigt pretentiöst, men ju längre man tittar på Schudels kreationer, ju mer man uppmärksammar detaljerna, desto mer framstår de olika blommorna som karaktärer med skilda egenskaper, till och med viljor, kampvilja, trots de bistra villkoren.

Jag tycker att du borde ge bort den här boken – en estetisk chock under julgranen? – till någon du känner som är ovanligt förtjust i blommor. Boken är något alldeles extra och Scheidegger & Spiess har inte sparat på krutet när de formgivit boken; det rosa klotbandet med porträttet av en pion är en perfekt inramning. Syrran ska få mitt ex.

Ola Wihlke

1 kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Jerry Berndt: ”Beautiful America”

Berndt_BeautifulAmerica_Cov_RGB

Jerry Berndt
Beautiful America
Red. Maik Schlüter
Steidl

Jerry Berndt (1943-2013) arbetade som fotograf i 40 år. Han arbetade utanför hemlandet USA i åtskilliga konflikthärdar – San Salvador (1984), Haiti (1986–91), Armenia (1993–94) och Rwanda (2003–04). I Beautiful America samlas foton från 70-talet som anknyter till konflikt och polarisering, från främst Detroit och Chicago.

Berndt har inte rört sig i stadskärnorna utan i förorter och industriområden. Det är uppenbart att han inte arbetar på uppdrag av Detroit och Chicago, utan att han snarast velat skildra ett USA i kris, ekonomisk kris men även en kris i relationerna mellan olika grupper. Man får nästan intrycket att Berndt har sökt sig till konfliktfyllda och laddade situationer, som demonstrationer och olika slags protester, och att han ibland hamnat mittemellan grupper fientliga mot varandra.

083_BeautifAmerica
Detroit, 1972. Sid 83. Foto: Jerry Berndt © Steidl

 
Kulturkriget är i full gång, de svarta har fått medborgerliga rättigheter, men högerextremister, även barn och ungdomar, uttrycker öppet sin rasism. Vietnamkriget bidrar naturligtvis till polariseringen. Kriget är en del av det kalla kriget, och antikommunismen är aggressiv och konfrontativ. På åtskilliga plakat och banderoller på fotona från protester syns  kommunistiska och antikommunistiska slagord: ”Mao killed more christians than Hitler killed jews.” Tonläget är uppskruvat.

099_BeautifAmerica
Seabrook, 1979. Sid 99. Foto: Jerry Berndt © Steidl

  

070_BeautifAmerica
Detroit, Grosse Pointe 1972. Sid 99. Foto: Jerry Berndt © Steidl

  
Det är omöjligt att titta på de här fotona utan att associera till dagens polariserade USA. Förvånansvärt många konfliktlinjer ser snarlika ut. Den amerikanska flaggan, en extremt laddad symbol i USA, dyker upp på åtskilliga foton. Men en hel del foton föreställer folktomma och skräpiga gator, och Berndt har även riktat sitt intresse mot hur amerikanerna använder sig av bilen för att uttrycka sig.

Jag gillar verkligen den här fotoboken och det jag gillar mest är att Berndt premierat närvaro och känsla framför perfektion och estetik. Det är väl i och för sig ett estetiskt ställningstagande, men jag tycker att många av fotona är sällsynt levande, engagerande och inte alls så tidsbundna som man skulle kunna tro. De är lite vagt punkiga. Titeln Beautiful America är, gissar jag, både ironisk och oironisk.

Steidl har lagt ned allt sitt kunnande och engagemang i produktionen av Beautiful America, en vacker och välgjord bok. Besök gärna Steidls hemsida, de har en fantastisk utgivning, inte minst av amerikanska fotoklassiker.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Foto & intervju: Henrik von Klopp, industrifotograf

hvk_bearbooks-2
Den underjordiska maskinsalen i Kilforsen. Arbetena med kraftverket påbörjades 1947 och det första aggregatet togs i bruk 1953. Foto: Henrik von Klopp

 
Henrik von Klopp är industrifotograf och skribent. En vän tipsade om www.vonklopp.se, en helt unik hemsida och blogg där kan man se, och läsa om, de kraftverk Klopp fotograferat. Främst vattenkraftverk och kärnkraftverk. Det är spännande industribyggnader, som ofta ligger inbäddade i vacker natur eller klassiska bruksmiljöer. Men allra mest spännande är det, tycker jag, att få kika in i maskinhallarna, vars inre inte sällan är än mer estetiskt spännande än byggnaderna. Jag hade förmånen att få ställa några frågor till Klopp samt visa några av hans foton.

Skulle du kunna börja med att berätta lite om din bakgrund, och om hur du hittade uppgiften som industrifotograf?

Jag började fotografera på allvar efter en cykelolycka 2005. Under rehabiliteringen tyckte min läkare att jag skulle gå långa promenader så jag började besöka nedlagda tegelbruk och gruvor i närheten. Efter ett tag blev det tråkigt att bara se ruiner och jag började fotografera industrier i drift. Att det blev kraftverk som specialintresse beror nog på att jag kunde kombinera intressen för teknik, arkitektur och historia. Elektrifieringen har betytt oerhört mycket för samhällets utveckling och det går nästan inte att föreställa sig ett liv utan elektricitet idag.

hvk_bearbooks-9
Hammarforsen i Indalsälven var en av de första stora privatägda kraftstationerna och maskinstationens funkisarkitektur – signerad Oswald Almqvist – blev stilbildande under de kommande decennierna. Foto: Henrik von Klopp

 
Vattenkraftverken har olika stilar, både in- och utvändigt. De är, inte helt oväntat, präglade av sin tids stilideal. Skulle du kunna berätta något om de dominerande stilarna och om hur och varför de har skiftat under historien?

De första kraftverken byggdes oftast för att försörja ett bruk eller annan industri med kraft. Den arkitektoniska utformningen var oftast enkel och byggnaderna skulle smälta in i befintliga miljöer. I takt med att maskinernas effekt ökade och kraftstationerna blev större fick byggnaderna en mer framträdande roll och arkitekter började specialisera sig på att rita kraftverk.

I början av 1900-talet byggdes kraftstationer som liknade borgar, kyrkor och tempel. Staten byggde de tre så kallade nationalkraftverken (i monumental stil, ritade av Erik Josephson) i Trollhättan, Porjus och Älvkarleby. Liknande anläggningar, men i mindre skala, byggdes bland annat av Borås Stad, Sydkraft och Stockholms stad.

hvk_bearbooks-6
Maskinsalen i Krångede kraftverk invigt 1936. Anläggningen hade vid driftstarten de kraftfullaste generatorerna i Sverige och var under en tid landets till effekten största kraftverk. Foto: Henrik von Klopp

 
På 1920-talet gjorde funktionalismen sitt intåg och arkitekter som Erik Hahr (Vattenfall) och Oswald Almqvist (Stora Kopparbergs Bergslag) ritade kraftverk som blev stilbildande, exempelvis Lilla Edet i Göta Älv och Hammarforsen i Indalsälven. Det var under den här perioden vi fick egentlig kraftverksarkitektur. Byggnadernas utseende påverkades av kraftverkens funktioner och den tekniska utvecklingen – exempelvis blev det nödvändig med rejäl takhöjd i maskinsalarna när man började använda turbinaggregat med vertikal axel.

Efter andra världskrigets slut blev arkitekturen mer likriktad. Elbristen gjorde en hög utbyggnadstakt nödvändig vilket krävde rationalisering och standardisering av byggandet. Den tekniska utvecklingen gjorde dessutom att allt fler funktioner placerades under jord eller utomhus.

hvk_bearbooks-1
Interiör från Haby kraftverk, byggt av Borås stad 1913–1915. Maskinstationen ritades av Boråsarkitekten Herman Göransson. Foto: Henrik von Klopp

 
I vissa maskinhallar finns originalinstrumenteringen bevarad, golven är lagda med tvåfärgad klinker, maskinerna är ofta färgglada och ibland är väggarna smyckade. Kan du berätta lite om det här intresset för estetik från ägarnas sida? Det verkar ha varit särskilt stort under den första halvan av 1900-talet.

Mitt intryck är att industriarkitektur under början av 1900-talet generellt var väldigt påkostad, men visst är det så att man inom kraftindustrin satsade extra mycket på att göra vackra byggnader och interiörer. Kungliga Vattenfallsstyrelsens generaldirektör Wilhelm Hansen och arkitekten Erik Josephson ägnade mycket tid åt att diskutera utformningen av ”krumeluren” – en grind med Vattenfalls emblem. Och när Sydkraft byggde ett ställverk för de fyra kraftverken i Lagan fick man riva och göra om den nästan färdiga instrumenttavlan i marmor, eftersom Sydkrafts VD August Schmitz ansåg att stenen var för mörk.

Mycket har förstås med den så kallade tidsandan att göra – idag betraktas ju ofta industriell verksamhet som ett problem och något som helst ska försvinna. Under första halvan av 1900-talet var däremot teknikoptimismen enorm. I stort sett samtliga samhällsproblem skulle lösas på teknisk väg och kraftverken blev symboler för utveckling och välstånd.

Efter hand blev vattenkraften så vanlig att anläggningarna inte längre hade samma dragningskraft och funktion som skyltfönster för ägarna. I början av 1950-talet tog landet steget in i atomåldern och vattenkraften ansågs överspelad. När driften automatiserades och kraftverken avbemannades var det förstås inte heller lika angeläget att ha representationsutrymmen.

Du dokumenterar de här miljöerna för att de är en del av vår industrihistoria och vårt kulturarv. Och det märks också, i både text och bild, att du är väldigt estetiskt intresserad. När du åker ut på en fotografering, vad är det du hoppas hitta? Vad är det du tycker är särskilt spännande med kraftverk och andra industribyggnader?

Förhoppningen är förstås alltid att hitta det jag brukar kalla ”tidskapslar”, det vill säga miljöer där tiden ser ut att ha stått stilla. Men även i stationer som renoverats brukar mycket av det ursprungliga finnas bevarat.

Det jag tycker är speciellt med kraftstationer är att anläggningarna är så olika trots att de bygger på samma grundprincip. Det var först under 1960-talet som man började standardisera byggandet med prefabricerade element – fram till dess var nästan alla anläggningar unika. Dessutom är ju många av de tidiga anläggningarna i drift, ibland med maskiner som är 100 år gamla.

hvk_bearbooks-5
Lasele kraftverk i genomskärning. Målning av Ebbe Berg (1958). Foto: Henrik von Klopp

 
Du tilldelades Marie Nissers stipendium från Vattenfalls kulturarvskommitté, för att dokumentera väggmålningarna som Ebbe Berg (1896–1966) utförde i Vattenfalls kraftverk under ett tjugotal år. Väggmålningarna omfattar fantastiska sprängskisser, diagram och kartor. Det vore väldigt roligt om du kunna berätta lite om konst i kraftverk i allmänhet och om Ebbe Bergs verk i synnerhet.

Konstnärlig utsmyckning är rätt vanligt i de anläggningar som byggdes under 1900-talets första hälft. I entréhallar och konferensrum finns ofta väggmålningar med kartor och ritningar som användes för att orientera besökare om anläggningen. De fungerade som dåtidens powerpointpresentationer kan man säga. Det är också vanligt med konstverk som har motiv från bygden eller byggtiden.

Andra exempel på konstnärlig utsmyckning är Vattenfalls tre nationalkraftverk, tagna i drift 1910–1915, där grindar, lamparmaturer och olika beslag har utformats av skulptören Olga Lanner.

Untra kraftstation
Trappräcke i Untra kraftverk. Kraftverket byggdes av Stockholms Gas- och Elektricitetsverk under åren 1911–1918. Foto: Henrik von Klopp

 
Ebbe Berg började som ritarbiträde på Vattenfall och arbetade där i ett tiotal år innan han startade egen reklambyrå samtidigt som han började studera vid Konstakademien. 1939 återvände han till Vattenfall och började arbeta med illustrationer och utställningar. Ett tiotal år senare fick han en friare roll där han reste runt till Vattenfalls olika nybyggen och gjorde väggmålningar. Jag känner inte till någon annan konstnär som arbetat med den här typen av utsmyckning under så lång tid, så det gör Bergs arbete unikt. Stipendiet har finansierat inventering och dokumentation av de viktigaste verken och jag har haft förmånen att kunna resa runt ”i Ebbes fotspår”.

hvk_bearbooks-4
Lilla Edets kraftverk, taget i bruk 1926. Foto: Henrik von Klopp

 
Och avslutningsvis, skulle du kunna berätta lite om två eller tre av dina favoriter bland de kraftverk du fotograferat? Vad är det som gör dem särskilt speciella?

Jag är väldigt förtjust i Lilla Edet som är en av Vattenfalls stationer i Göta Älv. Den ritades av Erik Hahr och var när den togs i bruk 1926 både tekniskt och estetiskt en pionjäranläggning. I Lilla Edet installerades den första Kaplanturbinen – en turbintyp som idag är helt dominerande.

hvk_bearbooks-7
Vattenståndsmätare i Lilla Edets kraftverk. Foto: Henrik von Klopp

 
Kilforsen i Fjällsjöälven byggdes under rekordåren efter andra världskriget och är en väldigt påkostad underjordisk kraftstation med marmorgolv i maskinsalen och gatsten i infartstunneln. Fjällsjöälvens lopp dämdes över och vattnet leddes i tunnlar via kraftstationen till Ångermanälven.

thumbnail_hvk_bearbooks-3
Toppen av den aldrig startade kärnreaktorn i Marviken. Reaktorprojektet i Marviken var en av efterkrigstidens största industrisatsningar och pågick under åren 1958–1970. Foto: Henrik von Klopp

 
Slutligen måste jag nog nämna Marviken – ett aldrig startat kärnkraftverk på Vikbolandet utanför Norrköping. Jag dokumenterade anläggningen på uppdrag av Vattenfall 2013 och det har lett till flera spännande projekt, bland annat utställningen ”En svensk atombomb” som visades på Flygvapenmuseum 2015–2016.

Besök gärna von Klopps hemsida och blogg, där finns ett mycket rikt och varierat bildmaterial. Kärnkraftverken, med sin retrofuturistiska stil, är något utöver det vanliga.

 
Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Intervjuer