Etikettarkiv: fotograf

Fotobok: ”Evelyn Hofer”

9783958290150_1

Evelyn Hofer
Evelyn Hofer
Red. Sabine Schmid & Andreas Pauly
Steidl

Den framstående konstkritikern i New York Times, Hilton Kramer, kallade en gång Evelyn Hofer ”the most famous unknown photographer in America,” ett påstående som hon inte hade något att invända emot. Hofer föddes i Marburg i Tyskland 1922 men 1933 flydde familjen till Schweiz. Hofer bodde en lång period i USA, men gick bort 2009 i Mexico City. Under det halvsekel hon var verksam skapade hon en varierad men väl sammanhållen produktion med porträtt, landskap och stilleben. Hon är även känd för samarbeten med författare som skrivit reseböcker om länder som Schweiz och Spanien samt platser som Paris, Dublin and New York .

098_035_Dublin

En söndag i Phoenix-Park, Dublin 1966 © Estate of Evelyn Hofer

Hofer fotade både miljöer och människor. Hennes tradition igår i en tradition som löper tillbaka till en fotograf som August Sander och förebådade exempelvis William Egglestons foto i färg. Boken Evelyn Hofer är utgiven på tyska, i samband med en just avslutad retrospektiv utställning på Museum Villa Stuck i München, men redan 2009 gav Steidl ut en monografi, som sedan länge är slutsåld. Det är inte omöjligt att det delvis beror på Steidls engagemang att intresset för Hofer är ovanligt stort just nu.

071_002_Ekta

Queensboro Bridge, New York 1965 © Estate of Evelyn Hofer

När Hilton Kramer kallade Evelyn Hofer ”the most famous unknown photographer in America,” menade han naturligtvis att han tyckte att hon inte fick den uppmärksamhet hon förtjänade. Jag tycker nästan man kan utläsa ur bilderna att Hofer inte hade något stort ego, även om hon företräder en subjektiv fotografisk tradition.

”Hers is thus a very classic art — flawless in its eye for form, tireless in its ability to ‘become saturated,’ as Pasternak said, in its subjects, and yet utterly detached from the hurly-burly in which the contemporary photographer is obliged, perforce, to work and earn a living,” skrev Kramer 1982, apropå en utställning med Hofers foto, en utställning som han utsåg till säsongens viktigaste. Utmärkande för Hofers stil är att hon inte skiljer mellan ‘höga’ och ‘låga’ ämnen, skriver Kramer också. Allt hon fotar får en slags värdighet.

078_007_Ekta

Vår, Washington 1965 © Estate of Evelyn Hofer

Men även om Hofer var ödmjuk, och även om hon inte spelade spelet på den tuffa amerikanska konstmarknaden, så verkar det som om hon kunde vara tuff, när det behövdes. Hon fotade ju många både kända och inflytelserika personer: Ted Kennedy, Andy Warhol, Sir Alec Guinness, Arthur Rubenstein, Moshe Dayan, bara för att nämna några av dem som finns med i boken.

Ett av bokens foton är ett porträtt av konstnären Jean-Michel Basquiat, taget 1985 när han var något av en kung i New Yorks konstvärld. Elisabeth Biondi berättar i New Yorker en underhållande anekdot om fototillfället:

”She was asked to photograph Jean-Michel Basquiat for Vogue. Basquiat was the darling of the art world, young, hip, and very successful, Evelyn the established photographer, in her late sixties then and very much a lady. She arrived at his downtown loft at the agreed hour and was told that Basquiat was busy. Her response was please tell Mr. Basquiat that Miss Hofer will wait for him. She waited for hours—much longer then she thought tolerable. Eventually she heard rumblings upstairs. Basquiat descended the staircase. She looked at him, he looked at her, and then she simply stared him down. For the rest of the shoot he treated her with great respect. Evelyn had risen to his challenge and had won the battle. The portrait was excellent.”

193_060_Kuenstler

Saul Steinberg med sig själv som litet barn, Long Island 1978
© Estate of Evelyn Hofer

Hofer jobbade med en otymplig storbildskamera och hon fotade personer där hon träffade dem, hon gjorde sig sällan omaket att leta efter särskilda miljöer. Men hon föredrog stillsamma miljöer och hade en fantastisk känsla för kompositionen. Hon verkar ha varit en komplett fotograf, förutom att hon kunde själva hantverket intill fulländning var hon väl insatt i fotografisk teori och mörkrummets kemiska processer. Det är nästan som om hon lyckades få tiden att gå långsammare just vid fototillfället. Fotona är ofta stillsamma och har en tidlös och klassisk kvalitet – man kan lätt föreställa sig att hennes foton kommer att fängsla och fascinera människor långt in i framtiden.

213_Stilllife

 Zinnkrug mit Trauben (Stilleben Nr. 7), New York 1997  © Estate of Evelyn Hofer

Det jag tycker talar lite extra för Evelyn Hofer är att boken så väl speglar Hofers olika fotografiska verksamheter, både det svartvita fotot och det i färg, och från de olika städer och länder hon arbetade i. Tyska Steidl är sällsynt bra på att göra klassiskt fotografi, i synnerhet amerikanskt, tillgängligt till rimliga priser. Böckerna är vackra och välgjorda. Just nu satsas det stort på William Eggleston.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Tre nya utgåvor av klassiska fotoboken ”Tokyo” (1961)

j6zCE8sP_c14x2W

Det japanska förlaget Akio Nagasawa Publishing har gett ut tre nya utgåvor av den klassiska fotoboken Tokyo, av William Klein. Det är ett utmärkt tillfälle att billigt komma åt fantastiskt foto från Tokyo, åtminstone om man väljer den billigaste utgåvan. Fotot är fenomenalt och präglas av Kleins nydanande stil, foton som är lite suddiga och motiv som är ur fokus – exempel på hans berömda antiteknik. Det skapar en fantastisk energi och atmosfär.

ÒâåÒé╣Òâê11

ÒâåÒé╣Òâê13

019

ÒâåÒé╣Òâê12

ÒâåÒé╣Òâê17

Klein kom till Japan första gången 1961 och i Tokyo blev han beledsagad av japanska tjänstemän. Det gav honom möjlighet att ta en hel del unika foton, foton som en japansk fotograf kanske inte skulle ha tillåtit sig att ta. Han fotade matcher i sumobrottning och vågade sig ända fram till kanten av den heliga brottningsringen. Han tog ett närgånget porträtt av det kejserliga paret.

Klein fick även möjlighet att fota inne i Tokyos börshus (se ovan) mitt under pågående handel. När Klein slutligen skakade av sig sina följeslagare, gav han sig ut i Tokyos kaos på egen hand.

Under vistelsen introducerade den kända fotografen Eikoh Hosoe Klein för Kazuo Ohno, en av grundarna av Butoh som Klein fick se framförd live på gatorna. Klein träffade även Ushio Shinohara, den japanske nydadaisten, och fotade barn på gator och när de spelade baseboll. Boken avslutas med ett dramatiskt foto taget på natten, en skyline och under den antiamerikanska protester, en föraning om det djupa missnöje med USA som snart skulle sprida sig i Japan.

Tokyo har beskrivits som en blandning av historisk skildring och personlig dagbok. Fotot är stilbildande, men fotona är även intressanta på grund av de miljöer Klein fick tillträde till, de är intressanta eftersom han träffade så många framstående personer, inte minst ur det konstnärliga avantgardet.

Klein föddes 1928 i New York och han började som modefotograf 1955, men redan 1956 kom hans fotobok New York ut. Därpå följde Roma, Moscow och Tokyo. Den senare gavs ut första gången 1964, av förlaget Zokeisha i Tokyo, men snart gavs den ut i andra länder.

En separatutställning på San Francisco Museum of Modern Art 1995 bekräftade hans storhet och betydelse. I Japan, på Tokyo Metropolitan Museum of Photography, visades utställningen ”Paris+Klein” 2004 och 2005 visades en ”William Klein Retrospective” på Centre Pompidou i Paris. Utställningen ”William Klein + Daido Moriyama” på Londons Tate Modern 2012-13 fick sällsynt mycket positiv uppmärksamhet, även från mode- och filmvärlden.

Det här är de tre nya utgåvorna av Tokyo som Akio Nagasawa gett ut:

Tokyo, 1961 (booklet edition) Pris: $27.50 Upplaga: 2000

Tokyo, 1961 (new edition) Pris: $275 Upplaga: 1000

Tokyo, 1961 (special edition) Pris: $2.759 Upplaga: 100

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Bokomslag bilder och foto

Gunter Rambow – opera- och teateraffischer

36_K-DieRaeuber

Gunter Rambow: Die Räuber 2010

Fotografen och grafikern Gunter Rambow, född 1938, är en gigant inom sina områden. Han var 1974–1988 professor i grafisk design vid Gesamthochschule Kassel och 1991–2003 professor i visuell kommunikation vid ZKM Karlsruhe. 2009 grundade han Institut für Visuelle Kommunikation, Güstrow. Han har en mycket imponerande produktion av posters.

Rambow har ett ganska kontrollerat men kraftfullt och originellt bildspråk, inte sällan humoristiskt. Många visuella lösningar överraskar betraktaren. I ett tidigare inlägg visade vi några av Rambows fantastiska affischer på temat böcker, de flesta gjorda på uppdrag av S. Fischer Verlag och de är lite mer nedtonade men visuellt lekfulla och fängslande.

I det här blogginlägget visar vi några av Rambows posters till teater- och operaföreställningar. De ger exempel på en häpnadsväckande mångsidighet men också konsekvens och stor kännedom om verken.

När vi går igenom hans produktion får vi en känsla av att Rambow mycket väl kan ha utövat ett ganska stort inflytande på svenska teater-, opera- och utställningsaffischer under de senaste decennierna.

Ett stort tack till Gunter Rambow, som än en gång generöst lät oss välja fritt från hans hemsida, en riktig skattkammare om man är intresserad av grafisk design. Besök hemsidan och leta dig fram i arkivet!

08_F-LEtoile

Gunter Rambow: L’Étoile 2012

06_WB-BobbyFischer

Gunter Rambow: Bobby Fischer Wohnt in Pasadena 1998/1999

08_W-Godot

Gunter Rambow: Warten auf Godot 1999/2000

F_Falstaff_2014

Gunter Rambow: Falstaff 2014

20_F-Otello

Gunter Rambow: Otello 2013

26_F_Tannhaesuser

Gunter Rambow: Tannhäuser 2013

F_Daphne_2014

Gunter Rambow: Daphne 2014

13_K-Hollaender

Gunter Rambow: Der Fliegende Holländer 2005

30_WB-Turandot

Gunter Rambow: Turandot 1998/99

21_F-Vesper

Gunter Rambow: Die Sizilianische Vesper 2013

12_K-Mefistofele

Gunter Rambow: Mefistofele 2004

02_W-Cabaret

Gunter Rambow: Cabaret 1999/2000

11_W-Othello99

Gunter Rambow: Othello 1999/2000

17_K-Ring1

Gunter Rambow: Der Ring des Nibelungen 2005

18_K-Ring2

Gunter Rambow: Der Ring des Nibelungen 2005

19_K-Ring3

Gunter Rambow: Der Ring des Nibelungen 2005

Avslutningsvis vill vi också visa några tidskriftsomslag, affischer för organisationer, fackförbund och protestaffischer. Genom hela Rambows produktion löper ett tydligt samhällsengagerat, progressivt och politiskt stråk.

1967_05_Egoist

Gunter Rambow: Egoist 1967

1967_04_Egoisst

Gunter Rambow: Egoist 1967

1968_03_Radieschen

Gunter Rambow: Egoist 1968

1970_1_Brot_fuer_die_Welt

Gunter Rambow: Brot für die Welt 1970

1988_03_Regenwurm

Gunter Rambow: Regenwurm 1988

1968_01_It_time

Gunter Rambow: It’s time to fly to Hanoi 1968

1968_02_Psst

Gunter Rambow: Psst… NPDSU 1968

1976_02

Gunter Rambow: BGIA 1976

1989_02_amnesty (1)

Gunter Rambow: Amnesty International 1989

Det kanske mest häpnadsväckande och beundransvärda med Rambow är att han under så många decennier har lyckats förnya sig och hittat nya uttryckssätt, att han fortsätter skapa på högsta tänkbara nivå, samtidigt som det genom hela produktionen löper igenkännbara linjer och teman.

Det var svårt att välja, men det har varit ett verkligt privilegium att få välja ut och presentera några av Rambows posters. Vi rekommenderar, än en gång, hans hemsida.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Under Artiklar, Bokomslag bilder och foto

Foto: Babel Tales av Peter Funch

ENFORCING ENFORCES

SMOKING SMOKERS

COMMUNICATING COMMUNITY

OFF GRID

PANTONE PANTOMIME

SCREAMING DREAMERS

OBSERVERS OBSERVING

EN PASSANT

TWO TO TANGO

EXIGENT STATE

Redan formatet på fotona i den danske fotografen Peter Funchs berömda serie Babel Tales (2006-2010), fotad i New York, ger några första ledtrådar till vad han inspirerats av. Formatet associerar till filmen och Funch har berättat att han inspirerats av Robert Altmans Short Cuts, som bygger på noveller av Raymond Carver, och Paul Thomas Andersons Magnolia, med bland andra Tom Cruise och Philip Seymour Hoffman i rollerna. Han har fascinerats av hur vi människor, särskilt i storstäder, är sammanlänkade med varandra på olika sätt.

Funch har även hämtat inspiration från filmen Smoke, av Wayne Wang and Paul Auster, som handlar om en lokal tobaksaffär i Brooklyn. Auggie, spelad av Harvey Keitel, förespråkar att man ska uppmärksamma de små detaljerna och glädjeämnena i livet. Han föreslår också att man över lång tid borde ta foton av tobaksaffären. Och det är precis så Funch har jobbat, han har valt ut en plats, där flödet av människor verkar intressant, och sedan fotat där under några dagar. Om det har sett lovande ut har han fortsatt vid samma ställe, samma gathörn eller samma korsning.

En dag när han fotade i Tribeca, märkte han att en person läste, att en annan talade i telefon och att en tredje person rökte. Han tyckte att det skulle vara fantastiskt om alla rökte och han kunde fånga det på foto, har han senare berättat att han tänkte. Och han fann snart en lösning: ”I put it together in the computer, and it was magical to see what it did when everybody in the photo did the same thing. It was like adding fiction to documentary.”

Och fotoserien Babel Tales är onekligen tankeväckande. Den är en berättelse om livet i New York, om det individuella och det kollektiva och om kommunikation och, kanske framför allt, bristen på kommunikation. Den handlar om sammanträffanden, om upprepningen och den utforskar, det är Funchs intention, mellanrummet mellan fakta och fiktion. En sak som jag tycker har fallit bort i recensionerna av fotoserien är humorn, den är ju stundtals väldigt, väldigt rolig. Människan är rolig.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto

Foto: Nocturnes São Paulo av Cássio Vasconcellos

Marginal do Pinheiros#1 (1998)

 

Estádio do Pacaembu#1 (2002)

 

Higienópolis#1 (2002)

 

Praça do Patriarca#2 (2002)

 

Vila Olímpia#5

 

Vila Olímpia#1 (2000)

 

Hotel Unique#1 (2003)

 

Marginal do Pinheiros#19

 

Hotel Comodoro (1988)

 

Marginal do Pinheiros#28 (2000)

 

Aeroporto de Congonhas#4

 

Aeroporto de Congonhas#1 (2002)

 

Namnet São Paulo väcker inte lika tydliga associationer som New York, London eller Paris, ändå blir vi överraskade av fotona i serien Nocturnes São Paulo, fotografen Cássio Vasconcellos drömlika och poetiska nattbilder från hans hemstad, världens elfte största stad och en stad i ständig förändring.

I Vasconcellos bildvärld hittar man få människor, snarare spår av människor. Fotona skulle rentav kunna vara tagna i en postapokalyptisk framtid. Det är inga konventionella stadsbilder – samtliga foton verkar tagna från udda platser och vinklar, från ödetomter, övergivna byggarbetsplatser eller under brofästen.

Det är inte foton man orienterar sig efter, ibland tangerar de abstrakt konst och det är ofta svårt att direkt identifiera motivet. Det är ingen slump att fotona är tagna på natten, Vasconcellos har skrivit om att han sökte nattens poesi, något mer drömlikt och surrealistiskt än man kan avlocka São Paulo i dagsljus.

Fotoserien är nästan bedövande vacker, och vagt kuslig. Den är också originell och väcker associationer till allt från fransk symbolism och tyskt romantiskt måleri till dystopisk science fiction. Att fotona är svåra att kategorisera är en del av deras mystiska kvalitet.

Skriver Vasconcellos: ”By personal choice, my photos are silent, as the night tends to be. Not because there are not people in them – after all, my purpose was to capture human vestiges, and not characters. But because the citys life and turbulence are just implicit in the scene. Among such mystery, one notices a clear stress, with plans that integrate with each other and counterpose with buildings and trees, solid forms and clouds.”

Cássio Vasconcelllos, född 1965 i São Paulo, initierade sitt projekt 1988 men arbetade som mest intensivt med det mellan 1998 och 2002. Fotona i serien Nocturnes São Paulo tog han med en Polaroid SX-70 och valde medvetet bort tekniska hjälpmedel. Däremot använde han ibland blixt eller spotlight och färgfilter.

Vasconcellos verk har ställts ut nära nog 200 gånger i ett tjugotal länder. Hans Nocturne-serier från olika storstäder tillhör några av hans mest kända, men de utgör bara en liten del av hans samlade produktion. Besök gärna hans hemsida. Här kan du köpa foton: Fotospot – Fotografia Contemporânea

Vi är väldigt tacksamma över att ha fått tillstånd att visa foton ur serien Nocturnes São Paulo.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto

Foto: Self Portrait av Ahn Jun

A self portrait of Jun Ahn on a skyscraper

A self portrait of Jun Ahn dangling from a skyscraper

A self-portrait of Jun Ahn at night

ahnjuninsettthree

A self-portrait of Jun Ahn

A self portrait of Jun Ahn Dangling over the edge

A self portrait of Jun Ahn

A self-portrait of Jun Ahn in New York

Den sydkoreanske fotografen Ahn Jun letar reda på lämpliga skyskrapor, sedan söker hon tillstånd för att få fotografera från dem. Att få tillstånd kan ta flera månader. Bilderna ovan är inte redigerade i Photo Shop, Ahn Jun har tveklöst tagit vissa risker för att kunna ta fotona i serien Self Portrait. De senaste åren har hon varit uppe på toppen av en och annan skyskrapa, i New York, Hong Kong och hemstaden Seoul.

Antingen ställer Ahn Jun upp sin kamera på stativ och bränner av ett minneskort med självutlösare, ungefär 1000 bilder, medan hon utför sina balansnummer – det är en blandning av fotografi och performance. Eller så sätter hon sig på kanten av en skyskrapa, dinglar med benen och fotograferar dem. Hon använder skydd när hon tar vissa foton, särskilt när hon måste luta sig långt ut för att få en bra vinkel.

”Recently, some media described me as a ‘fearless artist,’ but I’m really not that and this work is not about that,” har hon sagt till ArtInfo. ”I really have a fear and this is about that fear and how the photography medium subverts the context of the fear.”

”It’s the very short moment that cannot be perceived by the naked eye,” förklarar Ahn. ”I normally get a thousand pictures. It’s almost like a video of slow and boring movement. It shows clearly I am in the fear, but one or two photos really subvert the context and show like I am peaceful or aggressive.”

Ahn försöker fånga ögonblick som inte vår perception hinner uppfatta, ett fåtal av de där 1000 bilderna som ett minneskort rymmer bär på sådana ögonblick: ”[…] I think the present is one very short instant between the future and the past. So basically all of us are living on the edge of something, between life and death and between the ideal and the reality.”

Foton av Ahn Jun visas snart på en separatutställning i Zürich. Hon finns även med i den utmärkta boken World Atlas of Street Photography (Thames & Hudson), en verklig bibel om du vill utforska street photography som det utövas i olika delar av världen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto

Foto: Transparent City av Michael Wolf

tc01

 

tc62

 

tc41

 

tc25

 

tc32

 

tc75

 

tc12

 

tc39

 

tc43

 

tc88

 

tc93

 

När Michael Wolf, född 1952 i Tyskland, blev inbjuden att fotografera i Chicago hösten 2005, hade han jobbat många år som fotojournalist i Hong Kong. Han noterade genast en skillnad mellan Hong Kong och Chicago. I den förra staden hade han fotat ändlösa rader med hyreskaserner, som arkitektoniskt inte skilde sig så mycket från varandra. Arkitekturen i Chicago var mycket mer varierad. Åtskilliga kända arkitekter har satt sitt avtryck i staden.

Men Wolf fotade skyskrapor och andra byggnader i down town Chicago när det började skymma eller på natten, från hustak eller motstående byggnader. Han använde ett massivt teleobjektiv och fotade fasader och utan någon himmel eller horisont. Det gör att flera av bilderna får en distinkt abstrakt karaktär – ibland är det nästan svårt att urskilja att det är just husfasader. Det här abstrakta draget är stundtals väldigt dekorativt. Visuellt är fotona extremt tilltalade.

Skriver Natasha Egan i den introducerande texten till boken The Transparent City:

While it has been more common for photographers to glorify Chicagos unique architecture and environmental context, Wolf depicts the city more abstractly, focusing less on individual well-known structures and more on the contradictions of architectural styles when visually flattened in a photograph. Unlike the impermeable windows in his Hong Kong pictures, his photographs of Chicago look through the multiple layers of glass to reveal the social constructs of living and working in an urban environment.

Men det abstrakta draget påverkar också hur vi ser på människorna på bilderna. De ser väldigt ensamma ut, svävande högt upp i luften i små vita kuber. Ordet alienation känns passande i sammanhanget. Personerna på bilderna ser alienerade ut. Vi känner oss kanske alienerade inför de här dockskåpsmänniskorna. Wolf utforskar naturligtvis allas vår voyeurism, vår drift att iaktta och fantisera om främmande människor, inte nödvändigtvis med sexuella undertoner.

Wolf utforskar gränserna mellan det offentliga och privata. Enligt en anekdot ska han i efterhand, när han förstorade ett foto, ha upptäckt att en man på bilden räcker honom långfingret.

Men jag tycker att bilderna också har ett nästan skrämmande drag. Någon har apropå bildserien associerat till både Edward Hopper och Bladerunner. Någon har associerat till Hitchcocks Rear Window. Bäst träffar kanske ändå författaren och bloggaren Geoff Manaugh som ser en direkt överensstämmelse mellan fotona och de psykologiska effekter som skildras i J. G. Ballards roman High-Rise (1975). Människan som lever i de här miljöerna har ”minimal needs for privacy,” och lever som ”an advanced species of machine” i byggnadernas neutrala miljö.

Jag tycker att man får en hisnande känsla av att titta på bilderna, jag skulle till och med vilja hävda att de är sublima, om man med sublim menar de framkallar känsla man får när man törnar emot gränserna för ens begreppsliga förmåga och inser hur svårgripbar och myllrande tillvaron är, inte minst i en modern jättestad som Chicago.

Michael Wolf, The Transparent City (2008) Boken är tillfälligt slut på Bokus, men den kanske finns begagnad?

Vi är väldigt tacksamma mot Michel Wolf som lät oss välja och vraka bland hans många serier och projekt. Han har lagt upp ovanligt mycket foton på sin hemsida.

Ola Wihlke

 

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto