Etikettarkiv: fotobok

John Swedenmark om Gordon Parks ”The Atmosphere of Crime”

Gordon Parks
The Atmosphere of Crime, 1957
Redaktör Sarah Hermansson Meister
Med essäer av Nicole R. Fleetwood och Bryan Stevenson
Steidl & The Gordon Parks Foundation


Fotografier förändras när de sätts in i nya sammanhang, utifrån nya tiders kunskap, till exempel om rasifiering eller sexualitet. Det som raskt bläddrades förbi – eller tvärtom fick en så ikonisk status att vissa foton eller tavlor har blivit symboler för sig själva – kan visa sig rymma oanade djup. Till exempel om man får veta mer om fotografens intentioner, bakgrund och estetik. Eller om man går tillbaka till det forum där de först publicerades och beskriver vad de betydde där och då, och på så vis får syn på den ideologiska funktion som oftast var omedveten för samtiden. Eller helt enkelt genom att man som fri själ med nya verktyg stannar upp inför dem som konstverk och grottar ner sig i deras inre motsägelser.

En ruskigt vacker bild av en cellfånges händer – den ena håller en cigg, den andra klamrar sig desperat vid gallret; honom själv ser man inte – kan således antingen bara snabbt registreras (eller stå nånstans som dekorativ illustration) eller bli föremål för existentiell, historisk och konstvetenskaplig begrundan. Vad den uttrycker och hur den har använts. Och vad den kan få för nya innebörder i ett annat samhälle.

Dessa tankar aktualiseras för mig vid läsningen av en högintressant samlingsvolym med Gordon Parks kriminaljournalistiska bilder. Parks levde mellan 1912 och 2006 och var en legendarisk fotograf som på slutet också blev långfilmsregissör: actionrullen Shaft från 1971 är en milstolpe med en av de första afrikansk-amerikanska skådespelarna i den tuffa hjälterollen (Richard Roundtree) och med ett odödligt soundtrack av Isaac Hayes.

38_178_2019_Crime

Untitled, Chicago, Illinois, 1957

38_026_2019_Crime

Untitled, San Quentin, California, 1957

Parks växte upp under fattiga förhållanden i en stor familj och fick verkligen känna på rasförtrycket. Lynchningar av svarta förekom i grannskapet och han höll själv på att råka riktigt illa ut i tonåren när ett gäng vita pojkar var ute efter hans liv.

På 1940-talet etablerade sig Parks som en av de mest spännande amerikanska fotograferna i tidskrifter som byggde på samspel mellan kvalificerade reportage och konstnärliga fotografier som förstärkte och utmanade berättelserna. Han hade ett långvarigt nära samarbete med tidskriften Life och fick med tiden allt större inflytande och frihet också att skriva. När Martin Luther King mördades 1968 publicerade Parks en text som utgår ifrån att det är en vit läsekrets har riktar sig till:

En man, vit som ni, satte en kula i Kings nacke. Och på så vis har denne galning tagit bort den sista symbolen för fred mellan oss. Vi måste kämpa för att skilja mellan hans handling och ert samvete.

Det är ett väldigt skarpt tilltal, och man får känslan att han träder fram med allt han alltid har stått för: det engangemang som hela tiden funnits i hans prisbelönta bilder. Som ung köpte han en begagnad kamera och flyttade så småningom till Chicago där hans arbete som den afrikansk-amerikanska befolkningens främste porträttfotograf fick stor uppmärksamhet och till och med vann priser. Därefter fick han alltså tillfälle att exponera sitt sociala engagemang i tidskriftsreportage, inifrån gangstermiljöer, knarkarkvartar och fängelser, och med speciell inriktning på polisens arbete. Nicole R. Fleetwood kommenterar i en av bokens många välgenomtänkta essäer:

Parks undersökning av polisens arbete som statens förlängda arm arbetar på flera nivåer, med polismän som huvudgestalter i fotografierna och progressiva verbformer på -ing som det mest framträdande i beskrivningarna: grilling, raiding och fingerprinting är några av de kategorier han upprättar kring polisarbetet.

38_008_2019_Crime

Untitled, New York, New York, 1957

38_001_2016_Crime

Raiding Detectives, Chicago,
Illinois, 1957

38_077_2017_Crime

Untitled, 1957

Men vad som särskilt kommer fram i den här bokens eftersinnande och uppdaterade genomgång av Parks kriminalreportage är hans engagemang och hans vrede. Som liksom tonades ner av redaktörerna på Life med hjälp av urval, beskärningar och bildtexter. Ett exempel är den berömda bilden av de civilklädda polismännen som sparkar in en lägenhetsdörr i samband med ett överraskande tillslag. Bildtexten ställer sig på deras sida. De är hjältarna. Men i det efterhandsperspektiv som boken tillhandahåller finns det också en annan berättelse, för den som vill se; någonting som Bryan Stevenson kallar ”en olycksbådande kraft”.

Förutom essäerna, varav en sätter in Parks i en hel tradition av kriminalfotografi, rymmer boken en mångfald fina återgivningar av hans bästa bilder, där blurrigheten hos diabilder tagna i dåligt ljus skapar en nästan målerisk yta. Men det allra mest spännande är kanske återgivningen i dess helhet av ett berömt reportage från 1957: ”The Atmosphere of Crime”, med en engagerad kriminologisk text av Robert Wallace. Och runtom fullt av annonser som riktar sig till den rika medelklassen. Ett starkt tidsdokument i humanistisk anda som också lämpar sig för reflexion i vår tid när hårdare tag sägs vara lösningen – en hållning som var helt urmodig på femtiotalet, även om polisens våldsmonopol i extremt hög grad gick ut över de fattiga och de färgade. Artikelförfattarna missar inte att framhålla debattens och fotografiernas relevans också idag.

John Swedenmark

John Swedenmark är översättare och skriftställare

Besök Steidls hemsida

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Alberto Venzago: Taking Pictures, Making Pictures

Venzago_TakingPictures_Cov_RGB

Alberto Venzago
Taking Pictures, Making Pictures
Steidl/Diogenes

Schweizaren Alberto Venzago är en självlärd världsfotograf. Tillsammans med sin Leica har han rest åtskilliga varv runt jorden. Taking Pictures, Making Pictures  har lite drag av greatest hits. Och volymens titel säger något om estetiken.

Under ett par veckor hängde Venzago med två yakuza-bossar och deras mannar i Tokyo. Resultatet är en av bokens mest spektakulära fotoserier. Dels är den spektakulär för att yakuzan är svårtillgänglig, dels är den spektakulär för att yakuzan, med sina svarta kostymer och ritualiserade vanor, är så fotomässig. Ja, och så är det fotografiska hantverket enastående.

En av bossarna var inte främmande för att spela lite teater, han hade lagt sig till med några av Marlon Brandos manér i Gudfadern. Bokens första förord berättar om seriens tillkomsthistoria och estetik. Skriver Kai Hermann: ”In Alberto Venzago’s pictures, people are actors, partners, not merely objects. The Yakuza quickly understood this and were more and more willing to play along.”

Wim Wenders skriver i bokens andra förord om hur han och Venzago gjorde en film i Kongo, och så frågar han retoriskt vem som skulle kunna vara en mer lämplig samarbetspartner: ”If not with someone who as a photojournalist made visible wars in Iran, Irak, in Beirut, in Israel, in El Salvador, in Nicaragua, or in South Africa. Who has taken photographs in the Pentagon or in Antarctica. If not with someone who has made portraits of Andy Warhol, Ayatollah Khomeini, Mick Jagger and Ronald Reagan, Rainer Werner Fassbinder and Tina Turner, Penélope Cruz or Jean-Luc Godard.”

En annan spektakulär fotoserie är tagen i Benin, av voodoo-präster och voodoo-ritualer. Några av fotona är oskarpa, vilket förstärker deras suggestiva kraft och gör dem aningen unheimlich. Venzagos bildvärld är tämligen mörk.

017_Venzago

Pentagon, Washington, D.C., USA, 1990

088_Venzago

Yakuza celebrating New Year, Japan, 1986

089_Venzago

Yakuza, Tokyo, Japan, 1988

137_Venzago

Iraq-Iran border region, 1984

202_Venzago

Nicolas Cage, Munich, Germany, 1992

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Mine Dal: Everybody’s Atatürk

Cover_Mine_Dal_Atatuerk[1]

Mine Dal
Everybody’s Atatürk
Texter: Altan Öymen och Zülfü Livaneli
Edition Patrick Frey, No 303

Om du reser runt i dagens Turkiet, på landsbygden och i storstäderna, kommer du att se porträtt, foton och byster av Mustafa Kemal Atatürk (1881–1938), Republiken Turkiets grundare. Du kommer bland annat att se dem i frisersalonger, skrädderier, hos skomakare, i skolor och på restauranger. Du kommer att se konventionella porträtt, samt bilder av en rökande och dansande Kemal Atatürk. Du kommer även se Kemal Atatürks signatur som tatuering och som smycke. Han gör sig påmind i princip överallt i Turkiets sociala, kommersiella och offentliga liv.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Mine Dal, ”Everybody’s Atatürk”, Edition Patrick Frey, 2020

Fotografen Mine Dal, född i Istanbul men bosatt i Schweiz, har rest runt i hela Turkiet under lång tid – för att dokumentera Kemal Atatürks bildliga närvaro i dagens Turkiet. Hon har inte bara dokumenterat denna närvaro rakt av, hon har gjort det med stor känsla, finess och humor. Det är oerhört underhållande och estetiskt intressant att titta i den här feta boken. Drygt 600 sidor. Jag får lust att åka till Istanbul.

Många av porträtten sitter högt upp på väggarna intill taket, som för att visa att Kemal Atatürk fortfarande är upphöjd, den allra största. Han moderniserade Turkiet på snart sagt alla områden och det gick fort. Hans sekulära filosofi, baserad på västerländska förebilder, kallas kemalism.

I kemalismens namn förbjöd Atatürk religiös klädedräkt, mest känt är förbudet mot att bära fez. Hans propaganda lever kvar, och det är uppenbart att många turkar, unga och gamla, fortfarande högaktar honom. Det borde betyda att många turkar vill att landet återigen ska orientera sig mer mot väst, inte mot Ryssland.

Och det schweiziska kvalitetförlaget Edition Patrick Frey har inte sparat på krutet när de sammanställt den här boken med massvis med färgbilder. Med boken följer också två lösa porträtt av Atatürk, ett där han har uniform och pälsmössa, bister min och blicken riktad rakt mot betraktaren, och ett annat där han sitter och röker och dricker kaffe. Även på denna bild ser Atatürk bister ut. Han sitter i en korgstol och är helt moderiktigt klädd i västerländska kläder, kavaj, slips och slacks. Han har karisma och ser på vissa bilder ut som en filmstjärna.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Tidiga morgnar, tomma gator, nytt vackert Stockholm

thumbnail_Repro WhatHappens 0

Foto & Design: August Eriksson
What Happens When Nothing Happens
Text: Kristoffer Leandoer
Övers. Katherine Stuart
Skreid / Art and Theory Publishing

””If you were to position the 66 photographed places on a map of Stockholm, no secret pattern would emerge.”
Kristoffer Leandoer

Det låter naturligtvis som en klyscha men August Erikssons bok med foton från Stockholm – What Happens When Nothing Happens får mig att upptäcka min hemstad på nytt. Så känns det verkligen. Stockholm är vackert, också där man minst anar det. Boken väcker Wanderlust.

Eriksson har, under tre år, gått ut i Stockholm, vandrat under sena nätter eller tidiga morgnar. Gatorna är städade, bara ett litet fåtal bilar syns, parkerade, stockholmarna sover, men i Rålambshovsparken syns en hare på en gångstig inbäddad i grönska.

All images: © 2020 August Eriksson, Art and Theory Publishing, and Skreid Publishing.

thumbnail_Repro WhatHappens_02

Boken utgörs av 66 foton och en fin introducerande text av Kristoffer Leandoer. Han gör läsaren uppmärksam på att Eriksson har plåtat flera fotoserier, inte minst i Japan, som bygger på promenader, exempelvis längs pilgrimsrutter och i enlighet med principer för meditation. Skriver Leandoer om kontinuiteten:

”In this project, he has used the same approach, the same two legs, to walk away from the familiarity of his home – to achieve an alienation, to be able to return to a familiar place and seeing it again for the first time.”

thumbnail_Repro WhatHappens_04

thumbnail_Repro WhatHappens_05

thumbnail_Repro WhatHappens_19

thumbnail_Repro WhatHappens_20

thumbnail_Repro WhatHappens_21

Skreid Publishing Stockholm
Art and Theory Publishing

Den här boken, vacker och välgjord, blir en fantastisk gåva eller julklapp till någon som älskar sitt Stockholm, till någon som flyttar tillbaka till Stockholm eller till någon som besöker Stockholm för första gången. Det finns en lista över de 66 platserna längst bak i boken.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

reconstruction shibuya tokyo black / white

thumbnail_IMG-2051 (1)

HIRANO Satoshi
Reconstruction
Steidl

Japan har en världsledande tradition av svartvitt foto, inte minst med bilder från den fascinerande och mytomspunna megastaden Tokyo. HIRANO Satoshi gav sig in i hjärtat av Tokyo, det överdådiga shopping- och nöjesdistriktet Shibuya där det i anslutning till den gigantiska tågstationen genomförts massiva ombyggnationer, delvis som en förberedelse inför de uppskjutna Olympiska Spelen.

Det är också i Shibuya det berömda övergångsstället ligger, där det från fem olika riktningar kan gå 2500 fotgängare samtidigt. Där, bland ombyggnationerna i Shibuya verkar det som om HIRANO Satoshi finner en del av Tokyos själ, i foton som både väcker associationer till staden som utopi och dystopi. De starka, nästan överdrivna, kontrasterna mellan svärta och skarpt ljus – kanske från ett svetsaggregat eller fordon – gör fotona vackra på gränsen till det overkliga, trots den dominerande realismen. Fotoserien är en fin arbetsplatsskildring.

Steidl har inte sparat på krutet, vare sig kunskaper eller resurser, när man publicerat Reconstruction. Shibuya, 2014-2017, ett av de vinnande bidragen i Steidls asiatiska fototävling. Man hittar hela tiden nya detaljer i bilderna; vid en första genombläddring är det spelet mellan ljus och mörker som är mest framträdande – kompositionerna har ett visst släktskap med Hieronymus Bosch – först senare upptäcker man alla människor, åskådare och arbetare. Filmen Metropolis är kanske en ännu rimligare association. Det är hursomhelst en verkligt vacker bok.

105_Recon_SBAJ[1]
© Satoshi Hirano

002_Recon_SBAJ[1]

© Satoshi Hirano

076_Recon_SBAJ[1]

© Satoshi Hirano

009_Recon_SBAJ[1]
© Satoshi Hirano

004_Recon_SBAJ[1]

© Satoshi Hirano

Missa inte ett besök på Steidls hemsida, fullmatad med nytt foto i världsklass och nya upplagor av 1900-talsklassiker, som annars kan vara mycket svåra och dyra att få tag i.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Yukari Chikura: Zaido

Chikura_Zaido_SC_RGB

Yukari Chikura
Zaido
Steidl

Yukari Chikuras far fick en allvarlig diagnos, och en kort tid senare gick han bort. Traumat förstärktes av att familjen knappt hann ta farväl. En tid senare drabbas Chikura av en sjukdom och 2011 drabbas hela Japan av en våldsam jordbävning, en av historiens värsta, med efterföljande tsunamis. Förstörelsen var ofattbar och Japan var i chock och sorg.

Chikura är så nedslagen att hon knappt orkar gå upp ur sängen om morgnarna. När det är som allra mörkast uppenbarar sig Chikuras far i en av hennes drömmar. Han viskar till henne att bege sig till byn inbäddad i snö, där han bodde för länge sedan.

104_ZAIDO

En helgedom inbäddad i snö. Den är tillägnad Amaterasu, Solens gudinna. © Yukari Chikura

Det förefaller passande att just Steidl ger ut Yukari Chikuras sagolika, och aningen hemlighetsfulla fotobok Zaido, om urgamla, men levande, japanska trosföreställningar och riter. Passande, eftersom Steidls perfektionism och strävan att hela tiden bli ännu bättre, har något rituellt över sig. Boken är nästan som ett altare. Man bläddrar andaktsfullt.

25_ZAIDO

© Yukari Chikura

 

17_ZAIDO

© Yukari Chikura

 

100_ZAIDO

De två som bär gyllne masker är Oobakase och Kobakase. Det påstås att Oobakases sång har förts vidare från generation till generation, enbart bevarad i den orala traditionen.  På grund av att en Oobakase plötsligt dog, så gick sångens mening förlorad, så nu sjunger man en modern version. © Yukari Chikura

 

Zaido-ritualen är 1300 år gammal, den utgjörs av nio rituella danser och dansarna (nosha) måste förbereda sig genom rening och avhållsamhet. De får inte äta kött av fyrfota djur och de får inte besöka hem där nyligen avlidna bott. Danserna är som en slags besvärjelser, för att hålla olyckor stången.

105_ZAIDO

© Yukari Chikura

 

Under några decennier var Zaido på väg att falla i glömska, på grund av att stora delar av de skriftliga källorna brann upp. Nu har Chikura med sina lyriska foton gjort delar av Zaido odödliga, och gjort dem tillgängliga för en global publik.

Boken är sagolikt vacker och med den följer en karta och ett häfte med en text som bör vara urberättelsen om Zaido. Steidl har inte sparat på någonting – Yukari Chikura är vinnare av Steidls asiatiska fotopris. Boken är tryckt på flera sorters papper, inte minst papper som är mer eller mindre transparenta. Vissa partier utgörs av svarta eller silverfärgade papper utan vare sig text eller foto, tempot sänks, så att man får andrum och möjlighet att njuta av skönheten.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Cross-Dressing i Wehrmacht

Coverueberzug_Dammann_SOLDIERS_E11.indd

Soldier Studies
Cross-Dressing in the Wehrmacht 
Red. och text: Martin Dammann
Text: Harald Welzer
Hatje Cantz

Det verkar vara en trend att samla på vintagefoton med väldigt specifika motiv, och sedan ge ut ett urval i bokform. Vi har tidigare skrivit om den tyske samlaren Jochen Raiß böcker Women in Trees (Hatje Cantz) och More Women i Trees (Hatje Cantz) samt Snapshots of Dangerous Women (Universe). Och vi har skrivit en hel del om Archive of Modern Conflict – de har byggt upp en enorm samling med märkvärdiga foton, som ligger till grund för utgivningen av en tidskrift samt unika fotoböcker, som ofta är som små konceptuella konstverk. Ja, hela AMC är som ett aningen patafysiskt konstverk.

9783775744836_hr_pr01
From the chapter ”Basic Training” © Collection Martin Dammann

Konstnären och samlaren Martin Dammann har studerat krigsfotografi, vilken påverkan bilder kan utöva samt olika faktorer som påverkar historieskrivningar. Under sina efterforskningar hittade han några foton av tyska soldater, under andra  världskriget, som hade klätt sig i kvinnokläder. Han hittade några till och samlingen växte. Nu är han aktuell med tvåspråkiga Soldier Studies: Cross–Dressing in the Wehrmacht, som förutom foton innehåller texter om det här förhållandevis vanliga fenomenet, som naturligtvis stod i djup kontrast till den nazistiska ideologins rigida och fantasilösa syn på manligt och kvinnligt.

”It seems plausible that, across the centuries, soldiers have responded to their longing and desires not only by imagining what they were missing but – also – by trying to evoke its immediate presence.”
— Martin Dammann

Fotona är tagna vid hemmafronten, vid fronten och i läger som tyskarna internerades i. Alla de här fotona är amatörfoton och de gör dem, påpekar Dammann, mer kaotiska och svårare att kategorisera. Det fanns teaterunderhållning för soldaterna, och den som arrangerades och finansierades av propagandaministeriet och organisationen Kraft durch Freude (kusligt namn) finns det en hel del forskning kring. Enligt Dammann finns det däremot ingen forskning kring så kallade soldatteatrar, spontana uppsättningar av spex, kabaréer och teaterstycken.

1556545744905711From the chapter ”Frontline” © Collection Martin Dammann

9783775744836_hr_pr06From the chapter ”Frontline” © Collection Martin Dammann

Med tanke på nazismens syn på homosexuella (nej, jag menar inte att alla eller ens de flesta soldater som klätt sig i kvinnokläder på fotona skulle vara homosexuella), att de ofta skickades till koncentrationsläger, inte sällan dog där, är det aningen förvånande att så många tog risken.

Eller så är det inte förvånande. Den extrema situation som  det innebär att delta i ett krig, militärens extremt manliga ritualer och karaktär, kanske födde en sällsynt stark längtan efter helt annorlunda känslor och erfarenheter. Det var dessutom inget som man smög med, uppträdanden kunde ske inför stor publik, befälen verkar inte ha brytt sig och alla ser ut att trivas, om  man undantar en och annan skådis som ser ut att ha scenskräck.

Jag tycker att det här är en intressant bok – rolig, rörande, upplyftande och underhållande. Det kanske låter fånigt, men jag tänker på de här männen nästan lite som motståndsmän, som tillfälligtvis kunde trolla bort krigets dårskap.

”[The] photos afford us insights that are distinct from what we can see in all other photographs of soldiers at war. A whole kaleidoscope of emotional states are on show. Desire for women. For men. To be a woman. To be elsewhere. To be someone else. To return, perhaps. Normality as the exception in the midst of a permanent state of exception.”
— Martin Dammann

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Visst gör det ont när blommor vissnar

 

thumbnail_Image-1

Anna Halm Schudel
Blossom
Texter: Nadine Olonetzky & Franziska Kunze
Scheidegger & Spiess

”Every day, a bouquet of flowers ages ten years. Placed fresh in a vase, its expression and tension do not change noticeably at first. An early, gentle tiredness? A tiny discoloration? Only the most attentive eyes recognize the ageing within the first hours. After a week, the bouquet is seventy years old.”
— Nadine Olonetzky

I mer än två decennier har den schweiziska fotografen Anna Halm Schudel förfinat konsten att fånga blommor i olika stadier av förfall. Att bläddra i hennes senaste bok, Blossom, utlöser nästan som små estetiska chocker. Det är hjärtskärande vackert, förföriskt och nästan osannolikt praktfullt.

Blossom_Anna-Halm-Schudel_01_Tulpen-Bouquets[1]

Tulips from the series ”Bouquets”. © Anna Halm Schudel

Schudel arbetar naturligtvis i en rik tradition, från Ovidius Metamorfoser, via barockens stora vanitas-tema fram till en nutida konstnär som Georgia O’Keeffe. Men Schudel visar också prov på en betydande originalitet. Möjligen har hon uppfunnit en egen genre – foton av blommor under vatten.

Blossom_Anna-Halm-Schudel_09_Tulpen-Blumenmeer[1]

Tulips from the series ”Blumenmeer”. © Anna Halm Schudel

Fotona är inte tagna utomhus i trädgårdsmiljö, utan i studio. Och det är uppenbart att snittblommorna är utvalda med utstuderad noggrannhet avseende färg, form och textur – från de mer väntade rosorna och tulpanerna till den mer excentriska kronärtskockan.

Blossom_Anna-Halm-Schudel_Cover_Pfingstrose-Blumenmeer[1]

Common garden peony from the series ”Blumenporträts”. © Anna Halm Schudel

Blossom_Anna-Halm-Schudel_07_Lilien-Blumenportraets[1]

Lilies from the series ”Blumenporträts”. © Anna Halm Schudel

Blossom_Anna-Halm-Schudel_05_Trash-Flowers[1]

Trash Flowers. © Anna Halm Schudel

Det låter kanske vansinnigt pretentiöst, men ju längre man tittar på Schudels kreationer, ju mer man uppmärksammar detaljerna, desto mer framstår de olika blommorna som karaktärer med skilda egenskaper, till och med viljor, kampvilja, trots de bistra villkoren.

Jag tycker att du borde ge bort den här boken – en estetisk chock under julgranen? – till någon du känner som är ovanligt förtjust i blommor. Boken är något alldeles extra och Scheidegger & Spiess har inte sparat på krutet när de formgivit boken; det rosa klotbandet med porträttet av en pion är en perfekt inramning. Syrran ska få mitt ex.

Ola Wihlke

1 kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Jerry Berndt: ”Beautiful America”

Berndt_BeautifulAmerica_Cov_RGB

Jerry Berndt
Beautiful America
Red. Maik Schlüter
Steidl

Jerry Berndt (1943-2013) arbetade som fotograf i 40 år. Han arbetade utanför hemlandet USA i åtskilliga konflikthärdar – San Salvador (1984), Haiti (1986–91), Armenia (1993–94) och Rwanda (2003–04). I Beautiful America samlas foton från 70-talet som anknyter till konflikt och polarisering, från främst Detroit och Chicago.

Berndt har inte rört sig i stadskärnorna utan i förorter och industriområden. Det är uppenbart att han inte arbetar på uppdrag av Detroit och Chicago, utan att han snarast velat skildra ett USA i kris, ekonomisk kris men även en kris i relationerna mellan olika grupper. Man får nästan intrycket att Berndt har sökt sig till konfliktfyllda och laddade situationer, som demonstrationer och olika slags protester, och att han ibland hamnat mittemellan grupper fientliga mot varandra.

083_BeautifAmerica
Detroit, 1972. Sid 83. Foto: Jerry Berndt © Steidl

 
Kulturkriget är i full gång, de svarta har fått medborgerliga rättigheter, men högerextremister, även barn och ungdomar, uttrycker öppet sin rasism. Vietnamkriget bidrar naturligtvis till polariseringen. Kriget är en del av det kalla kriget, och antikommunismen är aggressiv och konfrontativ. På åtskilliga plakat och banderoller på fotona från protester syns  kommunistiska och antikommunistiska slagord: ”Mao killed more christians than Hitler killed jews.” Tonläget är uppskruvat.

099_BeautifAmerica
Seabrook, 1979. Sid 99. Foto: Jerry Berndt © Steidl

  

070_BeautifAmerica
Detroit, Grosse Pointe 1972. Sid 99. Foto: Jerry Berndt © Steidl

  
Det är omöjligt att titta på de här fotona utan att associera till dagens polariserade USA. Förvånansvärt många konfliktlinjer ser snarlika ut. Den amerikanska flaggan, en extremt laddad symbol i USA, dyker upp på åtskilliga foton. Men en hel del foton föreställer folktomma och skräpiga gator, och Berndt har även riktat sitt intresse mot hur amerikanerna använder sig av bilen för att uttrycka sig.

Jag gillar verkligen den här fotoboken och det jag gillar mest är att Berndt premierat närvaro och känsla framför perfektion och estetik. Det är väl i och för sig ett estetiskt ställningstagande, men jag tycker att många av fotona är sällsynt levande, engagerande och inte alls så tidsbundna som man skulle kunna tro. De är lite vagt punkiga. Titeln Beautiful America är, gissar jag, både ironisk och oironisk.

Steidl har lagt ned allt sitt kunnande och engagemang i produktionen av Beautiful America, en vacker och välgjord bok. Besök gärna Steidls hemsida, de har en fantastisk utgivning, inte minst av amerikanska fotoklassiker.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Foton av kvinnor som poserar i träd

00004315

More Women in Trees
Jochen Raiß
Hatje Cantz

I ett tidigare blogginlägg skrev vi om den underbara lilla boken Women in Trees (Hatje Cantz), som blivit en otippad bestseller. Otippad eftersom bokens innehåll är gamla svartvita foton av kvinnor som ligger, sitter, står och klänger i träd. Bilderna är hämtade ur Jochen Raiß samling med den här typen av lite udda foton.

Raiß, som arbetar med foto, hittade ett av de här fotografierna på en loppmarknad i Hamburg. Han använde det som bokmärke och blev glad varje gång han tittade på det. Och så hittade han några till foton, och några till och så plötsligt var han samlare av foton som poserar i träd. Gissningsvis är hans samling (hemsida) en av de största i världen. Och nu har en uppföljare till Women in Trees kommit ut, som för enkelhetens skulle heter More Women in Trees.

mehr_frauen_035
© Jochen Raiß

 
mehr_frauen_013.jpg

© Jochen Raiß

 
mehr_frauen_009

© Jochen Raiß

 
Jag tycker också att man blir glad eller i alla fall munter när man tittar på de här fotona. Kanske kan man se dem som föregångare till plankning, som spreds viralt för 5-10 år sedan. På samma sätt tänker jag mig att fota kvinnor i träd var ett fenomen.

Många av kvinnorna är välklädda och har högklackade skor. Det gjorde kanske att det blev än mer lockande och småtokigt att posera i träd. Jag föreställer mig att många av de här fotona är tagna under söndagspromenader, på utflykter eller semestrar. På ett av fotona, ett av det bästa, ser man skuggan av den manlige fotografen. Kanske sa han:

– Älskling, kan du klättra upp i det där trädet, så tar jag några plåtar?

Vissa kvinnor ser inte särskilt roade ut, men flertalet gör det. Många skrattar eller ler, vissa ser lite upproriska ut, medan andra ser lite flörtiga ut. Sammantaget tycker jag också att bilderna berättar om vilka förväntningar man hade på kvinnor, och att de visar att man inom vissa ramar kunde utmana förväntningarna. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att flera av kvinnorna utstrålar frihet.

De här två små böckerna är, tycker jag, perfekta presenter. De kostar bara 150 kr styck och är riktigt underhållande – de sätter fantasin i rörelse. De är, som böcker från Hatje Cantz brukar vara, välgjorda och Gabriele Sabolewskis formgivning gör More Women in Trees till något alldeles extra.

Mer läsning: Fotobok med kvinnor som klättrar i träd och Bok med vintagefoton av okonventionella kvinnor

Ola Wihlke

1 kommentar

Under Recensioner