Etikettarkiv: fotobok

Fotobok: ”Silent Beauties. Photographs from the 1920s” av Leendert Blok

Cover

Leendert Blok
Silent Beauties. Photographs from the 1920s
Text: Gilles Clément
Hatje Cantz

När jag packade upp Silent Beauties blev jag ett kort ögonblick lite besviken. Jag trodde att omslaget hade skadats av fukt, därav den gröna missfärgningen längs omslagets nederkant. Men snart insåg jag att det var det avbildade fotot, av den holländske fotografen Leendert Blok (1895-1986) som var skadat. Många av fotona i den här sagolika boken är också märkta av tiden tand, men det bidrar snarast till deras sällsamma skönhet.

Faktum är att Bloks foton länge var bortglömda, kanske i ett inte helt dugligt och fuktigt arkiv, tills den holländske fotohistorikern Frido Troost (1960-2013) återupptäckte dem. De finns numer i samlingarna hos Spaarnestad Photo i Haag.

Silent Beauties, photography by Leendert Blok, Hatje Cantz

TULIPA, La Miroir, Pandora
© Leendert Blok / Stitching Spaarnestad Photo

 
Blomman är en av de mest universella symbolerna för skönhet, snart sagt varenda konstnär har avbildat dem – ManetMonet, Van Gogh, O’Keeffe och till och med Warhol -men Bloks foton har en otippat prosaisk bakgrund. Han var en av dem som tidigast experimenterade med färgfoto och hans specialitet var att fota blommor till blomsterodlares varukataloger. Men man behöver inte vara kunnig om vare sig blommor eller fotografi, för att uppskatta de här fotonas estetiska kvaliteter. Ungefär hälften av blommorna i Silent Beauties är tulpaner. Utöver dem finns foton av narcisser, dahlior, hyacinter och irisar.

Silent Beauties, photography by Leendert Blok, Hatje Cantz

NARCISSUS, Polar Ice, St. Agnes, Mount Hood, La Riante, President Lebrun
© Leendert Blok / Stitching Spaarnestad Photo

 
En botanist skulle ha fotat de här växterna på ett annat sätt; Leendert Blok sätter blommorna helt i fokus och framhäver deras mångskiftande prakt; ibland är den nästan på väg att börja falna. Blommorna är ofta fotade mot en mörk eller i varje fall enfärgad bakgrund, så att skiftningarna i färgerna och blommornas skulpturala former framträder.

Silent Beauties, photography by Leendert Blok, Hatje Cantz

IRIS, Ismene, Uma
© Leendert Blok / Stitching Spaarnestad Photo

 
De holländska blomsterodlarna tog fram allt fler och mer extravagata varianter av de olika blommorna, men det verkar som om Blok höll jämna steg med dem. I bokens introducerande text, som placerar in Blok i ett konst- och fotografihistoriskt sammanhang, skriver landskapsdesignern och botanisten Gilles Clément:

”Leendert Blok thinks like a florist. He uses images not words. He shows the form, the color, sometimes the texture, and lingers on the corolla. He shows the flower, alone in all its simplicity. His field is not that of the botanist: he does not burden his picture with the intrusive morphology of the plant’s structure. Blok is a portrait artist, one who makes each flower a unique person.”

Hatje Cantz är ett tyskt kvalitetsförlag som ger ut fantastiska böcker i ämnen som foto, konst, arkitektur och design. Silent Beauties är en extravagant bibliofilutgåva, baksidan och ryggen är klädd i ett mörkrött tyg, lite lätt glansigt i stil med silke – det är en mycket fin presentbok – men jag gillar också att man har valt ett robust matt papper, som ger en vag vintagekänsla, som passar perfekt till fotona.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Fotobok: ”Portraits: The Human Clay” av Lee Friedlander

Lee Friedlander
Portraits: The Human Clay
Yale University Art Gallery /
Yale University Press, 2015

Lee Friedlander, född 1934, är en legendarisk amerikansk fotograf – 2005 tilldelades han Hasselbladspriset – som i början av sin karriär var influerad av fotografer som Robert Frank och Walker Evans, men sedan utvecklade ett eget samhällskommenterande bildspråk som i sin tur varit väldigt inflytelserikt.

Friedlanders karriär har varit mångskiftande. Han har fotat mängder med jazzmusiker för skivomslag, han har tagit nakenfoton av Madonna (innan hon blev känd) och han har fotat bakom kulisserna på New Yorks modevecka. Han är betydligt mer känd för sina självporträtt och porträtt av rader av framstående och kända personer, inte sällan personliga vänner, ofta fotade i avspända sammanhang. Han är en fenomenal porträttfotograf.

Portraits: Human Clay är första delen i en planerad serie om sex böcker som ska ges ut de kommande tre åren. Fokus ligger på foton av människor, många av fotona har inte publicerats tidigare, och det är Friedlander själv som gjort urvalet. Fotona porträtterar, bland andra, musiker, författare, konstnärer och idrottsstjärnor.

Fotona är genomgående avväpnande och intima, men utan att vara påträngande. De är ofta tagna i hemmiljö, i ett kök, ett vardagsrum eller under en biltur, och fångar i ett ogarderat ögonblick på ett smått magiskt sätt både något av de olika personernas karaktärer och något av tidsandan. Portraits: Human Clay innehåller drygt 200 foton.

Jeanette Seaver and Jean Genet, Democratic National Convention, Chicago, 1968. 

Jeanette Seaver & Jean Genet, Democratic National Convention, Chicago, 1968.
Gelatin silver print. © Lee Friedlander, Courtesy Yale University Art Gallery
Photo: Lee Friedlander

Little Richard Penniman, New York City, 1963.

Little Richard Penniman, New York City, 1963.
Gelatin silver print. © Lee Friedlander, Courtesy Yale University Art Gallery
Photo: Lee Friedlander

Philip Roth, New York City, 2010. 

Philip Roth, New York City, 2010.
Gelatin silver print. © Lee Friedlander, Courtesy Yale University Art Gallery
Photo: Lee Friedlander

Photo 1 from Fran Lebowitz, New York City, 1983. 

Fran Lebowitz, New York City, 1983.
Gelatin silver print. © Lee Friedlander, Courtesy Yale University Art Gallery
Photo: Lee Friedlander

Anna and Tom Roma, Arizona, 1989. 

Anna & Tom Roma, Arizona, 1989.
Gelatin silver print. © Lee Friedlander, Courtesy Yale University Art Gallery
Photo: Lee Friedlander

David Hockney, London, 1972. 

David Hockney, London, 1972.
Gelatin silver print. © Lee Friedlander, Courtesy Yale University Art Gallery
Photo: Lee Friedlander

Bill Christenberry, Washington, D.C., 2013. 

Bill Christenberry, Washington, D.C., 2013.
Gelatin silver print. © Lee Friedlander, Courtesy Yale University Art Gallery
Photo: Lee Friedlander

Om du vill veta mer om boken och serien den ingår i, om du vill se fler foton, kan du göra det på Yale University Art Gallerys hemsida.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Fotobok: ”Swissair Souvenirs”

9783858813596_300dpi

Swissair Souvenirs
Red. Michael Gasser & Nicole Graf
ETH-Bibliothek / Scheidegger & Spiess

Swissair var det stora nationella flygbolaget i Schweiz och bildades redan 1931 efter en sammanslagning av två bolag. I hemlandet blev flygbolaget, vars plan hade lätt igenkännbara stjärtfenor prydda med det schweiziska korset, en nationell symbol och källa till stolthet, utomlands blev det förknippat med schweiziska dygder som pålitlighet och effektivitet. Varumärket var under lejonparten av flygbolagets historia ytterst solitt.

Eine DC-8, eine DC-9 und eine CV-990 Coronado (v. u.) in Zürich-

LBS_SR04-007326. A DC-8, a DC-9, and a CV-990 Coronado (from below) at Zurich-Kloten, 1972.

Av en rad samverkande orsaker – dåliga affärer, dålig lönsamhet, ökad konkurrens och lågkonjunktur – tvingades dock Swissair i konkurs. En olycka 1998 anses också vara en bidragande orsak till konkursen. Flygbolaget upphörde med sin trafik den andra oktober 2001.

Chefpilot Ernst Nyffenegger im Cockpit einer DC-3 auf dem Flugpl

LBS_SR01-00775. Head pilot Ernst Nyffenegger in the cockpit of a DC-3 at the airfield Dubendorf, ca. 1938.

ETH-Bibliothek i Zürich finns emellertid en guldgruva för den som är intresserad av Swissair, flygbolagets hela fotoarkiv, som utgörs av både kommersiellt och dokumentärt bildmaterial. Det dokumentära materialet användes exempelvis i undervisning. Tillsammans med det schweiziska kvalitetsförlaget Scheidegger & Spiess har biblioteket sammanställt en helt underbar bok med foton ur arkivet: Swissair Souvenirs.

Fotomodelle präsentieren aktuelle Mode auf der Einstiegstreppe v

LBS_SR04-019019. Models present new fashion on the boarding ramp in front of a DC-4 at Zurich-Kloten, 1950.

Boken har ett kort men initierat förord, skrivet av redaktörerna, samt en lite längre text, skriven av Ruedi Weidmann, företags- och socialhistoriker. Båda texterna vittnar om hur stor betydelse Swissair hade och fortfarande har för Schweiz. Efter några krisartade år efter andra världskriget växte, blomstrade och blev det ett av världen främsta internationella flygbolag.

Drei DC-10

LBS_SR04-050778. Three DC-10, 1979.

Boken visar ett litet men brett urval ur Swissairs fotoarkiv, tillsammans bildar det en fascinerande, underhållande och, även för en svensk, nostalgisk berättelse om flygbolagets historia. Självklart speglar flygbolagets historia också det omgivande samhället, oavsett om det handlar om mode (kabinpersonalens kläder) eller rådande normer (rökning i kabinen). Det är en väldigt fin bok, en udda samling bilder som Scheidegger & Spiess gjort en åtråvärd kaffebordsbok eller åtminstone en väldigt stilig bok av.

Ein Modell präsentiert die von 1960 bis 1970 von den Hostessen d

LBS_SR04-052735. A model presents the uniforms worn by the Swissair hostesses from 1960 to 1970.

Offenes Hecktriebwerk einer DC-10

LBS_SR04-003220. Open tail engine of a DC-10, 1980s.

Hostessen servieren eine Mahlzeit in einer Boeing 747-257 B (Jum

LBS_SR04-002134. Hostesses serving a meal in a Boeing 747-257 B (Jumbo), ca. 1978.

Präsentation von Uniformen

LBS_SR04-014532. Presentation of uniforms, 1985.

ETH-Bibliothek och Scheidegger & Spiess har även gett ut en volym, Swissair Luftbilder, med verkligt spektakulära flygfoton hämtade ur Swissairs arkiv.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Fotobok: ”2224 Kolkata” av Pierre Defaix

_2224_kolkata_cover

Pierre Defaix
2224 Kolkata
Peperoni Books

Kolkata, tidigare kallad Calcutta, är en av Indiens och världens största megastäder. Räknar man hela storstadsområdet är invånarantalet cirka 14 miljoner. Kolkata är omvittnat kontrastrik. Den franske fotografen Pierre Defaix har arbetat en hel del i staden och är aktuell med fotoboken 2224 Kolkata. Det är en vacker volym klädd i blått tyg och titeln handtextad och gyllne.

2224_Kolkata_67

All photos © Pierre Defaix

Boken innehåller 122 färgfoton men bara en text, ett citat av Pier Paolo Pasolini: ”These are the first hours of my presence in India, and I don’t know how to calm the thirsty beast trapped within me as in a cage.” Citatet blir genast begripligt när man börjar titta på fotografierna. De är intensiva och fulla av energi, man möts av färger och former som man inte omedelbart kan tolka. Många foton är närbilder som har en nästan abstrakt karaktär tills man ser vad de föreställer: trädrötter som klättrar över en trottoarkant ned i rännstenen, en fot täckt av fiskfjäll framför en hög med fiskrens eller en hårt packad bunt med begagnade böcker eller skrivhäften på pakethållaren till en cykel. Inte sällan är fotona arrangerade som diptyker.

2224_Kolkata_46

Många foton föreställer människor, men ofta ser man bara en rygg eller en fot. Defaix har gjort en poäng av att inte ta några konventionella porträtt, man ser i princip aldrig hela ansiktet på dem som avbildas, en kvinna med kroppsmålade händer döljer demonstrativt ansiktet. Först tycker jag att det är lite synd att man inte får se människornas ansikten, men eftersom det är ett genomgående drag i boken antar jag att det antingen är ett uttryck för hänsyn eller ett estetiskt val. Som människorna är avbildade nu, beskurna eller fotade bakifrån, blir de mer sammanbundna med själva staden och den hetsiga puls bilderna låter en ana. 2224 Kolkata visar i själva verket väldigt lite av hur Kolkata ser ut, arkitektur och gatuliv, men boken förmedlar poetiskt hur staden angriper sinnena och väcker nyfikenheten.

2224_Kolkata_15

2224_Kolkata_56

2224_kolkata_42

2224_Kolkata_45

2224_Kolkata_16

2224_Kolkata_38

2224_Kolkata_68

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Interview: Oliver Kruger on his photo series Golden Youth and Johannesburg

copertina 001

In his ongoing photo series Golden Youth photographer Oliver Kruger (b. 1977), based in Cape Town, draws on the tradition of African studio photography, amongst others, to capture the arresting faces and flamboyant street style of young urban South Africans. We had the opportunity to ask Oliver about his exceptional series of portraits, several of them collected in the beautiful volume Golden Youth (L’Artiere Edizioni).

Could you please tell us a little bit about your career as a photographer, and your special interest in the portrait as a genre?

My interest in photography came from my parents who were both keen amateur photographers, and many holidays fiddling and shooting pictures with their cameras. I also spent a while shooting skateboarding and the friends who I did that with.

Initially I learned photographic technique from fashion photographers, which is what I thought I would like to have done, but as it turned out was what I did not enjoy. People interested me more than aesthetics and style. As a result, I guess I enjoy portraiture. Also a photographer friend of mine in London with whom I used to drink, made me aware of all the great american photographers from Carlton E Watkins through to Stephen Shore and William Eggleston. I think after looking at the cannon of american photography I felt that there was a far more interesting world to explore outside of commercial photography, and that this sparked my real interest in photography.

Shelley_Mokoena_Johannesburg_2013

All images © Oliver Kruger

You have said elsewhere that the portraits in Golden Youth doesn’t represent a specific subculture, yet they seem so perfect gathered together. They express individuality, yet they seem to have something in common. Please tell us a little bit about the series and its connection to Joburg.

Johannesburg is a city created by commerce and industry and did not develop naturally around natural surface features, as such there is little to engage people outside of work and socialising. It’s infrastructure developed around mining and engineering, which has largely passed, and is a post industrial space which is quite ugly and yet beautiful at the same time. It also has a population of 12000000 people in the greater area, which covers four municipal areas. I think there is a convergence of two factors: One being a psychological space which not only permits, but encourages individuality and flamboyance, and a physical space in which it is one of the few ways that young people can assert themselves.

I came upon this project purely by chance. A friend of mine Bradley Abrahams, who is a designer invited me to join him at a kind of street culture festival, where he was attending a trade show and series of lectures by artists and designers. He mentioned that I should probably bring a camera. I decided to set a studio up in the parking garage where the trade show was held and grabbed anybody who interested me or whom I thought stood out for whatever reason. I went back for three years and set up studio for two days at a time. It was a great way of finding people from all the corners of Gauteng and Vaal Triangle, that I would never have been able to find through networks of friends or by driving around or going to bars, clubs or social events.

Zamokuhle_Nkutha_Johannesburg_2014

I might be wrong, but the clothes, even though they look luxurious, don’t seem to be brand name clothing. Could you please tell us a little bit about this specific street style?

Much of what people with a keen sense of style wear is what is found and appropriated. In a place with money and a huge foreign influence, it is easy to wear designer brands and recognizable names, and to differentiate oneself, you have to find something a little different. It seems to me to be an amalgamation of street style from the last thirty years, eighties hip hop, colonial references, pan-african designs and current pop references.

Abiah_Superstar_Johannesburg_2012

You are mostly a portrait photographer. I think your photos have a beautiful painterly quality. What have been the main influences, not necessarily photography, on this series and your photography as a whole?

At school, painters were held up as the pinnacle of artistic achievement. I also imagine that the painterliness comes from having people sit very still and not rushing. I admire certain photographers, like Stephan Ruiz, Oliver Sieber, Pieter Hugo and Katy Grannan, and have certainly borrowed from them. I also worked with Pieter Hugo, Alessandro Cecchinni and Randal Mesdon, from whom I learned a lot.

Pfano_Johannesburg_2012

Could you name a few of your favorite contemporary photographers, and say something about what makes you fond of them?

Stephan Ruiz, Oliver Sieber, Bryan Schutmaat, Pieter Hugo and Katy Grannan and Rineke Dijkstra would be my favourites, along with Stephen Shore and Alec Soth. I think mostly because of their considered manner of working, and their formalism, along with their critical engagement with the world.

Lulama_Dingani_Johannesburg_2013

And, finally, are there any other things from Joburg you would like to recommend? Art, galleries, music, books?

I would say that Johannesburg’s energy and the people that inhabit it are what I would like to recommend most. Once you get a handle on those two the rest follow. Johannesburg has a very active art and music scene unlike any other in the world. It also has amazing food if you know where to look. The books that I admire regarding Johannesburg would be any of David Goldblatt’s work in Johannesburg and After the Mines by Jason Larkin and many more. The work of the Drum magazine photographers and the press photographers of the eighties and nineties are very important. Also, many of the recent graduates of The Market Theatre Photo Workshop are producing amazing work.

Thabang_Moatshe_ Johannesburg_2013

Fani_Segerman_Johannesburg_2012

Maitele_Johannesburg_2012

Tish_Pillay_Johannesburg_2013

Rachel_Mohlabane 9

Photo 1-10 taken in Johannesburg: Shelly Mokoena, 2013, Zamokuhle Nkutha, 2014, Abiah Superstar, 2012, Pfano, 2012, Lulama Dingane, 2013, Thabang Moatshe, 2014, Fani Segerman, 2012, Maitele, 2013, Tish Pillay, 2013, Rachel Molabane.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Bokomslag bilder och foto, Intervjuer

Fotobok med bröllopskyssar, London 50-tal

 

hackneykissescover-600x600
 
Steven Gill
Hackney Kisses
Archive of Modern Conflict, 2014

Den brittiske fotografen Steven Gill, född 1971, trodde att han hade gjort ett riktigt kap på eBay. Han köpte 9000 negativ som påstods vara bilder från East End i London på 50-talet, klassiska arbetarklasskvarter. Han hade hoppats att bilderna skulle vittna om East Ends myllrande folkliv under den här tiden. Hackney är ett av hans specialintressen. Det han hittade när han packade upp bilderna var istället tusentals bröllopsfoton.

Det var naturligtvis en besvikelse. Men Gill kom på en briljant idé – varför inte välja ut ett antal foton av bröllopskyssar och göra en bok? Resultatet, Hackney Kisses, är en lika udda som underbar bok, vackert tyginbunden, med 67 svartvita foton av kyssande brudpar. Archive of Modern Conflict gör sagolika böcker, riktiga samlarobjekt, och den här titeln passar perfekt i deras egensinniga utgivning.

hackneykisses3-600x600

Alla foton var tagna av en och samma fotograf, men eftersom de bytt ägare flera gånger förblir han eller hon okänd. Gill skriver i sin korta text att det enda vi vet om honom eller henne är att han eller hon använde en bra kamera i mellanformat och blixt, vilket resulterat i en fantastisk detaljrikedom i tyger och textur och de överdådiga bakverken. Gill tror att fotona är tagna mellan 1956 och 1959. Att många brudpar är lite äldre, det tror han hänger samman med att många gifte om sig vid den här tiden, eftersom många miste sin första make eller maka i kriget.

hackneykisses1-600x600

Gill berättar också att det under vissa bröllop hade tagits foton motsvarande tre eller fyra filmer, medan det under andra bara hade tagits sex sju foton. Han tror att det speglar bröllopsparens och deras föräldrars ekonomiska situation; en påminnelse om hur annorlunda situationen är idag, med det digitala fotografiets oändliga möjligheter. Samtidigt har naturligtvis ett fotos värde i någon bemärkelse devalverats radikalt.

hackneykisses2-600x600

När Gill gick igenom sin enorma samling med bröllopsfoton noterade han att fotona av just bröllopskyssarna stod ut från de övriga. Det är som om fotografen plötsligt anstränger sig extra mycket, kompositionen blir mer genomtänkt och man kan ana att fotografen lade ner själ och hjärta i just de här fotona: ”I felt that you could almost feel the photographer holding his breath as he or she firmly planted there feet on the ground.”

hackneykisses4-600x600

Hackney Kisses är en studie i bröllopskyssar, samlade får fotona drag av antropologisk studie. De förmedlar också en massa glädje, men också något kravfyllt – just i det här ögonblicket förväntas man vara lyckligare än man någonsin varit tidigare. Bröllopskyssen är väl, vid sidan av själva vigselakten, bröllopets dramatiska höjdpunkt?

hackneykisses5-600x600

Det är otippat spännande och intressant att titta på 67 foton av bröllop i en följd. Man upptäcker en massa likheter och skillnader. En fantastisk tårta verkar mer eller mindre obligatorisk. Men kläder, poser och inte minst kyssteknik, om man kan kalla det det, varierar. Vissa kyssar sitter som en smäck, andra ser lite valhänta och fumliga ut. Några grimaserar lite grand. En kvinna kysser med öppna ögon, en man håller nonchalant en cigarett i handen när han kysser sin fru. I vissa fall ser det rentav lite ut som om den ena parten inte riktigt är med på noterna.

hackneykisses6-600x600

Hackney Kisses är, som sagt, en mycket vacker bok, men fotona i mellanformat ser avgjort bättre ut på det mjuka, matta och nästan crèmefärgade pappret än digitalt. Boken är en utmärkt present, men kanske inte som bröllopsgåva? Jag har bläddrat i den 6-7 gånger och jag tycker hela tiden att jag hittar något nytt, även om det kanske bara är små detaljer, en gest eller en blick. Det är en charmig och romantisk bok, humoristisk och vagt melankolisk.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Fotobok: ”Lunchtime” av Charles H. Traub

 
Charles_H_Traub_Lunchtime_Cover

 

Charles H. Traub
Lunchtime
Damiani

Det verkar som om föregående decenniers mode och stilar, med en nästan komisk förutsägbarhet, först förlöjligas och stöts bort, för att sedan, när det har gått ett par decennier, återupprättas och återanvändas. Jag tänker på den här typen av cykler när jag tittar i Lunchtime med foton av Charles H. Traub, född 1945, som mellan 1977 och 1980 hade två jobb som gav honom tillgång till livligast tänkbara urbana miljöer. Det här var långt innan begreppet street style var etablerat.

Traub hade en tung post vid institutionen för fotografi på Columbia College, och på sina lunchraster – ”the passing parade of the street” – brukade han ta med sig sin Rolleiflex SL66 till the Loop i Chicago och ta porträtt av främmande människor på gatan: ”I knew that, if one asked, people were delighted to be noticed.” Senare, när han var chef för Light Gallery i New York, gjorde han samma sak, men begav sig till området kring Fifth Avenue och Fifty-Seventh Street, ”the center of the world.”

Resultatet är färgstarka, spontana och ofta ganska närgångna och humoristiska porträtt. En sak jag lägger märke till är att det är relativt få av dem som blir porträtterade som försöker se hårda ut, vilket är desto vanligare i dagens selfiekultur. Fotona illustrerar att det inte är samma sak att se hård ut som att se cool ut. En annan sak jag tänker på är att många porträtt skulle funka i dagens modemagasin. Och så noterar jag att solglasögonen tveklöst var mer extravaganta under den här perioden.

Många som gillar Humans of New York kommer säkert tycka om den här boken, ett praktverk från kvalitetsförlaget Damiani i Bologna, en bok som självklart funkar väldigt bra som present till någon som gillar New York och Chicago i allmänhet och New York och Chicago under sent 70-tal och tidigt 80-tal i synnerhet. Skillnaderna mellan böckerna är naturligtvis att fotot i Lunchtime är mycket bättre och mer spektakulärt. Lunchtime är ett tidsdokument som bejakar lusten att betrakta och dagdrömma om vilt främmande människor.

 

Lunchtime_001_binder5_sheet78-79_20_2of2_flat_final_print

Samtliga foton / Photos © Charles H. Traub

Lunchtime_002_binder5_sheet78-79_2_1of1-print_Pink_Glasses_NYC_unflat_final

 

Lunchtime_58_binder5_sheet78-79_6_1of2_flat_final_print

 

Lunchtime_005_binder5_sheetsum79-115_1of3_Green_Glasses_NYC_Flat_Final_Print

 

Lunchtime_062_binder_sheet78-79_285753_14_1of1_Black Man Cigarette_flat_final_print

 

Lunchtime_065_binder5_sheet78-79_3_3of4-print_Movie Star CHI_flat_final_print

 

SHEET_38_FRAME_9 001

 

Lunchtime_067_binder5_sheetsum79-112_1of3_Pink Shirt and Sun glasses_flat_final_print

 

Lunchtime_110_binder5_sheetsum79-95_2of2_Hand Stop_flat_final_print

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Fotobok: ”O Futuro Certo” av Guy Tillim

guy-tillim-o-futuro-certo

Guy Tillim
O Futuro Certo
Steidl

Guy Tillim, född 1962 i Johannesburg, anses vara en av Sydafrikas absolut främsta samtida fotografer, och man behöver bara bläddra en kort stund i hans senaste bok, den tunga och tyginbundna O Futuro Certo, för att förstå storheten i hans fotografi. Det är starka bilder, sammanlagt 150 stycken, som ofta tagits i Tillims hemland eller i andra länder söder om Sahara, många av dem fattiga och präglade av instabilitet, oro eller rentav inbördeskrigsliknande situationer. Några av de starkaste fotona är porträtt av interna flyktingar i Angola, som hamnat i kläm mellan rebeller och regeringsstyrkor.

Tillim var en ung fotograf när apartheidsystemet började krackelera och sedermera bröt samman. Han började fota professionellt som fotojournalist 1986, som medlem i det legendariska fotokollektivet Afrapix. Deras bilder inifrån Sydafrika fick stor spridning i världen. Tillim är således van att fota under svåra förhållanden och han insåg tidigt möjligheten att bekämpa apartheids bisarra rangordning av människor efter olika hudfärg och av systemet skapade skarpa gränser: ”the camera is the ideal tool to transcend those borders, to see what happened in my own country”.

En sak som gör Tillims foto så intressant är att han ofta balanserar på gränsen mellan det dokumentära, han är ju fotojournalist i grunden, och en mer medvetet estetisk stil. Jag tycker aldrig att han driver estetiseringen för långt, men tillräckligt långt för att fotona ska kunna uttrycka en slags respekt för dem de avbildar. Jag tycker att många foton är närgångna utan att vara påträngande. Tillim har också en fantastisk känsla för kompositionen. Han är som ett sällsynt lyckat mellanting mellan fotojournalist och finfotograf.

O Futuro Certo är lite som en greatest hits med foton från Tillims mest kända serier och böcker, som Jo’burg (2001), Kunhinga Portraits (2003), Petros Village (2006) och Congo Democratic (2006). Förutom foton från olika delar av Afrika, några av mina favoriter är från Johannesburg, finns foton från Rom och Franska Polynesien.

Det är Steidl som ger ut boken och förlaget är fantastiskt på att ta fram exklusiva fotoböcker till rimliga priser. Boken avslutas dessutom med en sjok av texter, bland annat en väldigt bra översiktlig intervju med Tillim gjord av Artur Walther. Det är svårt att tänka sig en bättre introduktion till Guy Tillims fotografi än O Futuro Certo.

Congo_07_CD

Presidential candidate Jean-Pierre Bemba enters a stadium in central Kinshasa
flanked by his bodyguards © Copyright: 2015 Guy Tillim

Petros_09_CD

Emily, Alefa, Gloria Banda and Muyeso Makawa. Petros Village, Malawi
© Copyright: 2015 Guy Tillim

Lumumba_21_CD

Apartment building, Avenue Kwame Nkrumah, Maputo, Mozambique, 2008
© Copyright: 2015 Guy Tillim

Lumumba_02_CD

Athénée Royal High School, Lubumbashi, DR Congo, 2007
© Copyright: 2015 Guy Tillim

Tillim_19_CD

Mbulelo at the bar he runs in a house in Joel Road, Berea
© Copyright: 2015 Guy Tillim

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Fotobok: ”Evelyn Hofer”

9783958290150_1

Evelyn Hofer
Evelyn Hofer
Red. Sabine Schmid & Andreas Pauly
Steidl

Den framstående konstkritikern i New York Times, Hilton Kramer, kallade en gång Evelyn Hofer ”the most famous unknown photographer in America,” ett påstående som hon inte hade något att invända emot. Hofer föddes i Marburg i Tyskland 1922 men 1933 flydde familjen till Schweiz. Hofer bodde en lång period i USA, men gick bort 2009 i Mexico City. Under det halvsekel hon var verksam skapade hon en varierad men väl sammanhållen produktion med porträtt, landskap och stilleben. Hon är även känd för samarbeten med författare som skrivit reseböcker om länder som Schweiz och Spanien samt platser som Paris, Dublin and New York .

098_035_Dublin

En söndag i Phoenix-Park, Dublin 1966 © Estate of Evelyn Hofer

Hofer fotade både miljöer och människor. Hennes tradition igår i en tradition som löper tillbaka till en fotograf som August Sander och förebådade exempelvis William Egglestons foto i färg. Boken Evelyn Hofer är utgiven på tyska, i samband med en just avslutad retrospektiv utställning på Museum Villa Stuck i München, men redan 2009 gav Steidl ut en monografi, som sedan länge är slutsåld. Det är inte omöjligt att det delvis beror på Steidls engagemang att intresset för Hofer är ovanligt stort just nu.

071_002_Ekta

Queensboro Bridge, New York 1965 © Estate of Evelyn Hofer

När Hilton Kramer kallade Evelyn Hofer ”the most famous unknown photographer in America,” menade han naturligtvis att han tyckte att hon inte fick den uppmärksamhet hon förtjänade. Jag tycker nästan man kan utläsa ur bilderna att Hofer inte hade något stort ego, även om hon företräder en subjektiv fotografisk tradition.

”Hers is thus a very classic art — flawless in its eye for form, tireless in its ability to ‘become saturated,’ as Pasternak said, in its subjects, and yet utterly detached from the hurly-burly in which the contemporary photographer is obliged, perforce, to work and earn a living,” skrev Kramer 1982, apropå en utställning med Hofers foto, en utställning som han utsåg till säsongens viktigaste. Utmärkande för Hofers stil är att hon inte skiljer mellan ‘höga’ och ‘låga’ ämnen, skriver Kramer också. Allt hon fotar får en slags värdighet.

078_007_Ekta

Vår, Washington 1965 © Estate of Evelyn Hofer

Men även om Hofer var ödmjuk, och även om hon inte spelade spelet på den tuffa amerikanska konstmarknaden, så verkar det som om hon kunde vara tuff, när det behövdes. Hon fotade ju många både kända och inflytelserika personer: Ted Kennedy, Andy Warhol, Sir Alec Guinness, Arthur Rubenstein, Moshe Dayan, bara för att nämna några av dem som finns med i boken.

Ett av bokens foton är ett porträtt av konstnären Jean-Michel Basquiat, taget 1985 när han var något av en kung i New Yorks konstvärld. Elisabeth Biondi berättar i New Yorker en underhållande anekdot om fototillfället:

”She was asked to photograph Jean-Michel Basquiat for Vogue. Basquiat was the darling of the art world, young, hip, and very successful, Evelyn the established photographer, in her late sixties then and very much a lady. She arrived at his downtown loft at the agreed hour and was told that Basquiat was busy. Her response was please tell Mr. Basquiat that Miss Hofer will wait for him. She waited for hours—much longer then she thought tolerable. Eventually she heard rumblings upstairs. Basquiat descended the staircase. She looked at him, he looked at her, and then she simply stared him down. For the rest of the shoot he treated her with great respect. Evelyn had risen to his challenge and had won the battle. The portrait was excellent.”

193_060_Kuenstler

Saul Steinberg med sig själv som litet barn, Long Island 1978
© Estate of Evelyn Hofer

Hofer jobbade med en otymplig storbildskamera och hon fotade personer där hon träffade dem, hon gjorde sig sällan omaket att leta efter särskilda miljöer. Men hon föredrog stillsamma miljöer och hade en fantastisk känsla för kompositionen. Hon verkar ha varit en komplett fotograf, förutom att hon kunde själva hantverket intill fulländning var hon väl insatt i fotografisk teori och mörkrummets kemiska processer. Det är nästan som om hon lyckades få tiden att gå långsammare just vid fototillfället. Fotona är ofta stillsamma och har en tidlös och klassisk kvalitet – man kan lätt föreställa sig att hennes foton kommer att fängsla och fascinera människor långt in i framtiden.

213_Stilllife

 Zinnkrug mit Trauben (Stilleben Nr. 7), New York 1997  © Estate of Evelyn Hofer

Det jag tycker talar lite extra för Evelyn Hofer är att boken så väl speglar Hofers olika fotografiska verksamheter, både det svartvita fotot och det i färg, och från de olika städer och länder hon arbetade i. Tyska Steidl är sällsynt bra på att göra klassiskt fotografi, i synnerhet amerikanskt, tillgängligt till rimliga priser. Böckerna är vackra och välgjorda. Just nu satsas det stort på William Eggleston.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Fotobok om gamla butiker och barer på landsbygden i Argentina

Guillermo Srodek-Hart Stories von Guillermo Srodek-Hart

Guillermo Srodek-Hart Stories von Guillermo Srodek-Hart

 

Guillermo Srodek-Hart
Guillermo Srodek-Hart: Stories
Förord: Anne Wilkes Tucker
Prestel

Jag tror att han hette Leif Persson, men han kallades ofta Årsta-Elvis och drev en butik med ett sortiment, som gjorde att den var svår att kategorisera. Det var en färghandel, men sortimentet var extremt eklektiskt. Klädnypor, tändargas, propplösare, en massa såna saker.

Dessutom var butiken dekorerad med lite minnessaker på temat Elvis Presley. Leif hade säkert köpt dem på plats i Memphis, jag har för mig att han var där och hedrade sin stora idol flera gånger. Hans samling med Elvis-skivor är omtalad.

Om jag förstått saken rätt startade Leif Perssons pappa, Åke Persson, färghandeln mycket tidigt i Årstas moderna historia, 1946. Och det satt nästan i väggarna, Leif Persson var inte bara en färghandlare vem som helst, han, och hans affär, var en institution i Årsta. Det var nästan svårt att föreställa sig dem åtskilda. Man tyckte om både honom och butiken intuitivt – man handlade så mycket som möjligt hos honom, om man kunde välja.

När Leif gick bort för några år sedan blev tomrummet efter honom nästan chockartat stort. Jag var bara en vanlig kund, visserligen trogen, men jag och många andra i Årsta blev genuint ledsna när han gick bort.

Jag tänker på Åke och Leif och deras unika butik när jag läser och tittar i den vackra och melankoliska fotoboken Guillermo Srodek-Hart: Stories. För ungefär tio år sedan började fotografen Guillermo Srodek-­Hart uppmärksamma ålderdomliga butiker, barer, kemtvättar, verkstäder och liknande, på den argentinska landsbygden. I Buenos Aires är den här sortens butiker ytterst sällsynta, på mindre orter blir de stadigt färre och färre.

GSH_Adelfa´s_Market_2009

Adelfas Market, 2009, Lezama i provinsen Buenos Aires.
© Guillermo Srodek-­Hart, Courtesy Galerie Kuckei + Kuckei, Berlin

Srodek-­Hart sätter själv sitt intresse för de här butikerna i samband med en stor personlig förlust: ”My grandfathers death had a lot to do with my obsession with mortality and what is left behind after someone is gone. The memories I treasure the most are the stories he would tell me of his own personal history. The objects of his that I have kept – clothes and photographs, watches, hearing aids – all have a value because of the person he once was. Together with my memories, it is all that remains.”

Picture 001Cuatro Esquinas, 2013, nära Tandil i provinsen Buenos Aires.
© Guillermo Srodek­Hart, Courtesy Galerie Kuckei + Kuckei, Berlin

Curatorn Anne Wilkes Tucker skriver om fotona och lyfter fram influenser som Eugène Ataget och Martín Chambi, en fransk och en peruansk mästare. Wilkes Tucker framhåller bildernas formella skönhet, Srodek-Harts intelligenta iakttagelseförmåga och att bildserien är så väl sammanhållen. Dessutom, tillägger hon, har hon själv växt upp i en miljö där det fanns mycket småbutiker. Ingen av dem finns kvar.

Jag associerar till stilleben i klassiskt måleri men också till de sociala klubbar, inte minst italienska, som är så vanliga i filmer som utspelar sig i New York under förra halvan av 1900-talet. Fotot på omslaget är ett exempel, men i boken finns det flera från barer som väcker sådana associationer. Det är manliga miljöer, förutom en obligatorisk bardisk brukar det finnas ett biljardbord, eventuellt en teve. På de här fotona syns andra foton som visar vilket fotbollslag man håller på, jakttroféer är vanliga men också olika varianter av Argentinas flagga.

GSH_Cardon_Kiosk_2006

Cardón Kiosk, 2006, provinsen Salta.
© Guillermo Srodek-­Hart, Courtesy Galerie Kuckei + Kuckei, Berlin

Cardón Kiosk (ovan) är en av de yngre butikerna, men fick vara med för att den har den rätta känslan. Många av dem är på något vis motsatsen till en rationellt organiserad butikskedja. Precis som i det här fallet är ofta utbudet av varor svårförutsägbart: leksaker, hemlagad sylt, smycken, skolmaterial, cigaretter, bröd, armbandsur, vin. En liknande skyltning kan man se i Hötorgshallen i vissa butiker, men de säljer ju uteslutande mat.

Guillermo Srodek­‐Hart har inte bara varit ute efter att fånga skönheten och mystiken i de här vintagebutikerna, han försöker dokumentera en livsstil som är på väg att dö ut. Skriver han apropå butikerna och deras ägare: ”A generation of men and women whose identity is viscerally connected to what they do is slowly vanishing with their shops and businesses. Those places that still survive stand as living monuments of a disappearing way of life.”

GSH_Japon_Dry_Cleaners_2008

Japón Dry Cleaners, 2008
© Guillermo Srodek-­Hart, Courtesy Galerie Kuckei + Kuckei, Berlin

I slutet av Guillermo Srodek-Hart: Stories presenteras de olika butiks- och barägarna lite närmare, somliga rörelser drivs som familjeföretag, men många av dem är ensamma. Många historier är tveklöst melankoliska. Verksamheter läggs ned, för att ägarna är för gamla eller dör. Den här delen av boken tycker jag borde vara lite längre – en verksamhet som drivits i hundra år borde skildras längre än i ett stycke. Samtidigt är det naturligtvis underbart att det görs en så här udda fotobok, men jag har en känsla av att den ligger helt rätt i tiden rent estetiskt. Den är förmodligen riktigt cool.

Boken är naturligtvis också en hyllning till dem som startat och drivit de här verksamheterna. I slutet av sin text skriver Srodek-­Hart väldigt fint om dem som individualistiska hjältar. De drivs av passion och kopplingen till platsen, butiken eller baren, är det som driver dem:

”The people who run these establishements feel their entire self is defined by what they do and where they are. It is their lugar en el mundo, their place in the world. Yet they are treated as obstacles in a frenetic race toward an uncertain future. This, to my eyes, makes them true rebels, standing by themselves with their beliefs and ways of living, which is why I am so endeared to them.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner