The World Atlas of Street Photography
Jackie Higgins
Förord: Max Kozloff
Thames & Hudson, 2014
När man tänker på street photography eller gatufoto associerar man kanske i första hand till fotografer som ger sig ut i folkvimlet i städer som Paris, New York och Tokyo och med Leican i hand tar ögonblicksbilder av människor i en ganska dokumentär stil. Klassiska fotografer man kommer att tänka på är kanske Robert Frank, Henri Cartier-Bresson och Garry Winogrand.
Den här traditionen är levande inom street photography, som har fått en renässans under senare år, men idag är det ett globalt fenomen som sönderdelar sig i mängder av olika stilar och inriktningar.
Den här bredden och mångfalden fångas och beskrivs väldigt bra i praktverket The World Atlas of Street Photography, som är snygg, väldigt användbar med sin geografiska indelning, och förvånansvärt billig, trehundra kronor, med tanke på att det samlar de bästa och mest välkända fotograferna och visar mer än 640 fotografier, varav 500 är i färg.
Många av gatufotots giganter finns representerade, Joel Meyerowitz, född 1938, men med väldigt starka bilder från Ground Zero, som vanligtvis kanske inte skulle förknippas med street photography. New York får ganska stort utrymme i boken, men Peter Funchs fotoserie Babel Tales (se bild ovan) kan knappast heller klassas som klassiskt gatufoto. Han har har valt ut en plats, där flödet av människor verkar intressant, och sedan fotat där under några dagar. Om det har sett lovande ut har han fortsatt vid samma ställe, samma gathörn eller samma korsning. Sedan har han utifrån en mängd foton skapat en bild.
I avsnittet om New York finns det andra exempel på nya riktningar inom gatufotot, ett av dem är foton av arkitektur, som serien Stolen Moments av Yasmine Chatila (nedan).
Foto från alla städer som förknippas med gatufoto finns med i boken, Tokyo representeras av bland andra Daido Moriyama, också han född 1938, med svartvita och ganska klassiska foton från gatu- och nattliv. Han brukar kallas det japanska gatufotots fader. Men allra roligast är det med foto från städer som inte hunnit laddas med så många förväntningar, foto från städer som man knappt kan göra sig en bild av. Melbourne representeras av Bill Henson, vars foton (två nedan) kan sägas visa på en annan stark riktning inom dagens gatufoto, ett intresse för färg och form som nästan gränsar till det abstrakta.
Italienskan Mimmi Mollica finns representerad med en fotoserien tagen i Dakar, Senegal, och även hennes foton (nedan) kan ibland ha abstrakta drag. Det är också typiskt att fotona inte är tagna inne i Dakars centrum, utan snarare verkar vara tagna i dess utkanter, på ganska ödsliga platser.
Och så sist men inte minst, ett underbart foto taget av Graeme Williams i Johannesburg. Det ingår i serien A City Refracted som togs 2012-14. Inte heller det kan väl klassas som traditionell street photography.
The World Atlas of Street Photography visar hur otroligt brett fenomenet gatufoto har blivit, och det är bland annat det som gör den här boken så oerhört underhållande. Jackie Higgins har lyckats få med drygt 100 etablerade och samtida fotografer, och de representerar som sagt en mängd stilar och riktningar. Hennes Atlas är naturligtvis inte heltäckande men den gör tveklöst skäl för namnet. Den sträcker sig över fem kontinenter och gör nedslag i 50 olika städer.
Higgins presenterar dessutom varje fotograf med en initierad och lättläst text, så att man både får veta något om hans eller hennes bakgrund samt en mer detaljerad beskrivning och analys av den aktuella serien eller de foton som visas. Och som grädde på moset är boken väldigt snyggt layoutad. Det är svårt att komma på något enda tungt vägande skäl att inte läsa The World Atlas of Street Photography, en drömbok för de allra flesta fotointresserade.
Vi har tidigare skrivit om några av fotograferna som är med i boken. Läs och titta på foton: Peter Funch, Cássio Vasconcellos, Gus Powell, Ahn Jun, Michael Wolf (Chicago), Michael Wolf (Hong Kong), Vera Lutter.
Ola Wihlke