Tag Archives: foton

Foton av kvinnor som poserar i träd

00004315

More Women in Trees
Jochen Raiß
Hatje Cantz

I ett tidigare blogginlägg skrev vi om den underbara lilla boken Women in Trees (Hatje Cantz), som blivit en otippad bestseller. Otippad eftersom bokens innehåll är gamla svartvita foton av kvinnor som ligger, sitter, står och klänger i träd. Bilderna är hämtade ur Jochen Raiß samling med den här typen av lite udda foton.

Raiß, som arbetar med foto, hittade ett av de här fotografierna på en loppmarknad i Hamburg. Han använde det som bokmärke och blev glad varje gång han tittade på det. Och så hittade han några till foton, och några till och så plötsligt var han samlare av foton som poserar i träd. Gissningsvis är hans samling (hemsida) en av de största i världen. Och nu har en uppföljare till Women in Trees kommit ut, som för enkelhetens skulle heter More Women in Trees.

mehr_frauen_035
© Jochen Raiß

 
mehr_frauen_013.jpg

© Jochen Raiß

 
mehr_frauen_009

© Jochen Raiß

 
Jag tycker också att man blir glad eller i alla fall munter när man tittar på de här fotona. Kanske kan man se dem som föregångare till plankning, som spreds viralt för 5-10 år sedan. På samma sätt tänker jag mig att fota kvinnor i träd var ett fenomen.

Många av kvinnorna är välklädda och har högklackade skor. Det gjorde kanske att det blev än mer lockande och småtokigt att posera i träd. Jag föreställer mig att många av de här fotona är tagna under söndagspromenader, på utflykter eller semestrar. På ett av fotona, ett av det bästa, ser man skuggan av den manlige fotografen. Kanske sa han:

– Älskling, kan du klättra upp i det där trädet, så tar jag några plåtar?

Vissa kvinnor ser inte särskilt roade ut, men flertalet gör det. Många skrattar eller ler, vissa ser lite upproriska ut, medan andra ser lite flörtiga ut. Sammantaget tycker jag också att bilderna berättar om vilka förväntningar man hade på kvinnor, och att de visar att man inom vissa ramar kunde utmana förväntningarna. Jag skulle vilja gå så långt som att säga att flera av kvinnorna utstrålar frihet.

De här två små böckerna är, tycker jag, perfekta presenter. De kostar bara 150 kr styck och är riktigt underhållande – de sätter fantasin i rörelse. De är, som böcker från Hatje Cantz brukar vara, välgjorda och Gabriele Sabolewskis formgivning gör More Women in Trees till något alldeles extra.

Mer läsning: Fotobok med kvinnor som klättrar i träd och Bok med vintagefoton av okonventionella kvinnor

Ola Wihlke

1 kommentar

Filed under Recensioner

Photos by Mark Lewis of informal butchers in Johannesburg

FW_Mark-Lewis-Tanya-Zack_Skop_Cover-679x679

S’kop (Fourthwall Books) by Tanya Zack and Mark Lewis. S’kop is short for isiKop – ”the head” – in a hybrid Zulu/Afrikaans slang.

 
South Africa has undergone dramatic change since apartheid was abolished 1990 and free elections were held 1994. The South African society is still changing, on many different levels, and one place in particular has changed rapidly the last decades: Johannesburg.

The big insurance and banking companies began to invest heavily in the suburbs, particularly the northern suburbs, in the 80s. This triggered a flight of white and affluent people from the inner city and more and more companies moved their headquarters as well. The inner city became less attractive, parts of it was totally neglected, but Johannesburg is a typical “arrival city”, it’s not only attracting South Africans in search for opportunity, it attracts Africans seeking opportunity from the entire region. From Zimbabwe, Angola, Mozambique, Nigeria, Somalia, Ethiopia among other countries.

FW_Mark-Lewis-Ansteys_1-679x679

In only ten years, between 2001 and 2011, the province of Guateng, of which Johannesburg is capital, grew by 30%. During the apartheid years the inner city of Johannesburg was virtually all white.  Today, according to some estimates, less than 50% of the population is South African and of them only a very small minority is white.

The photographer Mark Lewis has worked a lot in Johannesburg during the last decades, and we are very grateful that we may publish a few of his amazing images of informal butchers in Johannesburg, most of them Zimbabwean immigrants. We also asked Mark a couple of questions.

Could you please tell us a little bit about yourself? How did you become a photographer, how did you develop your style and interest in telling stories?

– I kind of slipped into photography. I got a job painting the interior of a photographer’s studio and ended up staying on as his assistant. I then did advertising photography and moved to London in the 80s and started doing fashion photography for magazines like Blitz and The Face. I viewed my work with those magazines, in particular Blitz Magazine, as more social documentary than fashion as it really reflected the times and in that way the fashion of the day, post punk and the beginning of Thatcherite England.

– I returned to South Africa in 1994 and started doing work with an Africa Correspondent for various German publications so that work took me into the continent and that opened my eyes to a new beginning in photography and one that I felt more comfortable with. It was when I returned to live in Joburg after a very long absence that I met up with Tanya Zack and we both discovered our mutual desire to seek and tell stories of this ever changing city, and so began the Wake Up This Is Joburg series. Tanya’s knowledge of the city through her work as an Urban Planner enabled me to look at the city in a new way.  It has also increased my interest in urbanisation and the changes that are taking place in the peri-urban landscape in Joburg, South Africa and in the rest of the continent.

FW_Mark-Lewis-Tanya-Zack_Tony-Dreams-in-Yellow-and-Blue_Cover-679x679

S’kop is the first book in the Wake Up-series. Could you please tell us a little bit about the series and why you began to focus on the Kazerne, that ceased to function as a parking garage in the late 1980s and then became a taxi rank?

– Wake Up This Is Joburg is a series of 10 booklets, it tells the stories of 10 ordinary, interesting, odd or outrageous denizens of the city of Johannesburg. It was first conceived as one book by Tanya and myself, S’kop, but Fourthwall Books suggested we do it as 10 stories which we both liked. Tanyas and my initial thoughts were about looking at movement in and through the inner city; how urban space gets continually altered and abandoned and hijacked and also how people navigate through these altered, abandoned and hijacked spaces. So seeing cow heads pushed through the city centre in Woolworths shopping trolleys fitted exactly into what I was hoping to find. The heads are collected every day from the inner city butcheries and pushed to various abandoned or left over spaces around the city where they are chopped and cooked.

– On entering the abandoned space which had been a parking garage and then a taxi rank and was now occupied by informal butchers wielding axes and knives and smoke billowing from fires cooking huge pots of porridge and meat, and skulls and skins piled upon blackened concrete floors, it was quite an extraordinary site, the light was wonderful and we were soon welcomed into their space and allowed to witness this process. But then the extraordinary becomes the ordinary and then you can see it for what it is, which is a startling story of entrepreneurship and survival in the city.

All photos © Mark Lewis

The Kazerne, also known as Second Kazerne Parking Garage, 66 Harrison Street, was built 1963 and demolished 2013.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto

Fotobok: ”Irving Penn: Beyond Beauty”

TWIS-gear-patrol-beyondbeauty
 
Irving Penn: Beyond Beauty
Essä: Merry A. Foresta
Yale University Press

För mig är den bildvärld Irving Penn (1917–2009) skapade förknippad med barndomen. Det var pappa som visade mig hans foton, i tidskrifter, böcker och på utställningar. En av dem var på Moderna i Stockholm, om jag inte minns fel. Penn donerade ett hundratal foton till Moderna museet.

Det jag minns starkast är overkligt vackra kvinnor som poserade aningen teatraliskt i osanolikt vackra kläder. Jag minns också vackra foton av människor, ofta klädda i traditionella kläder, från Indien, Afrika, Mexiko med flera platser. Jag minns fotona som sagolikt vackra eller, kanske ännu hellre, öververkligt vackra.

penn_girl_behind_bottle (1)

Irving Penn, Girl Behind Bottle (Jean Patchett), New York, 1949, printed 1978, Smithsonian American Art Museum, Gift of the artist. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
Irving Penns dragning till det surrealistiska framhävs av Merry A. Foresta i hennes långa fina essä i Irving Penn: Beyond Beauty, som gavs ut i samband med utställningen med samma namn på Smithsonian American Art Museum. Utställningen flyttar runt till olika platser i USA fram till 2018.

Irving Penn är kanske mest känd för sitt modefotografi och experiement med stilleben, men Foresta visar hur porösa gränserna var mellan Penns olika fotografiska verksamheter. Fotona i Irving Penn: Beyond Beauty, knappt 150 stycken är hämtade från hela Penns karriär och visar upp hela hans rika repertoar, från tidiga foton av gatuskyltar till modefotografier och porträtt av både okända och kända personer, som Francis Bacon, Alberto Giacometti och Le Corbusier.

penn_dali

Irving Penn, Salvador Dali, New York, 1947, Smithsonian American Art Museum, Gift of the artist. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
Det var inte självklart att Penn skulle bli fotograf, han studerade vid Philadelphia Museum School of Industrial Art och tanken var först att han skulle bli konstnär, men han tyckte inte att han hade förutsättningar att bli riktigt bra. En av hans lärare var Alexey Brodovitch, legendarisk art director på Harper’s Bazaar, som var öppen för ett mer konstnärligt och experimentellt foto. I ett nummer publicerade man röntgenfoton av flaskor med smink.

penn_kerchief_glove (1)

Irving Penn, Kerchief Glove (Dior), Paris, 1950, printed 1984, Smithsonian American Art Museum, Promised gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © Condé Nast

 
En annan person som var betydelsefull för Penn, och som också var född i Östeuropa och var influerad av modernismens avantgarde, var Alexander Liebermann. När Penn kom hem från en resa till Mexiko, 1943, hade Liebermann just utsetts till art director på Vogue. De inledde ett mycket fruktsamt samarbete.

Som Penn minns det tog han sitt ”första seriösa foto” i Mexiko 1942, som Foresta beskriver så här: ”an image of a Mexiko City shop window full of brooms that stand crowded together like imprisoned stick figures […]” Intressant nog publicerades fotot i en kortlivad surrealistisk tidskrift i New York, VVV. Men det var på Vogue karriären tog fart på allvar, en karriär som ganska snart skulle göra Penn till en av världens mest aktade och eftertraktade fotografer, oavsett om det gällde reklamfoto eller porträtt.

penn_capote

Irving Penn, Truman Capote, New York, 1979, printed 1983, Smithsonian American Art Museum, Gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
De första uppdragen Lieberman gav Penn var att ta fram tidskriftsomslag, men sedan uppmanade Lieberman honom att fota omslagen själv. Skriver Foresta: ”[…] Penn created clever and balanced arrangements of fashion accessories, beauty products, or cooking ingredients, his still lifes often styled on the humble surface of a wooden table. His first Vogue cover was published in the October 1, 1943, issue of what was then a biweekly periodical. While the competition at Bazaar was increasingly tending to favor blurry action shots or pictures purposefully out of focus, a Penn photograph, whether illustrating the season’s new fashion accessories or the ingredients of a beef stew, had the force of evidence as well suited to a technical magazine as to a fashion publication […]”

penn_frozen_foods

Irving Penn, Frozen Foods, New York, 1977, printed 1984, Smithsonian American Art Museum, Gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
En av de främsta poängern med Irving Penn: Beyond Beauty tycker jag är att man, både i urvalet bilder och Forestas essä, lyfter fram så många olika sidor av Penns fotografi och att man lyfter fram fotografi från hela hans karriär, tidiga foton av skyltar och från hans resor i den amerikanska södern och foton från 2000-talet.

penn_young_boy

Irving Penn, Young Boy, Pause Pause, American South, 1941, printed 2001, Smithsonian American Art Museum, Gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
Foresta berättar också om Penns perfektionism, som är ganska uppenbar när man betraktar hans foton. Denna perfektionism är inte minst tydlig i Penns utforskande av stillebenets möjligheter och begränsningar. Han strävade, skriver Foresta, efter ett nära nog platoniskt ideal:

”His studio daybooks describe a nearly continous stream of incoming and outgoing portrait subjects – models, dresses, hats,  gloves, food, flowers – all to be evaluated by Penn’s camera. The same sense of exactitude was applied to his commercial work for clients as disparate as the Jello-O Company and U.S. Steel as to his editorial images. […] Even when his subject was dog food, he demanded that the canine model arrive hungry, the better to look hungry.”

penn_rooster

Irving Penn, Red Rooster, New York, 2003, printed 2007, Smithsonian American Art Museum, Gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
Men Foresta framhåller inte bara kontinuiteten i Penns fotografi, den utstuderade skönheten. Just vad gäller Penns stilleben påpekar hon att de senare ofta har ett förgängelsetema, ibland med den mest kända av alla vanitas-symboler, dödskallen. Memento mori kan man väl även kalla de cigrarettfimpar Penn hittade utanför sin ateljé och fotade i närbild. De här senare fotona var i regel mindre insmickrande än de tidigare.

Också porträttbilderna ändrade karaktär, de fotades i en allt mer sparsmakad miljö, snarare än i de avporträtterades vardagliga miljö eller omgivna av rekvisita. Det nya bildspråk Penn och andra fotografer utvecklade vid mitten av 1900-talet kallades av John Szarkowski, curator på MoMa, för ”a new beginning.”

penn_mouth

Irving Penn, Mouth (for L’Oréal), New York, 1986, printed 1992, Smithsonian American Art Museum, Gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
Penn gjorde också en mängd resor, exempelvis till Japan (1964), Spanien (1965), Nepal (1967), Kamerun (1969) och Marocko (1971). De här fotona är inte, hävdar Foresta, antropologiska: ”Penn’s travel portraits seem to further declare that decorative beauty is an absolute value that trancends cultural differences. If they at all serve as commentary, these photographs suggest that the definition of difference – Western or non-Western, fashion or decoration – is only a matter of artistic context.”

Penn fotade också 1950 två serier med porträtt, i Paris och London, av företrädare för olika yrken, som fiskhandlare, osthandlare och konditorer. Penn hade funnit sitt stilistiska territorium, en stil som han höll sig till med också lekte med och utvecklade. Under de kommande 60 åren tog Penn hundratals porträtt och modefoton för Vogue. I nästan alla foton tagna efter 1950, undviker Penn helt och hållet att avslöja några detlajer om ateljén. Men när han fotograferar Francis Bacon, 1962, i dennes ateljé, kunde han inte låta bli att låta en reproduktion av Rembrandts självporträtt synas i bakgrunden.

penn_miyake

Irving Penn, Issey Miyake Fashion: White and Black, New York, 1990, printed 1992, Smithsonian American Art Museum, Gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
Irving Penn: Beyond Beauty täcker alltså, i både text och bild, hela Penna karriär: ”The value of looking at an entire career, from earliest to last, is the ability to chart inspiration, mastery, and lagacy.” Och Penns karriär löper i princip parallellt med fotografiets storhetstid, kanske var rentav fotot det mest inflytelserika mediet under 1900-talet?

penn_cracked_mirror

Irving Penn, Irving Penn: In a Cracked Mirror (A), New York, 1986, printed 1990, Smithsonian American Art Museum, Promised gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
Många anser att Irving Penn är en av 1900-talets främsta fotografer, och om man ska lyfta fram en särskild bedrift är det att han suddade ut gränser mellan konstnärligt och kommersiellt foto, han gav, som Foresta uttrycker det, legitimitet åt modet som konst. Under postmodernismens glansdagar, under 80- och 90-talet, visade han sig vara påfallande ointresserad av teori.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Fotobok: ”Desaudio” av Lucas Lenci

CAPA

Lucas Lenci
Desaudio
Text: Cássio Vasconcellos
Estúdio Madalena, 2013

”To the complaint, ‘There are no people in these photographs,’ I respond,
There are always two people: the photographer and the viewer.”
– Ansel Adams

Förutom att vara en fantastisk fotograf var väl Anselm Adams något av en citatmaskin. Men jag kom att tänka på citatet ovan när jag för fjärde eller femte gången bläddrade igenom Desaudio, en sagolik debutbok av den unge brasilianske fotografen Lucas Lenci. Dess bilder är visserligen inte tomma på människor, ibland, som på omslagsbilden ovan, är de små men viktiga komponenter i kompositionen, men det är glest mellan människorna och de är underordnade det estetiska syftet.

Ibland får jag kraftig ångest av att titta på foton av människor, särskilt om fotona är några decennier gamla eller äldre. Det är ofrånkomligt, foton är korta utsnitt ur svunnen tid och tidens flykt påminner oss om döden. Döden kan vara ganska skrämmande, men när jag tittar på Lencis foton, som han tagit runt om i världen under fem år, känner jag mig lugn och hyfsat förankrad i nuet. Jag kapitulerar inför den harmoniska och kontemplativa skönheten i bokens knappt trettio bilder.

pagina02

pagina04

Men jag tycker att skönheten är laddad med vissa mörka undertoner och jag blir inte alls förvånad när Leci i ett mejl berättar att en av hans favoritkonstnärer är Edward Hopper, och att belgaren Harry Gruyaert är en av hans favoritkonstnärer. Skriver Lenci apropå den senare i ett mejl: ”Han har samma slags spänning, komposition och atmosfär i sina foton som Hopper har i sina målningar.” Jag kan se många likheter mellan de tre, men även om det finns en melankoli eller ett vemod i Lencis foton, så tycker jag att han är mest livsbejakande av de tre.

pagina08

pagina24

Boken kom levererad i ett kuvert av någon slags skumplast med titeln Desaudio tryckt på. Det är portugisiska för tystnad och titeln är sällsynt väl vald. Skumplasten ska associera till ljudisolerande material och i det flesta fotona är det faktiskt som om man förnimmer tystnaden, som om styrkan i det visuella uttrycket tränger undan störande ljud. Skriver den brasilianske mästerfotografen Cássio Vasconcellos i sin korta pregnanta text:

Desaudio is an invitation to listen to silence. By relying on well-balanced and harmonious images, it presents spaces where no conflict can be felt, a relief in the midst of the daily chaos of our lives. Human beings whether present or absent no longer perform as main actors.”

pagina14

pagina16

Och man behöver ju inte titta särskilt länge för att förstå att Lenci har ett fenomenalt bildsinne. Han har en sagolik känsla för färg och form, geometrier, ljus och små detaljer som ökar fotonas genomslagskraft. Som ett slags motto för boken, kanske för hela hans gärning som fotograf, har Lenci ett citat: ”If you can not understand my silence, then my words will be to no avail because it is in the silence of my words where all my strongest feelings reside.”

pagina30-ok

pagina34

”Om du inte förstår min tystnad,” kan ju låta som än vädjan om att inte bli recenserad och tolkad, men jag tycker att tystnaden är talande i bilderna, att de verkligen fångar tystnaden, även om man kanske styrs lite av titeln. Flera av dem har också drag av abstrakt konst, särskilt dem som är tagna i storstäder som New York, Tokyo och Paris. Klassiska fotostäder.

Jag försöker tänka mig andra influenser och föreställer mig att Leci även kan vara förtjust i fotografer som Thomas StruthLuigi Ghirri och Michael Wolf. Och så är han ju god vän med Cássio Vasconcellos. Leci, som också är en äkta paulista, är 35 år och jag gissar att han har en strålande karriär framför sig. Desaudio ligger mig mycket varmt om hjärtat.

pagina44

pagina48

Ett besök på Lucas Lencis hemsida rekommenderas varmt. Han driver dessutom Fotospot som säljer samtida brasilianskt fotografi, av sammanlagt ett trettiotal fotografer. Sajten är väldigt lättnavigerad, man kan söka på teman eller namn. Man kan bli fast där länge.

Ola Wihlke

2 kommentarer

Filed under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Över 600 foton från klassiska NASA-uppdrag visas i London

Över 600 rymdfoton från klassiska NASA-uppdrag, många av dem verkligt spektakulära, visas just nu i London, varpå de kommer att auktioneras ut i slutet av månaden. Guldkornen från samlingen From the Earth to the Moon: Vintage NASA Photographs visas på Mallett Antiques fram till och med 19 februari, sedan visas hela samlingen, som innehåller många foton som knappt publicerats tidigare, på Bloomsbury Auctions fram till försäljningen 26 februari.

377

Pete Conrad: Alan Bean, i vars visir fotografen syns, med en Hasselblad-kamera monterad på bröstet, EVA 2, Apollo 12 (november 1969). Alla foton courtesy Bloomsbury Auctions.

654

Eugene Cernan: Harrison Schmitt med jorden synlig strax ovan den amerikanska flaggan, EVA 1, Apollo 17 (december 1972).

Reproduction, © Bloomsbury Auctions

Ralph Morse: Apollo 11 tar fart på sin historiska färd mot månen (16 juli 1969).

Reproduction, © Bloomsbury Auctions

Solen i den månsvarta himlen ovanför LM “Antares”.

386

Solförmörkelse – jorden skymmer solen, Apollo 12 (november 1969).

80

 Buzz Aldrin: Världens första selfie tagen i rymden. Buzz Aldrin utanför Gemini 12 (november 1966)

Reproduction, © Bloomsbury Auctions

Neil Armstrongs foto av Buzz Aldrin, i vars visir man ser Armstrong och the Lunar Module (juli 1969).

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto

Människor som läser i tunnelbanan

Jag tycker om att titta på människor som läser, särskilt mycket tycker jag om att snegla på människor som läser i tunnelbanan och allra helst tittar jag på människor som läser på tunnelbanan i New York, nervsystemet i världens huvudstad.

Det ser rofyllt ut när folk läser i tunnelbanan, trots alla stress så ser det ut som om de flesta tillfälligtvis har hittat sin egen lilla värld. Och så undrar man ju vad de läser, är det något spännande, romantiskt, tragiskt eller hysteriskt roligt?

Därför blev jag väldigt glad när jag hittade bloggen Underground New York Public Library, som är en fotoblogg med människor som läser i New Yorks tunnelbana och Ourit Ben-Haim som driver bloggen uppger dessutom vilka böcker de olika personerna läser. Antingen har hon sett det eller så har hon frågat. På så vis blir bloggen ännu mer inspirerande.

Ett stort tack till Ourit Ben-Haim för att vi får visa ett urval av fotona:

tumblr_mlpsxhQNCK1r8bc3no1_1280

The Cather in the Rye av J.D. Salinger Foto: © Ourit Ben-Haim/UNYPL

tumblr_ml3hd3Lt8K1r8bc3no1_1280

Pale Fire av Vladimir Nabokov Foto: © Ourit Ben-Haim/UNYPL

tumblr_mj71c8Zkyj1r8bc3no1_1280

The Master and Margarita av Mikhail Bulgakov Foto: © Ourit Ben-Haim/UNYPL

tumblr_mlazg3Opao1r8bc3no1_1280

The Harvard Psychedelic Club av Don Lattin Foto: © Ourit Ben-Haim/UNYPL

tumblr_mj8tciPj5h1r8bc3no1_1280

Breakfast of Champions av Kurt Vonnegut Foto: © Ourit Ben-Haim/UNYPL

tumblr_mkzrp6aV3F1r8bc3no1_1280

Notes From the Underground av Fjodor Dostojevskij Foto: © Ourit Ben-Haim/UNYPL

tumblr_mis6zdMQkG1r8bc3no1_1280

Los Hijos del Tiempo av Ana Colchero Foto: © Ourit Ben-Haim/UNYPL

Och om du inte heller kan få nog av läsande människor i New Yorks tunnelbana vill vi rekommendera en ny bok av den holländske fotografen Reinier Gerritsen, som har den dramatiska titeln The Last Book (aperture). Vi ska försöka beställa den och be att få publicera några foton ur den.

last_book_renderBoken bygger på iakttagelsen att folk läser mindre och mindre i tunnelbanan, som får fungera som en slags barometer för hur tillståndet är för boken och läsningen. The Last Book innehåller också en essä av Boris Kachka.

Enligt vad vi förstår så är inte Gerritsen allvarlig oroad över att boken ska försvinna som fenomen inom en snar framtid, snarare verkar det som om titeln The Last Book har fungerat som en begreppslig ram för fotoserien och boken.

Vi tycker att den ser riktigt schyst ut och att de smakprov som finns på förlagets hemsida ser riktigt lovande ut. Fotografierna är en blandning av svartvitt och färg. Fotot av kvinnan som läser 1Q84 av Murakami finns som print, men kostar en hel del, $700:

last_book_interior_3_1

På förlagets hemsida kan du köpa boken, titta på fler foton och se en intervju med Reinier Gerritsen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Filed under Bokomslag bilder och foto