Etikettarkiv: foto

Cross-Dressing i Wehrmacht

Coverueberzug_Dammann_SOLDIERS_E11.indd

Soldier Studies
Cross-Dressing in the Wehrmacht 
Red. och text: Martin Dammann
Text: Harald Welzer
Hatje Cantz

Det verkar vara en trend att samla på vintagefoton med väldigt specifika motiv, och sedan ge ut ett urval i bokform. Vi har tidigare skrivit om den tyske samlaren Jochen Raiß böcker Women in Trees (Hatje Cantz) och More Women i Trees (Hatje Cantz) samt Snapshots of Dangerous Women (Universe). Och vi har skrivit en hel del om Archive of Modern Conflict – de har byggt upp en enorm samling med märkvärdiga foton, som ligger till grund för utgivningen av en tidskrift samt unika fotoböcker, som ofta är som små konceptuella konstverk. Ja, hela AMC är som ett aningen patafysiskt konstverk.

9783775744836_hr_pr01
From the chapter ”Basic Training” © Collection Martin Dammann

Konstnären och samlaren Martin Dammann har studerat krigsfotografi, vilken påverkan bilder kan utöva samt olika faktorer som påverkar historieskrivningar. Under sina efterforskningar hittade han några foton av tyska soldater, under andra  världskriget, som hade klätt sig i kvinnokläder. Han hittade några till och samlingen växte. Nu är han aktuell med tvåspråkiga Soldier Studies: Cross–Dressing in the Wehrmacht, som förutom foton innehåller texter om det här förhållandevis vanliga fenomenet, som naturligtvis stod i djup kontrast till den nazistiska ideologins rigida och fantasilösa syn på manligt och kvinnligt.

”It seems plausible that, across the centuries, soldiers have responded to their longing and desires not only by imagining what they were missing but – also – by trying to evoke its immediate presence.”
— Martin Dammann

Fotona är tagna vid hemmafronten, vid fronten och i läger som tyskarna internerades i. Alla de här fotona är amatörfoton och de gör dem, påpekar Dammann, mer kaotiska och svårare att kategorisera. Det fanns teaterunderhållning för soldaterna, och den som arrangerades och finansierades av propagandaministeriet och organisationen Kraft durch Freude (kusligt namn) finns det en hel del forskning kring. Enligt Dammann finns det däremot ingen forskning kring så kallade soldatteatrar, spontana uppsättningar av spex, kabaréer och teaterstycken.

1556545744905711From the chapter ”Frontline” © Collection Martin Dammann

9783775744836_hr_pr06From the chapter ”Frontline” © Collection Martin Dammann

Med tanke på nazismens syn på homosexuella (nej, jag menar inte att alla eller ens de flesta soldater som klätt sig i kvinnokläder på fotona skulle vara homosexuella), att de ofta skickades till koncentrationsläger, inte sällan dog där, är det aningen förvånande att så många tog risken.

Eller så är det inte förvånande. Den extrema situation som  det innebär att delta i ett krig, militärens extremt manliga ritualer och karaktär, kanske födde en sällsynt stark längtan efter helt annorlunda känslor och erfarenheter. Det var dessutom inget som man smög med, uppträdanden kunde ske inför stor publik, befälen verkar inte ha brytt sig och alla ser ut att trivas, om  man undantar en och annan skådis som ser ut att ha scenskräck.

Jag tycker att det här är en intressant bok – rolig, rörande, upplyftande och underhållande. Det kanske låter fånigt, men jag tänker på de här männen nästan lite som motståndsmän, som tillfälligtvis kunde trolla bort krigets dårskap.

”[The] photos afford us insights that are distinct from what we can see in all other photographs of soldiers at war. A whole kaleidoscope of emotional states are on show. Desire for women. For men. To be a woman. To be elsewhere. To be someone else. To return, perhaps. Normality as the exception in the midst of a permanent state of exception.”
— Martin Dammann

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Otippat vacker fotoessä om Tjernobyl

TEC044

Esther Hessing & Sophieke Thurmer
Bound to the Ground
The Eriskay Connection

Den 26:april 1986 klockan 01.23.45 exploderar kärnreaktor fyra i Tjernobyl, taket tar stryk som om det hade varit gjort av brädlappar. En av väldens mest allvarliga kärnkraftskatastrofer var ett faktum, och det dröjde inte länge förrän det uppmättes höga halter av radioaktiv strålning långt utanför Ukraina och Sovjetunionen.

Bound to the Ground, en finstämd fotoessä, bygger på flera resor till Tjernobyl för bara några år sedan. Fotograf är nederländskan Esther Hessing, som har intresserat sig för att skildra sociala miljöer som, på ett eller annat sätt, är fragila. I det här fallet handlar det om de mestadels gamla kvinnor och män som flyttat tillbaka till sina hem, trots att de ligger inom säkerhetszonen (Exclusion Zone). Det ser idylliskt ut, inga spår av någon katastrof, men radioaktiviteten är, precis som den dubbeltydiga titeln slår fast, bunden i marken.

Detta bildspel kräver JavaScript.

All images © Esther Hessing

Några av de frågor Hessing och Sophieke Thurmer försökt svara på:

”Why do people want to live here? How strong is the attraction to the home ground, in spite of heavy contamination? How do you live in a community that ceases to exist? After all, when the last soul dies, the Exclusion Zone will be uninhabited forever.”

Det här är gamla människor varav de flesta har bott, kanske fötts, inom det som nu är en säkerhetszon. Där finns deras hem och deras mark, som de livnärt sig på och förbundits med i 70, 80 eller 90 år. Ett av mina favoritfoton föreställer ett rum som är fullt med krukor och kärl med inlagda och syrade grönsaker. Det är grannarna som använder rummet, sedan husets ägare, en kvinna, dött.

Min favoritberättelse handlar om ett par. Det verkar som om det är kvinnan som sköter de nära nog perfekta odlingarna, som ligger en bra bit från huset, trots att hon har svår värk i ryggen. Mannen, som ser till hönsen och dricker en hel del vodka, har byggt en bänk halvvägs till odlingarna, så att hon kan ta igen sig på vägen dit och tillbaka.

Min favoritdel är den som handlar om dem som flyttat tillbaka till sina hem inom säkerhetszonen. Men boken har även två andra delar. Den andra delen blickar tillbaka på katastrofen, och skildrar den övergivna staden Prypjat, idag en spökstad. Där bodde de flesta som arbetade i Tjernobyl. Hela staden evakuerades, och det var bråttom. Invånarna uppmanades att bara ta med sig det allra nödvändigaste. Enligt en uppgift kommer staden fortsätta att vara kontaminerad i ungefär 24.000 år.

Texten om Pripyat är skriven av Alexander Münninghoff och den är, precis som Sophieke Thurmers texter, lågmäld, nyfiken och forskande. Det finns mycket att gilla med den här boken – det är perfekt harmoni mellan text och foto.  

Den sista delen handlar om en nybyggd ”framtidsstad”, Slavutytj, där de bor som fortfarande arbetar i Tjernobyl. Om man blir för radioaktiv får man ta en paus. Staden byggdes rekordsnabbt med hjälp av åtskilliga omgivande länder, som bidrog med sina respektive arkitektoniska traditioner.

Noterar Sophieke Thurmer: ”Only when you wander through the town for a couple of hours, you begin to understand what makes it so strange. The town was designed like a major city, incorporating huge squares, spacious parks, wide roads and lots of schools and nurseries. But it only has a population of 25.000 and there are hardly any cars.”

Man kan naturligtvis inte låta bli att tänka på alla dem som i dagar kämpade (många av dem dog) för att få kontroll på härdsmältan. Bokens avslutande ord: ”Slava Ukraini, Heroyam Slava!” (”Ära åt Ukraina, ära åt dess hjältar!”).

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Henri Cartier-Bresson, Kina 1948-1949 & 1958

CHINA. Shanghai. 1949

Cultural meeting at the Canidrome, Shanghai, 4 July 1949. © Fondation Henri Cartier-Bresson / Magnum Photos

Henri Cartier-Bresson – Chine, 1948-1949 I 1958
Utställningen är öppen till och med 2/2 2020
Fondation Henri Cartier-Bresson 
79 rue des Archives – 75003 Paris

För första gången har Fondation Henri Cartier-Bresson ägnat hela sina nya utställningslokaler åt mästaren i egen hög person. HCB var i Kina när kommunisterna började få segerrvittring i inbördeskriget. HCB var närvarande vid flera avgörande händelser, exempelvis när Röda armén marscherade in i Bejing.

PAR45777

Gold Rush. At the end of the day, scrambles in front of a bank to buy gold. The last days of Kuomintang, Shanghai, 23 December 1948. © Fondation Henri Cartier-Bresson / Magnum Photos

PAR59033

A visitor to the Forbidden City, Beijing, December 1948. © Fondation Henri Cartier-Bresson / Magnum Photos

Fotona är dokumentära, värdefulla som historisk vittnesbörd, men man behöver inte kunna mycket om foto för att drabbas djupt av den estetiska kraften i de här bilderna. Det är intressant att Henri Cartier-Bresson växlade så tydligt mellan motiv med kollektiv karaktär och motiv med få eller helt ensamma människor.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Notiser, Nyheter

Visst gör det ont när blommor vissnar

 

thumbnail_Image-1

Anna Halm Schudel
Blossom
Texter: Nadine Olonetzky & Franziska Kunze
Scheidegger & Spiess

”Every day, a bouquet of flowers ages ten years. Placed fresh in a vase, its expression and tension do not change noticeably at first. An early, gentle tiredness? A tiny discoloration? Only the most attentive eyes recognize the ageing within the first hours. After a week, the bouquet is seventy years old.”
— Nadine Olonetzky

I mer än två decennier har den schweiziska fotografen Anna Halm Schudel förfinat konsten att fånga blommor i olika stadier av förfall. Att bläddra i hennes senaste bok, Blossom, utlöser nästan som små estetiska chocker. Det är hjärtskärande vackert, förföriskt och nästan osannolikt praktfullt.

Blossom_Anna-Halm-Schudel_01_Tulpen-Bouquets[1]

Tulips from the series ”Bouquets”. © Anna Halm Schudel

Schudel arbetar naturligtvis i en rik tradition, från Ovidius Metamorfoser, via barockens stora vanitas-tema fram till en nutida konstnär som Georgia O’Keeffe. Men Schudel visar också prov på en betydande originalitet. Möjligen har hon uppfunnit en egen genre – foton av blommor under vatten.

Blossom_Anna-Halm-Schudel_09_Tulpen-Blumenmeer[1]

Tulips from the series ”Blumenmeer”. © Anna Halm Schudel

Fotona är inte tagna utomhus i trädgårdsmiljö, utan i studio. Och det är uppenbart att snittblommorna är utvalda med utstuderad noggrannhet avseende färg, form och textur – från de mer väntade rosorna och tulpanerna till den mer excentriska kronärtskockan.

Blossom_Anna-Halm-Schudel_Cover_Pfingstrose-Blumenmeer[1]

Common garden peony from the series ”Blumenporträts”. © Anna Halm Schudel

Blossom_Anna-Halm-Schudel_07_Lilien-Blumenportraets[1]

Lilies from the series ”Blumenporträts”. © Anna Halm Schudel

Blossom_Anna-Halm-Schudel_05_Trash-Flowers[1]

Trash Flowers. © Anna Halm Schudel

Det låter kanske vansinnigt pretentiöst, men ju längre man tittar på Schudels kreationer, ju mer man uppmärksammar detaljerna, desto mer framstår de olika blommorna som karaktärer med skilda egenskaper, till och med viljor, kampvilja, trots de bistra villkoren.

Jag tycker att du borde ge bort den här boken – en estetisk chock under julgranen? – till någon du känner som är ovanligt förtjust i blommor. Boken är något alldeles extra och Scheidegger & Spiess har inte sparat på krutet när de formgivit boken; det rosa klotbandet med porträttet av en pion är en perfekt inramning. Syrran ska få mitt ex.

Ola Wihlke

1 kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Jerry Berndt: ”Beautiful America”

Berndt_BeautifulAmerica_Cov_RGB

Jerry Berndt
Beautiful America
Red. Maik Schlüter
Steidl

Jerry Berndt (1943-2013) arbetade som fotograf i 40 år. Han arbetade utanför hemlandet USA i åtskilliga konflikthärdar – San Salvador (1984), Haiti (1986–91), Armenia (1993–94) och Rwanda (2003–04). I Beautiful America samlas foton från 70-talet som anknyter till konflikt och polarisering, från främst Detroit och Chicago.

Berndt har inte rört sig i stadskärnorna utan i förorter och industriområden. Det är uppenbart att han inte arbetar på uppdrag av Detroit och Chicago, utan att han snarast velat skildra ett USA i kris, ekonomisk kris men även en kris i relationerna mellan olika grupper. Man får nästan intrycket att Berndt har sökt sig till konfliktfyllda och laddade situationer, som demonstrationer och olika slags protester, och att han ibland hamnat mittemellan grupper fientliga mot varandra.

083_BeautifAmerica
Detroit, 1972. Sid 83. Foto: Jerry Berndt © Steidl

 
Kulturkriget är i full gång, de svarta har fått medborgerliga rättigheter, men högerextremister, även barn och ungdomar, uttrycker öppet sin rasism. Vietnamkriget bidrar naturligtvis till polariseringen. Kriget är en del av det kalla kriget, och antikommunismen är aggressiv och konfrontativ. På åtskilliga plakat och banderoller på fotona från protester syns  kommunistiska och antikommunistiska slagord: ”Mao killed more christians than Hitler killed jews.” Tonläget är uppskruvat.

099_BeautifAmerica
Seabrook, 1979. Sid 99. Foto: Jerry Berndt © Steidl

  

070_BeautifAmerica
Detroit, Grosse Pointe 1972. Sid 99. Foto: Jerry Berndt © Steidl

  
Det är omöjligt att titta på de här fotona utan att associera till dagens polariserade USA. Förvånansvärt många konfliktlinjer ser snarlika ut. Den amerikanska flaggan, en extremt laddad symbol i USA, dyker upp på åtskilliga foton. Men en hel del foton föreställer folktomma och skräpiga gator, och Berndt har även riktat sitt intresse mot hur amerikanerna använder sig av bilen för att uttrycka sig.

Jag gillar verkligen den här fotoboken och det jag gillar mest är att Berndt premierat närvaro och känsla framför perfektion och estetik. Det är väl i och för sig ett estetiskt ställningstagande, men jag tycker att många av fotona är sällsynt levande, engagerande och inte alls så tidsbundna som man skulle kunna tro. De är lite vagt punkiga. Titeln Beautiful America är, gissar jag, både ironisk och oironisk.

Steidl har lagt ned allt sitt kunnande och engagemang i produktionen av Beautiful America, en vacker och välgjord bok. Besök gärna Steidls hemsida, de har en fantastisk utgivning, inte minst av amerikanska fotoklassiker.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Foto & intervju: Henrik von Klopp, industrifotograf

hvk_bearbooks-2
Den underjordiska maskinsalen i Kilforsen. Arbetena med kraftverket påbörjades 1947 och det första aggregatet togs i bruk 1953. Foto: Henrik von Klopp

 
Henrik von Klopp är industrifotograf och skribent. En vän tipsade om www.vonklopp.se, en helt unik hemsida och blogg där kan man se, och läsa om, de kraftverk Klopp fotograferat. Främst vattenkraftverk och kärnkraftverk. Det är spännande industribyggnader, som ofta ligger inbäddade i vacker natur eller klassiska bruksmiljöer. Men allra mest spännande är det, tycker jag, att få kika in i maskinhallarna, vars inre inte sällan är än mer estetiskt spännande än byggnaderna. Jag hade förmånen att få ställa några frågor till Klopp samt visa några av hans foton.

Skulle du kunna börja med att berätta lite om din bakgrund, och om hur du hittade uppgiften som industrifotograf?

Jag började fotografera på allvar efter en cykelolycka 2005. Under rehabiliteringen tyckte min läkare att jag skulle gå långa promenader så jag började besöka nedlagda tegelbruk och gruvor i närheten. Efter ett tag blev det tråkigt att bara se ruiner och jag började fotografera industrier i drift. Att det blev kraftverk som specialintresse beror nog på att jag kunde kombinera intressen för teknik, arkitektur och historia. Elektrifieringen har betytt oerhört mycket för samhällets utveckling och det går nästan inte att föreställa sig ett liv utan elektricitet idag.

hvk_bearbooks-9
Hammarforsen i Indalsälven var en av de första stora privatägda kraftstationerna och maskinstationens funkisarkitektur – signerad Oswald Almqvist – blev stilbildande under de kommande decennierna. Foto: Henrik von Klopp

 
Vattenkraftverken har olika stilar, både in- och utvändigt. De är, inte helt oväntat, präglade av sin tids stilideal. Skulle du kunna berätta något om de dominerande stilarna och om hur och varför de har skiftat under historien?

De första kraftverken byggdes oftast för att försörja ett bruk eller annan industri med kraft. Den arkitektoniska utformningen var oftast enkel och byggnaderna skulle smälta in i befintliga miljöer. I takt med att maskinernas effekt ökade och kraftstationerna blev större fick byggnaderna en mer framträdande roll och arkitekter började specialisera sig på att rita kraftverk.

I början av 1900-talet byggdes kraftstationer som liknade borgar, kyrkor och tempel. Staten byggde de tre så kallade nationalkraftverken (i monumental stil, ritade av Erik Josephson) i Trollhättan, Porjus och Älvkarleby. Liknande anläggningar, men i mindre skala, byggdes bland annat av Borås Stad, Sydkraft och Stockholms stad.

hvk_bearbooks-6
Maskinsalen i Krångede kraftverk invigt 1936. Anläggningen hade vid driftstarten de kraftfullaste generatorerna i Sverige och var under en tid landets till effekten största kraftverk. Foto: Henrik von Klopp

 
På 1920-talet gjorde funktionalismen sitt intåg och arkitekter som Erik Hahr (Vattenfall) och Oswald Almqvist (Stora Kopparbergs Bergslag) ritade kraftverk som blev stilbildande, exempelvis Lilla Edet i Göta Älv och Hammarforsen i Indalsälven. Det var under den här perioden vi fick egentlig kraftverksarkitektur. Byggnadernas utseende påverkades av kraftverkens funktioner och den tekniska utvecklingen – exempelvis blev det nödvändig med rejäl takhöjd i maskinsalarna när man började använda turbinaggregat med vertikal axel.

Efter andra världskrigets slut blev arkitekturen mer likriktad. Elbristen gjorde en hög utbyggnadstakt nödvändig vilket krävde rationalisering och standardisering av byggandet. Den tekniska utvecklingen gjorde dessutom att allt fler funktioner placerades under jord eller utomhus.

hvk_bearbooks-1
Interiör från Haby kraftverk, byggt av Borås stad 1913–1915. Maskinstationen ritades av Boråsarkitekten Herman Göransson. Foto: Henrik von Klopp

 
I vissa maskinhallar finns originalinstrumenteringen bevarad, golven är lagda med tvåfärgad klinker, maskinerna är ofta färgglada och ibland är väggarna smyckade. Kan du berätta lite om det här intresset för estetik från ägarnas sida? Det verkar ha varit särskilt stort under den första halvan av 1900-talet.

Mitt intryck är att industriarkitektur under början av 1900-talet generellt var väldigt påkostad, men visst är det så att man inom kraftindustrin satsade extra mycket på att göra vackra byggnader och interiörer. Kungliga Vattenfallsstyrelsens generaldirektör Wilhelm Hansen och arkitekten Erik Josephson ägnade mycket tid åt att diskutera utformningen av ”krumeluren” – en grind med Vattenfalls emblem. Och när Sydkraft byggde ett ställverk för de fyra kraftverken i Lagan fick man riva och göra om den nästan färdiga instrumenttavlan i marmor, eftersom Sydkrafts VD August Schmitz ansåg att stenen var för mörk.

Mycket har förstås med den så kallade tidsandan att göra – idag betraktas ju ofta industriell verksamhet som ett problem och något som helst ska försvinna. Under första halvan av 1900-talet var däremot teknikoptimismen enorm. I stort sett samtliga samhällsproblem skulle lösas på teknisk väg och kraftverken blev symboler för utveckling och välstånd.

Efter hand blev vattenkraften så vanlig att anläggningarna inte längre hade samma dragningskraft och funktion som skyltfönster för ägarna. I början av 1950-talet tog landet steget in i atomåldern och vattenkraften ansågs överspelad. När driften automatiserades och kraftverken avbemannades var det förstås inte heller lika angeläget att ha representationsutrymmen.

Du dokumenterar de här miljöerna för att de är en del av vår industrihistoria och vårt kulturarv. Och det märks också, i både text och bild, att du är väldigt estetiskt intresserad. När du åker ut på en fotografering, vad är det du hoppas hitta? Vad är det du tycker är särskilt spännande med kraftverk och andra industribyggnader?

Förhoppningen är förstås alltid att hitta det jag brukar kalla ”tidskapslar”, det vill säga miljöer där tiden ser ut att ha stått stilla. Men även i stationer som renoverats brukar mycket av det ursprungliga finnas bevarat.

Det jag tycker är speciellt med kraftstationer är att anläggningarna är så olika trots att de bygger på samma grundprincip. Det var först under 1960-talet som man började standardisera byggandet med prefabricerade element – fram till dess var nästan alla anläggningar unika. Dessutom är ju många av de tidiga anläggningarna i drift, ibland med maskiner som är 100 år gamla.

hvk_bearbooks-5
Lasele kraftverk i genomskärning. Målning av Ebbe Berg (1958). Foto: Henrik von Klopp

 
Du tilldelades Marie Nissers stipendium från Vattenfalls kulturarvskommitté, för att dokumentera väggmålningarna som Ebbe Berg (1896–1966) utförde i Vattenfalls kraftverk under ett tjugotal år. Väggmålningarna omfattar fantastiska sprängskisser, diagram och kartor. Det vore väldigt roligt om du kunna berätta lite om konst i kraftverk i allmänhet och om Ebbe Bergs verk i synnerhet.

Konstnärlig utsmyckning är rätt vanligt i de anläggningar som byggdes under 1900-talets första hälft. I entréhallar och konferensrum finns ofta väggmålningar med kartor och ritningar som användes för att orientera besökare om anläggningen. De fungerade som dåtidens powerpointpresentationer kan man säga. Det är också vanligt med konstverk som har motiv från bygden eller byggtiden.

Andra exempel på konstnärlig utsmyckning är Vattenfalls tre nationalkraftverk, tagna i drift 1910–1915, där grindar, lamparmaturer och olika beslag har utformats av skulptören Olga Lanner.

Untra kraftstation
Trappräcke i Untra kraftverk. Kraftverket byggdes av Stockholms Gas- och Elektricitetsverk under åren 1911–1918. Foto: Henrik von Klopp

 
Ebbe Berg började som ritarbiträde på Vattenfall och arbetade där i ett tiotal år innan han startade egen reklambyrå samtidigt som han började studera vid Konstakademien. 1939 återvände han till Vattenfall och började arbeta med illustrationer och utställningar. Ett tiotal år senare fick han en friare roll där han reste runt till Vattenfalls olika nybyggen och gjorde väggmålningar. Jag känner inte till någon annan konstnär som arbetat med den här typen av utsmyckning under så lång tid, så det gör Bergs arbete unikt. Stipendiet har finansierat inventering och dokumentation av de viktigaste verken och jag har haft förmånen att kunna resa runt ”i Ebbes fotspår”.

hvk_bearbooks-4
Lilla Edets kraftverk, taget i bruk 1926. Foto: Henrik von Klopp

 
Och avslutningsvis, skulle du kunna berätta lite om två eller tre av dina favoriter bland de kraftverk du fotograferat? Vad är det som gör dem särskilt speciella?

Jag är väldigt förtjust i Lilla Edet som är en av Vattenfalls stationer i Göta Älv. Den ritades av Erik Hahr och var när den togs i bruk 1926 både tekniskt och estetiskt en pionjäranläggning. I Lilla Edet installerades den första Kaplanturbinen – en turbintyp som idag är helt dominerande.

hvk_bearbooks-7
Vattenståndsmätare i Lilla Edets kraftverk. Foto: Henrik von Klopp

 
Kilforsen i Fjällsjöälven byggdes under rekordåren efter andra världskriget och är en väldigt påkostad underjordisk kraftstation med marmorgolv i maskinsalen och gatsten i infartstunneln. Fjällsjöälvens lopp dämdes över och vattnet leddes i tunnlar via kraftstationen till Ångermanälven.

thumbnail_hvk_bearbooks-3
Toppen av den aldrig startade kärnreaktorn i Marviken. Reaktorprojektet i Marviken var en av efterkrigstidens största industrisatsningar och pågick under åren 1958–1970. Foto: Henrik von Klopp

 
Slutligen måste jag nog nämna Marviken – ett aldrig startat kärnkraftverk på Vikbolandet utanför Norrköping. Jag dokumenterade anläggningen på uppdrag av Vattenfall 2013 och det har lett till flera spännande projekt, bland annat utställningen ”En svensk atombomb” som visades på Flygvapenmuseum 2015–2016.

Besök gärna von Klopps hemsida och blogg, där finns ett mycket rikt och varierat bildmaterial. Kärnkraftverken, med sin retrofuturistiska stil, är något utöver det vanliga.

 
Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Intervjuer

Fem fotografer skildrar Schweiz

cache_1000_813_2_0_79_16777215_C4LMsJ9WYAUdTaN

Unfamiliar Familiarities – Outside Views on Switzerland
Med foton av Alinka Echeverría, Shane Lavalette, Eva Leitolf,

Simon Roberts & Zhang Xiao
Red. Peter Pfrunder, Lars Willumeit, Tatyana Franck, i samarbete

med Fotostiftung Schweiz och Musée de l’Elysée
Fotostiftung Schweiz • Musée de l’Elysée • Lars Müller Publisher

Schweiz är ett sällsynt framgångsrikt turistland med ett urstarkt varumärke, och vars turistbyrå (Schweiz Tourismus) har anlitat fotografer, som Albert Steiner (1877-1965) och Herbert Matter (1907-1984), för att fånga Schweiz vackra och dramatiska landskap och särskilda kultur. Det här har skapat en bild av Schweiz inifrån, som sedan har reproducerats av besökare utifrån. Bilden, eller snarare bilderna, har blivit en del av den nationella identiteten.

Med anledning av att Schweiz Tourismus firar sitt 100-årsjubileum i år har man stöttat ett fotoprojekt som närmar sig Schweiz utifrån. Med målet att utforska bilden av Schweiz på nytt och försöka undvika klichébilderna, bad Schweiz Tourismus Fotostiftung Schweiz i Winterthur att genomföra ett kulturprojekt, som man realiserade i samarbete med Musée de l’ElyséeMusée de l’Elysée i Lusanne.

Fem framstående utländska fotografer – Alinka Echeverría (MX/US), Shane Lavalette (US), Eva Leitolf (TY), Simon Roberts (UK) och Zhang Xiao (KIN) – bjöds in till Schweiz för en längre vistelse. De fick fria händer att skapa sin egen skildring av Schweiz. Resultatet är en spännande uställning och en makalös box, Unfamiliar Familiarities – Outside Views on Switzerland, med fem häften med fotografernas bidrag och ett häfte som introducerar projektet. Fotograferna har valt att skildra Schweiz utifrån helt skilda utgångspunkter, perspektiv och teman, men samtidigt funkar deras fotoserier mycket väl tillsammans.

Unfamiliar_Familiarities_alinka_echeverria

Foton ur serien Snow in Summer © Alinka Echeverría

Alinka Echeverría har fotat schweiziska ungdomar som hon har stött på. Det är sommar så de har shorts, linnen och badkläder snarare än skid- eller vinterkläder. Ungdomarna förefaller ha fotograferats där Echeverría stött ihop med dem eller på platser dit de bjudit henne, en badplats, ett kafé eller en campingplats. De har neutrala eller nästan lite nollställda ansiktsuttryck, och jag tycker att Echeverría väldigt väl fångar ungdomstidens osäkerhet eller sökande efter en identitet, samtidigt som den nationella identiteten håller på att förändras – även Schweiz, som har räknats som ett Sonderfall och som en ö i Europa, blir naturligtvis mer och mer globaliserat.

Flera av ungdomarna ser ut att ha utländskt påbrå, exempelvis en fullt påklädd ung kvinna med huvudsjal som står längst ut på en trampolin, som sträcker sig ut över en sjö. Sjön sträcker sig i sin tur långt bort till den motsatta stranden där mäktiga berg reser sig upp mot en molnig himmel.

Unfamiliar_Familiarities_Shane_Lavalette_3-page-001

Ur serien Still (Noon) © Shane Lavalette

”Although I wanted to be a good photographer, I am still at odds with myself today. What is the most valuable think about my work? I have discovered that the simplest, most trivial things can suddenly assume a great value…”
— Theo Frey (1908 – 1997)

Shane Lavalette har låtit sig inspireras av den schweiziska fotografen Theo Frey. Han har åkt till de tolv byar som Frey besökte och fotade i, och vars resultat visades på den schweiziska nationalutställningen 1939. Men om Frey riktade mycket av sitt fokus mot byarnas folk- och arbetsliv, så är Lavette snarare ute efter att fånga stämningar och slumpmässiga möten. Kontaktkartor ur Freys arkiv visas vid sidan av Lavalettes fotografier.

Unfamiliar_Familiarities_Zhang_Xiao_The_River_2-page-001

Ur serien The River © Zhang Xiao

 

Zhang Xiaos fotoserie The River är speciell på flera vis, det är den första han fotat utanför Kina:

”Having never been to Switzerland before, everything I encountered  during this project felt new and strange. My only impression of the country came from the internet: an almost perfect image with beautiful natural scenery, and excellent social welfare systems. As a foreigner, I could only observe this country through the eyes of a tourist.”

Det må vara sant, men hans foton, av allt ifrån Lamadjur till fotbollsplaner, reproducerar verkligen inte någon stereotyp bild av Schweiz. Xioa bestämde att han enbart skulle färdas med tåg, cykel och till fots och det verkar som om det bidrog till att ge hans foton en nästan sagoaktig karaktär. I den introducerande texten beskrivs hans foton som ”visual questionmarks that both bemuse and amuse, of seemingly unremarkable yet intriguing scenes that give the viewer pause for thought.”

Om Xiao närmar sig Schweiz som en förundrad främling, så är snarare tyskan Eva Leitolfs approach den kritiska grannen. Samtliga fem fotoserier lägger stor tonvikt vid platsen, men allra viktigast är den kanske för Leitolf. Hon har fotat platser från andra sidan av en landsgräns, från Schweiz eller något av grannländerna, men hon avslöjar inte omedelbart om motivet, låt säga en by eller bergsväg, ligger i Schweiz eller ett grannland. Det är förvirrande och det är också meningen. Leitolf vill utmana föreställningen att landsgränser är statiska eller ens relevanta ur ett kulturellt perspektiv. Fotoserien och texten är bitvis kritisk mot Schweiz immigrationspolitik.

Unfamiliar_Familiarities_Simon_Roberts_1-page-001

Ur serien Sight Sacralization – (Re)framing Switzerland © Simon Roberts

En av mina favoritserier är Simon Roberts Sight Sacralization, som är både underhållande och tankeväckande. Han har fotat människor vid olika utsiktsplatser runt om i Schweiz, de mest välbesökta. Han fotar med storbildskamera och från hög höjd relativt personerna som han fotograferar, vilket gör att bilderna påminner lite om historiskt måleri.

I den korta introduktionen till serien skriver han om 1800-talets turism. Förmögna britter som gjorde sina grand tours förväntade sig att få uppleva det storslagna och det sublima när de besökte Schweiz: ”The landscape’s untamed romanticism was a crucial component of Switzerland’s national identity and cultural prestige.”

Men, fortsätter han, och förklarar titeln på sin serie: ”Today, the Swiss landscape often resembles a theater set, where tourists are transported to officially designated areas of natural beauty to gaze upon epic views from the safety of stage-managed viewpoints, a process referred to as ‘sight sacralization.’ A place is named, then framed and elevated, before being enshrined, mechanically and finally socially reproduced across a variety of media.”

Kritik av turismen är säkert lika gammal som turismen, och även om jag har svårt att bli direkt upprörd, så är Roberts foton av människor som fotar utsikter, varandra och inte minst, sig själva, anmärkningsvärda. Han har naturligtvis valt sina tillfällen, ju fler selfisar desto bättre, men det ser onekligen märkligt ut att alla ser ut att fota hela tiden. Allt fokus ser ut att ligga på att dokumentera att man varit på en fantastisk plats, samtidigt som nästan ingen tid ser ut att ägnas åt att uppleva platsen.

Jag tycker att det var modigt av Schweiz Tourismus att sjösätta det här projektet, utan att på förhand ha haft en aning om vilket resultatet skulle bli. Jag tycker att resultatet, utställningen och den vackra boxen, Unfamiliar Familiarities – Outside Views on Switzerland, formgiven av Pilar Rojo, motsvarar vad som utlovas i den introducerande texten:

”The project aims to look at the familiar through unfamiliar eyes and from various fresh perspectives. By placing different outsiders’ perspectives alongside one another, it challanges and qualifies our own insider’s view.”

Jag är visserligen ingen insider, men jag tycker definitivt att de fem fotograferna, var och en för sig och tillsammans, med en uppsättning teman och perspektiv, med okonventionella och associationsrika fotoessäer snarare än reportage och dokumentation, erbjuder en bild av Schweiz som verkligen lyckas utmana klichébilden. Det kanske till och med är sant, som det står i den introducerande texten, att outsiderns perspektiv är nödvändigt för att få syn på viktiga aspekter av ett lands karaktär och egenheter.

När jag tittar i häftena i den här boxen kan jag inte låta bli att undra vad nyanlända i Sverige skulle fotografera om de fick uppdraget att skildra sitt nya hemland. Det skulle kunna bli en spännande utforskning av det svenska från skilda och antagligen oväntade perspektiv. Man skulle kunna samla resultatet i en antologi.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Fotobok: ”Cheap Rents… and de Kooning” av John Cohen

9783869309033_1[1]

John Cohen
Cheap Rents… and de Kooning
The downtown art world
New York, 1957-63
Introduktion: John Elderfield
Steidl

Boken Cheap Rents… and de Koning, fotografen John Cohens senaste bok med foton som inte publicerats tidigare, handlar om en tid, det sena 50-talet och tidiga 60-talet, och om en plats, området kring East 10th Street i New York. Ett ingemansland mellan Greenwich Village och Lower East Side. Där och då samlades ett ovanligt stort antal konstnärer, gallerister, poeter, kritiker, filmare och fotografer.

Att Willem de Kooning nämns i titeln är möjligen en aningen ironiskt, eftersom han vid mitten av 50-talet började söka sig bort från 10th Street, och började vistas utanför staden allt oftare, inte sällan på Long Island. Men han, och de billiga hyrorna, hade tveklöst lockat mängder av kreativa människor till området kring East 10th Street. Där låg också flera spännande gallerier och under några år var området konstvärldens epicentrum, i alla fall den amerikanska konstvärldens epicentrum.

A_004_Downtown[1]

Red Grooms crossing Third Avenue © John Cohen / Steidl

 
John Cohen, född 1932 i New York, är en mångkunnig man, han var exempelvis med och grundade New Lost City Ramblers och arbetade med Robert Frank på hans film Pull My Daisy (1959), men det är som fotograf han är mest känd. Han har tagit åtskilliga foton av Bob Dylan.

B_002_Downtown[1]

Grace Hartigan © John Cohen / Steidl

 
Boken Cheap Rents… and de Koning samlar rader av foton från perioden  1957 och 1963, då han levde och arbetade i konstnärskolonin som växte fram i området kring East 10th Street. Man kan nästan förnimma den kreativa spänningen när man bläddrar i boken och läser de sparsmakade texterna. En inledande text är skriven av John Elderfield, som har den pampiga titeln Chief Curator Emeritus of Painting and Sculpture vid Museum of Modern Art.

Elderfield har råkoll på alla konstnärliga riktningar som fanns representerade i konstnärskolonin, abstrakta expressionister, andra vågen abstrakta expressionister, postexpressionister och så vidare. Måleriet stod i början helt i centrum, men saker och ting förändrade sig efterhand och klimatet var hela tiden påtagligt inkluderande:

”[…] as the newer emerged, the older remained, and older and newer partied together—at the Cedar Bar in the form of Franz Kline drinking with Allen Ginsberg, for example. And different forms of post-Abstract Expressionist activity partied together: Jack Tworkov with Philip Guston; Larry Rivers with Jack Kerouac; and so on. […] Aiding the alliances and the transitions were photographers Rudy Burckhart, Cohen, and [Robert] Frank; and the composers John Cage and Morton Feldman; and the dealers and critics Bellamy, Leo Castelli, Thomas B. Hess, and Frank O’Hara. They saw how, by the end of this period, the vitality of the downtown scene was not longer lodged in the visual arts alone. But so did most of those in the 10th Street scene: It was nonsectarian, hybrid, unpredictable in shape and form.”

D_003_Downtown[1]

Allen Ginsberg, Robert Frank © John Cohen / Steidl

 
John Cohens egna texter, som varvas med tematiskt ordnade foton, är lite mer svävande i tonen, nästan som om han är lite osäker på om han verkligen varit med på alla gallerier, klubbar, happenings, filminspelningar och performance. Jag känner något som påminner om avund när jag läser hans anekdoter och tittar på fotona.

Det kanske är en projektion, men jag tycker nästan att man ser på dem Cohen fotat att de utstrålar en känsla av att vara på exakt rätt plats vid exakt rätt tidpunkt. De är som ett med tiden och platsen. Jag tröstar mig med att de på ett par foton, under någon slag happening eller performance, spexar med uppblåsta ballonger.

Jag älskar Cohens foton med mycket svärta, de flesta tagna inomhus utan blixt, och hans nostalgiska och kärleksfulla ton. Cheap Rents… and de Koning är ett vackert porträtt av en tid/plats och en rad personer som gjorde den speciell.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Foto: ”The Architecture of Density” av Michael Wolf

 
a04
 

a32

 

a36

 

a39

 

a43

 

a45

 

a91

 

a105

 

a122

 

a1191

Alla foton © Michael Wolf

 
I ett tidigare blogginlägg har vi skrivit om fotografen Michael Wolf, född 1952 i Tyskland, och hans fantastiska fotoserie Transparent City. Han blev inbjuden att fotografera i Chicago hösten 2005, då hade han redan jobbat i åtta år som fotojournalist i Hong Kong för tidskriften Stern och där fotade han serien Architecture of Density, som fotona ovan är hämtade ur.

Men båda serierna är tydligt besläktade, och måste betraktas som moderna klassiker.

books09-aperture

Michael Wolf: The Transparent City (Aperture)

När Wolf kom till Chicago noterade han genast en skillnad jämfört med Hong Kong. I den senare staden hade han fotat ändlösa rader med enorma hyreskaserner, som arkitektoniskt inte skilde sig så mycket från varandra. Arkitekturen i Chicago var mycket mer varierad. Åtskilliga kända arkitekter har satt sitt avtryck i staden.

Ordet transparent, som finns med i titeln på serien från Chicago, passar väldigt dåligt som beskrivning av serien från Hong Kong. Densitet passar onekligen mycket bättre. Vissa fasader är murlika och man måste titta ordentligt för att se att fotona föreställer bostadshus.

Architecture-Of-Density_Michael-Wolf

Michael Wolf: Architecture of Density (Peperoni)

Det som tydligast förenar serierna är att de vittnar om Wolfs tydliga intresse för storstäder i allmänhet och megastäder i synnerhet, och hur man inrättar sina liv där. Vad gör (mega)städerna med våra liv? Det utforskar Wolf även i fotoserien Tokyo Compression. Men i den står människan, tydligt urskiljbara individer, mer direkt i centrum.

tc_cover

Michael Wolf: Tokyo Compression (Peperoni)

Rent estetiskt förenas serierna av att de är väldigt vackra, dekorativa, och att man kan avnjuta dem som abstrakt konst. Tills man tittar lite mer noggrant och ser alla mer eller mindre tydliga tecken på mänsklig verksamhet. När man pendlar mellan de här två sätten att betrakta fotona drabbas man av en vagt svindlande känsla. Visuellt är fotona väldigt spännande.

Men det abstrakta draget påverkar också hur vi ser på människorna på bilderna. I Architecture of Density är det rentav svårt att urskilja några, i Transparent City är de åtminstone som små dockskåpsmänniskor, men det går att urskilja balkonger och olika spår av människor. Tvätt och kläder som hänger på tork. Luftkonditionering. Men det är i stort sett allt.

Vi tvingas föreställa oss människorna som bor i husen, svävande högt upp i luften i ganska små utrymmen, som vissa har associerat till bikupor. Wolf utforskar naturligtvis allas vår voyeurism, vår drift att iaktta och fantisera om främmande människor. I serien Transparent City är det här draget ännu mer framträdande, som betraktare får man fler ledtrådar.

När jag ser de här husfasaderna kommer jag att tänka på ett uttryck av Le Corbusier, han hävdade att hus borde vara ”machines à habiter”, ”maskiner att bo i”. Han menade det som något positivt. I bildserien får man snarare känslan av att människan är underordnad maskinen än att maskinen är utformade efter hennes behov.

Fotona är, har Wolf berättat, tänkta som metaforer för alla megastäder. Det är därför fotona inte har några titlar, utan är numrerade: 1-125. Det abstrakta draget gör dem onekligen mer allmängiltiga.

I en artikel i New Republic”These Unbelievable Photos Make Hong Kong Look Like Abstract Art” – berättar Wolf om fotoseriens tillkomst. Dels framhåller han något ironiskt, apropå fotonas sensationella kommersiella framgångar: ”The people who buy my work – it’s quite ironic – because it’s collectors who usually have two or three apartments, each one five or six thousand sq. feet big, and they hang these prints in there because they’re beautiful, but at the same time they don’t realize the irony of people living in 400 sq. feet and they’re here in their huge space, it’s a bit subversive actually, that’s what I like about it.”

Dels ringar han in det vi redan varit inne på, vad det är som gör dem så sällsynt spännande att titta på: ”And what you have to think of is that the prints I exhibit are very big 48’’x64’’ or 70’’x90’’. And on many of these buildings […] when you get up close, you see a pair of pants, or a t-shirt, or a mop hanging out of the window so you suddenly see these signs of habitation and that’s what makes them interesting. Because from far away they could really be a pattern, a tapestry, and then when you get closer you suddenly see there are people living there, it’s this duality which makes them interesting.” (min fetning)

Och så sätter han fingret på vad det är, rent fotografiskt, som framkallar denna dubbelhet. Först fotade Wolf byggnaderna i helfigur, så att säga, med himmel och mark. Han var inte helt nöjd och började experimentera. Han beskar bilderna, så att bara byggnaderna syntes, ingen himmel, ingen horisont. Då insåg han att han hade fångat något mer än bara byggnader.

Och snart var han övertygad om att han hade fattat rätt beslut, alla han visade de nya beskurna fotona för blev väldigt fascinerade, ”and the interesting thing about it is that by using this stylistic solution by eliminating sky and horizon you give the feeling of unlimited size, because you have no idea how big the building is. It could be 100 stories or 200 stories, it could be a mile long. This illusion of unlimited size really conveys what we experience in megacities. If you go to Shanghai or Hong Kong or to any of the big Chinese cities you have this tremendous density around you.” (min fetning)

Och det är naturligtvis det som gör att man får en hisnande känsla av att titta på de här fotona, de är oerhört suggestiva, jag skulle till och med vilja hävda att de är sublima, om man med sublim menar att de framkallar känslan man får när man törnar emot gränserna för ens begreppsliga förmåga och inser hur svårgripbar och myllrande tillvaron är.

Jag är väldigt tacksam mot Michael Wolf som låtit mig välja och vraka bland hans fotografier. Han har lagt upp ovanligt mycket foton på sin hemsida. Det finns mycket att titta på, helt gratis. Hans böcker är ganska dyra, många är redan åtråvärda samlarobjekt, men de finns i regel i olika utgåvor.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto

Konstbok: ”Los Angeles Apartments” av Ed Ruscha

Ed Ruscha: Los Angeles Apartments

Ed Ruscha: Los Angeles Apartments
Red. Christian Müller
Steidl

”It’s all façades here – that’s what intrigues me about the whole city of Los Angeles – the façade-ness of the whole thing.”
– Ed Ruscha

När den amerikanske konstnären Ed Ruscha, född 1937, kommer på tal, brukar många associera till två saker: popkonst och Los Angeles. LA är Ruschas hemstad men han har sagt att han tycker att Los Angeles påverkan på hans konst har överbetonats, samtidigt medger han att staden ”läckt” in i hans måleri.

”I like to think the California sun has burnt out all unnecessary elements in his work,” har regissören David Lynch sagt. ”[He is] the visual deus ex machina of what has become the most over-scrutinised city on earth,” har James Ellroy hävdat. ”The coolest gaze in American art,” ansåg J.G. Ballard (1930-2009).

Vid början och mitten av 60-talet gav Ruscha ut en serie fotoböcker med nästan provocerande prosaiska titlar:

Twentysix Gasoline Stations (1962), Some Los Angeles Apartments (1965), Every Building on the Sunset Strip (1966) och Thirtyfour Parking Lots (1967).

Men titlarna höll vad de lovade, foton av bensinmackar, hyreshus och parkeringsplatser. Det här var vid en tid när populärkulturen fick allt större utrymme och gamla estetiska värdeskalor förändrades eller kastades om. Man intresserade sig för det artificiella och fasaden. Bilismen förändrade också hur man såg på saker och ting, inte minst staden. Los Angeles ansågs vara en ytlig stad, och det ryktet har den väl fortfarande.

Los Angeles Apartments gavs ut av det tyska kvalitetsförlaget Steidl i samband med Ed Ruscha-utställningen Los Angeles Apartments som hölls på Kunstmuseum Basel 2013. Den återknöt naturligtvis till Ruschas redan nämnda Some Los Angeles Apartments, den tredje i hans pågående serie med fotoböcker, och kompletterades med tio tillhörande teckningar, som avbildar hyreshus typiska för södra Kalifornien.

Utställningen visade bland annat de förberedande studierna till teckningarna, som är gjorda med fotona som förlaga. Med i boken finns också foton från Ruschas serie med bensinstationer, varav ett utgjorde förlaga till en av Ruschas allra mest kända målningar: Standard Oil, Amarillo, Texas (1963).

En sak som gör Los Angeles Apartments sällsynt spännande är att man får se foton, förberedande studier och teckningar jämte varandra, så att man tydligt kan se hur den konstnärliga processen framskridit.

Det finns både skillnader och likheter mellan fotona och de nästan fotorealistiska grafitteckningarna. Om deras verkan skriver Christian Müller i sin avslutande text, som rundas av med ett citat av Ruscha:

”Both modes of representation reveal the alienation of human beings not only from the world around but from themselves. […] Ruscha’s Los Angeles Apartments become signs of a residential culture that breeds interchangeability and arbitrariness by flaunting the pretense of individuality and promises it cannot keep. They simply are what they are: façades. ‘Los Angeles to me is like a series of storefront planes that are all vertical from the street, and there’s almost like nothing behind the façades. It’s all façades here – that’s what intrigues me about the whole city of Los Angeles – the façade-ness of the whole thing.'”

Steidl är experter på fotoböcker och det vore missvisande att kalla Los Angeles Apartments utställningskatalog; den är utgiven i samband med en utställning, men det är en in i minsta detalj välgjord bok. Texterna är bra. Det vackra gröna omslaget är klätt i tyg och det är försett med en liten svartvit infälld bild, pappret är grovt och halvblankt och bildåtergivningen är suverän.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Recensioner