Etikettarkiv: fotobok

Schweizarna, enligt svenske fotografen Christian Nilson

9783858815293_the-swiss-def

Christian Nilson
The Swiss
Efterord, Jon Bollman

Scheidegger & Spiess

När jag såg den här boken första gången tog det bara ett kort ögonblick innan jag kopplade samman titeln, The Swiss, med de oregelbundet utspridda hålen i fram- och baksidan. Självklart, schweizerost! Vi går och bär på en massa föreställningar och fördomar om andra länder och de kan aktiveras blixtsnabbt och automatiskt.

the_swiss-p081

Dinosaur Museum in Aathal, Zurich. Photo © 2016 Christian Nilson

 
Även om vi inte har varit där, så känner vi ju till Schweiz – alper, rent och snyggt, imponerande precision i tillverkning av allt från klockor till tåg. Kvalitet och omsorg om detaljerna. Och schweizarna – vänliga och generösa, en udda blandning av öppenhet, individualism och konservatism. Allt det där innehåller naturligtvis ett korn av sanning, men även våra rimliga föreställningar om andra nationer kan göra blicken grumlig och oskarp.

Fotografen Christian Nilson, född i Sverige 1977, har bott i Schweiz i 10 år. I The Swiss har man samlat hans egensinniga och humoristiska foton, som han tagit under många och långa resor till olika delar av Schweiz. Han använder ofta blixt, så att motivens detaljrikedom framträder så tydligt som möjligt.

the_swiss-p691

Roundabout in Kloten. Photo © 2016 Christian Nilson

 
the_swiss-p571

Traditional shoes, St. Gallen. Photo © 2016 Christian Nilson

 
Nilson har en fantastisk blick och det är som om han har ett dubbelseende, en blandning av och ett pendlande mellan ett utifrån- och ett inifrånperspektiv. Det bidrar tveklöst till en ambivalens, som gör fotona sällsynt spännande. Det är en hel del porträtt och de är i regel tagna när de avbildade personer står eller sitter rakt upp och ned, lite som om Nilson just stigit in eller fram till dem och bett att få ta ett foto.

the_swiss-p561

Couple in their bedroom, Zurich. Photo © 2016 Christian Nilson

 
the_swiss-p291

House on the Klausenpass, Uri/Glarus. Photo © 2016 Christian Nilson

 
Fotona berättar om det helt vardagliga, en ensam man i ett rökrum eller gatuköksmat, och sådant som för en utomstående kan framstå som mer exotiskt, som två militärer som med automatkarbiner nonchalant hängande tvärsöver ryggarna ska beställa mat på Burger King. Eller en man som med enorm precision sågar fram en ekorre ur ett stort trästycke med motorsåg. Både tradition och förnyelse ryms också inom Nilsons bildvärld.

the_swiss-p541

Ménage. Photo © 2016 Christian Nilson

 

Plate of Raclette
Plate of raclette, Burgdorf, Berne. Photo © 2016 Christian Nilson

 
Jon Bollman beskriver i efterordet hur Schweiz, och andra nationer, hålls samman av medborgarnas samlade uppsättning gemensamma historier. Ingenting, skriver han, håller samman ett land på samma sätt, oavsett om det är litterära historier, som Wilhelm Tell, eller vardagliga historier som traderas från generation till generation. Tillsammans formar historierna en nationell identitet, som man kan utveckla en slags hemmabildhet inför. Skriver Bollman apropå det: ”So it’s necessary to take a closer look at our own habitat to become aware of these idiosyncrasies.” Och det är just det Nilson gör på ett så sällsynt spännande sätt.

the_swiss-p16_171

“Aprikosen Andi”, Valais. Photo © 2016 Christian Nilson

Silvesterchlausen Urnäsch

Silvesterchlausen, Urnäsch, Appenzell. Photo © 2016 Christian Nilson

Christian Nilson bor i Zürich. Robert Frank, vars The Americans är det kanske mest lyckade exemplet på att fotografiskt försöka fånga stämningarna i ett helt land, kom från Zürich. Det känner naturligtvis Nilson till och Frank finns närvarande i The Swiss, även om Nilsons porträtt av Schweiz inte har samma svärta som Franks porträtt av Amerika. Men det är långt ifrån idylliskt, svärtan ligger och lurar under ytan.

Skriver Bollman apropå att Nilson bott i så många olika länder: ”During his life abroad, he always looked upon his temporary homes with a curious eye, becoming astutely skillful in capturing their quirks through the medium of street photography. Over the years, he has developed his own style in this way, allowing him to capture everyday moments before the stories escape from them.” The Swiss är full med små berättelser som har kraften att utmana eller komplettera de större berättelserna.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Makalös fotobok inspirerad av Zambias rymdprogram på 60-talet

 
afronautscover-600x600-1
 
Cristina de Middel
The Afronauts, 2:a uppl.
AMC Books / This Book Is True

När Zambia blev fritt från den brittiska kolonialismen 1964, sjösattes ett mycket ambitiöst rymdprogram. Projektets ledare var en lärare, Edward Makuka Nkoloso, och han var fast övertygad om att Zambia skulle hinna före både amerikaner och ryssar med att sända människor till månen. Ja, planerna var än mer storslagna – man skulle även skicka en kvinna, en pastor och 10 katter till mars.

Edward Makuka drillade sina adepter på olika osannolika sätt. Han lät dem krypa in i oljefat och rulla ned för backar, så att de skulle få en försmak av att sväva i tyngdlöshet. För att slunga ut afronauterna i rymden skulle man använda en katapult. Edward Makuka sökte också fondmedel från FN, £ 700.000.000, och från Zambias regering, men de var inte vidare äventyrliga. Rymdprogrammet lades ned.
 

Detta bildspel kräver JavaScript.

All images © Cristina de Middel

 
För mig tog det ganska lång tid att komma fram till om berättelsen om Zambias rymdprogram var sann eller ett påhitt. Eller något mittemellan. Fotografen Cristina de Middel har använt berättelsen, som är sann, som utgångspunkt för sin oerhört fantasieggande fotobok The Afronauts. Hon har sedan spunnit vidare på berättelsen, som dels består av foton av afronauter klädda i afrikainspirerade dräkter och med exempelvis kupor till gatlyktor som spejsade hjälmar, dels reproduktioner av äldre svartvita foton, faksimiler av brev, kartor och en tidningsartikel. På vissa sidor, av tunt halvtransparent papper, rymdinspirerade teckningar. Det är en oerhört välgjord bok.

Cristina de Middel, som har kallats post-truth-erans fotograf, gav själv ut The Afronauts 2012 i en upplaga om 1000 exemplar. Den gjorde succé med sin uppslupna och bejakande surrealism och sålde snart slut. Idag kan man få betala uppemot 10.000 kr för ett exemplar. I år gav emellertid AMC Books ut en ny upplaga, den med blå pärmar, om 1500 exemplar. Också den sålde snart slut, men jag hade turen att komma över ett exemplar.

The Afronauts gör inte narr av det zambiska rymdprogrammet, även om boken bitvis är hysteriskt rolig, snarare är den som en vacker och ömsint hyllning till fantasin i allmänhet och till den postkoloniala zambiska optimismen i synnerhet. Och utöver det är det en bok, full av överraskningar, som handlar om fotografiets förmåga att producera såväl sanning som fiktion. Besök gärna Cristina de Middels hemsida, där du kan se exempel på andra projekt på samma tema.

Vagt kopplat till detta är vår Spotify-lista Afrofuturism.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Storbritannien, som 23 internationella fotografer har sett det

 
Strange and Familiar von
 
Strange and Familiar
Britain as Revealed by International Photographers
Red. Alona Pardo & Martin Parr
Prestel

Med tanke på Brexit, och allt mer utbredd euroskepsis, måste utställningen betraktas som osedvanligt vältajmad och aktuell. På Barbican i London visades, mellan 16 mars och 19 juni 2016, en stor utställning med det långa självförklarande namnet Strange and Familiar: Britain as Revealed by International Photographers.

Utställningen har nu dragit vidare till Manchester, men Barbican har, i samarbete med kvalitetsförlaget Prestel, gett ut en sensationellt välgjord och intressant bok, i vilken utställningens samtliga 23 icke-brittiska fotografer finns representerade. Den heter, naturligtvis, Strange and Familiar: Britain as Revealed by International Photographers.

Det är foton som är tagna från mitten av 30-talet fram till idag. De presenteras kronologiskt – först vansinnigt fina socialt engagerade foton, de flesta tagna i London, av den österrikiska kommunisten Edith Tudor-Hart (1908-1973) och sist foton av holländaren Hans Eijkelboom, född 1949, som fotat mängder med människor i ett shoppingcenter i Birmingham.

Eijkelbooms blick är antropologisk, han fäster sig vid att tecken på individualism och rebelliskhet – dödskallar, kläder som hämtat inspiration från baseboll och amerikansk fotboll samt jeans tillverkade med revor – förvandlats till massproducerade stereotyper. Han visar flera foton av personer med liknande utstyrslar bredvid varandra, så att effekten blir både komisk och lite sorglig.

1. Strange and Familiar. Cartier-Bresson

Henri Cartier-Bresson. Coronation of King George VI, Trafalgar Square, London, 12 May 1937 © Henri Cartier-Bresson / Magnum Photos

 
Den allra mest inflytelserika fotografen av de 23, möjligen i hela fotografihistorien, är förmodligen fransmannen Henri Cartier-Bresson (1908-2004), även kallad l’oeil du siècle – århundradets öga. Enligt fotografihistorikern David Chandler, som har skrivit bokens briljanta inledande essä, ”Strangers in a Strange Land”, tillförde Cartier-Bresson element som vare sig utländska eller inhemska fotografer tidigare hade arbetat med i Storbritannien. Ett av dessa element var en surrealistisk sensibilitet, eller mer allmänt, en modernistisk estetik. Genomgående beskrivs brittiska fotografer som mer konventionella och traditionella.

Cartier-Bresson var också vänstersympatisör, anmärkningsvärt många fotografer var det under första halvan av 1900-talet, och möjligen var det därför han ofta riktade sin uppmärksamhet mot publiken istället för de kungligheter vars kröningar och jubileum han ibland anlitades att bevaka. Den finns en väldigt fin bild i boken från kröningen av George VI, en hel rad åskådare står och kämpar med speglar fästa vid pinnar och hemgjorda periskop, för att få en skymt av den nye kungen.

9. Strange and Familiar. Cas Oorthuys

Cas Oorthuys London, 1953 © Cas Oorthuys / Nederlands Fotomuseum

 
Under första halvan av 1900-talet och en bit in på den andra, dominerade fotojournalistiken och det dokumentära och samhällstillvända fotot. Många gjorde som holländaren Cas Oorthuys (1908-1975), som reste runt i Europa och fotade i knappt 15 år. Han var uppbackad av ett förlag och producerade över 40 fotografiska reseböcker. Vanligare var att fotografer fick uppdrag från tidningar och tidskrifter, som kunde anlita fotografer för månadslånga uppdrag. I regel fick fotograferna fria tyglar.

Oorthuys identifierade också ovanligt tidigt, sådant som senare skulle bli stapelvaror i lagret av klichéer om Storbritannien – tunnelbanependlare, bowler-hattar i City, Oxford-studenter, mjölkflaskor – men han fotade också immigranter och demonstrationer mot kärnvapen. Hans karriär, den enorma produktionen av böcker, sammanfaller också med utvecklingen av ett nytt fenomen: massturismen. Suget efter bilder från främmande länder växte våldsamt.

GB. ENGLAND. London. Baker Street underground station. 1958-1959.

Sergio Larrain London. Baker Street underground station. 1958-1959. © Sergio Larrain / Magnum Photos

 
Efterkrigstidens Storbritannien framstår som ganska dystert. Man har knappt hämtat sig efter kriget, ekonomin haltar, de strikta klasshierarkierna hämmar och imperiet förtvinar. En vanligt förekommande svartvit bild föreställer en avsmalnande gata som kantas av identiska tegelbyggnader. Allt är insvept i en fuktkall dimma. Ett barn, en flicka i ljus klänning, leker ensam på trottoaren. Det verkar som om de utländska fotograferna inte var lika angelägna om att skildra Storbritannien i ett försonligt ljus som de inhemska fotograferna, oavsett om de fotade i London, gruvarbetare i Wales och, senare, the Troubles i Nordirland.

Men många av fotograferna fångade också en hel del poesi i sitt möte med Storbritannien, inte minst chilenaren Sergio Larrain (1933-2012) och schweizisk-amerikanske Robert Frank, född 1924. Det är intuiva och uttrycksfulla foton, mer poesi än fotojournalism med sina skuggspel, regnvåt sten, tät dimma och dramatiska himlar. Några av bokens höjdpunkter. Amerikanen Paul Strand (1890-1976) tog också sensationellt vackra och poetiska foton av människor och miljöer på skotska Hebriderna.

5. Strange and Familiar. Akihiko Okamura

Akihiko Okamura Northern Ireland, 1970s © Akihiko Okamura / Courtesy of the Estate of Akihiko Okamura, Hakodate, Japan

 
London, inte minst ”Swinging London”, hade en självklar dragningskraft på de internationella fotograferna, men bokens redaktörer, Martin Parr och Al0na Pardo, har vinnlagt sig om att bokens innehåll ska motsvaras av titeln – den handlar om Storbritannien. Under första halvan av boken dominerar foton från London ganska tydligt, även om exempelvis både Robert Frank och Bruce Davidson fotar i Wales, klassiska foton av gruvarbetare, men boken innehåller, som det står i förordet, foton från ”the Hebrides to Dover, Belfast to Cardiff.”

Men fotona från den andra halvan av 1900-talet fram till idag känns mer mångsidiga, fotograferna hittar nya och annorlunda sätt att skildra Storbritannien, som också verkar allt svårare att fånga med en uppsättning klichéer. Man får känslan av att 60- och 70-talet har en befriande inverkan och globaliseringen slätar ut ojämnheter, även om Storbritannien fortsätter att uppvisa särdrag.

2. Strange and Familiar. Tina Barney

Tina Barney The Red Sheath, 2001 © Tina Barney, Courtesy of Paul Kasmin Gallery

 
Fotojournalisterna under den första halvan av 1900-talet och en bit in på den andra, skildrade ofta arbetarnas villkor, dåliga bostadsförhållanden och, mer allmänt, konsekvenserna av ett hårt och stelbent klassamhälle. Som en del i ett större projekt om den europeiska överklassen, The Europeans, skildrar amerikanskan Tina Barney, född 1945, den brittiska överklassen.

Barney, som själv tillhör den amerikanska överklassen, fick genom kontakter tillgång till en rad personer, som hon ofta tar ganska traditionella porträttfoton av, lite uppstyrda med en hel del betydelsebärande rekvisita. En äldre dam fotograferas framför sin bokhylla och läsfåtöljer. Framför henne ligger ett par nummer av tidskriften Country Life. Föremålen säger någon om personernas identitet, och de skildras med mild ironi.

11. Strange and Familiar. Hans van der Meer
Hans van der Meer Mytholmroyd, England, 2004 © Hans van der Meer / Courtesy of the Artist

 
Det finns väl få saker som är så brittiskt som fotboll, men den nederländske fotografen Hans van der Meer, född 1955, har struntat helt i Premier League och sökt sig till amatörfotbollens lägre divisioner. Spelarna ser nästan ut som små figurer inbegripna i en vagt absurd verksamhet, placerade i en landskapsmålning med gröna kullar, små pittoreska hus och molngrå himlar. Fotona är både humoristiska och otippat rörande.

Det finns en betydande skillnad mellan de tidiga och sena fotograferna i den här boken. De förra var i regel fotojournalister, medan de senare i regel är fria konstnärer som arbetar på en global marknad. De tidiga jobbade för pressen, medan de senare snarare visar sina verk på gallerier. Båda har sina poänger. Jag tycker att de tidiga ofta presterade vackrare fotografier, medan de senare, som arbetar mer som konceptkonstnärer, kan vara intressantare.

En sak kan vara bra att veta. När man recenserar en bok av det här slaget får man välja ett litet antal foton ur ett på förhand framställt pressmaterial. De här på förhand utvalda fotona är sällan de allra bästa bilderna. Dels har det säkert med rättigheter att göra, dels vill man säkert värna om bokens exklusivitet. Men Strange and Familiar: Britain as Revealed by International Photographers är full med makalösa foton, tagna av några av det förra och innevarande seklets främsta fotografer.

Det här är en av de intrssantaste och mest underhållande fotoböcker jag har läst på länge. Den funkar som avsett, att stimulera till reflektera kring de brittiska identiteterna och försöka få korn på hur de har förändrats över tid. Men det är inte bara fotot och temat som gör den här boken till något utöver det vanliga. Den inledande och introducerande essän är fantastisk. Desssutom presenteras varje fotograf med en komprimerad och översiktlig artikel. Perfekt present, inte bara till anglofiler.

Ola Wihlke

3 kommentarer

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Fotobok: ”Cheap Rents… and de Kooning” av John Cohen

9783869309033_1[1]

John Cohen
Cheap Rents… and de Kooning
The downtown art world
New York, 1957-63
Introduktion: John Elderfield
Steidl

Boken Cheap Rents… and de Koning, fotografen John Cohens senaste bok med foton som inte publicerats tidigare, handlar om en tid, det sena 50-talet och tidiga 60-talet, och om en plats, området kring East 10th Street i New York. Ett ingemansland mellan Greenwich Village och Lower East Side. Där och då samlades ett ovanligt stort antal konstnärer, gallerister, poeter, kritiker, filmare och fotografer.

Att Willem de Kooning nämns i titeln är möjligen en aningen ironiskt, eftersom han vid mitten av 50-talet började söka sig bort från 10th Street, och började vistas utanför staden allt oftare, inte sällan på Long Island. Men han, och de billiga hyrorna, hade tveklöst lockat mängder av kreativa människor till området kring East 10th Street. Där låg också flera spännande gallerier och under några år var området konstvärldens epicentrum, i alla fall den amerikanska konstvärldens epicentrum.

A_004_Downtown[1]

Red Grooms crossing Third Avenue © John Cohen / Steidl

 
John Cohen, född 1932 i New York, är en mångkunnig man, han var exempelvis med och grundade New Lost City Ramblers och arbetade med Robert Frank på hans film Pull My Daisy (1959), men det är som fotograf han är mest känd. Han har tagit åtskilliga foton av Bob Dylan.

B_002_Downtown[1]

Grace Hartigan © John Cohen / Steidl

 
Boken Cheap Rents… and de Koning samlar rader av foton från perioden  1957 och 1963, då han levde och arbetade i konstnärskolonin som växte fram i området kring East 10th Street. Man kan nästan förnimma den kreativa spänningen när man bläddrar i boken och läser de sparsmakade texterna. En inledande text är skriven av John Elderfield, som har den pampiga titeln Chief Curator Emeritus of Painting and Sculpture vid Museum of Modern Art.

Elderfield har råkoll på alla konstnärliga riktningar som fanns representerade i konstnärskolonin, abstrakta expressionister, andra vågen abstrakta expressionister, postexpressionister och så vidare. Måleriet stod i början helt i centrum, men saker och ting förändrade sig efterhand och klimatet var hela tiden påtagligt inkluderande:

”[…] as the newer emerged, the older remained, and older and newer partied together—at the Cedar Bar in the form of Franz Kline drinking with Allen Ginsberg, for example. And different forms of post-Abstract Expressionist activity partied together: Jack Tworkov with Philip Guston; Larry Rivers with Jack Kerouac; and so on. […] Aiding the alliances and the transitions were photographers Rudy Burckhart, Cohen, and [Robert] Frank; and the composers John Cage and Morton Feldman; and the dealers and critics Bellamy, Leo Castelli, Thomas B. Hess, and Frank O’Hara. They saw how, by the end of this period, the vitality of the downtown scene was not longer lodged in the visual arts alone. But so did most of those in the 10th Street scene: It was nonsectarian, hybrid, unpredictable in shape and form.”

D_003_Downtown[1]

Allen Ginsberg, Robert Frank © John Cohen / Steidl

 
John Cohens egna texter, som varvas med tematiskt ordnade foton, är lite mer svävande i tonen, nästan som om han är lite osäker på om han verkligen varit med på alla gallerier, klubbar, happenings, filminspelningar och performance. Jag känner något som påminner om avund när jag läser hans anekdoter och tittar på fotona.

Det kanske är en projektion, men jag tycker nästan att man ser på dem Cohen fotat att de utstrålar en känsla av att vara på exakt rätt plats vid exakt rätt tidpunkt. De är som ett med tiden och platsen. Jag tröstar mig med att de på ett par foton, under någon slag happening eller performance, spexar med uppblåsta ballonger.

Jag älskar Cohens foton med mycket svärta, de flesta tagna inomhus utan blixt, och hans nostalgiska och kärleksfulla ton. Cheap Rents… and de Koning är ett vackert porträtt av en tid/plats och en rad personer som gjorde den speciell.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Fotobok med kvinnor som klättrar i träd

00004218

Women in Trees
Jochen Raiß samling
Hatje Cantz

Folk samlar på allt möjligt, frimärken och mynt är gamla klassiker. Ett område som verkar allt populärare är fotografier, och då tänker jag inte på foton av kända fotografer, utan amatörfoton på olika teman. I ett tidigare blogginlägg skrev vi om en bok, Fotobok med bröllopskyssar, London 50-tal, om en bok enbart med foton av bröllopskyssar, låt vara att Steven Gill, som köpte fotona på nätet, trodde att han kommit över en unik samling gatufoton från Hackney i London.

I ett annat blogginlägg skrev vi om en mer medveten samlare, Peter J. Cohen, som byggt upp en stor samling foton från 30-, 40- och 50-talet av kvinnor som, med tidens mått mätt beter sig okonventionellt – bolmar på rökverk, halsar ur flaska, hanterar skjutvapen – och samlat dem i en bok: Snapshots of Dangerous Women.

Och nu har det tyska kvalitetsförlaget Hatje Cantz gett ut en bok, Women in Trees, med foton ur Jochen Raiß samling med vintagefoton av, inte helt oväntat, kvinnor i träd. Raiß berättar i sitt korta introducerande förord att han började köpa historiska amatörfoton på loppmarknader för 25 år sedan. Foton som ofta tagits för att bevara minnen av en särskild händelse:

”Today, decades later, the memories sit with countless others in a shoebox. And they are surrounded by numerous questions: how did these images that were once so precious get here? What kinds of misunderstandings, quarrels, moments of carelessness or negligence led to this? Why were these moments so important that they should be saved? And who were they important for? What was this woman in the tree’s life like?”

RUECKSEITE UNBESCHRIFTET

Frauen auf Bäumen © Sammlung Jochen Raiß

 
Raiß minns när han hittade det första fotot, som påbörjade samlandet på just det här temat: ”The first photo I found of a woman in a tree was at a flea market in Frankfurt on the Main while I was studying. It was a chance find that immediately captivated me. Even today I find the scene touching: the woman is looking into the camera with a rather insecure smile. She’s wearing a bright summer dress and shoes with heels, which are unfit for climbing. I like to imagine that she or her companion came up with the adventurous idea of climbing the tree on a Sunday stroll. And now she is there in the tree and her posture seems a little awkward.”

RUECKSEITE UNBESCHRIFTET

Frauen auf Bäumen © Sammlung Jochen Raiß

 
RUECKSEITE UNBESCHRIFTET

Frauen auf Bäumen © Sammlung Jochen Raiß

 

Tagna var för sig blir de här fotona lustiga, rörande och humoristiska, men när man sätter samman dem blir också en massa likheter och skillnader tydliga. De blir tydligare bärare av en berättelse, också en kollektiv berättelse. Det finns säkert många skäl till att det verkar vara en trend att samla på historiska amatörfotografier, ett kanske är att de berättar om en mer oskuldsfull tid, helt olik vår där alla bilder är perfekta, till och med perfekt operfekta, oavsett om det är i sociala eller andra medier. Ytterst få av de här trädklättrande kvinnorna verkar sträva efter att se coola ut.

Women in Trees är en liten snygg volym med ungefär 50 foton av trädklättrande kvinnor. Om du vill se mer av Jochen Raiß samlingar rekommenderas ett besök på hans hemsida, med kategorier som isbjörnar och fotboll.

Jag måste också passa på att rekommendera blogginlägget om The Night Climbers of Cambridge, om en underbar bok från Archive of Modern Conflict, med foton av unga män som nattetid klättrar på byggnader som hör till Cambridge University.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Färgstark fotobok om den afrikanska modeindustrin

 
Catwalk-Cover_160425-BELI.indd
 
Per-Anders Pettersson
African Catwalk
Kehrer Verlag

Det formas stereotypa bilder av alla länder och kontinenter, men Afrika verkar särskilt hårt drabbat. De här bokomslagen är ett tydligt exempel, men vanligtvis är det bilder av etniska konfliter, krig, korruption och svält som formar bilden av hela Afrika. Mer sällan skildras den framväxande afrikanska medelklassen och dess livsstil. Därför är det nästan med en känsla av befrielse man läser och titttar i Per-Anders Pettersson sagolikt vackra fotobok African Catwalk, utgiven av det tyska kvalitetsförlaget Kehrer.

Boken skildrar den framväxande afrikanska modeindustrin. Förutom några korta initierade texter, så utgörs boken av Pettersson foton, som han tagit på modevisningar i sammanlagt 15 afrikanska länder mellan 2010 och 2015. Enligt förlagsreklamen är det första gången den afrikanska modeindustrin har skildrats så här närgånget – Pettersson har kunnat röra sig fritt mellan visningarna och backstage.

10_african catwalk

South African model Sanele Junior Xaba stands backstage before a show with the South African designer Chu Suwanapha during the South African Menswear Week in the Cape Town Stadium, South Africa 2015 © Per-Anders Pettersson

 
Den afrikanska modeindustrin växer snabbt, i länder som Sydafrika, Kenya och Nigeria, men relativt sett är den fortfarande liten. En anledning till den snabba tillväxten är att Kinas ekonomi bromsat in. Afrika, men sin ungefär en miljard stora befolkning, har därmed blivit en intressantare marknad. Det som gör afrikanskt mode särskilt intressant för internatioonella märken och konsumenter, är bland annat mångfalden av estetiska uttryck, kulturer och hantverkstraditioner.

Skriver Alessia Glaviano, fotoredaktör för Vogue Italia och L’Uomo Vogue, i sin introducerande text: ”International designers have always found inspiration in Africa, from the beadwork of the Maasai to centuries-old fabric-making and weaving traditions in West African countries, such as Burkina Faso and Mali. Designers and labels such as Vivienne Westwood, Stella Jean, Paul Smith, Burberry and Moschino Cheap & Chick frequently use rich, colourful fabrics, which are often made by local weavers in Burkina Faso and Mali, hand-loomed based on centuries-old traditions.”

7_african catwalk

Ivorian model Awa Sanoko wears a creation by the New York-based Senegalese designer label Versaiilles before a show in the Hôtel des Almadies during the Dakar Fashion Week, Senegal 2014 © Per-Anders Pettersson

 
Idag finns det modeveckor i mängder av afrikanska länder, och många designers deltar i flera av dem. I vissa länder arrangeras dessutom konkurrerande modeveckor. Däremot är det relativt få av dem som kan försörja sig som modeskapare. Somliga tar andra uppdrag, som att göra bröllopsklänningar.
 
8_african catwalk

Model Thembi Kobedi stands backstage before a show with the South Africa-based Kenyan designer Liz Ogumbo during the South Africa Fashion Week in Rosebank, Johannesburg 2012 © Per-Anders Pettersson

 
African Catwalk skildrar ett Afrika som man sällan eller aldrig ser annars. Men boken är inte bara eller i första hand en motbild, det är en fantastisk mode- och fotobok. Den är vacker och färgstark. Allra bäst tycker jag om bilderna backstage, innan och efter modellerna har tagit på sin coola catwalk-look. Fotona speglar glamouren, men Pettersson fångar också modellyrkets vardag, och små absurditeter, på ett suverät sätt – stressen, väntan och tröttheten.

Petterssons hemsida för boken: African  Catwalk

Galleri Kontrast i Stockholm ställer ut foton ur bildserien från 27 august till 2 oktober.

Ola Wihlke

1 kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Fotobok: ”Artists II” av Jason Schmidt

 
9783869306322_1
 
Jason Schmidt
Artists II
Steidl

På ett foto står konstnären Joan Jonas framför en vit vägg och håller just att ta på sig ett rävhuvud, en mask alltså. På ett annat foto sitter en avspänd Coryl Arcangel, klädd i rutig keps och rutig slips, i sitt arbetsrum. Guerrilla Girls klädda i svarta kläder och gorillamasker promenerar fram på en gata i Venedig. Ryan Trecartin har fotats i ett rum med speglar, så att två versioner av honom framträder.

Ett annat foto föreställer Yayoi Kusama, klädd i morotsröd peruk och röd vitprickig klänning. Hon står i en av sina mäktiga ljusinstallationer. Cindy Sherman tittar, nästan lite spefullt, in i kameran. Bakom henne, en hylla fylld med dockhuvuden och masker. På ytterligare ett foto ligger David Byrne på marken snett framför en gigantisk uppblåsbar jordglob, som är elliptiskt formad.

Det här är bara några exempel på foton Jason Schmidt tagit av konstnärer; han har tagit drygt 500 porträtt av konstnärer eller foton av konstnärer i deras ateljéer eller i Venedig eller Kassel. De första fotona samlade han i en bok, Artists, som kom ut 2007 och blev en stor framgång.

021_Ai_Weiwei

Ai Weiwei, June 15, 2007, Documenta 12, Kassel, Germany. Photo © 2015 Jason Schmidt

 
Fotona nämnda ovan är hämtade ur Artists II, en fortsättning på den första boken. Och precis som den första, innehåller den andra foton, sammanlagt 166 stycken, av såväl konstnärer vars karriärer just börjat ta fart som av konstnärer med global stjärnstatus. Det är konstnärer som arbetar i alla tänkbara medier; det är både mer traditionella konstnärer och avantgardister som till och med förbryllar konstvärlden.

003_Starling_Simon

Simon Starling, February 16, 2007, New York, New York. Photo © 2015 Jason Schmidt

 
Fotona kanske inte är anmärkningsvärda rent fotografiskt, men jag tycker att det är väldigt kul att få ett ansikte på en konstnär man kanske bara läst om ett par gånger. Dessutom är det kul att se konstnärerna i deras ateljéer, som kan se ut som allt från ett vanligt kontor, med skrivbord, dator och hyllor, till ett kuriosakabinett fullt med konstnärsmaterial eller halvfärdiga konstverk. Många foton är också tagna under stora konstutställningar, som nämnda Venedig och Kassel, där Schmidt antagligen kunnat fånga många konstnärer på bild på kort tid.

004_Nauman_Bruce

 Bruce Nauman, May 27, 2008, Galisteo, New Mexico. Photo © 2015 Jason Schmidt

 
En annan sak som gör att jag tycker mycket om den här boken är att varje konstnär har skrivit en text till foto. De varierar oerhört i längd och stil. Den kortaste har Martin Creed skrivit: ”I’m not sure.” Andra är mindre dunkla, mer humoristiska och något mer informativa. På ett foto sitter Fia Backström mitt i ett myller av trälådor med texten ”fragile” på: ”Art’s rough life in the limelight of late must make it shy and FRAGILE. So with tenderness I sang a melancholic, somewhat abstract, Scandinavian lullaby for the crates in the basement of the Whitney Museum.”

103_Baldessari_John

John Baldessari, June 4, 2009, The Venice Biennale, Venice, Italy. Photo © 2015 Jason Schmidt

 
Jag har egentligen bara en invändning mot den här boken och det är att den är så fokuserad på konstnärer i New York, även om alla av dem inte kommer från New York. Men med sina 166 konstnärsporträtt och 166 texter är Artists II riktigt rolig att titta i och läsa.

Den är naturligtvis också perfekt för den som vill upptäcka nya konstnärer. Formatet är snudd på exakt samma som för en LP-skiva, men den väger ungefär lika mycket som 15 LP. Steidl gör snygga böcker och den här volymen är klädd i ett ganska grovt beiget tyg och titeln präglad i svart.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Fotobok: ”Irving Penn: Beyond Beauty”

TWIS-gear-patrol-beyondbeauty
 
Irving Penn: Beyond Beauty
Essä: Merry A. Foresta
Yale University Press

För mig är den bildvärld Irving Penn (1917–2009) skapade förknippad med barndomen. Det var pappa som visade mig hans foton, i tidskrifter, böcker och på utställningar. En av dem var på Moderna i Stockholm, om jag inte minns fel. Penn donerade ett hundratal foton till Moderna museet.

Det jag minns starkast är overkligt vackra kvinnor som poserade aningen teatraliskt i osanolikt vackra kläder. Jag minns också vackra foton av människor, ofta klädda i traditionella kläder, från Indien, Afrika, Mexiko med flera platser. Jag minns fotona som sagolikt vackra eller, kanske ännu hellre, öververkligt vackra.

penn_girl_behind_bottle (1)

Irving Penn, Girl Behind Bottle (Jean Patchett), New York, 1949, printed 1978, Smithsonian American Art Museum, Gift of the artist. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
Irving Penns dragning till det surrealistiska framhävs av Merry A. Foresta i hennes långa fina essä i Irving Penn: Beyond Beauty, som gavs ut i samband med utställningen med samma namn på Smithsonian American Art Museum. Utställningen flyttar runt till olika platser i USA fram till 2018.

Irving Penn är kanske mest känd för sitt modefotografi och experiement med stilleben, men Foresta visar hur porösa gränserna var mellan Penns olika fotografiska verksamheter. Fotona i Irving Penn: Beyond Beauty, knappt 150 stycken är hämtade från hela Penns karriär och visar upp hela hans rika repertoar, från tidiga foton av gatuskyltar till modefotografier och porträtt av både okända och kända personer, som Francis Bacon, Alberto Giacometti och Le Corbusier.

penn_dali

Irving Penn, Salvador Dali, New York, 1947, Smithsonian American Art Museum, Gift of the artist. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
Det var inte självklart att Penn skulle bli fotograf, han studerade vid Philadelphia Museum School of Industrial Art och tanken var först att han skulle bli konstnär, men han tyckte inte att han hade förutsättningar att bli riktigt bra. En av hans lärare var Alexey Brodovitch, legendarisk art director på Harper’s Bazaar, som var öppen för ett mer konstnärligt och experimentellt foto. I ett nummer publicerade man röntgenfoton av flaskor med smink.

penn_kerchief_glove (1)

Irving Penn, Kerchief Glove (Dior), Paris, 1950, printed 1984, Smithsonian American Art Museum, Promised gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © Condé Nast

 
En annan person som var betydelsefull för Penn, och som också var född i Östeuropa och var influerad av modernismens avantgarde, var Alexander Liebermann. När Penn kom hem från en resa till Mexiko, 1943, hade Liebermann just utsetts till art director på Vogue. De inledde ett mycket fruktsamt samarbete.

Som Penn minns det tog han sitt ”första seriösa foto” i Mexiko 1942, som Foresta beskriver så här: ”an image of a Mexiko City shop window full of brooms that stand crowded together like imprisoned stick figures […]” Intressant nog publicerades fotot i en kortlivad surrealistisk tidskrift i New York, VVV. Men det var på Vogue karriären tog fart på allvar, en karriär som ganska snart skulle göra Penn till en av världens mest aktade och eftertraktade fotografer, oavsett om det gällde reklamfoto eller porträtt.

penn_capote

Irving Penn, Truman Capote, New York, 1979, printed 1983, Smithsonian American Art Museum, Gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
De första uppdragen Lieberman gav Penn var att ta fram tidskriftsomslag, men sedan uppmanade Lieberman honom att fota omslagen själv. Skriver Foresta: ”[…] Penn created clever and balanced arrangements of fashion accessories, beauty products, or cooking ingredients, his still lifes often styled on the humble surface of a wooden table. His first Vogue cover was published in the October 1, 1943, issue of what was then a biweekly periodical. While the competition at Bazaar was increasingly tending to favor blurry action shots or pictures purposefully out of focus, a Penn photograph, whether illustrating the season’s new fashion accessories or the ingredients of a beef stew, had the force of evidence as well suited to a technical magazine as to a fashion publication […]”

penn_frozen_foods

Irving Penn, Frozen Foods, New York, 1977, printed 1984, Smithsonian American Art Museum, Gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
En av de främsta poängern med Irving Penn: Beyond Beauty tycker jag är att man, både i urvalet bilder och Forestas essä, lyfter fram så många olika sidor av Penns fotografi och att man lyfter fram fotografi från hela hans karriär, tidiga foton av skyltar och från hans resor i den amerikanska södern och foton från 2000-talet.

penn_young_boy

Irving Penn, Young Boy, Pause Pause, American South, 1941, printed 2001, Smithsonian American Art Museum, Gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
Foresta berättar också om Penns perfektionism, som är ganska uppenbar när man betraktar hans foton. Denna perfektionism är inte minst tydlig i Penns utforskande av stillebenets möjligheter och begränsningar. Han strävade, skriver Foresta, efter ett nära nog platoniskt ideal:

”His studio daybooks describe a nearly continous stream of incoming and outgoing portrait subjects – models, dresses, hats,  gloves, food, flowers – all to be evaluated by Penn’s camera. The same sense of exactitude was applied to his commercial work for clients as disparate as the Jello-O Company and U.S. Steel as to his editorial images. […] Even when his subject was dog food, he demanded that the canine model arrive hungry, the better to look hungry.”

penn_rooster

Irving Penn, Red Rooster, New York, 2003, printed 2007, Smithsonian American Art Museum, Gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
Men Foresta framhåller inte bara kontinuiteten i Penns fotografi, den utstuderade skönheten. Just vad gäller Penns stilleben påpekar hon att de senare ofta har ett förgängelsetema, ibland med den mest kända av alla vanitas-symboler, dödskallen. Memento mori kan man väl även kalla de cigrarettfimpar Penn hittade utanför sin ateljé och fotade i närbild. De här senare fotona var i regel mindre insmickrande än de tidigare.

Också porträttbilderna ändrade karaktär, de fotades i en allt mer sparsmakad miljö, snarare än i de avporträtterades vardagliga miljö eller omgivna av rekvisita. Det nya bildspråk Penn och andra fotografer utvecklade vid mitten av 1900-talet kallades av John Szarkowski, curator på MoMa, för ”a new beginning.”

penn_mouth

Irving Penn, Mouth (for L’Oréal), New York, 1986, printed 1992, Smithsonian American Art Museum, Gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
Penn gjorde också en mängd resor, exempelvis till Japan (1964), Spanien (1965), Nepal (1967), Kamerun (1969) och Marocko (1971). De här fotona är inte, hävdar Foresta, antropologiska: ”Penn’s travel portraits seem to further declare that decorative beauty is an absolute value that trancends cultural differences. If they at all serve as commentary, these photographs suggest that the definition of difference – Western or non-Western, fashion or decoration – is only a matter of artistic context.”

Penn fotade också 1950 två serier med porträtt, i Paris och London, av företrädare för olika yrken, som fiskhandlare, osthandlare och konditorer. Penn hade funnit sitt stilistiska territorium, en stil som han höll sig till med också lekte med och utvecklade. Under de kommande 60 åren tog Penn hundratals porträtt och modefoton för Vogue. I nästan alla foton tagna efter 1950, undviker Penn helt och hållet att avslöja några detlajer om ateljén. Men när han fotograferar Francis Bacon, 1962, i dennes ateljé, kunde han inte låta bli att låta en reproduktion av Rembrandts självporträtt synas i bakgrunden.

penn_miyake

Irving Penn, Issey Miyake Fashion: White and Black, New York, 1990, printed 1992, Smithsonian American Art Museum, Gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
Irving Penn: Beyond Beauty täcker alltså, i både text och bild, hela Penna karriär: ”The value of looking at an entire career, from earliest to last, is the ability to chart inspiration, mastery, and lagacy.” Och Penns karriär löper i princip parallellt med fotografiets storhetstid, kanske var rentav fotot det mest inflytelserika mediet under 1900-talet?

penn_cracked_mirror

Irving Penn, Irving Penn: In a Cracked Mirror (A), New York, 1986, printed 1990, Smithsonian American Art Museum, Promised gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
Många anser att Irving Penn är en av 1900-talets främsta fotografer, och om man ska lyfta fram en särskild bedrift är det att han suddade ut gränser mellan konstnärligt och kommersiellt foto, han gav, som Foresta uttrycker det, legitimitet åt modet som konst. Under postmodernismens glansdagar, under 80- och 90-talet, visade han sig vara påfallande ointresserad av teori.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Fotobok: ”The New West” av Robert Adams

Robert-Adams-The-New-West_Cov

Robert Adams
The New West
Förord: John Szarkowski
Steidl

Om man ska skriva ett förord till en fotobok kanske man inte ska påpeka att vissa läsare kanske kommer tycka att fotona är tråkiga. Men det är just det John Szarkowski gör i förordet till Robert Adams klassiska fotoessä The New West, som kom ut första gången 1974, och vars undertitel är Landscapes Along the Colorado Front Range.

Szarkowski skrev, tror jag, väldigt många förord till fotoböcker, han var chef för fotoavdelningen på MoMA, och så här skrev han i förordet till The New West: ”Adam’s pictures are so civilized, temperate, and exact, eschewing hyperbole, theatrical gestures, moral postures, and espressivo effects generally, that some viewers might find them dull.”

10_NewWest_CD

Pikes Peak Park, Colorado Springs. Photo copyright © 1974 Robert Adams

 
Eller så är det exakt så man ska skriva, han har ju dessutom rätt i sak; han tvingar ju på sätt och vis den ouppmärksamme läsaren eller betraktaren att försöka hitta det som fotona trots allt har att bjuda på. The New West har ungefär samma klassikerstatus som American Photographs av Walker Evans och, min personliga favorit, som också finns i en fin nyutgåva från Steidl, The Americans av Robert Frank.

Själv lär Adams ha sagt att man inte kunde ha tråkigt, om man hade fickorna fulla med oexponerade filmrullar. Men The New West är en ganska pessimistisk bok, överdrivet pessimistisk tycker jag, även om många foton är sällsynt vackra och andra humoristiska.

44_NewWest_CD

 Pikes Peak. Photo copyright © 1974 Robert Adams

 
Själva utgångspunkten verkar vara att man ansåg, apropå skylten ovan, att gränsen inte gick att flytta längre, att det inte längre fanns någon jungfrulig mark att upptäcka och erövra. Det här var 1974 och jag kan tänka mig att miljörörelsen hade god vind i seglen. Att döma av resten av John Szarkowskis förord verkade det som om man såg exploatering av av mark för bostadsbyggande som ett alarmerande problem. Säkert spelade platsen en viktig roll, Colorado längs Rocky Mountains.

11_NewWest_CD

Colorado Springs. Photo copyright © 1974 Robert Adams

 
Fotona har också en annan kritisk inriktning, förutom att människan våldför sig på och tränger undan naturen. Den andra kritiska udden riktas mot vilken typ av bostäder som byggs. Under den här tiden blev det allt vanligare att stora områden exploaterades och att man smällde upp väldigt många hus samtidigt, för att driva upp vinsterna. Husen var ofta ganska enkla, prefabricerade och stöpta i en och samma form.

16_NewWest_CD

 New subdivisions. Arvada. Photo copyright © 1974 Robert Adams

 
06_NewWest_CD

Newly occupied tract houses. Colorado Springs. Photo copyright © 1974 Robert Adams

 
Jag tycker absolut att många av fotona i boken är intressanta för att de visar hur människan påverkar naturen, och jag tycker att det finns en poäng med att visa hur enahanda mycket av bostadsbyggandet var, men den stora behållningen med bilderna tycker jag är den inspirerande melankoli de förmedlar, en melankoli som är framträdande i amerikanskt fotografi, men även i mycket av den allra bästa amerikanska musiken och konsten.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Foto: ”The Architecture of Density” av Michael Wolf

 
a04
 

a32

 

a36

 

a39

 

a43

 

a45

 

a91

 

a105

 

a122

 

a1191

Alla foton © Michael Wolf

 
I ett tidigare blogginlägg har vi skrivit om fotografen Michael Wolf, född 1952 i Tyskland, och hans fantastiska fotoserie Transparent City. Han blev inbjuden att fotografera i Chicago hösten 2005, då hade han redan jobbat i åtta år som fotojournalist i Hong Kong för tidskriften Stern och där fotade han serien Architecture of Density, som fotona ovan är hämtade ur.

Men båda serierna är tydligt besläktade, och måste betraktas som moderna klassiker.

books09-aperture

Michael Wolf: The Transparent City (Aperture)

När Wolf kom till Chicago noterade han genast en skillnad jämfört med Hong Kong. I den senare staden hade han fotat ändlösa rader med enorma hyreskaserner, som arkitektoniskt inte skilde sig så mycket från varandra. Arkitekturen i Chicago var mycket mer varierad. Åtskilliga kända arkitekter har satt sitt avtryck i staden.

Ordet transparent, som finns med i titeln på serien från Chicago, passar väldigt dåligt som beskrivning av serien från Hong Kong. Densitet passar onekligen mycket bättre. Vissa fasader är murlika och man måste titta ordentligt för att se att fotona föreställer bostadshus.

Architecture-Of-Density_Michael-Wolf

Michael Wolf: Architecture of Density (Peperoni)

Det som tydligast förenar serierna är att de vittnar om Wolfs tydliga intresse för storstäder i allmänhet och megastäder i synnerhet, och hur man inrättar sina liv där. Vad gör (mega)städerna med våra liv? Det utforskar Wolf även i fotoserien Tokyo Compression. Men i den står människan, tydligt urskiljbara individer, mer direkt i centrum.

tc_cover

Michael Wolf: Tokyo Compression (Peperoni)

Rent estetiskt förenas serierna av att de är väldigt vackra, dekorativa, och att man kan avnjuta dem som abstrakt konst. Tills man tittar lite mer noggrant och ser alla mer eller mindre tydliga tecken på mänsklig verksamhet. När man pendlar mellan de här två sätten att betrakta fotona drabbas man av en vagt svindlande känsla. Visuellt är fotona väldigt spännande.

Men det abstrakta draget påverkar också hur vi ser på människorna på bilderna. I Architecture of Density är det rentav svårt att urskilja några, i Transparent City är de åtminstone som små dockskåpsmänniskor, men det går att urskilja balkonger och olika spår av människor. Tvätt och kläder som hänger på tork. Luftkonditionering. Men det är i stort sett allt.

Vi tvingas föreställa oss människorna som bor i husen, svävande högt upp i luften i ganska små utrymmen, som vissa har associerat till bikupor. Wolf utforskar naturligtvis allas vår voyeurism, vår drift att iaktta och fantisera om främmande människor. I serien Transparent City är det här draget ännu mer framträdande, som betraktare får man fler ledtrådar.

När jag ser de här husfasaderna kommer jag att tänka på ett uttryck av Le Corbusier, han hävdade att hus borde vara ”machines à habiter”, ”maskiner att bo i”. Han menade det som något positivt. I bildserien får man snarare känslan av att människan är underordnad maskinen än att maskinen är utformade efter hennes behov.

Fotona är, har Wolf berättat, tänkta som metaforer för alla megastäder. Det är därför fotona inte har några titlar, utan är numrerade: 1-125. Det abstrakta draget gör dem onekligen mer allmängiltiga.

I en artikel i New Republic”These Unbelievable Photos Make Hong Kong Look Like Abstract Art” – berättar Wolf om fotoseriens tillkomst. Dels framhåller han något ironiskt, apropå fotonas sensationella kommersiella framgångar: ”The people who buy my work – it’s quite ironic – because it’s collectors who usually have two or three apartments, each one five or six thousand sq. feet big, and they hang these prints in there because they’re beautiful, but at the same time they don’t realize the irony of people living in 400 sq. feet and they’re here in their huge space, it’s a bit subversive actually, that’s what I like about it.”

Dels ringar han in det vi redan varit inne på, vad det är som gör dem så sällsynt spännande att titta på: ”And what you have to think of is that the prints I exhibit are very big 48’’x64’’ or 70’’x90’’. And on many of these buildings […] when you get up close, you see a pair of pants, or a t-shirt, or a mop hanging out of the window so you suddenly see these signs of habitation and that’s what makes them interesting. Because from far away they could really be a pattern, a tapestry, and then when you get closer you suddenly see there are people living there, it’s this duality which makes them interesting.” (min fetning)

Och så sätter han fingret på vad det är, rent fotografiskt, som framkallar denna dubbelhet. Först fotade Wolf byggnaderna i helfigur, så att säga, med himmel och mark. Han var inte helt nöjd och började experimentera. Han beskar bilderna, så att bara byggnaderna syntes, ingen himmel, ingen horisont. Då insåg han att han hade fångat något mer än bara byggnader.

Och snart var han övertygad om att han hade fattat rätt beslut, alla han visade de nya beskurna fotona för blev väldigt fascinerade, ”and the interesting thing about it is that by using this stylistic solution by eliminating sky and horizon you give the feeling of unlimited size, because you have no idea how big the building is. It could be 100 stories or 200 stories, it could be a mile long. This illusion of unlimited size really conveys what we experience in megacities. If you go to Shanghai or Hong Kong or to any of the big Chinese cities you have this tremendous density around you.” (min fetning)

Och det är naturligtvis det som gör att man får en hisnande känsla av att titta på de här fotona, de är oerhört suggestiva, jag skulle till och med vilja hävda att de är sublima, om man med sublim menar att de framkallar känslan man får när man törnar emot gränserna för ens begreppsliga förmåga och inser hur svårgripbar och myllrande tillvaron är.

Jag är väldigt tacksam mot Michael Wolf som låtit mig välja och vraka bland hans fotografier. Han har lagt upp ovanligt mycket foton på sin hemsida. Det finns mycket att titta på, helt gratis. Hans böcker är ganska dyra, många är redan åtråvärda samlarobjekt, men de finns i regel i olika utgåvor.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto