Etikettarkiv: gatufotografi

Recension: ”The World Atlas of Street Photography” av Jackie Higgins

9780500544365

The World Atlas of Street Photography
Jackie Higgins
Förord: Max Kozloff
Thames & Hudson, 2014

När man tänker på street photography eller gatufoto associerar man kanske i första hand till fotografer som ger sig ut i folkvimlet i städer som Paris, New York och Tokyo och med Leican i hand tar ögonblicksbilder av människor i en ganska dokumentär stil. Klassiska fotografer man kommer att tänka på är kanske Robert FrankHenri Cartier-Bresson och Garry Winogrand.

Den här traditionen är levande inom street photography, som har fått en renässans under senare år, men idag är det ett globalt fenomen som sönderdelar sig i mängder av olika stilar och inriktningar.

Den här bredden och mångfalden fångas och beskrivs väldigt bra i praktverket The World Atlas of Street Photography, som är snygg, väldigt användbar med sin geografiska indelning, och förvånansvärt billig, trehundra kronor, med tanke på att det samlar de bästa och mest välkända fotograferna och visar mer än 640 fotografier, varav 500 är i färg.

babel tales

Många av gatufotots giganter finns representerade, Joel Meyerowitz, född 1938, men med väldigt starka bilder från Ground Zero, som vanligtvis kanske inte skulle förknippas med street photography. New York får ganska stort utrymme i boken, men Peter Funchs fotoserie Babel Tales (se bild ovan) kan knappast heller klassas som klassiskt gatufoto. Han har har valt ut en plats, där flödet av människor verkar intressant, och sedan fotat där under några dagar. Om det har sett lovande ut har han fortsatt vid samma ställe, samma gathörn eller samma korsning. Sedan har han utifrån en mängd foton skapat en bild.

babel tales

I avsnittet om New York finns det andra exempel på nya riktningar inom gatufotot, ett av dem är foton av arkitektur, som serien Stolen Moments av Yasmine Chatila (nedan).

Chatila 2. girl bouncing on bed with rams

Foto från alla städer som förknippas med gatufoto finns med i boken, Tokyo representeras av bland andra Daido Moriyama, också han född 1938, med svartvita och ganska klassiska foton från gatu- och nattliv. Han brukar kallas det japanska gatufotots fader. Men allra roligast är det med foto från städer som inte hunnit laddas med så många förväntningar, foto från städer som man knappt kan göra sig en bild av. Melbourne representeras av Bill Henson, vars foton (två nedan) kan sägas visa på en annan stark riktning inom dagens gatufoto, ett intresse för färg och form som nästan gränsar till det abstrakta.

Marlow2.Stop

Marlow5.Head over heels

Italienskan Mimmi Mollica finns representerad med en fotoserien tagen i Dakar, Senegal, och även hennes foton (nedan) kan ibland ha abstrakta drag. Det är också typiskt att fotona inte är tagna inne i Dakars centrum, utan snarare verkar vara tagna i dess utkanter, på ganska ödsliga platser.

cc752994-74f4-4a01-8a00-daa498e7dfe7-1020x1004

Och så sist men inte minst, ett underbart foto taget av Graeme Williams i Johannesburg. Det ingår i serien A City Refracted som togs 2012-14. Inte heller det kan väl klassas som traditionell street photography.

_GW11090

The World Atlas of Street Photography visar hur otroligt brett fenomenet gatufoto har blivit, och det är bland annat det som gör den här boken så oerhört underhållande. Jackie Higgins har lyckats få med drygt 100 etablerade och samtida fotografer, och de representerar som sagt en mängd stilar och riktningar. Hennes Atlas är naturligtvis inte heltäckande men den gör tveklöst skäl för namnet. Den sträcker sig över fem kontinenter och gör nedslag i 50 olika städer.

Higgins presenterar dessutom varje fotograf med en initierad och lättläst text, så att man både får veta något om hans eller hennes bakgrund samt en mer detaljerad beskrivning och analys av den aktuella serien eller de foton som visas. Och som grädde på moset är boken väldigt snyggt layoutad. Det är svårt att komma på något enda tungt vägande skäl att inte läsa The World Atlas of Street Photography, en drömbok för de allra flesta fotointresserade.

Vi har tidigare skrivit om några av fotograferna som är med i boken. Läs och titta på foton: Peter Funch, Cássio Vasconcellos, Gus Powell, Ahn Jun, Michael Wolf (Chicago), Michael Wolf (Hong Kong), Vera Lutter.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Foto: Gus Powell – Lunch Pictures

Fotografen Gus Powell har tagit två serier fotografier i New York, som verkligen är något utöver det vanliga. Det här är foton ur den ena av dem, Lunch Pictures, en serie som av uppenbara skäl har blivit legendarisk. Det finns en märklig spänning mellan något lätt teatralt drag och ett annat, mer slumpmässigt öppet drag. Är fotona tagna när dessa krafter är ganska jämlika?

Det här är berättelsen om hur Lunch Pictures kom till och fick fart Gus Powells karriär som fotograf. Det var vid mitten av 90-talet och Gus Powell, född 1974, arbetade som fotoredaktör på The New Yorker. Det var ett jobb som han trivdes bra med, men hans passion var att ta fotografier, inte att redigera dem.

Och så fick han en dag ett exemplar av Frank O’Haras Lunch Poems (1964) av en vän. Om O’Hara berättas en liknande historia. Han var curator på Museum of Modern Art (MoMA), men hans passion var att skriva poesi. På sina luncher gick han med raska steg nedför femte avenyn, till skrivmaskinstillverkaren Olivettis showroom. Där skrev Frank O’Hara ur sig sina dikter.

Gus Powell insåg att han också kanske skulle kunna uträtta något under sin lunchtimme. Så han började följa O’Hara i spåren så att säga, utrustad med en kamera för 35 mm film, som han började försöka fånga poesin på Manhattans gator med.

Att tiden var så begränsad bidrog till att Powell tvingades hitta olika lösningar och förhållningssätt, olika sätt att ta kommando över miljöerna, vilket i sin tur satte sin distinkta prägel på Lunch Pictures. Han lärde sig allt mer om gatans koreografi, inte minst om hur vi rör oss enligt förutsägbara mönster i en stadsmiljö. Den här manipulationen, kanske snarare interaktionen, drevs ännu längre i nästa fotoserie från New York, och den heter Mise en Scène.

Den underbara bakgrundshistorien säger oss ganska mycket om de här bildernas tillkomst, men ger bara ledtrådar till deras estetiska kvaliteter. Jag har tittat på de här fotona många gånger och ändå inte lyckats nagla fast vad det är som gör att de fortfarande känns så unika. Självklart är de inskrivna i en tradition av street photography från New York, men deras stämningar, känslor och dess poesi, om man så vill, är något utöver det vanliga. Kompositionerna är väldigt spännande.

Vi är mycket tacksamma mot Gus Powell för att vi fått möjlighet att visa den här fotoserien.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto

São Paulo street photography – fotokollektivet selvaSP

Fotona är tagna av medlemmar i det brasilianska fotokollektivet selvaSP, som hör hemma i megastaden São Paulo . Antalet medlemmar är i skrivande stund 24 stycken och de representerar olika stilar; vissa fotar mest svartvitt, andra fotar mest i färg. Vi valde enbart färgbilder och blandade ganska ordentligt, men det här lilla urvalet är knappast representativt. Besök gärna deras hemsida selvaSP. Kort intervju efter bildserien:

NaoSoPor20Centavos11

CADE O AMARILDO?FORA ALCKMIN!-DRAGO/SELVASP

NaoSoPor20Centavos02 (1)

(In)dependencia_62

(In)dependencia_59

(In)dependencia_75

(In)dependencia_40

Rua

Rua

IMG_6079

net_8 (1)

(In)dependencia_11

(In)dependencia_15 (1)

(In)dependencia_17

33 Alem da Arena

07 ILHAS (1)

checkyourhead-4

04 ILHAS

(In)dependencia_25

net moca no metro e estadio itaquera 15 05 2014

feira 05

(In)dependencia_27

Marinuzzi_SELVA_050

08 ILHAS

esfinges 08 13 06 2010

When and why did You start the collective?

The collective started back in 2012, somewhere around April. The idea behind SelvaSP came from Drago. He was loooking for a way to document the human condition in São Paulo and found it through street photography. He talked to his friend Rafael Mattar and the idea of forming a group inspired them. Eventually they met Gustavo Minas, who was already shooting São Paulo for a long time, and together they formed the collective. SelvaSP has been growing since then by getting to know more people with the same idea of photography, but always with the will to form a real group of friends instead of partners/members.

What are the main points of your manifesto?
Our manifesto tries to point towards the importance of walking around the city, not trying to search for something specifically, but mainly because of the pleasure of just feeling the city and wander around the infinite spaces and people we meet. The street, as a being, is infinite in possibilities as it is always evolving. Therefore, our goal is try to be the different eye in the crowd, in times when most people are looking straight to their smartphones. As photographers who want to express ourselves, the streets are the perfect place to look for stories that may, somehow, reflect our own inspirations, even when we don’t realize that yet.

When I hear the word São Paulo I think of a chaotic megacity with huge crowds and skyscrapers. This is not quite what you get when watching your photos. Is it a cliché that you are conciously avoiding?

The cliché exist in São Paulo as well as everywhere else, but the cliché is also a way of looking. We don’t avoid the cliché places and scenes, we just picture it our own way.
But we don’t think about it that much once we are mostly concerned about doing our own stuff and experiment with our photography.

O.W.

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto

Tokyo street photography – Tatsuo Suzuki

När man tittar på Tatsui Suzukis foton från Tokyos gatuvimmel, är det svårt att tro att han bara varit verksam som fotograf i 5-6 år. Han fotar i svartvitt, arbetar disciplinerat, men har ingen egentlig rutin som han följer. Han ger sig helt enkelt ut på Tokyos gator och väntar tills ett bra tillfälle att fota dyker upp. Hans fokus ligger tydligt på människor, inte coola kompositioner eller arkitektur, inte heller humoristiska gatufoton.

Suzuki tar dels vanliga snapshots, dels porträtt som den fotograferade ger sitt samtycke till. Vi tycker att hans foton har en sällsynt stark nerv och laddning, att han ofta fångar personer i ögonblick då deras känslor eller brist på känslor blottar sig. Suzuki är en bra berättare, hans foton väcker mycket associationer, som betraktare vill man försöka skapa ett före och ett efter. Vi är mycket tacksamma över att få visa det här urvalet foton:

ce666743365739b27778e23b0e8c6a72

9c987b75346e2c41fb8183456cd478df

4674dc5b266656be4fece5142f905a7e

32d66ede36926bf225372bd9123e5902

a4f27a76507f38d8020ccd5970194cb4

015dc52b03ee9eaa11e073eb10fb7eca

5aab4e73cf194eee89458db2215a39f5

a85891beba4b461272ce9c4a1d4067e1

96da138c772f2fde1400fb0f4668fa62

f0139a2af19f512ce575bc8331587fb6

2b7502819aebc9c65f1b86018c121e8f

03c360e06bb8bfc1c91d13644635cdbb

0aee52663920deeace351358669bba4e

Text: Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto