Etikettarkiv: gestalta

Litterära termer 58: Iowa-modernism

”Det sägs att gestaltningen gör den litterära texten mer subtil. Skrivarskolor världen runt lär ständigt ut Tjechovs uttalande om hur författare, i stället för att berätta att månen lyser, bör visa hur månljuset återspeglas i en glasskärva. […] Ibland är det faktiskt bättre med en helt vanlig lysande måne.”

GP Kultur drar Agri Ismaïl en lans för det föraktade berättandet och argumenterar för att den litterära gestaltningens hegemoni måste brytas: ”Agri Ismaïl: Litteraturkritiken fäster för stor vikt vid gestaltning”.

Vi tycker att det är rimligt att kalla den individcentrerade och apolitiska stilen Iowa-modernism: ”Ideologiskt färgad Iowa-modernism på export från USA”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Litterära termer

Agri Ismaïl: Motsättningen mellan att gestalta och berätta är falsk

images (1)

Eric Bennett – Workshops of Empire (New American Canon)

Agri Ismaïl: Litteraturkritiken fäster för stor vikt vid gestaltning

”Det sägs att gestaltningen gör den litterära texten mer subtil. Skrivarskolor världen runt lär ständigt ut Tjechovs uttalande om hur författare, i stället för att berätta att månen lyser, bör visa hur månljuset återspeglas i en glasskärva. […] Ibland är det faktiskt bättre med en helt vanlig lysande måne.”

I GP Kultur drar Agri Ismaïl en lans för det föraktade berättandet och argumenterar för att den litterära gestaltningens hegemoni måste brytas: ”Agri Ismaïl: Litteraturkritiken fäster för stor vikt vid gestaltning”.

De glassiga och exploaterande förlagen

Jenny Högström tyckte att Ismaïl missade en väsentlig sak, att förlagen ger ut böcker, inte för att de är bra utan för att de är skrivna av trendiga personer med många följare på sociala medier. Många böcker som ges ut är ofärdiga, menar Högström: ”Det är förlagen som är problemet, inte gestaltningen”

Det finns ingen berättelsens essans

Nästa debattör var förläggare Gunnar Nirstedt, som snarast beskrev ett vittförgrenat systemfel som roten till det onda:

Skriver Nirstedt:

”Gestalttörstande läsningar av det slag som Ismaïl invänder mot syns överallt, och de glider gärna mellan det berättartekniska och det moraliska […] Jag har själv gett ut en roman i höst. Philip Teir konstaterade i sin recension (DN 26/10) att jag var bra på att skriva men dålig på att berätta..”

Och vidare:

”Den distinktionen är helt avgörande, och den gör Ismaïls poäng glasklar: i dagens litteraturdiskussion återkommer ständigt föreställningen om ett slags berättelsens essens — som om språket mest stod i vägen för en idealstory som varje författare bör vara kapabel att frilägga och presentera.”

En sådan förment essentiell litteratur ”är ytterst vansklig, inte bara för att den utesluter otaliga andra historier och erfarenheter; det litterära ideal som Ismaïl så träffande beskriver – och Philip Teir med flera ger uttryck för – är ideologiskt även i sin anpassning till befintliga sälj- och distributionskanaler. Många svenska kritiker har det gemensamt med bokförlag, ljudboksproducenter och filmbolag att de ser Berättelsen som en perfekt valuta vilken utan meningsförlust kan flyttas mellan olika format – papper, e-bok, ljudbok, TV-serie – och språk (det vill säga marknader). Här är mycket riktigt den sceniska gestaltningen ett grundelement.”

Vi lever i en tid av pladder

Nästa debattör var Mikaela Blomqvist: ”Vi lever i en tid av pladder”

Blomqvist, kritiker, kritiserade Ismaïl för att han laborerade med ett för snävt gestaltningsbegrepp och hon kritiserade Nirstedt för att han introducerade begreppet ‘storytelling’:

”Vi lever i en tid av pladder. Många samtida svenska romaner och diktsamlingar skiljer sig inte språkligt från långa krönikor, sms-konversationer eller planlösa privata anteckningar. Endast undantagsvis förefaller det vara resultatet av aktiva konstnärliga val. Är det då så konstigt att önska sig en mer genomtänkt gestaltning, det vill säga en form? Den önskan betyder inte att jag, som Ismaïl skriver, utgår från en check-lista eller en färdig mall när jag skriver. Och det innebär verkligen inte att jag förordar ”storytelling”, tvärtom. De prosaböcker jag tycker bäst om handlar om en gymnasielärare som slår sönder ett paraply, en lantmätare som hindras i sitt värv, två herrar som går på promenad, en man som bor ett år i ett hus och en kvinna som slarvar med sin korrespondens.”

Implicit sommarpratsnarrativ

Nästa debattör var Lyra Koli: Författaren har blivit viktigare än boken Koli ansluter på sätt och vis till Högströms kritik av förlagens jakt på säljbara författare, som sker på bekostnad av att ta fram bra böcker:

”Men till skillnad från Högström tror jag inte att det här bara är förlagens fel. Deras personfixerade utgivningsprioriteringar skulle aldrig fungera om inte kulturjournalistiken upprätthöll samma logik. Den primära texten har blivit intervjun, som nästan alltid kretsar kring två händelser: motgången och skrivprocessen, det vill säga hur det att göra litteratur av sina erfarenheter alkemiskt transformerar tragedin till något produktivt. Sådana intervjuer har gjort att varje roman och diktsamling numera omges av ett implicit sommarpratsnarrativ, som börjar i smärta och sorg, förlust eller förtryck, för att sedan lyfta fram bokobjektet som en symbol för att man lyckats vända motgången till framgång”

Här tror jag att Koli sätter fingret på en öm punkt, med implikationer långt bortom det litterära fältet.

Hon skriver: ”Författarens uppgift har blivit att beröra oss personligen, inte att skapa ett självständigt verk.”

Och: ”Texten, som något intressant i och för sig, är det verkligt hotade objektet idag.”

Debatten förefaller vara avslutad.

Iowa-modernismen

Vi var inne på ett snarlikt spår i det här blogginlägget. ”Ideologiskt färgad Iowa-modernism på export från USA”:

”Det har skrivits en hel del om USA:s och CIA:s olika försök att påverka kulturen och litteraturen under det kalla kriget. En sådan styrning var att påverka den estetiska inriktningen på skrivarutbildningar, som Iowa, som hade och har mycket hög status. Och estetiken gick på export.”

”Show, don’t tell”, skriv inte om stora frågor, samhällsfrågor eller ideologiskt laddade frågor. Koncentrera dig på individen och skriv apolitiskt. Ungefär så kan man beskriva Iowa-realismen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar