Etikettarkiv: Gabriel Garcia Márquez

Roberto Bolaño
Between Parantheses: Essays, Articles, and Speeches, 1998-2003
Red. Ignacio Echevarría
Övers. Natasha Wimmer
New Directions, 2014

”I would much rather have been a homicide detective than a writer. That’s the one thing I’m absolutely sure of. A homicide cop, someone who returns alone at night to the scene of the crime and isn’t afraid of ghosts.”
– Bolaño som svar på fråga i intervju i Playboy om vad han velat göra om han inte blivit författare.

Den chilenske poeten och prosaisten Roberto Bolaño (1953-2003) slog inte igenom på den internationella litterära scenen, han formligen exploderade och även om han kanske främst identifierade sig som poet, så var det med i dubbel bemärkelse stora romaner han slog världen med häpnad.

2666

Två av romanerna fungerade som en slags murbräckor, den charmiga och i bästa bemärkelse romantiska Los Detectives Salvajes från 1998, på svenska De vilda detektiverna 2007, och den än mer vidunderliga 2666, på spanska 2004 och på svenska 2010. Trots att det var många år sedan Bolaño gick bort känns det inte helt orimligt att kalla honom för en av de största samtida spanskspråkiga författarna.

Bolaño är så stor att han säkert skymmer sikten för många yngre författare, precis som Gabriel García Márquez (1927-2014) och de andra författarna förknippade med Boom latinoamericano en gång upplevdes som ett hinder av en otålig Bolaño och hans unga kollegor.

Det anrika förlaget New Directions spelade en mycket betydande roll när Bolaño i ganska rask takt erövrade Nordamerika, och därmed den övriga icke-spansktalande världen. Barbara Epler läste By Night in Chile och slog till, hon köpte den samt Distant Star och Last Evenings on Earth.

By Night in Chile kom ut 2003 och ett omdöme av Susan Sontag angav tonen: ”the real thing and the rarest”. De två stora romanerna gavs ut av Farrar, Straus and Giroux, The Savage Detectives 2007 and 2666 in 2008. Men New Directions fortsatte ge ut böcker av Bolaño. De har en fantastisk utgivning, större än den svenska som Bonniers och Tranan delar på, med ett par poesisamlingar, novellsamlingar och åtskilliga romaner.

Och så har New Directions gett ut den fantastiska textsamlingen, Between Parentheses – Essays, Articles and Speeches, som nu finns även i pocket. Undertiteln fungerar utmärkt som innehållsdeklaration: ”Essays, Articles, and Speeches, 1998-2003” Lägg till några förord till andra författares böcker och några ofullbordade texter. Det är med andra ord en ganska disparat samling texter, redaktör är den kände spanske kritikern Ignacio Echevarría, som med en litteraturvetares noggrannhet gör reda för bokens alla olika delar.

Notera att Los detectives salvajes kom ut just 1998, de var då telefonen började ringa och redaktörer började efterfråga texter och de gav Bolaño fina erbjudanden och villkor, med stående kolumner som han kunde härja ganska fritt i.

Vidare är Between Parantheses översatt av Natasha Wimmer till en sällsynt smidig engelska, mycket imponerande. Men, och det är ett ganska stort men, de här nästan 400 sidorna är inget man direkt sträckläser, det är en ganska specialiserad bok. Bolaño tog litteraturen på extremt stort allvar. Skriver han i en av essäerna:

”So what is top-notch writing? The same thing it’s always been: the ability to peer into the darkness, to leap into the void, to know that literature is basically a dangerous undertaking. The ability to sprint along the edge of the precipice: to one side the bottomless abyss and to the other the faces you love, the smiling faces you love, and books and friends and food. And the ability to accept what you find, even though it may be heavier than the stones over the graves of all dead writers. Literature, as an Andalusian folk singer would put it, is danger.”

Och Between Parantheses handlar nästan uteslutande om litteratur och andra författare, som han hade en viss begåvning för att reta upp och parodiera, Isabel Allende verkade irritera honom ovanligt mycket. Hon blir anklagad för att skriva kitsch och för att imitera Márquez, vilket nog ska tolkas som en dubbel anklagelse.

Allende och Márquez är i alla fall författare som de flesta känner till, men boken är full av referenser till spanskspråkiga författare i allmänhet och chilenska poeter i synnerhet: Ana María Navales, Juan Villoro, Osvaldo Lamborghini, Javier Cercas, Pezoa Véliz, Hiracio Castellanos Moya, Sergio Pitol, Nicanor Parra, Jorge Luis Borges, Julio Cortázar, Pezoa Véliz, Gabriela Mistral med många fler.

Känner man inte igen, låt säga, hälften av de här namnen – Bolaños namedropping i den här boken är stundtals bedövande – då skulle jag vänta med att läsa den – för den är trots Bolaños pendlingar mellan att tokhyllningar och radikalsågningar, svepande generaliseringar och retsamheter stundtals fullständigt briljant och Bolaño saknar, tack och lov, inte självironi. Förutom att han självklart kan enormt mycket om litteratur och har en utvecklad litteratursyn, lyser hans intelligens ofta igenom, han är bitvis hysteriskt rolig och den språkliga energin är det inget fel på.

Jag skulle börja med att läsa den lite tunnare romanen Om natten i Chile. Tempot är högt uppskruvat i den här romanen, som handlar om en fattig ung man som vill bli poet, men som slutar som jusuitpräst och konservativ litteraturkritiker. Han svassar för Chiles rika och kultureliten, genom vilka han kommer att möta Pablo Neruda och Ernst Jünger. Fantastisk roman, en första introduktion till Bolaños mycket mörka, men inte hopplösa litterära universum.

Sedan skulle jag läsa tegelstenen De vilda detektiverna. En vindlande, romantisk och libidinös berättelse som börjar i Mexico City 1975 och slutar i ett frågetecken i Sonora 1976. Däremellan berättar en kör av röster om Arturo Belano och Ulises Lima, vänner, poeter och vagabonder. Ett mästerverk, en vacker skildring av vänskap.

Och sedan det mörka hjärtat i Roberto Bolaño samlade produktion, en sinnrikt konstruerad roman (ofullbordad) i fem delar. Handlingen leder, obevekligt, till en gränsstad i Mexiko i vilken mängder med kvinnor mördas. Det tar aldrig slut. Romanen associerar till citatet tidigare, att Bolaño allra helst skulle ha velat bli polis. 2666 (Bonniers). Det stora mästerverket. Otäck är inte tillräckligt starkt, engelskans deeply disturbing passar bättre.

Eller så kan man läsa 2666 och sedan kanske kasta sig över Between Paranthesis. Men jag tror inte att jag överdrivit vilken specialiserad bok det faktiskt är, men i en underbar recension i New York Times – ”Freewheeling Essays Pair Nicely With Bitters” – framhåller Dwight Garner bokens sinnliga karaktär, den bjuder inte in till ett rationellt och dämpat samtal:

”Reading it is not like sitting through an air-conditioned seminar with the distinguished Señor Bolaño. It’s like sitting on a barstool next to him, the jukebox playing dirty flamenco, after he’s consumed a platter of Pisco sours. You may wish to make a batch yourself before you step onto the first page.”

Okej, jag köper det till viss del, Bolaño som en underhållande berättare på en stimmig lokal. Men jag tycker ändå att han lägger ned lite väl mycket energi på att fastställa vilka författare som är bäst, världens tre bästa, Chiles tre bästa, vilka som kommer att gå till historien, som Borges, Parra och Rulfo, och att en del energi slösas bort på att sålla bort dem som enligt Bolaño inte håller måttet.

Genom hela boken tycker jag att det löper en röd tråd, som handlar om hur Bolaño ser sig om lite ängsligt över axeln, för att fastställa hans egen ställning i litteraturhistorien. Han är naturligtvis högst självmedveten, men den frenesi han inmutar sin position vittnar kanske om en viss osäkerhet, vilket naturligtvis gör det hela mer rörande än irriterande.

Han sticker inte under stol med att han ogillade amerikanska författare som John Irving, Chuck Palahniuk and Michael Chabon. Det skulle man nästan kunnat gissa. Dem han beundrade, och hyllade i sina spalter, var istället författare som Philip K. Dick, Walter Mosley, James Ellroy och Thomas Harris.

Harris romaner om Hannibal Lecter kanske var bestsellers, medgav Bolaño, ”but I wish most contemporary novelists wrote this well.” Och om Philip K. skrev han: ”Dick is Thoreau plus the death of the American dream.” Till hans försvar kanske man alltså kan säga att han inte var någon snobb, han läste mycket så kallad genrelitteratur, men att han ställde lika höga krav på andra författare som på sig själv. Eller om det var litteraturen i sig han ställde krav på.

Jag tror att mycket av förklaringen till Bolaños konfrontativa stil och fallenhet för polemik, kan förklaras av hans livshållning, som en av den chilenske författarens översättare, Chris Andrews, beskriver som romantisk anarkism, i Roberto Bolano’s Fiction (CUP). Andrews använder inte beteckningen nedsättande: ”Bolaño is an anarchist in the way that he privileges voluntary associations and spontaneous form of solidarity over institutions, and in the deeply antihierarchical set of his thought […] His anarchism shows its critical edge in the fierce stigmatization of a salient vice: servile attraction to the famous and the powerful.”

För om det finns någonting som lyser med sin frånvaro i Between Parantheses, så är det politik, konventionell politik. Däremot löper Bolaños hållning som en röd tråd genom boken, ganska kompromisslös, och den löper också som en röd tråd genom hela Bolaños författarskap, till och med när det är som allra mest våldsamt och mörkt.

Between Parantheses är ojämn, men Bolaño är underhållande även när han är onödigt grälsjuk. Jag tycker att den fungerar bra som en slags yvig påbyggnadskurs i Bolaños författarskap, hans idévärld och hans litterära rötter. I inledningen skriver redaktör Ignacio Echevarría att Between Parentheses kan läsas som en slags fragmenterad ”självbiografi”.  Jag försökte läsa den så, men lyckades inte riktigt. Den är lite för fragmenterad helt enkelt.

Mer om och av Bolaño:

En novell varje kväll 29: ”Clara” av Roberto Bolaño

Intervju med Chris Andrews om att översätta Roberto Bolaño

In the Labyrinth: A User’s Guide to Bolaño av Giles Harvey

Bolaño satte intervjuarna på prov

Ola Wihlke