Etikettarkiv: George Orwell

George Orwell: 1984

9781328869333 (1)

George Orwell
1984
Houghton Mifflin

När det händer något som upplevs som en utmaning för det öppna samhället, som när det kom fram att National Security Agency spionerade på amerikanska medborgare, brukar försäljningen av klassiska dystopier öka kraftigt.

Och nu senast – när Kellyanne Conway använde uttrycket ”alternativa fakta” för att bemöta kritiken mot att Vita Huset kraftigt överdrivit publilksiffrorna när Donald Trump svors in som president, dröjde det inte länge förrän försäljningssiffrorna för klassiska dystopier som Brave New World av Aldous Huxley och Farenheit 451 av Ray D. Bradbury steg anmärkningsvärt mycket. Men en bok blev mer efterfrågad än de andra, Nineteen Eighty-Four/1984 (1949) av George Orwell, av många betraktad som den ultimata dystopin.

Jag läste romanen när jag var runt tjugo och det var med en viss bävan jag nu läste om den. Kan den verkligen vara så bra som jag minns den, och är det verkligen sant, som många hävdat sedan Trump tillträdde som president, att den idag är mer relevant än på mycket länge?

Romanem utspelar sig i London i Airstrip One, före detta Storbritannien, som nu ingår i en av världens tre supermakter, Oceania, två av dem bekrigar alltid den tredje supermakten och med jämna mellanrum byter en av supermakterna sida. En revolution har ägt rum och Oceania har tidigare attackerats med kärnvapen.

Du får föreställa dig ett oerhört dystert London. Ledaren, som har drag av Stalin, kallas kort och gott Big Brother och det samhälle han och Partiet har byggt upp är ett utstuderat övervakningssamhälle. Överallt finns ”telescreens” som väcker associationer till våra obligatoriska bildskärmar.

En stor skillnad mellan oss och medborgarna i Oceania är att vi frivilligt delar med oss av all upptänklig personlig information till företag, snarare än blir övervakade av en totalitär stat. Men vet vi egentligen om vad exempelvis NSA samlar in för metadata om amerikanska medborgare och vad man kan utläsa ur den? Skillnaden är naturligtvis enorm, NSA samlar in metadata i ett syfte. Partiet i 1984 samlar information om medborgarna för att maximera sin makt/kontroll. Makten verkar ha ett egenvärde.

1984-before

Det mest kongeniala omslaget till romanen har David Pearson gjort. Tittar man noga kan man se titel och författarnamn i de svarta rektanglarna.

 
Huvudpersonen heter Winston Smith och arbetar ironiskt nog på the Ministry of Truth, MinitruNewspeak – språket ska förnyas så att det i princip blir omöjligt att kritisera systemet – med att skriva om gamla artiklar så att deras verklighetsbeskrivning stämmer överens med Partiets nuvarande agenda. Men Smith känner allt starkare avsky gentemot systemet och börjar ventilera det missnöjet genom att skriva dagbok – vilket i sig är ett thoughtcrime som det är ”Tankepolisens” uppgift att stävja. Ett annat uttryck för Smiths upproriskhet är att han inleder en sexuell relation, inte för att skaffa barn, med Julia, som arbetar på Minitrus Fiction Department, som bland annat producerar pornografiska tidskrifter. De är alltså både producerade av och ”förbjudna” av staten

1984 är alltså sällsynt dyster, även för att vara en dystopi, och när den kom ut 1949 var det många som tyckte att dess satir var för hårt skruvad, överdriven, och eftersom dess satiriska udd är så tydligt är riktad mot Sovjet och annan statssocialism var den kontroversiell särskilt inom delar av vänstern. Sovjet hade ju trots allt varit en allierad under andra världskriget

Orwell är oerhört skicklig på att bygga upp den klaustrofobiska värld som Smith lever i. Lite förenklat kan man säga att romanen är indelad i tre delar. Den första och längsta utgörs av skildringen av Smiths vardag, arbete, hans uppvaknande, hans blygsamma revolt mot systemet samt hans relation med Julia. De hyr en lägenhet där de lever i harmoni, men det är mest en tidsfråga innan deras tankebrott kommer att avslöjas.

Den andra delen är mer essäistisk och beskriver Oceania, Airstrip One och London. Mer i detalj beskrivs personkulten kring Big Brother, samhällets uppdelning i ett inre parti (2% av befolkningen) och ett yttre parti, som Smith tillhör och som samlar 15% av befolkningen. Resten av befolkningen kallas proles, ungefär proletärer, och de är i sin tur uppdelade i tre grupper. Man får veta mer om samhället, ideologin och historien.

Den tredje och sista delen handlar om hur Smith blir lurad av O’Brien som tillhör det inre partiet och själv arresterar Smith. Smith blir förd till the Ministry of Love där han blir hjärntvättad, omprogrammerad och nedbruten av O’Brien, som med halsbrytande logik visar hur ideologin fungerar i detalj. 2+2=5, om det ligger i partiets intresse.

Jag är förvånad över hur väl 1984 funkar som dystopi än idag. Det finns ingenting som tyder på att USA under Trump riskerar att bli ett nytt Oceania, men vissa drag i presidentskapet är tveklöst orwellska. Det eviga tjatet om storytelling har också något manipulativt orwellskt över sig. Postmodernismen, vars huvuddrag har blivit en slags överideologi, har orwellska drag. Sanningen är relativ, alltså gäller den starkares rätt. Turerna kring Facebook och Cambridge Analytica har orwellska drag.

Avslutningsvis ett lite längre berömt citat ur boken om det centrala begreppet doublethink:

”The keyword here is blackwhite. Like so many Newspeak words, this word has two mutually contradictory meanings. Applied to an opponent, it means the habit of impudently claiming that black is white, in contradiction of the plain facts. Applied to a Party member, it means a loyal willingness to say that black is white when Party discipline demands this. But it means also the ability to believe that black is white, and more, to know that black is white, and to forget that one has ever believed the contrary. This demands a continuous alteration of the past, made possible by the system of thought which really embraces all the rest, and which is known in Newspeak as doublethink. Doublethink is basically the power of holding two contradictory beliefs in one’s mind simultaneously, and accepting both of them.”

Ola Wihlke

2 kommentarer

Under Recensioner

Will Self vs George Orwell

Den brittiske författaren Will Self har gott om åsikter och är inte främmande för lite rabalder då och då. Nyligen attackerade han nationalhelgonet George Orwell, hävdade att han var en medioker författare och att hans omhuldade idéer om skrivande helt enkelt är felaktiga: ”A Point of View: Why Orwell was a literary mediocrity”.

Reaktionerna lät inte vänta på sig, argast blev nog Michael Henderson i The Telegraph: ”George Orwell: no wonder the mere ordinary don’t like him”. Bruno Waterfield gör en mer distanserad men grundlig genomgång av Will Selfs argument: ”Self, Orwell and the English Language”.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Notiser

Vem drar på sig George Orwells stövlar?

”It’s interesting that there are all of these DC noirs on television right now—House of CardsScandal—because the drama they’re staging is that of ‘Who wears the boot?’ These shows are saying: ‘Let’s really be honest about this: this is not West Wing; this has nothing to do with trying to get that guy you met at the bar healthcare for his kid. No, no, no. This has nothing to do with the Iowa primary—you know, fuck Iowa. What this is really about is who is going to wear the boot. Is it going to be the oil guys? Is it going to be that one crazy ambitious guy? Is it going to be B613? Who’s going to get to wear the boot?”

Uzoamaka Maduka citerad ur ”On Surveillance: A Conversation” i The American Reader. Med anledning av att det är ett år sedan Jonathan Snowden läckte hemligt material, som visar att den amerikanska staten bedriver massiv övervakning, höll tidskriften, som Maduka är en av grundarna av, ett associationsrikt och spännande rundabordssamtal på temat ”surveillance and its impact on narrative, free expression, and the creative arts.”

Maduka återkopplar till ett citat ur George Orwells 1984, som en av de andra deltagarna, Jac F. Mullen, lyfter fram lite tidigare i diskussionen: ”Remember that great line from 1984? ‘If you want a picture of the future, imagine a boot stamping on the human face—forever.’  The way I look at these recent revelations about our surveillance capacities—I think that what’s been revealed to us, essentially, is the boot of the future.” Vi har fetat citatet.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Fel att associera NSA:s övervakning med Orwells 1984

Wikipedia

Wikipedia

Nyligen publicerade PEN America Center en undersökning: ”PEN Surveillance Metaphor Mapping Project” Syftet är att kartlägga vilka metaforer och liknelser lagstiftare, jurister och journalister använder för att beskriva och förklara den massiva övervakning USA bedriver mot sina egna medborgare:

Following the June 2013 revelations about the scope of the U.S. government surveillance program, law makers, judges, and journalists were faced with the difficult task of explaining rapidly changing technologies to their audiences. They often resorted to metaphor to do so. PEN looked at which metaphors are most often used by journalists in news coverage of surveillance and privacy, and the results were surprising. Over 62 days, we combed through 133 articles and analyzed their results.”

Undersökningen är alltså inte särskilt stor, men ett av resultaten är ganska anmärkningsvärt. Metaforerna har delats in i och presenteras i olika kategorier: ”collecting”, ”war”, ”medicine”, ”authoritarian”, ”digging”, ”nautical” och ”literary”. Variationen är ganska stor inom de olika kategorierna, utom i den sista, ”literary”.

Undersökningen hittar bara en enda roman omnämnd och det är, ja just det, George Orwells 1984. Det är problematiskt eftersom övervakningen idag är av en helt annan karaktär än i den dystopiska romanen, som snarast har Sovjet och Nazityskland som modeller.

Den invändningen gör i alla fall Noah Berlatsky, som har skrivit en mycket intressant artikel apropå Orwells dominans: ”Stop Comparing the NSA to 1984 (and Start Comparing It to Philip K. Dick)” Berlatsky föreslår, bland annat, Philip K. Dicks Do Androids Dream of Electric Sheep? som en roman som bättre speglar dagens övervakningssamhälle.

Och så vill vi passa på att rekommendera en annan artikel på samma tema: ”Death by data: how Kafkas The Trial prefigured the nightmare of the modern surveillance state

Skriv gärna i kommentarsfältet om du har några andra förslag på romaner på temat övervakning på 2000-talet.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Essä: ”Confessions of a Book Reviewer” av George Orwell

”Do I seem to exaggerate? I ask any regular reviewer–anyone who reviews, say, a minimum of 100 books a year–whether he can deny in honesty that his habits and character are such as I have described. Every writer, in any case, is rather that kind of person, but the prolonged, indiscriminate reviewing of books is a quite exceptionally thankless, irritating and exhausting job. It not only involves praising trash–though it does involve that, as I will show in a moment–but constantly INVENTING reactions towards books about which one has no spontaneous feelings whatever.”

George Orwell citerad ur kortessän ”Confessions of a Book Reviewer” (1946)

O.W.

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Citat

Lista med de 10 böcker folk oftast ljuger om att de läst

Charles Dickens (1812-1870)

Charles Dickens (1812-1870) (Foto: Wikipedia)

Enligt en artikel i The Guardian har en studie med 2000 medverkande visat att en majoritet låtsats att de läst klassiker för att framstå som mer intelligenta. Hälften av dem hade olästa böcker i sina hyllor och ”3% slipping a highbrow cover on books they’d rather not be seen reading in public.” Inte helt förvånande är de böcker som flest låtsas ha läst sådana som filmatiserats, talas mycket om och som studeras i skolan.

De tio böcker folk oftast ljuger om att de läst

1  1984 av George Orwell (26%)

2  Krig och fred av Leo Tolstoj (19%)

3  Great Expectations av Charles Dickens (18%)

4  Räddaren i nöden av JD Salinger (15%)

5  A Passage to India av EM Forster (12%)

6  Sagan om ringen av JRR Tolkien (11%)

7  To Kill A Mocking Bird av Harper Lee (10%)

8  Brott och straff av Fjodor Dostojevskij (8%)

9  Pride and Prejudice av Jane Austen (8%)

10  Jane Eyre av Charlotte Bronte (5%)

Berätta gärna om du har påstått att du läst någon bok som du faktiskt inte läst. Eller, varför inte, om du förnekat att du läst en bok som du faktiskt läst.

BB

6 kommentarer

Under Listor

Essä: In Defence of the Novel av George Orwell

Videovigilància a la Plaça George Orwell

Gatuskylt (Foto: xcaballe)

I essän In Defence of the Novel, som publicerades första gången 1936, uttrycker George Orwell en oro över att romanens ställning är hotad. Delvis tror han att det beror på ett systemfel i litteraturkritiken. Det är för mycket hajp, hyllningar och blurb-recensioner helt enkelt, så mycket för mycket att läsarna är helt blasé och inte kan lita på kritiken. Trots att Orwells essä är drygt 75 år gammal så känns några av hans poänger och argument rykande aktuella.

BB

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Novell 19: ”The Veldt” av Ray Bradbury

När Ray Bradbury gick bort förra sommaren lämnade han efter sig en enorm litterär produktion. Allra mest känd är hans thrillerartade science fiction-roman Farenheit 451 (1953), som beskriver en framtid i vilken alla böcker är förbjudna – vid 451 grader farenheit fattar papper eld – och staten kontrollerar medborgarnas liv och tankar in minsta detalj.

Vid sidan av böcker som George Orwells 1984 och Aldous Huxleys Du sköna nya värld är Farenheit 451 en av litteraturens mest inflytelsrika dystopier. Men Bradbury skrev även mängder med noveller och ”The Veldt” är en av de mer kända; den har drag av traditionell skräck och science fiction. Den handlar om en familj vars hus är hemsökt, inte av spöken, men av den avancerade teknologi huset är utrustat med.

Först publicerades novellen 1950 i en dagstidning med titeln ”The World The Children Made” och sedan med titeln ”The Veldt” i antologin The Illustrated Man (1951). Trots att teknologin har utvecklats en hel del sedan 50-talet står sig novellen, med sina fantasier om en virtuell verklighet, riktigt bra.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Noveller

Årets bästa bok redan utsedd

George Saunders
Tenth of December
Random House

George Saunders är en av få författare på Time Magazines lista över världens mest inflytelserika personer. Men motiveringen sträcker sig längre än så: ”For more than a decade, George Saunders has been the best short-story writer in English — not ‘one of,’ not ‘arguably,’ but the Best.” Han kallas även “the greatest guy”. I en lång artikel i New York Times Magazine utser Joel Lovell ”Tenth of December”, Saunders nya och fjärde novellsamling, till årets bästa bok. Det är inget dåligt val, även om det är några månader kvar på året.

Artikeln är en ganska bra introduktion till Saunders, men den ger framför allt en god bild av hur het han är både som person och författare. Lovell påstår att han hört David Foster Wallace, på förlagsfesten när ”Infinite Jest” gavs ut, säga att Saunders var den intressantaste av alla amerikanska författare. Bland mycket annat kallar Lovell Saunders för ”the writer for our time.” Han påstås ha blivit ”a kind of superhero” för dem som följer amerikansk litteratur. Joshua Ferris citeras, hans påstående att Saunders “writes like something of a saint.”

För att riktigt understryka hur hajpad Saunders är – ”Tenth of December” är lätt årets mest hajpade bok – kan man kika lite på bokens blurbs. Jonathan Franzen, Zadie Smith, Tomas Pynchon och Margaret Atwood övertrumfar varandra med superlativer. Saunders är den nye Mark Twain, den nye Kurt Vonnegut, den nye George Orwell och, lite mer förvånande, den nye Tjechov. Hävdar Dave Eggers: ”there is no-one better”.

På förlaget är man antagligen jublande glada, men när man recenserar en bok som blivit så omtalad och unisont hyllad ställs man inför ett problem – extremt höga förväntningar. Men faktum är att förväntningarna infrias. Mycket känns igen från ”CivilWarLand in Bad Decline” (1996), ”Pastoralia” (2000) och ”In Persuasion Nation” (2006), men den skruvade humorn har tonats ned lite grand.

De flesta av novellerna utspelar sig i suburbia eller småstadsamerika och i nutid eller en nära förestående framtid, som har lätta drag av science fiction. Saunders samtidskänsla är fantastisk och den skapar han bland annat genom att ge sina karaktärer distinkta och trovärdiga röster, oavsett om de tillhör präktiga tonårstjejer eller äldre män som förläst sig på självhjälpsböcker. Man vill faktiskt nästan skriva under på Lovells påstående, att Saunders är ”the writer for our time.”

”Tenth of December” är mörkare än de tidigare novellsamlingarna. Den första novellen handlar om en pimpinett tonårstjej som blir kidnappad, vilket ställer grannpojken inför valet och kvalet att följa sin moraliska kompass eller den diktatoriske faderns stränga regler. En annan novell handlar om ett fängelse, vars interner tvingas medverka i utvecklandet substanser som påverkar medvetandet, och som i så många andra noveller har Saunders hittat på olika varumärken: Verbaluce (gör så att man talar ocensurerat), Vivistif (en kraftfullare variant av Viagra) och Darkenfloxx (framkallar obeskrivligt obehag).

Också denna novell handlar om olika moraliska frågor och dessutom är det typiskt att hjälplösa människor utsätts för hemska saker av ett storföretag eller en stor institution. Lite anspråksfullt skulle man kunna säga att Saunders undersöker vad den moderna kapitalismen gör med oss människor.

En av de bästa och mest rörande novellerna har dagboksform. En familjefar beskriver hur han kämpar för att upprätthålla sin och sin familjs status. De är inte fattiga, men ”poorish” som han uttrycker det. Han tvingas trixa med olika konton för att kunna köpa vad dottern önskar sig i födelsedagspresent. Han, och flera andra karaktärer i samlingen, jämför sig ständigt med andra. De ligger stänndigt efter, men han lyckas skaffa en mycket, mycket märklig och åtråvärd trädgårdsdekoration, åtminstone för en tid gör den honom tillfreds. Den typiska Saunders-karaktären befinner sig precis på marginalen, jobbar stenhårt för att få allt att nätt och jämnt gå ihop.

Det är ingen nyhet att Saunders är en extremt tekniskt skicklig novellist, men ”Tenth of December” sjuder verkligen av uppsluppen fantasi och lekfullhet. Han visar än en gång att han är en fantastisk satiriker, utan att vara sarkastisk och ironisk men samtidigt medkännande. Som vanligt är han extremt rolig – balansen mellan svart humor och tragik känns nästan perfekt. Det finns egentligen ingen anledning att inte läsa den här boken.

Ola Wihlke

George Saunders talar om ”Tenth of Deceber” i podcast från Slate Magazine.

Tio av Saunders noveller gratis.

Saunders läser ”Offloading for Mrs Schwartz” från ”CivilWarLand in Bad Decline”.

I andra blogginlägg, ”I feel like I wanna ask You to adopt me!” och Världens bästa novell-podcast, hittar du mer om och av Saunders.

Lämna en kommentar

Under Recensioner