Etikettarkiv: foto

Intervju: Per-Anders Pettersson om att fota sapeurer i Kongo Kinshasa

Sapeurs_Cover_WEB_800x


”Sapology is in our blood.”
– Kongolesiskt uttryck

I Kongo Kinshasa och i Kongo Brazzaville finns den överlägset största koncentrationen av sapeurer. SAPE (Société des Ambianceurs et des Personnes Élégantes) handlar ytligt sett om att klä sig stiligt och extremt flamboyant, och ju dyrare och mer färgstarka kläderna är desto bättre (Gucci, Dolce & Gabbana och Paul Smith funkar).

Sapeurerna dyker i regel upp där det är mycket folk, inte sällan blir de anlitade, kanske av en marknad, en invigning eller av ett regeringsdepartement som vill liva upp en bjudning. Det är show och performance. Det är humoristiskt. Några av dem är stjärnor och får stort utrymme i medierna. Sapeurerna i de båda Kongo-staterna betraktas lite som nationella kulturskatter. Det är de verkligen.

En viktig sak: Sapeurerna imiterar inte, de plagierar inte europeiskt mode, de inspireras av europeiskt mode för att skapa en helt egen stil, som ibland, mer eller mindre tydligt, inspirerar modehusen i Europa.


Jag hade 2016 turen att komma över en spektakulär fotobok från ett tyskt förlag, Kehrer, som har den självförklarande titeln African Catwalk (recension i BearBooks). Det är en vacker bok, men fotona inifrån den afrikanska modeindustrin är inte bara glassiga. Fotografen heter Per-Anders Pettersson och, för någon vecka sedan hade jag turen att hitta hans helt aktuella The Society of Ambianceurs and Elegant People (Dewi Lewis). Bilderna plåtades 2012-2019 i Kinshasa. Bokens upplaga är 950 exemplar och de är signerade och numrerade av fotografen.

Boken följer en hel rad sapeurer i Kinshasa, vissa foton är förbluffande intima, Pettersson har fått komma hem till några sapeurer, där munderingen har åkt av. Det finns en ganska väl synlig tråd mellan böckerna, men jag tycker att fotona nu är ännu distinktare och än mer välkomponerade. Om jag fick bestämma skulle The Society of Ambianceurs and Elegant People bli årets julklapp.

011_D_Sapeurs
KINSHASA, DEMOCRATIC REPUBLIC OF CONGO – OCTOBER 10: A Sapeur from the group belonging to The Leopards poses for a portrait February 10, 2015 in Kinshasa, DRC. Some sapeurs have regular jobs while others are unemployed, poor and live in harsh conditions in Kinshasa, a city of about 10 million people. For many of them being a sapeur means they can escape their daily struggles. Many hustle to build up expensive collections. Photo by Per-Anders Pettersson.
KINSHASA, DEMOCRATIC REPUBLIC OF CONGO – FEBRUARY 10: A Sapeur poses for a portrait with his designer label clothes while paying his respects to Stervos Nyarcos, known as the leader of the Sape movement, at his grave. Photo by Per-Anders Pettersson

Pettersson hade vänligheten att svara på några frågor, trots att han är aktuell med utställning på Galleri kontrast.

Det måste vara ett drömjobb att fota sapeurer. När lärde du känna den här (sub)kulturen? Hur var det att fota sapeurer?

– Det var på sätt och vis ett drömjobb. Dom är väldigt fascinerande och samtidigt extremt seriösa i det dom gör. Jag stötte på dem när jag gjorde andra uppdrag och projekt i Kongo Kinshasa. Ibland dök dom upp och hela atmosfären ändrades. Jag gjorde lite research och sen tog jag, med hjälp av min fixare/tolk, kontakt med dem. Det var relativt lätt att foto dem på deras årliga festival där de är rätt öppna. Det svåra var att få se andra saker, deras vardagsliv, hur dom bor etc. Det tog lång tid och det var ett svårt projekt på det sättet. Jag fotade dem, olika grupper, bara runt 8 gånger under 8 år. Tillslut fick jag ihop foton till ett reportage, och nu en bok och utställning.

007_Sapeurs Kinshasa

En kvinnlig sapeur, en sapeuse. Foto: Per-Anders Pettersson

Vet du varför SAPE är så koncentrerat till Republiken Kongo och Demokratiska Republiken Kongo och, i synnerhet, Kinshasa?

– Fenomenet är unikt för Kongo Brazzaville och Kongo Kinshasa. Det började redan på 20- 30-talet. Kongoleser som reste till sina respektiva kolonisatörers metropoler, Paris respektive Bryssel, kom hem med inspiration och vassa kläder, som de kanske var ensamma om i hela Kongo. Ganska långt senare gjorde den rika och växande musikkulturen mycket för att popularisera SAPE. När artister som Papa Wemba, Pepe Kalle och King Kester Emeneya, betydande sapeurer, kom hem från turnéer utomlands, klev de av Air France-planet på Kinshasas flygplats klädda i kreationer från exempelvis Versace, Cavalli och Yohi Yamamoto.

016_sapeurs_kinshasa-1

Foto: Per-Anders Pettersson

020_d_sapeurs-1

Foto: Per-Anders Pettersson 

Skulle du kunna berätta lite om hur sapeurerna drar in pengar?

– En del har vanliga jobb, musiker, småföretagare och hantverkare, en del lever bara på att underhålla, på hotell, privata fester och på ambassader och statliga departement. Det finns flera program i radio och teve, varje vecka, i vilka rivaliserande sapeurer predikar om sina kläder, sin stil och hur sofistikerade de är.

012_d_sapeurs-1

Foto: Per-Anders Pettersson

Om jag ägde ett stort europeiskt modehus, skulle jag gärna donera kläder till Kinshasas sapeurer. Vet du om något sådant förekommer? Kan du berätta lite om hur de skaffar sina kläder?

– Jag har inte hört talas om det men modeskaparen Paul Smith (se de randiga strumporna på det översta fotot) gjorde en modeshow på London Fashion Week för drygt tio år sedan då han visade sapeur-inspirerat mode. Han skrev även förordet till Gentlemen of Bacongo, som blev en kultbok och gavs ut i olika upplagor. Den handlade (precis som de andra böckerna) om sapeurer i Brazzaville, Kongo.

013_d_sapeurs

Foto: Per-Anders Pettersson

Vilken ställning har sapeurerna i det kongolesiska samhället? Finns det någon eller några som har verklig stjärnstatus?

– Det finns definitivt sapeurer som har stjärnstatus. Man känner många av dem vid namn, ungefär som fotbollsspelare. De är en vital del av landets populärkultur.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Intervjuer

Alberto Venzago: Taking Pictures, Making Pictures

Venzago_TakingPictures_Cov_RGB

Alberto Venzago
Taking Pictures, Making Pictures
Steidl/Diogenes

Schweizaren Alberto Venzago är en självlärd världsfotograf. Tillsammans med sin Leica har han rest åtskilliga varv runt jorden. Taking Pictures, Making Pictures  har lite drag av greatest hits. Och volymens titel säger något om estetiken.

Under ett par veckor hängde Venzago med två yakuza-bossar och deras mannar i Tokyo. Resultatet är en av bokens mest spektakulära fotoserier. Dels är den spektakulär för att yakuzan är svårtillgänglig, dels är den spektakulär för att yakuzan, med sina svarta kostymer och ritualiserade vanor, är så fotomässig. Ja, och så är det fotografiska hantverket enastående.

En av bossarna var inte främmande för att spela lite teater, han hade lagt sig till med några av Marlon Brandos manér i Gudfadern. Bokens första förord berättar om seriens tillkomsthistoria och estetik. Skriver Kai Hermann: ”In Alberto Venzago’s pictures, people are actors, partners, not merely objects. The Yakuza quickly understood this and were more and more willing to play along.”

Wim Wenders skriver i bokens andra förord om hur han och Venzago gjorde en film i Kongo, och så frågar han retoriskt vem som skulle kunna vara en mer lämplig samarbetspartner: ”If not with someone who as a photojournalist made visible wars in Iran, Irak, in Beirut, in Israel, in El Salvador, in Nicaragua, or in South Africa. Who has taken photographs in the Pentagon or in Antarctica. If not with someone who has made portraits of Andy Warhol, Ayatollah Khomeini, Mick Jagger and Ronald Reagan, Rainer Werner Fassbinder and Tina Turner, Penélope Cruz or Jean-Luc Godard.”

En annan spektakulär fotoserie är tagen i Benin, av voodoo-präster och voodoo-ritualer. Några av fotona är oskarpa, vilket förstärker deras suggestiva kraft och gör dem aningen unheimlich. Venzagos bildvärld är tämligen mörk.

017_Venzago

Pentagon, Washington, D.C., USA, 1990

088_Venzago

Yakuza celebrating New Year, Japan, 1986

089_Venzago

Yakuza, Tokyo, Japan, 1988

137_Venzago

Iraq-Iran border region, 1984

202_Venzago

Nicolas Cage, Munich, Germany, 1992

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Mine Dal: Everybody’s Atatürk

Cover_Mine_Dal_Atatuerk[1]

Mine Dal
Everybody’s Atatürk
Texter: Altan Öymen och Zülfü Livaneli
Edition Patrick Frey, No 303

Om du reser runt i dagens Turkiet, på landsbygden och i storstäderna, kommer du att se porträtt, foton och byster av Mustafa Kemal Atatürk (1881–1938), Republiken Turkiets grundare. Du kommer bland annat att se dem i frisersalonger, skrädderier, hos skomakare, i skolor och på restauranger. Du kommer att se konventionella porträtt, samt bilder av en rökande och dansande Kemal Atatürk. Du kommer även se Kemal Atatürks signatur som tatuering och som smycke. Han gör sig påmind i princip överallt i Turkiets sociala, kommersiella och offentliga liv.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mine Dal, ”Everybody’s Atatürk”, Edition Patrick Frey, 2020

Fotografen Mine Dal, född i Istanbul men bosatt i Schweiz, har rest runt i hela Turkiet under lång tid – för att dokumentera Kemal Atatürks bildliga närvaro i dagens Turkiet. Hon har inte bara dokumenterat denna närvaro rakt av, hon har gjort det med stor känsla, finess och humor. Det är oerhört underhållande och estetiskt intressant att titta i den här feta boken. Drygt 600 sidor. Jag får lust att åka till Istanbul.

Många av porträtten sitter högt upp på väggarna intill taket, som för att visa att Kemal Atatürk fortfarande är upphöjd, den allra största. Han moderniserade Turkiet på snart sagt alla områden och det gick fort. Hans sekulära filosofi, baserad på västerländska förebilder, kallas kemalism.

I kemalismens namn förbjöd Atatürk religiös klädedräkt, mest känt är förbudet mot att bära fez. Hans propaganda lever kvar, och det är uppenbart att många turkar, unga och gamla, fortfarande högaktar honom. Det borde betyda att många turkar vill att landet återigen ska orientera sig mer mot väst, inte mot Ryssland.

Och det schweiziska kvalitetförlaget Edition Patrick Frey har inte sparat på krutet när de sammanställt den här boken med massvis med färgbilder. Med boken följer också två lösa porträtt av Atatürk, ett där han har uniform och pälsmössa, bister min och blicken riktad rakt mot betraktaren, och ett annat där han sitter och röker och dricker kaffe. Även på denna bild ser Atatürk bister ut. Han sitter i en korgstol och är helt moderiktigt klädd i västerländska kläder, kavaj, slips och slacks. Han har karisma och ser på vissa bilder ut som en filmstjärna.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Tidiga morgnar, tomma gator, nytt vackert Stockholm

thumbnail_Repro WhatHappens 0

Foto & Design: August Eriksson
What Happens When Nothing Happens
Text: Kristoffer Leandoer
Övers. Katherine Stuart
Skreid / Art and Theory Publishing

””If you were to position the 66 photographed places on a map of Stockholm, no secret pattern would emerge.”
Kristoffer Leandoer

Det låter naturligtvis som en klyscha men August Erikssons bok med foton från Stockholm – What Happens When Nothing Happens får mig att upptäcka min hemstad på nytt. Så känns det verkligen. Stockholm är vackert, också där man minst anar det. Boken väcker Wanderlust.

Eriksson har, under tre år, gått ut i Stockholm, vandrat under sena nätter eller tidiga morgnar. Gatorna är städade, bara ett litet fåtal bilar syns, parkerade, stockholmarna sover, men i Rålambshovsparken syns en hare på en gångstig inbäddad i grönska.

All images: © 2020 August Eriksson, Art and Theory Publishing, and Skreid Publishing.

thumbnail_Repro WhatHappens_02

Boken utgörs av 66 foton och en fin introducerande text av Kristoffer Leandoer. Han gör läsaren uppmärksam på att Eriksson har plåtat flera fotoserier, inte minst i Japan, som bygger på promenader, exempelvis längs pilgrimsrutter och i enlighet med principer för meditation. Skriver Leandoer om kontinuiteten:

”In this project, he has used the same approach, the same two legs, to walk away from the familiarity of his home – to achieve an alienation, to be able to return to a familiar place and seeing it again for the first time.”

thumbnail_Repro WhatHappens_04

thumbnail_Repro WhatHappens_05

thumbnail_Repro WhatHappens_19

thumbnail_Repro WhatHappens_20

thumbnail_Repro WhatHappens_21

Skreid Publishing Stockholm
Art and Theory Publishing

Den här boken, vacker och välgjord, blir en fantastisk gåva eller julklapp till någon som älskar sitt Stockholm, till någon som flyttar tillbaka till Stockholm eller till någon som besöker Stockholm för första gången. Det finns en lista över de 66 platserna längst bak i boken.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

L. Moholy-Nagy: Painting, Photography, Film

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är bb8-moholy-nagy-e1604590162569.png

L. Moholy-Nagy
Painting, Photography, Film

Bauhausbücher 8
Övers. Jillian DeMair & Katrin Schamun
Lars Müller Publishers

”The enemy of photography is the convention, the fixed rules of ‘how to do.’ The salvation of photography comes from the experiment.”
 — L. Moholy-Nagy

Den första meningen i L. Moholy-Nagys verkligt banbrytande och fortfarande aktuella bok Painting, Photography, Film [Malerei, Photographie, Film, 1925]:

”This book is a defense of photography, which many people still think of as an inferior mechanical operation. But its productive character as a means of expression and creation is almost unknown.”

När den mångkunnige ungraren L. Moholy-Nagy (1895–1946) kom till Berlin var det nästan som om den kreativa miljön var förberedd för att passa honom. Han erbjöds en plats vid Weimars Bauhaus 1923, men det dröjde inte länge innan han tillhörde den inre kretsen av Bauhaus kreativa genier. När skolan flyddade till Dessau, sjösatte Moholy-Nagy och Walter Gropius ett fruktsamt projekt. De delade på redaktörsskapet för bokserien Bauhausbücher.

Inom parentes sagt: Det borde skrivas mer om kvinnorna på Bauhaus.

Painting, Photography, Film, bok nummer 8 i serien, var verkligt banbrytande och på sätt och vis profetisk. Han menade, redan 1925, att både foto och film åtminstone borde ha jämbördig status med andra konstarter. Det dröjde ett tag innan det blev så – om det ens är det nu?

Det schweiziska kvalitetsförlaget Lars Müller Publishers gav ut en hel rad Bauhaus-böcker 2019, då det var 100 år sedan skolan, verkstaden och kollektivet grundades. Lars Müller har lagt ned mycket möda och kunskap på att göra böckerna attraktiva och i linje med originalen.

”Als wahres publizistisches Highlight im Bauhaus-Jubiläumsjahr macht Lars Müller Publishers […] einer internationalen Leserschaft vier Bände der von Walter Gropius und László Moholy-Nagy herausgegebenen Bauhausbücher neu zugänglich.”
Cold Perfection

Bauhaus-böckerna trycks på tyska och engelska och i den engelskspråkiga utgåvan av Malerei, Photographie, Film har man så långt det varit möjligt försökt efterlikna Moholy-Nagys distinkta och anslående typografi. Skyddsomslaget är också troget originalet, även om titeln är på engelska. Boken är bunden i gult tyg med röd text, precis som originalet. Det ganska omfattande bildmaterialet – som illustrerar fotografiets och filmens möjligheter – är detsamma som i originalet. Det är bokkonst på hög nivå.

Jag vill verkligen rekommendera ett besök på Lars Müller Publishers hemsida, med de olika Bauhaus-publikationerna, exempelvis en helt underbar faksimilutgåva av Bauhaus tidskrift: Red. Lars Müller, bauhaus journal 1926–1931.

bauhaus-journal-e (1)

De flesta böckerna kostar 3-400 kr och funkar naturligtvis perfekt som gåva eller julklapp till någon som är intresserad av foto, film, typografi, arkitektur, design och vackra och välgjorda böcker. Klicka här.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

reconstruction shibuya tokyo black / white

thumbnail_IMG-2051 (1)

HIRANO Satoshi
Reconstruction
Steidl

Japan har en världsledande tradition av svartvitt foto, inte minst med bilder från den fascinerande och mytomspunna megastaden Tokyo. HIRANO Satoshi gav sig in i hjärtat av Tokyo, det överdådiga shopping- och nöjesdistriktet Shibuya där det i anslutning till den gigantiska tågstationen genomförts massiva ombyggnationer, delvis som en förberedelse inför de uppskjutna Olympiska Spelen.

Det är också i Shibuya det berömda övergångsstället ligger, där det från fem olika riktningar kan gå 2500 fotgängare samtidigt. Där, bland ombyggnationerna i Shibuya verkar det som om HIRANO Satoshi finner en del av Tokyos själ, i foton som både väcker associationer till staden som utopi och dystopi. De starka, nästan överdrivna, kontrasterna mellan svärta och skarpt ljus – kanske från ett svetsaggregat eller fordon – gör fotona vackra på gränsen till det overkliga, trots den dominerande realismen. Fotoserien är en fin arbetsplatsskildring.

Steidl har inte sparat på krutet, vare sig kunskaper eller resurser, när man publicerat Reconstruction. Shibuya, 2014-2017, ett av de vinnande bidragen i Steidls asiatiska fototävling. Man hittar hela tiden nya detaljer i bilderna; vid en första genombläddring är det spelet mellan ljus och mörker som är mest framträdande – kompositionerna har ett visst släktskap med Hieronymus Bosch – först senare upptäcker man alla människor, åskådare och arbetare. Filmen Metropolis är kanske en ännu rimligare association. Det är hursomhelst en verkligt vacker bok.

105_Recon_SBAJ[1]
© Satoshi Hirano

002_Recon_SBAJ[1]

© Satoshi Hirano

076_Recon_SBAJ[1]

© Satoshi Hirano

009_Recon_SBAJ[1]
© Satoshi Hirano

004_Recon_SBAJ[1]

© Satoshi Hirano

Missa inte ett besök på Steidls hemsida, fullmatad med nytt foto i världsklass och nya upplagor av 1900-talsklassiker, som annars kan vara mycket svåra och dyra att få tag i.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Yukari Chikura: Zaido

Chikura_Zaido_SC_RGB

Yukari Chikura
Zaido
Steidl

Yukari Chikuras far fick en allvarlig diagnos, och en kort tid senare gick han bort. Traumat förstärktes av att familjen knappt hann ta farväl. En tid senare drabbas Chikura av en sjukdom och 2011 drabbas hela Japan av en våldsam jordbävning, en av historiens värsta, med efterföljande tsunamis. Förstörelsen var ofattbar och Japan var i chock och sorg.

Chikura är så nedslagen att hon knappt orkar gå upp ur sängen om morgnarna. När det är som allra mörkast uppenbarar sig Chikuras far i en av hennes drömmar. Han viskar till henne att bege sig till byn inbäddad i snö, där han bodde för länge sedan.

104_ZAIDO

En helgedom inbäddad i snö. Den är tillägnad Amaterasu, Solens gudinna. © Yukari Chikura

Det förefaller passande att just Steidl ger ut Yukari Chikuras sagolika, och aningen hemlighetsfulla fotobok Zaido, om urgamla, men levande, japanska trosföreställningar och riter. Passande, eftersom Steidls perfektionism och strävan att hela tiden bli ännu bättre, har något rituellt över sig. Boken är nästan som ett altare. Man bläddrar andaktsfullt.

25_ZAIDO

© Yukari Chikura

 

17_ZAIDO

© Yukari Chikura

 

100_ZAIDO

De två som bär gyllne masker är Oobakase och Kobakase. Det påstås att Oobakases sång har förts vidare från generation till generation, enbart bevarad i den orala traditionen.  På grund av att en Oobakase plötsligt dog, så gick sångens mening förlorad, så nu sjunger man en modern version. © Yukari Chikura

 

Zaido-ritualen är 1300 år gammal, den utgjörs av nio rituella danser och dansarna (nosha) måste förbereda sig genom rening och avhållsamhet. De får inte äta kött av fyrfota djur och de får inte besöka hem där nyligen avlidna bott. Danserna är som en slags besvärjelser, för att hålla olyckor stången.

105_ZAIDO

© Yukari Chikura

 

Under några decennier var Zaido på väg att falla i glömska, på grund av att stora delar av de skriftliga källorna brann upp. Nu har Chikura med sina lyriska foton gjort delar av Zaido odödliga, och gjort dem tillgängliga för en global publik.

Boken är sagolikt vacker och med den följer en karta och ett häfte med en text som bör vara urberättelsen om Zaido. Steidl har inte sparat på någonting – Yukari Chikura är vinnare av Steidls asiatiska fotopris. Boken är tryckt på flera sorters papper, inte minst papper som är mer eller mindre transparenta. Vissa partier utgörs av svarta eller silverfärgade papper utan vare sig text eller foto, tempot sänks, så att man får andrum och möjlighet att njuta av skönheten.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Cross-Dressing i Wehrmacht

Coverueberzug_Dammann_SOLDIERS_E11.indd

Soldier Studies
Cross-Dressing in the Wehrmacht 
Red. och text: Martin Dammann
Text: Harald Welzer
Hatje Cantz

Det verkar vara en trend att samla på vintagefoton med väldigt specifika motiv, och sedan ge ut ett urval i bokform. Vi har tidigare skrivit om den tyske samlaren Jochen Raiß böcker Women in Trees (Hatje Cantz) och More Women i Trees (Hatje Cantz) samt Snapshots of Dangerous Women (Universe). Och vi har skrivit en hel del om Archive of Modern Conflict – de har byggt upp en enorm samling med märkvärdiga foton, som ligger till grund för utgivningen av en tidskrift samt unika fotoböcker, som ofta är som små konceptuella konstverk. Ja, hela AMC är som ett aningen patafysiskt konstverk.

9783775744836_hr_pr01
From the chapter ”Basic Training” © Collection Martin Dammann

Konstnären och samlaren Martin Dammann har studerat krigsfotografi, vilken påverkan bilder kan utöva samt olika faktorer som påverkar historieskrivningar. Under sina efterforskningar hittade han några foton av tyska soldater, under andra  världskriget, som hade klätt sig i kvinnokläder. Han hittade några till och samlingen växte. Nu är han aktuell med tvåspråkiga Soldier Studies: Cross–Dressing in the Wehrmacht, som förutom foton innehåller texter om det här förhållandevis vanliga fenomenet, som naturligtvis stod i djup kontrast till den nazistiska ideologins rigida och fantasilösa syn på manligt och kvinnligt.

”It seems plausible that, across the centuries, soldiers have responded to their longing and desires not only by imagining what they were missing but – also – by trying to evoke its immediate presence.”
— Martin Dammann

Fotona är tagna vid hemmafronten, vid fronten och i läger som tyskarna internerades i. Alla de här fotona är amatörfoton och de gör dem, påpekar Dammann, mer kaotiska och svårare att kategorisera. Det fanns teaterunderhållning för soldaterna, och den som arrangerades och finansierades av propagandaministeriet och organisationen Kraft durch Freude (kusligt namn) finns det en hel del forskning kring. Enligt Dammann finns det däremot ingen forskning kring så kallade soldatteatrar, spontana uppsättningar av spex, kabaréer och teaterstycken.

1556545744905711From the chapter ”Frontline” © Collection Martin Dammann

9783775744836_hr_pr06From the chapter ”Frontline” © Collection Martin Dammann

Med tanke på nazismens syn på homosexuella (nej, jag menar inte att alla eller ens de flesta soldater som klätt sig i kvinnokläder på fotona skulle vara homosexuella), att de ofta skickades till koncentrationsläger, inte sällan dog där, är det aningen förvånande att så många tog risken.

Eller så är det inte förvånande. Den extrema situation som  det innebär att delta i ett krig, militärens extremt manliga ritualer och karaktär, kanske födde en sällsynt stark längtan efter helt annorlunda känslor och erfarenheter. Det var dessutom inget som man smög med, uppträdanden kunde ske inför stor publik, befälen verkar inte ha brytt sig och alla ser ut att trivas, om  man undantar en och annan skådis som ser ut att ha scenskräck.

Jag tycker att det här är en intressant bok – rolig, rörande, upplyftande och underhållande. Det kanske låter fånigt, men jag tänker på de här männen nästan lite som motståndsmän, som tillfälligtvis kunde trolla bort krigets dårskap.

”[The] photos afford us insights that are distinct from what we can see in all other photographs of soldiers at war. A whole kaleidoscope of emotional states are on show. Desire for women. For men. To be a woman. To be elsewhere. To be someone else. To return, perhaps. Normality as the exception in the midst of a permanent state of exception.”
— Martin Dammann

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Otippat vacker fotoessä om Tjernobyl

TEC044

Esther Hessing & Sophieke Thurmer
Bound to the Ground
The Eriskay Connection

Den 26:april 1986 klockan 01.23.45 exploderar kärnreaktor fyra i Tjernobyl, taket tar stryk som om det hade varit gjort av brädlappar. En av väldens mest allvarliga kärnkraftskatastrofer var ett faktum, och det dröjde inte länge förrän det uppmättes höga halter av radioaktiv strålning långt utanför Ukraina och Sovjetunionen.

Bound to the Ground, en finstämd fotoessä, bygger på flera resor till Tjernobyl för bara några år sedan. Fotograf är nederländskan Esther Hessing, som har intresserat sig för att skildra sociala miljöer som, på ett eller annat sätt, är fragila. I det här fallet handlar det om de mestadels gamla kvinnor och män som flyttat tillbaka till sina hem, trots att de ligger inom säkerhetszonen (Exclusion Zone). Det ser idylliskt ut, inga spår av någon katastrof, men radioaktiviteten är, precis som den dubbeltydiga titeln slår fast, bunden i marken.

Detta bildspel kräver JavaScript.

All images © Esther Hessing

Några av de frågor Hessing och Sophieke Thurmer försökt svara på:

”Why do people want to live here? How strong is the attraction to the home ground, in spite of heavy contamination? How do you live in a community that ceases to exist? After all, when the last soul dies, the Exclusion Zone will be uninhabited forever.”

Det här är gamla människor varav de flesta har bott, kanske fötts, inom det som nu är en säkerhetszon. Där finns deras hem och deras mark, som de livnärt sig på och förbundits med i 70, 80 eller 90 år. Ett av mina favoritfoton föreställer ett rum som är fullt med krukor och kärl med inlagda och syrade grönsaker. Det är grannarna som använder rummet, sedan husets ägare, en kvinna, dött.

Min favoritberättelse handlar om ett par. Det verkar som om det är kvinnan som sköter de nära nog perfekta odlingarna, som ligger en bra bit från huset, trots att hon har svår värk i ryggen. Mannen, som ser till hönsen och dricker en hel del vodka, har byggt en bänk halvvägs till odlingarna, så att hon kan ta igen sig på vägen dit och tillbaka.

Min favoritdel är den som handlar om dem som flyttat tillbaka till sina hem inom säkerhetszonen. Men boken har även två andra delar. Den andra delen blickar tillbaka på katastrofen, och skildrar den övergivna staden Prypjat, idag en spökstad. Där bodde de flesta som arbetade i Tjernobyl. Hela staden evakuerades, och det var bråttom. Invånarna uppmanades att bara ta med sig det allra nödvändigaste. Enligt en uppgift kommer staden fortsätta att vara kontaminerad i ungefär 24.000 år.

Texten om Pripyat är skriven av Alexander Münninghoff och den är, precis som Sophieke Thurmers texter, lågmäld, nyfiken och forskande. Det finns mycket att gilla med den här boken – det är perfekt harmoni mellan text och foto.  

Den sista delen handlar om en nybyggd ”framtidsstad”, Slavutytj, där de bor som fortfarande arbetar i Tjernobyl. Om man blir för radioaktiv får man ta en paus. Staden byggdes rekordsnabbt med hjälp av åtskilliga omgivande länder, som bidrog med sina respektive arkitektoniska traditioner.

Noterar Sophieke Thurmer: ”Only when you wander through the town for a couple of hours, you begin to understand what makes it so strange. The town was designed like a major city, incorporating huge squares, spacious parks, wide roads and lots of schools and nurseries. But it only has a population of 25.000 and there are hardly any cars.”

Man kan naturligtvis inte låta bli att tänka på alla dem som i dagar kämpade (många av dem dog) för att få kontroll på härdsmältan. Bokens avslutande ord: ”Slava Ukraini, Heroyam Slava!” (”Ära åt Ukraina, ära åt dess hjältar!”).

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Henri Cartier-Bresson, Kina 1948-1949 & 1958

CHINA. Shanghai. 1949

Cultural meeting at the Canidrome, Shanghai, 4 July 1949. © Fondation Henri Cartier-Bresson / Magnum Photos

Henri Cartier-Bresson – Chine, 1948-1949 I 1958
Utställningen är öppen till och med 2/2 2020
Fondation Henri Cartier-Bresson 
79 rue des Archives – 75003 Paris

För första gången har Fondation Henri Cartier-Bresson ägnat hela sina nya utställningslokaler åt mästaren i egen hög person. HCB var i Kina när kommunisterna började få segerrvittring i inbördeskriget. HCB var närvarande vid flera avgörande händelser, exempelvis när Röda armén marscherade in i Bejing.

PAR45777

Gold Rush. At the end of the day, scrambles in front of a bank to buy gold. The last days of Kuomintang, Shanghai, 23 December 1948. © Fondation Henri Cartier-Bresson / Magnum Photos

PAR59033

A visitor to the Forbidden City, Beijing, December 1948. © Fondation Henri Cartier-Bresson / Magnum Photos

Fotona är dokumentära, värdefulla som historisk vittnesbörd, men man behöver inte kunna mycket om foto för att drabbas djupt av den estetiska kraften i de här bilderna. Det är intressant att Henri Cartier-Bresson växlade så tydligt mellan motiv med kollektiv karaktär och motiv med få eller helt ensamma människor.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Notiser, Nyheter