Etikettarkiv: Francis Bacon

Konstbok: ”Stardust Hermit” av Jia Aili

 
00004125
 
Jia Aili
Stardust Hermit
Hatje Cantz

”The job of the artist is always to deepen the mystery.”
— Francis Bacon

Det är aningen ironiskt att den kinesiske konstnären Jia Aili, född 1979, utbildade sig vid en konstakademi i nordöstra Kina, känd för sin socialrealism inspirerad av sovjetiskt propagandamåleri. Det är ironiskt eftersom Ailis dystopier och postapokalyptiska scenerier knappast lever upp till de socialrealistiska idealen.

Men Aili har tagit med sig element från den socialrealistiska traditionen, förutom förhöjt mänskligt drama och en extremt teknisk skicklighet så dyker det upp figurer som har tydliga likheter med kosmonauter (se nedan) och andra ikoner från sovjettiden. Ibland är det som om olika tider – kommunisttiden och framtiden – flyter samman i Ailis bildvärld. Det som finns däremellan, vår tid, finns det bara spår kvar av. Det kanske inte är en klockren jämförelse, men jag associerar till steampunkens blandning av tider.

6.1-18

Untitled. 2012 © Jia Aili

 
Det finns så oerhört mycket att upptäcka i Ailis bildvärld, förutom sånt som väcker associationer till socialrealism, en hel del influenser från både gamla och nya mästare, som Rubens och Caravaggio respektive Francis Bacon och Salvador Dalí. I praktverket Stardust Hermit, den första monografin ägnad Ailis konst, kallas han för ”den ultimata konstnärlige kameleonten” av Nicholas Foulkes, för att han behärskar så många olika tekniker och stilar. Trots att många målningar är dystopiska och har titlar som The Wasteland, så är målningarnas motiv sällsynt händelse- och associationsrika.

4125-jia-aili-hr-13

The Wasteland, 2007 © Jia Aili

 
Människan är i regel ensam i ett mer eller mindre surrealistiskt landskap som är förött. Hus eller andra anläggningar ser ut att kollapsa och ge vika för en våldsam kraft. Många av motivens människor bär hjälm eller gasmask, inte sällan har de bar överkropp, vilket gör att de ser än mer utsatta ut. Många människor bär mask och skyddsdräkt, som om det hade inträffat en kärnvapenkatastrof eller som om världen blivit så toxisk att man alltid måste bära dräkt och mask.

Många läser Ailis oljemålningar som kommentarer till eller reaktioner på den våldsamt snabba utvecklingen inom olika områden i Kina de senaste decennierna. Det kan jag gå med på, men jag tycker sällan att målningarna är särskilt kinesiska, om man med det menar att de på ett eller annat sätt skulle referera till en otvetydigt kinesisk verklighet. Jag tycker att de är betydligt mer allmängiltiga, men det är klart att det ligger nära till hands att läsa dem som civilisationskritik.

4125-jia-aili-hr-03

We come from the century, 2008-2011 © Jia Aili

 

Enstaka verk är humoristiska, exempelvis ett som avbildar en person utrustad med gasmask och någon slags vit skyddsdräkt. Hen har en enorm klotformad mage, så att associationer till Michelin-gubben inte känns helt orimliga. Jag tänker mig att Aili någon gång ibland känner ett behov av att lätt upp det dystopiska och postapokalyptiska temat. Enstaka verk är också vackra, i ordets konventionella bemärkelse, exempelvis en relativt färgstark målning från 2014 som föreställer en man som angör en båt i en liten hamn.

Och ibland krockar det vackra och dystopiska på ett smått absurt vis, som i tavlan On the Field of Hope (2007). Den föreställer ett vidsträckt fält helt täckt med blommor i olika rosa och röda nyanser. Till vänster i bildens främre del står en person som bär gasmask och är klädd i en vit uniformsliknade skjorta. Runt halsen har han eller hon en röd scarf, som om hen tillhörde ett ungdomsförbund eller något liknande. Blommorna når personen till höfterna och det ser ut som om hen plockar en bukett. Mer i bildens mitt står det en mörk rökplym snett uppåt ur en liten plätt ur blomsterängen.

Stardust Hermit är en massiv pjäs, den väger ungefär tre kilo och innehåller bilder som speglar Jia Ailis olika sidor. Det sägs att han inte gärna släpper ifrån sig sina tavlor, utan att han gärna arbetar på dem i flera år innan de släpps ut på marknaden. Det har drivit upp priserna rejält. Jag gillar verkligen den här boken, Ailis konst och jag föreställer mig att den kommer att bli än mer uppskattad än den är redan idag.

Skriver Fabien Fryns i bokens korta med fina förord:

”[…] despite the cold harshness of the scenes in Jia Aili’s works, ‘hope’ and ‘faith’ are the undeniable hidden thematic threads than run through his oeuvre. Presenting the world to his audience with unsparing bleakness through his own artistic interpretation, he is endeavoring to convey the idea that salvation can only arrive from the recognition of brutal reality.”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Fotobok: ”Irving Penn: Beyond Beauty”

TWIS-gear-patrol-beyondbeauty
 
Irving Penn: Beyond Beauty
Essä: Merry A. Foresta
Yale University Press

För mig är den bildvärld Irving Penn (1917–2009) skapade förknippad med barndomen. Det var pappa som visade mig hans foton, i tidskrifter, böcker och på utställningar. En av dem var på Moderna i Stockholm, om jag inte minns fel. Penn donerade ett hundratal foton till Moderna museet.

Det jag minns starkast är overkligt vackra kvinnor som poserade aningen teatraliskt i osanolikt vackra kläder. Jag minns också vackra foton av människor, ofta klädda i traditionella kläder, från Indien, Afrika, Mexiko med flera platser. Jag minns fotona som sagolikt vackra eller, kanske ännu hellre, öververkligt vackra.

penn_girl_behind_bottle (1)

Irving Penn, Girl Behind Bottle (Jean Patchett), New York, 1949, printed 1978, Smithsonian American Art Museum, Gift of the artist. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
Irving Penns dragning till det surrealistiska framhävs av Merry A. Foresta i hennes långa fina essä i Irving Penn: Beyond Beauty, som gavs ut i samband med utställningen med samma namn på Smithsonian American Art Museum. Utställningen flyttar runt till olika platser i USA fram till 2018.

Irving Penn är kanske mest känd för sitt modefotografi och experiement med stilleben, men Foresta visar hur porösa gränserna var mellan Penns olika fotografiska verksamheter. Fotona i Irving Penn: Beyond Beauty, knappt 150 stycken är hämtade från hela Penns karriär och visar upp hela hans rika repertoar, från tidiga foton av gatuskyltar till modefotografier och porträtt av både okända och kända personer, som Francis Bacon, Alberto Giacometti och Le Corbusier.

penn_dali

Irving Penn, Salvador Dali, New York, 1947, Smithsonian American Art Museum, Gift of the artist. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
Det var inte självklart att Penn skulle bli fotograf, han studerade vid Philadelphia Museum School of Industrial Art och tanken var först att han skulle bli konstnär, men han tyckte inte att han hade förutsättningar att bli riktigt bra. En av hans lärare var Alexey Brodovitch, legendarisk art director på Harper’s Bazaar, som var öppen för ett mer konstnärligt och experimentellt foto. I ett nummer publicerade man röntgenfoton av flaskor med smink.

penn_kerchief_glove (1)

Irving Penn, Kerchief Glove (Dior), Paris, 1950, printed 1984, Smithsonian American Art Museum, Promised gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © Condé Nast

 
En annan person som var betydelsefull för Penn, och som också var född i Östeuropa och var influerad av modernismens avantgarde, var Alexander Liebermann. När Penn kom hem från en resa till Mexiko, 1943, hade Liebermann just utsetts till art director på Vogue. De inledde ett mycket fruktsamt samarbete.

Som Penn minns det tog han sitt ”första seriösa foto” i Mexiko 1942, som Foresta beskriver så här: ”an image of a Mexiko City shop window full of brooms that stand crowded together like imprisoned stick figures […]” Intressant nog publicerades fotot i en kortlivad surrealistisk tidskrift i New York, VVV. Men det var på Vogue karriären tog fart på allvar, en karriär som ganska snart skulle göra Penn till en av världens mest aktade och eftertraktade fotografer, oavsett om det gällde reklamfoto eller porträtt.

penn_capote

Irving Penn, Truman Capote, New York, 1979, printed 1983, Smithsonian American Art Museum, Gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
De första uppdragen Lieberman gav Penn var att ta fram tidskriftsomslag, men sedan uppmanade Lieberman honom att fota omslagen själv. Skriver Foresta: ”[…] Penn created clever and balanced arrangements of fashion accessories, beauty products, or cooking ingredients, his still lifes often styled on the humble surface of a wooden table. His first Vogue cover was published in the October 1, 1943, issue of what was then a biweekly periodical. While the competition at Bazaar was increasingly tending to favor blurry action shots or pictures purposefully out of focus, a Penn photograph, whether illustrating the season’s new fashion accessories or the ingredients of a beef stew, had the force of evidence as well suited to a technical magazine as to a fashion publication […]”

penn_frozen_foods

Irving Penn, Frozen Foods, New York, 1977, printed 1984, Smithsonian American Art Museum, Gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
En av de främsta poängern med Irving Penn: Beyond Beauty tycker jag är att man, både i urvalet bilder och Forestas essä, lyfter fram så många olika sidor av Penns fotografi och att man lyfter fram fotografi från hela hans karriär, tidiga foton av skyltar och från hans resor i den amerikanska södern och foton från 2000-talet.

penn_young_boy

Irving Penn, Young Boy, Pause Pause, American South, 1941, printed 2001, Smithsonian American Art Museum, Gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
Foresta berättar också om Penns perfektionism, som är ganska uppenbar när man betraktar hans foton. Denna perfektionism är inte minst tydlig i Penns utforskande av stillebenets möjligheter och begränsningar. Han strävade, skriver Foresta, efter ett nära nog platoniskt ideal:

”His studio daybooks describe a nearly continous stream of incoming and outgoing portrait subjects – models, dresses, hats,  gloves, food, flowers – all to be evaluated by Penn’s camera. The same sense of exactitude was applied to his commercial work for clients as disparate as the Jello-O Company and U.S. Steel as to his editorial images. […] Even when his subject was dog food, he demanded that the canine model arrive hungry, the better to look hungry.”

penn_rooster

Irving Penn, Red Rooster, New York, 2003, printed 2007, Smithsonian American Art Museum, Gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
Men Foresta framhåller inte bara kontinuiteten i Penns fotografi, den utstuderade skönheten. Just vad gäller Penns stilleben påpekar hon att de senare ofta har ett förgängelsetema, ibland med den mest kända av alla vanitas-symboler, dödskallen. Memento mori kan man väl även kalla de cigrarettfimpar Penn hittade utanför sin ateljé och fotade i närbild. De här senare fotona var i regel mindre insmickrande än de tidigare.

Också porträttbilderna ändrade karaktär, de fotades i en allt mer sparsmakad miljö, snarare än i de avporträtterades vardagliga miljö eller omgivna av rekvisita. Det nya bildspråk Penn och andra fotografer utvecklade vid mitten av 1900-talet kallades av John Szarkowski, curator på MoMa, för ”a new beginning.”

penn_mouth

Irving Penn, Mouth (for L’Oréal), New York, 1986, printed 1992, Smithsonian American Art Museum, Gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
Penn gjorde också en mängd resor, exempelvis till Japan (1964), Spanien (1965), Nepal (1967), Kamerun (1969) och Marocko (1971). De här fotona är inte, hävdar Foresta, antropologiska: ”Penn’s travel portraits seem to further declare that decorative beauty is an absolute value that trancends cultural differences. If they at all serve as commentary, these photographs suggest that the definition of difference – Western or non-Western, fashion or decoration – is only a matter of artistic context.”

Penn fotade också 1950 två serier med porträtt, i Paris och London, av företrädare för olika yrken, som fiskhandlare, osthandlare och konditorer. Penn hade funnit sitt stilistiska territorium, en stil som han höll sig till med också lekte med och utvecklade. Under de kommande 60 åren tog Penn hundratals porträtt och modefoton för Vogue. I nästan alla foton tagna efter 1950, undviker Penn helt och hållet att avslöja några detlajer om ateljén. Men när han fotograferar Francis Bacon, 1962, i dennes ateljé, kunde han inte låta bli att låta en reproduktion av Rembrandts självporträtt synas i bakgrunden.

penn_miyake

Irving Penn, Issey Miyake Fashion: White and Black, New York, 1990, printed 1992, Smithsonian American Art Museum, Gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
Irving Penn: Beyond Beauty täcker alltså, i både text och bild, hela Penna karriär: ”The value of looking at an entire career, from earliest to last, is the ability to chart inspiration, mastery, and lagacy.” Och Penns karriär löper i princip parallellt med fotografiets storhetstid, kanske var rentav fotot det mest inflytelserika mediet under 1900-talet?

penn_cracked_mirror

Irving Penn, Irving Penn: In a Cracked Mirror (A), New York, 1986, printed 1990, Smithsonian American Art Museum, Promised gift of The Irving Penn Foundation. Copyright © The Irving Penn Foundation

 
Många anser att Irving Penn är en av 1900-talets främsta fotografer, och om man ska lyfta fram en särskild bedrift är det att han suddade ut gränser mellan konstnärligt och kommersiellt foto, han gav, som Foresta uttrycker det, legitimitet åt modet som konst. Under postmodernismens glansdagar, under 80- och 90-talet, visade han sig vara påfallande ointresserad av teori.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Recension: ”This is Pollock” av Catherine Ingram

This is Pollock
Catherine Ingram
Illustrationer: Peter Arkle
Laurence King

Det brittiska förlaget Laurence King har lanserat en helt underbar ny serie med illustrerade konstmonografier, lyxiga men lekfulla och opretentiösa introduktioner till några av den moderna konstens ikoner. Redan utgivna är monografierna om Salvador Dali, Jackson Pollock och Andy Warhol. De två nästkommande handlar om Paul Gauguin och Francis Bacon.

Vi valde att recensera This is Pollock (1912-1956), konstnären som efter en hel del möda erövrade epitetet USA:s ”greatest living artist”, men boken inleder med att kortfattat berätta om Pollocks barn och ungdom. Peter Arkles coola illustrationer bidrar till att göra innehållet mer levande och lättillgängligt. Med hjälp av en illustration över ett uppslag visar han alla de platser Pollock bodde på som ung. I små rutor redovisas fakta.

9781780673462.in13(1)

Illustrationerna används väldigt smart, ofta för att visa sådant som helt enkelt inte finns fångat på några foton. Som exempelvis olika ateljéer som Pollock jobbade i från mitten av och fram till slutet av 30-talet. Det var under den här perioden Pollock jobbade med Thomas Hart Benton, WPA och David Siqueiros Experimental Workshop vid Union Sqare i New York.

Ett uppslag får en illustration av utställningen ”Indian art of the United States” på MoMA 1941. Pollock såg utställningen flera gånger och man tror att hans tekniker, drip- och actionpainting, kan ha inspirerats av indianernas sandmålningar, som de gjorde inför publik sittande på marken medan de strödde färgad sand i den naturfärgade. Pollock lade ju ut sina dukar på marken och dansade runt dem med sina olika droppande och stänkande verktyg.
this_is_pollock_spread_1(1)

En annan händelse som Peter Arkle har illustrerat är den omtalade festen hemma hos Peggy Guggenheim i New York, under vilken Jackson Pollock påstås ha urinerat i den öppna spisen. Pollock och hans fru Lee Krasner flyttar till lugna Long Island där de bor fram till 1956, då Pollock kör full in i ett par träd så att både han själv och en vän till makarna Pollock dör

Vid tiden för olyckan hade Pollocks stjärna dalat ordentligt, han hade problem med alkoholen och hade en rejäl skaparkris. Samtidigt var det inte mer än åtta år sedan ett gäng självvalda experter samlades på tidskriften Life för ett rundabordssamtal om de märkliga målningar konstnären Jackson Pollock gjorde: ”What were they about? What was their purpose?”

Sir Leigh Ashton tyckte att den abstrakta expressionismen borde passa som tryck på silke och Aldous Huxley tyckte att mönstren borde funka som tapet. Det var bara en av herrarna som hade en avvikande åsikt, Clement Greenberg utsåg Cathedral (1947) till ”one of the best paintings recently produced in this country.”

9781780673462.in16(1)

Några av de andra verk som finns med i boken: Guardians of the Secret (1943), Mural (1943), Reflections of the Big Dipper (1947), Autumn Rythm (1950) och Portrait of a Dream (1953). Text, foto och illustrationer funkar perfekt ihop i den här volymen av This is… Ibland blir berättandet kanske lite väl anekdotiskt, men jag ser redan fram emot att läsa introduktionerna till Warhol och Bacon.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner