Etikettarkiv: Frank O’Hara

9 augusti, 2016 · 14:52

Fotobok: ”Cheap Rents… and de Kooning” av John Cohen

9783869309033_1[1]

John Cohen
Cheap Rents… and de Kooning
The downtown art world
New York, 1957-63
Introduktion: John Elderfield
Steidl

Boken Cheap Rents… and de Koning, fotografen John Cohens senaste bok med foton som inte publicerats tidigare, handlar om en tid, det sena 50-talet och tidiga 60-talet, och om en plats, området kring East 10th Street i New York. Ett ingemansland mellan Greenwich Village och Lower East Side. Där och då samlades ett ovanligt stort antal konstnärer, gallerister, poeter, kritiker, filmare och fotografer.

Att Willem de Kooning nämns i titeln är möjligen en aningen ironiskt, eftersom han vid mitten av 50-talet började söka sig bort från 10th Street, och började vistas utanför staden allt oftare, inte sällan på Long Island. Men han, och de billiga hyrorna, hade tveklöst lockat mängder av kreativa människor till området kring East 10th Street. Där låg också flera spännande gallerier och under några år var området konstvärldens epicentrum, i alla fall den amerikanska konstvärldens epicentrum.

A_004_Downtown[1]

Red Grooms crossing Third Avenue © John Cohen / Steidl

 
John Cohen, född 1932 i New York, är en mångkunnig man, han var exempelvis med och grundade New Lost City Ramblers och arbetade med Robert Frank på hans film Pull My Daisy (1959), men det är som fotograf han är mest känd. Han har tagit åtskilliga foton av Bob Dylan.

B_002_Downtown[1]

Grace Hartigan © John Cohen / Steidl

 
Boken Cheap Rents… and de Koning samlar rader av foton från perioden  1957 och 1963, då han levde och arbetade i konstnärskolonin som växte fram i området kring East 10th Street. Man kan nästan förnimma den kreativa spänningen när man bläddrar i boken och läser de sparsmakade texterna. En inledande text är skriven av John Elderfield, som har den pampiga titeln Chief Curator Emeritus of Painting and Sculpture vid Museum of Modern Art.

Elderfield har råkoll på alla konstnärliga riktningar som fanns representerade i konstnärskolonin, abstrakta expressionister, andra vågen abstrakta expressionister, postexpressionister och så vidare. Måleriet stod i början helt i centrum, men saker och ting förändrade sig efterhand och klimatet var hela tiden påtagligt inkluderande:

”[…] as the newer emerged, the older remained, and older and newer partied together—at the Cedar Bar in the form of Franz Kline drinking with Allen Ginsberg, for example. And different forms of post-Abstract Expressionist activity partied together: Jack Tworkov with Philip Guston; Larry Rivers with Jack Kerouac; and so on. […] Aiding the alliances and the transitions were photographers Rudy Burckhart, Cohen, and [Robert] Frank; and the composers John Cage and Morton Feldman; and the dealers and critics Bellamy, Leo Castelli, Thomas B. Hess, and Frank O’Hara. They saw how, by the end of this period, the vitality of the downtown scene was not longer lodged in the visual arts alone. But so did most of those in the 10th Street scene: It was nonsectarian, hybrid, unpredictable in shape and form.”

D_003_Downtown[1]

Allen Ginsberg, Robert Frank © John Cohen / Steidl

 
John Cohens egna texter, som varvas med tematiskt ordnade foton, är lite mer svävande i tonen, nästan som om han är lite osäker på om han verkligen varit med på alla gallerier, klubbar, happenings, filminspelningar och performance. Jag känner något som påminner om avund när jag läser hans anekdoter och tittar på fotona.

Det kanske är en projektion, men jag tycker nästan att man ser på dem Cohen fotat att de utstrålar en känsla av att vara på exakt rätt plats vid exakt rätt tidpunkt. De är som ett med tiden och platsen. Jag tröstar mig med att de på ett par foton, under någon slag happening eller performance, spexar med uppblåsta ballonger.

Jag älskar Cohens foton med mycket svärta, de flesta tagna inomhus utan blixt, och hans nostalgiska och kärleksfulla ton. Cheap Rents… and de Koning är ett vackert porträtt av en tid/plats och en rad personer som gjorde den speciell.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Taggat som , , , , , , , , , ,

23 november, 2015 · 17:48

”Lunch Poems” av Frank O’Hara på svenska

Ohara-cover.indd

Frank O’Hara
Lunchdikter
Övers. Jonas Brun
Rámus

För några år sedan frågade radioprogrammet The Leonard Lopate Show, en institution på WNYC, sina lyssnare vilka saker de förknippade allra starkast med hemstaden New York. Det var en av sakerna som väckte en hel del förvåning, som nummer sex på listan hamnade diktboken Lunch Poems av Frank O’Hara (1926-1966), till och med snäppet före Brooklyn Bridge. Men det är verkligen en diktbok som utgör ett exempel på platsens poesi.

Enligt skapelsemyten skrev O’Hara dikterna under sina lunchraster, han arbetade mellan 1954 och fram till sin förtidiga död på konstmuseet MoMa. Mängder av platser i New York nämns i dikterna, och O’Hara räknas som en av poeterna i den så kallade New York-skolan.

Förra året var det 50 år sedan Lunch Poems gavs ut av City Lights Books, men de tillbakalutade dikterna känns alls inte främmande i Twitter- och Facebook-åldern. Språket är ofta vardagligt, intimt och omedelbart, O’Hara nämner som i förbifarten eller tilltalar vänner och bekanta. Han nämner och talar till andra författare, skådespelare, konstnärer och artister. Några av dem är Willem de Kooning, Jackson Pollock, Barbara Guest, LeRoi Jones och Allen Ginsberg. Men framförallt talar han till en anonym läsare.

Och nu ger det lilla men offensiva förlaget Rámus ut diktsamlingen på svenska, Lunchdikter, i en väldigt fin översättning av Jonas Brun. Han har också skrivit det initierade efterordet. Det korta förordet är skrivet av en annan poet som räknats till den så kallade New York-skolan, John Ashbery.

Tack till Rámus för att vi fick publicera en dikt i dess helhet. ”Dagen då Lady Day dog” är en av mina favoriter och jag tycker att den på många sätt är representativ:

Klockan är 12.20 i New York en fredag
tre dagar efter Frankrikes nationaldag, ja
det är 1959 och jag går och får skorna putsade
för jag ska  hoppa av 16.19-tåget i Easthampton
19.15 och sedan gå direkt till middagen
och jag känner inte dem som ska utfodra mig

jag går längs den kvava gatan får lite sol
och tar en burgare och en milkshake och köper
en ful NEW WORLD WRITING för att läsa vad poeterna
i Ghana sysslar med nuförtiden

jag går in på banken
och för en gångs skull kontrollerar fröken Stillwagon
(förnamnet är Linda hörde jag en gång) inte ens saldot
och inne på GOLDEN GRIFFIN köper jag en liten Verlaine
till Patsy med illustrationer av Bonnard, fast
jag funderar på Hesiodos, övers. Richard Lattimore eller
Brendan Behans nya pjäs eller Le Balcon eller Les Nègres
av Genet, men det blir inte så, jag håller fast vid Verlaine
efter att nästan ha somnat av vankelmodigheten

och till Mike köper jag helt enkelt en flaska strega
jag slinker bara in på spritbutiken PARK LANE och
sedan går jag tillbaka till 6:e avenyn
och till tobakshandlaren inne på Ziegfeldteatern och
ber lite nonchalant om en limpa Gauloises och en limpa
Picayunes och en NEW YORK POST med hennes ansikte på

och vid det här laget svettas jag mycket och tänker
på när jag lutade mig mot dörren inne på 5 SPOT
medan hon viskade en sång till Mal Waldron vid
tangenterna och alla andra och jag slutade andas

1959

O’Hara skriver så att man som läsare är med under själva händelseförloppet, innan dikten är skriven. Å ena sidan har dikten ett exkluderande drag, alla referenser till platser och personer, idag är det kanske inte ens självklart att veta att Lady Day är Billie Holidays smeknam, å andra sidan är dikten väldigt inkluderande, åtminstone ger den ett något oredigerat intryck. Man får känslan att man verkligen följer med O’Hara på en av hans lunchraster, när han i all hast tar en burgare och en shake. Han kallade dikterna för ”I do this I do that” poems.

Många av dikterna förmedlar känslan av att det är en triumf att finnas till, men andra handlar om att ett hedonistiskt liv i vilket man bara lever i nuet i längden blir meningslöst. Vissa dikter handlar om olycklig kärlek, uttrycker en sorg och förundran över att kärleken kan ta slut. De bästa dikterna, tycker jag, är ofta dem som har mest sparsmakat bildspråk.

För att vara en diktsamling, eller kanske snarare ett slags greatest hits, från 1964 är Lunchdikter en lättillgänglig bok, men ju mer man läser den desto mer sammansatt framstår O’Hara. Här kan du se och lyssna på honom läsa den korta dikten ”Having a Coke with you”. Av årets lyrikböcker är Lunchdikter en av mina absoluta favoriter.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Nyheter

Taggat som , , , , ,

10 augusti, 2015 · 22:49

Hösten 2015 – 15 skönlitterära böcker att hålla koll på

Idag var tydligen en av sommarens varmaste dagar, men vi har siktet inställt på hösten. Svensk bokhandels höstkatalog 2015 är sedan länge fullt med hundöron. Vi har, precis som de föregående tre säsongerna, valt ut 15 favoriter bland de skönlitterära böckerna. Det var svårt att bara välja femton skönlitterära böcker, men det blev så här:

jag_har_det_ratt_bekvamt

Lydia Davis – Jag har det rätt bekvämt, men det skulle kunna vara lite bekvämare (Etta förlag)

Förlagets text: ”Med finslipad prosa och listig humor tecknar Lydia Davis uppmärksamma observationer och detaljerade undersökningar av vardagliga ting. När man har läst Lydia Davis ser man på världen med nya ögon. Hon fångar de tankar som virvlar förbi oss andra helt obemärkt. Hennes texter är enkla men fulla med sprängkraft.” I Amerika är Davis snudd på gudomlig i vissa kretsar. Hon har ovanligt hängivna fans.

9789146226734

César Aira – Fri flykt framåt (Wahlström & Widstrand)

Det här är en samling med tre kortromaner, Airas specialgren. De brukar vara sällsynt lekfulla och fantasirika.

highsmith_framlingar_pa_ett_tag_omslag_inb_0

Patricia Highsmith – Främlingar på ett tåg (Modernista)

En av den amerikanska litteraturens mest klassiska debutromaner och dessutom förlaga till en av Alfred Hitchcocks mest klassiska filmer.

9789100155247

Hassan Blasim – Irakisk Kristus (Bonniers)

När Panache får ny form, signerad Nina Ulmaja, inleder man med en spektakulärt bra novellsamling. Läs vår recension.

9789127141209

Alejandro Zambra – Vägar hem (Natur & Kultur)

Zambra brukar beskrivas som en arvtagare till Roberto Bolaño, men han har en helt egen distinkt röst. Läs novell & läs novell.

13059457_O_1

László Krasznahorkai – Satantango (Norstedts)

László Krasznahorkais debutroman från 1985 som kommit att bli en modern klassiker. James Wood har skrivit en sällsynt bra introduktion till författarskapet.

Marilynne Robinson – Lila (Weyler)

2012 mottog hon ett pris av Obama för sin gärning och i år är hon med och tävlar om Man Booker-priset med tokhyllade Lila. Provläs.

Hilary Mantel – Mordet på Margaret Thatcher (Weyler)

Novellerna handlar inte om Henrik VIII men om våra samtida liv. Läs novell.

9789100145637

Cecilia Davidsson – Höga berg, djupa dalar (Bonniers)

Ur förlagets text: ”En ung kvinna på Kungsholmen kan bara tänka på badkaret som försvann. En annan kvinna är rädd, särskilt för unga män i flock. […] Med glasklar iakttagelseförmåga fångar Cecilia Davidsson i sina noveller vardagens små och stora ögonblick där livet framträder i sin helhet.”

9789100148881

Granta 6: Sex

Ur förlagets text: ”Granta #6 är ett försök att fånga in ämnet som lyckas vara både laddat och uttjatat, undangömt och överexponerat på samma gång.”

9789100152154

Lars Jakobson – De odödliga (Bonniers)

En kortroman av en av den svenska samtidslitteraturens mest egensinniga författare.

9789100153854

Michel Houellebecq – Underkastelse (Bonniers)

En kontroversiell roman, men den verkar mycket smartare än en ren provokation. Läs mer.

9789127141438

Klas Östergren – Samlade noveller (Natur & Kultur)

Det kommer ut många väldigt spännande novellsamlingar i höst och den här volymen beskrivs som ”en resa genom ett av vår tids mest betydande författarskap.” Jag tror att det är roligare än så.

Renhet (inbunden)

Jonathan Franzen – Renhet (Brombergs)

Hur man än vrider och vänder på det, så är väl det här en av årets tyngsta titlar? Hävdar förlaget: ”Mäktigt samtidsepos i samma klass som Frihet.”

Omslag saknas.

Frank O’Hara – Lunchdikter (Rámus)

Förlagets text: ”50 år efter att de först utkom kan vi nu på svenska tillgodogöra oss O’Haras klassiskt sorglösa iakttagelser från New York.” Och förordet är skrivet av ingen mindre än John Ashbery.

Självklart finns det andra böcker som borde ha varit med. Skriv gärna och berätta vad du tycker. Övertyga oss, så kan vi ändra i efterhand. Eller berätta bara om dina favoriter.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Listor

Taggat som , , , , , , , , , , , ,

2 september, 2014 · 00:09

Foto: Gus Powell – Lunch Pictures

Fotografen Gus Powell har tagit två serier fotografier i New York, som verkligen är något utöver det vanliga. Det här är foton ur den ena av dem, Lunch Pictures, en serie som av uppenbara skäl har blivit legendarisk. Det finns en märklig spänning mellan något lätt teatralt drag och ett annat, mer slumpmässigt öppet drag. Är fotona tagna när dessa krafter är ganska jämlika?

Det här är berättelsen om hur Lunch Pictures kom till och fick fart Gus Powells karriär som fotograf. Det var vid mitten av 90-talet och Gus Powell, född 1974, arbetade som fotoredaktör på The New Yorker. Det var ett jobb som han trivdes bra med, men hans passion var att ta fotografier, inte att redigera dem.

Och så fick han en dag ett exemplar av Frank O’Haras Lunch Poems (1964) av en vän. Om O’Hara berättas en liknande historia. Han var curator på Museum of Modern Art (MoMA), men hans passion var att skriva poesi. På sina luncher gick han med raska steg nedför femte avenyn, till skrivmaskinstillverkaren Olivettis showroom. Där skrev Frank O’Hara ur sig sina dikter.

Gus Powell insåg att han också kanske skulle kunna uträtta något under sin lunchtimme. Så han började följa O’Hara i spåren så att säga, utrustad med en kamera för 35 mm film, som han började försöka fånga poesin på Manhattans gator med.

Att tiden var så begränsad bidrog till att Powell tvingades hitta olika lösningar och förhållningssätt, olika sätt att ta kommando över miljöerna, vilket i sin tur satte sin distinkta prägel på Lunch Pictures. Han lärde sig allt mer om gatans koreografi, inte minst om hur vi rör oss enligt förutsägbara mönster i en stadsmiljö. Den här manipulationen, kanske snarare interaktionen, drevs ännu längre i nästa fotoserie från New York, och den heter Mise en Scène.

Den underbara bakgrundshistorien säger oss ganska mycket om de här bildernas tillkomst, men ger bara ledtrådar till deras estetiska kvaliteter. Jag har tittat på de här fotona många gånger och ändå inte lyckats nagla fast vad det är som gör att de fortfarande känns så unika. Självklart är de inskrivna i en tradition av street photography från New York, men deras stämningar, känslor och dess poesi, om man så vill, är något utöver det vanliga. Kompositionerna är väldigt spännande.

Vi är mycket tacksamma mot Gus Powell för att vi fått möjlighet att visa den här fotoserien.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto

Taggat som , , , , , ,

2 juni, 2014 · 17:13

Don Draper diggar i alla fall poesi

”Frank O’Hara was once patronised as a niche poet of the New York art scene. Fifty years later, he’s being recited by Don Draper on Mad Men and is one of the most influential voices around.”

Citerat ur ”Jeremy Paxman says poets must start engaging with ordinary people” av Alison Flood i The Guardian, 1 juni 2014. Citatet är Jeremy Noel-Tods svar på den lilla obegriplighetsdebatt som Jeremy Paxman initierat. Debatten har fått sin fortsättning på The Guardians blogg: ”Is Jeremy Paxman right about new poetry’s inaccessibility?”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser

Taggat som , , , , ,