Etikettarkiv: Graffiti

Graffitin i Paris maj 1968

Bildresultat för "the walls have the floor"

Red. Julien Besançon
The Walls Have the Floor
Övers. Henry Vale
MIT Press

För 50 år sedan restes barrikader i Paris för första gången sedan Pariskommunen nästan 100 år tidigare. Majrevolten var en bred vänsterrevolt, som riktade sin kritiska udd mot Vietnam-kriget, amerikanska imperialism och gav uttryck för missnöje med studenternas och arbetarnas villkor. Revolten, eller om man kanske ska säga revolterna, hade sitt epicentrum vid universiteten men spred sig över större delen av Frankrike. Charles de Gaulle flydde tillfälligtvis landet. Under drabbningarna dog både revoltörer och poliser. Revolterna ledde till många förbättringar för både studenter och arbetare.

En av dem som bevakade revolterna i Paris var Julien Besançon. Samtidigt som han bevakade händelserna journalistiskt nedtecknade han budskapen i revoltörernas graffiti, som snabbt spred sig i Paris. Graffitin samlades sedan i en fin liten bok, som nu finns i engelsk översättning: The Walls Have the Floor. Graffitin, ofta besläktad med situationismen, är omväxlande poetisk, filosofisk och konfrontativ. Sammantaget fångar graffitin något av andan under majrevolten. Det här är några exempel ur boken, först på engelska och sedan på franska, följt av platsangivelse.

”I don’t like writing on walls”

”J’aime pas écrire sur les murs”

Music Amphi. Nanterre

”Under the paving stones, the beach…”

”Dessous les pavés c’est la plage…”

Sorbonne

”The city whose prince is a STUDENT”

”La ville dont le prince est ÈTUDIANT”

14 rue de Condé

”We are all ‘undesirables'”

”Nous sommes tous des ”indésirables'”

Beaux-Arts

”Be realists demand the impossible”

”Soyez réalistes demandez l’impossible”

Censier

”EVE”

”ÈVE”

Nanterre

”The revolution must cease to be in order to EXIST”

”La Révolution doit cesser d’être pour EXISTER”

Hall A1. Nanterre

”Young red women always more beautiful”

”Jeunes femmes rouges toujours plus belles”

Grand Hall. New Sch. of Medicine

”In the schools 6% workers’s sons in the rehabilitation schools 90%”

”Dans les facultés 6% de fils d’ouvriers dans les internats rééducation 90%”

Rue Saint-Louis-en-l’Isle

”All power to the imagination”

”L’Imagination prend le pouvoir”

Stairway. Sciences Po

”Don’t go to Greece this summer, stay at the Sorbonne”

”N’allez pas en Grèce cet été, restez à la Sorbonne”

Sorbonne

Det här är ett mycket litet urval, The Walls Have the Floor innehåller åtminstone ett par hundra fler exempel och två korta men initierade texter om graffitin, bland annat görs jämförelser med liknande uttryck i den digitala världen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Suveräna serieböcker om hip hoppens historia

hiphop-fc

Ed Piskor
Hip Hop Family Tree Vol. 1: 1970s-1981
Fantagraphics

Ed Piskor
Hip Hop Family Tree Vol. 2: 1981-1983
Fantagraphics

Ed Piskor
Hip Hop Family Tree Vol 3: 1983-1984
Fantagraphics

Ed Piskor
Hip Hop Family Tree Vol. 4: 1984-1985
Fantagraphics

”A radio is a box, a razor blade is a ox / Fat diamonds is rocks and jakes is cops / And if you got robbed, you got stuck / If you got shot, you got bucked / And if you got double-crossed, you got fucked.”
— Big L

När hip hoppen växte fram i New York70-talet var staden ordentligt nedgången, närmast konkursmässig. Antalet mord och andra brott ökade drastiskt. Det hindrade inte unga afro-amerikaner och latinos att i South Bronx, med mycket små medel, lägga grunden till hip hop-kulturen.

Få andra kulturyttringar har varit så innovativa, spridits globalt på så kort tid och uppnått en sån framträdande roll inom musik, dans, konst, mode och film. I den hyllade bokserien Hip Hop Family Tree berättar tecknaren Ed Piskor i ord och bild om dem som bidragit till att bygga upp en ovärderlig kultur- och musikskatt, som kan mäta sig med jazzen.

Bildresultat för hip hop family tree
© Ed Piskor

 
Piskor, som har encyklopediska kunskaper, börjar med att introducera DJ Kool Herc, en av en handfull personer som kan göra anspråk på att vara hip hoppens första deejays. Han ska ha varit först med att spela breaks från två skivor växelvis. Snart presenteras även några andra deejays: Grandmaster Flash, Afrika Bambaataa och Grandwizard Theodore. Den senare påstås ha uppfunnit scratching, av misstag.

Bildresultat för hip hop family tree

© Ed Piskor

 
Att Piskor börjar med deejays är ingen slump, de var de riktiga pionjärerna och fixstjärnorna i begynnelsen, innan de började anlitade emcees. Jag älskar de här böckerna av flera anledningar. En av dem är att Piskor är mån om att alla hip hoppens fyra element finns med i berättelsen, förutom DJ:ing, MC:ing (rap), B-boying (breakdance) och graffiti.

bookcover_hipho2

Och jag älskar de här böckerna för att de både är oerhört detaljrika, på ett charmigt nördigt sätt, och breda. Piskor berättar en hel del om skivbolagsfigurer som Russell Simmons, Sylvia Robinson och Rick Rubin. Den senare dissas ganska hårt. I seriens första volym: Fab 5 Freddy möter Debbie Harry, Keith Haring och Jean-Michel Basquiat. Hip hoppen sprider sig till downtown Manhattan, där en annan deejay håller till: DJ Hollywood.

Volym två av Hip Hop Family Tree täcker åren 1981-1983 då hip hoppen tar ett stort steg från block parties och spelningar i små lokaler till klubbar downtown. Nu kommer också fler och fler låtar ut på vinyl, som ”Planet Rock” med Afrika Bambaataa och ”The Message” med Grandmaster Flash & the Furious Five. Hip hoppens kultfilm framför andra, Wild Style (1983), kommer också ut. Ed Piskor refererar tydligt till dess estetik. Och andra blivande superstjärnor påbörjar sina karriärer: Run–DMCKRS-One, Doug E. Fresh, Beastie Boys, Public Enemy, NWA och Ice-T.

hipho3-fc

Volym tre av Hip Hop Family Tree täcker åren 1983-1984 och Ed Piskor fortsätter berätta både detaljrikt och brett, men nu står Run-DMC något i fokus, även om en hel del utrymme också ägnas LL Cool J, Whodini, The Fat BoysSlick Rick med flera. Och, inte minst viktigt, Rick Rubin och Russell Simmons träffas och grundar Def Jam, en skivbolag som ska växa till ett verkligt imperium.

En annan sak som gör att jag älskar de här böckern: humorn. Den kan ta sig många uttryck. Ed Piskor gör vaga men kärleksfulla karikatyrer av alla karaktärer. Den påfallande detaljrikedomen är en slags kärleksförklaring, men den kan också få något humoristiskt över sig – Ed Piskor har verkligen vinnlagt sig om att få allt rätt, från slangen till kläderna.

Och apropå Russell Simmons, han läspar. Alltså återger Piskor hans tal just så, till exempel när en liten Run frågar storebror Russell: ”Yo, Russell! Put me on rekkids, man!!” Varpå brodern svarar: ”Yeah Yeah. Get a degree firtht tho have thum’thin’ to fall back on.”

hip-hop-family4-cover

Ju mer man läser, desto mer inser man att många känner varandra inom hip hoppen under de tidiga åren. Ett av många tydliga exempel på det ger följande bildtext i volym fyra av Hip Hop Family Tree, som täcker åren 1984-1985: ”Hurby is an acquaintance to Marley Marl, the in-house DJ  for Mr. Magic’s radio show and Roxanne Shante’s producer.” Hurby är också, visar det sig, den som får duon Super Nature att göra en disslåt, som får det fyndiga namnet ”The Show Stoppa”, med udden riktad mot Doug E. Fresh och hans låt ”The Show”. Super Nature blev sedermera betydligt mer kända under namnet Salt-N-Pepa.

Jag utgår från att Ed Piskor kommer att fortsätta teckna och skriva hip hoppens historia, för bokserien Hip Hop Family Tree är löjligt underhållande och cool. Den är hip hop. Böckernas yttre är riktigt tilltalande och papperet i inlagan har en lite ruggad och matt struktur, vilket ger Piskors humoristiska och kongeniala teckningar en lite pulpig och nostalgisk karaktär. Piskor har packat de här fyra första volymerna fulla med mängder av historier, fakta och nörderier, så att de bör kunna imponera även på dem som redan anser sig kunna en hel del om hip hop.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Recension: ”King of Kowloon: The Art of Tsang Tsou Choi”

King of Kowloon: The Art of Tsang Tsou Choi
Red. David Spalding
Förord: Hans Ulrich Obrist
Texter: David Clarke, Hou Hanru,
Ou Ning m.fl.
Damiani

Man har uppskattat att Tsang Tsou Choi (1921–2007) gjorde 55.000 målningar i sin hemstad Hong Kong. Det han gjorde var tveklöst en form av graffiti, han målade på elskåp, bropelare, väggar, skyltar, allt som lämpade sig, men han målade kinesiska tecken, som berättade olika varianter av en och samma historia.

Varje målning signerade Tsang med tecknen för King of Kowloon (九龍皇帝). Redan under sin levnad blev den outtröttlige Tsang en legend. När han gick bort 2007 skyndade sig många invånare ut på gatorna för att fotografera hans målningar, varav de allra flesta idag är borttvättade eller övermålade.

King_of_Kowloon_18Graffiti in Chai Wan, Hong Kong | 2013 | Photo: Michael Wolf

 
Tsang föddes på fastlandet, han gick bara i skolan i två år, men flyttade till Hong Kong, där han under olika perioder arbetar som jorbrukare och med sophantering. 1956 händer två saker, som eventuellt har ett samband – Tsang gifter sig och börjar måla graffiti på Hong Kongs gator. Enligt vissa källor blir Tsang förskjuten av sin fru och sina barn; de tycker att han skämmer ut dem med sin ”besatthet”. Mycket tyder emellertid på att Tsang led av någon form av psykisk åkomma.

King_of_Kowloon_43.jpgSham Shui Po, Hong Kong | 1996–1997 | Photo: Lau Kin-wai

 
Det hjärtskärande är att Tsang om och om igen skriver om sin familj i sina kalligrafiska målningar. Det är mest fakta, som deras namn och var de bor, men det visar i vilket fall som helst att han hela tiden tänkte på dem. Han driver runt i Kowloon som en enstöring, men allt fler personer känner igen hans karakteristiska, lite grova och ojämna graffiti.

Många tycker att det Tsang skapar är klotter, han blir vid ett flertal gånger tagen av polisen och bötfälls, men allt fler invånare i Hong Kong tycker att hans kalligrafi har blivit som en del av deras hemstad. Enligt vissa uppgifter avtjänade Tsang ett fängelsestraff för sin verksamhet, enligt andra blev han bara bötfälld.

King_of_Kowloon_49Argyle Street, Mong Kok, Kowloon, Hong Kong | 2007 | Photo: Joel Chung

 
Enligt en berättelse gjorde Tsang efterforskningar om sina rötter. Det fick honom att tro att han var den rättmätige ägaren till en stor del av marken i Kowloon. Det är framför allt om detta, och hans familj, som hans kalligrafiska graffiti handlar. Fram till 1997, då britterna lämnar Hong Kong, riktar Tsang sin kritik mot det koloniala styret, inte minst drottningen, och efter 1997 riktar Tsang sin kritik mot de lokala kinesiska myndigheterna. Budskapet, som kan vara kryddat med eder, svordomar och obsceniteter, är alltid detsamma: Jag är Kungen av Kowloon och rättmätig ägare till stora landområden.

King_of_Kowloon_101Argyle Street at Sai Yee Street, Mong Kok, Kowloon, Hong Kong | 2007 | Photo: Joel Chung

 
King of Kowloon: The Art of Tsang Tsou Choi (Damiani) är den hittills mest anspråkfulla boken om Tsang, som på allvar blev adopterad av konstvärlden först 1997, då Lau Kin-wai var curator för Tsangs första separatutställning. Den väckte, inte helt oväntat, en ganska hetsig debatt om huruvida Tsangs målningar var konst eller inte.

King_of_Kowloon_97Tsang’s calligraphy behind a colonial-era mailbox bearing the British royal crown’s insignia and the inscription “EIIR,” which stands for “Elizabeth II Regina.”
Photo: Fung Lohon

 
1997 var också året då Tsang blev inbjuden att medverka i den turnerande utställningen Cities on the Move, som hade Hou Hanru och Hans Ulrich Obrist som curators. Utställningen visades bland annat i New York, London och på Louisiana i Danmark. Andra betydande utställningar med Tsangs medverkan var Power of the Word 1999 med Johnson Chang som curator och Venedigbiennalen 2003.

King_of_Kowloon_55Untitled (A08) | ca. 2005–2006 | Chinese ink and acrylic on wooden panel | 52.5 x 77 cm

 
King of Kowloon: The Art of Tsang Tsou Choi är en vacker bok, full med texter på olika teman och ett rikt bildmaterial, och boken är ett mindre måste om man är intresserad av graffiti i allmänhet och av Tsang Tsou Choi i synnerhet. Boken tar Tsangs konst på stort allvar, lika stort som om det handlade om vilken internationell konstnär som helst. Boken innehåller flera mycket välskrivna essäer och närläsningar av några av Tsangs verk, bland annat ett elskåp och en rislampa.

Det mångskiftande förordet av Hans Ulrich Obrist är väldigt bra, han kallar Tsang för poet och det ligger säkert mycket i det, men för mig är det framförallt två saker med honom som fascinerar: hans omedelbara visuella uttryck och hans historia.

My beautiful pictureSau Mau Ping, Hong Kong | 1992 | Photo: Lau Kin-wai

 

Redan 1980 råkar Tsang ut för en arbetsrelaterad olycka, vilket gjorde att han måste använda kryckor. Då band han fast en plastpåse vid varje krycka, med penslar respektive bläck i. Han fortsatte att linka runt i Hong Kong och skriva och måla med en beundransvärd envishet. Oavsett om han var psykiskt sjuk eller inte, så verkar det som om han var fast övertygad om att han hade ett viktigt uppdrag, ett uppdrag som måste fullföljas till varje pris.

R172Tsang inscribing a utility box near Victoria Park, Causeway Bay, Hong Kong | September 27, 1996 | Photo: David Clarke

 
År 2004 blir Tsang intagen på sjukhus för att hans ben är i olag. Han tvingas flytta från sin lilla smutsiga och stökiga lägenhet till ett äldreboende. Där får han inte måla med pensel och bläck, men han fortsätter att skriva sin berättelse på tyger, t-shirts och föremål med filtpennor. Samma år säljs, ironiskt nog, ett av Tsangs verk på Sothebys för ungefär 60.000 kr. Den 5 juli 2007 avlider Tsang Tsou Choi 85 år gammal av en hjärtattack. King of Kowloon: The Art of Tsang Tsou Choi är en vacker och mångskiftande bok om hans liv, framför allt om hans konstnärsskap.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

Fotoböcker: ”In Color” och ”Subway” av Bruce Davidson

9783869305646_1

Bruce Davidson
In Color
Steidl, 2014

Bruce Davidson
Subway
Steidl, 2014

”I began to feel that color could articulate the grim reality in a way that black and white might not.”
– Bruce Davidson

Det svartvita fotot är min hustru och färgfotot är mina barn. Det säger Bruce Davidson, född 1933 och en av Amerikas mest kända och respekterade fotografer, med ett snett leende apropå hans mindre kända färgfoton som samlas i boken In Color.

När Davidson gjorde militärtjänstgöring, som fotograf i signaltrupperna, blev han stationerad nära Paris. Där han träffade Henri Cartier-Bresson, en av grundarna av fotoagenturen Magnum Photos. När han lämnade det militära 1957, frilansade han för LIFE och 1958 blev han fullvärdig medlem av Magnum.

In Color är en mäktig fotobok som inleds med foton tagna så tidigt som 1957, gatufoton tagna på Lower East Side, NY, och spänner över hela hans karriär. Stilarna varierar ganska ordentligt, från modefotografi taget på 60-talet på uppdrag av Vogue och foton av Isaac Bashevis Singer (1975) till fotoserien från New Yorks tunnelbana (1980) och de aningen burleska avslutande fotona från 2004, tagna på legendariska Katzs Delicatessen (se omslaget ovan).

En hel del bilder är tagna utomlands, exempelvis i Argentina, Mexiko och Frankrike, men Davidsons engagemang känns starkare när han är på hemmaplan, om man undantar de sällsynt starka fotona från Wales (1965), bland annat av gruvarbetare vars ansikten är täckta av koldamm, svart i skarp kontrast till deras röda och vita hud.  I intervjuer har Davidson ofta återkommit till att Robert Franks foton av gruvarbetare påverkat honom starkt.

Davidson är en mästare på att fånga stämningar och In Color är full av exempel på att han kan göra det lika bra med färg som med svartvitt.

Alla foton: © Bruce Davidson—Magnum Photos

60_25_k01_BD

Vogue Fashion, 1960-1964

65_52_k23_BD

Wales, 1965

89_1_135_29_BD

Chicago, 1989

91_7k_01_BD

Central Park, 1991

91_7k_09_BD

Central Park, 1991

Davidson arbetar i samma tradition som Robert Frank och Garry Winogrand (1928-1984), men det är svårt att placera hans verk i ett fack, som fotojournalistik, konstnärligt foto eller street photography. Han skulle förmodligen avfärda såna uppdelningar. En typisk sak för hans arbetssätt är att han ofta fotar på en och samma plats under lång tid, som i Central Park där han fotade under flera års tid.

Sett till hela Davidsons karriär är det nog det svartvita fotot som ligger till grund för hans berömmelse. Från 1958 till 1961 skapade Davidson banbrytande arbeten, som Brooklyn Gang och Freedom Rides. Han fotade överhuvudtaget mycket som hade med medborgarrättsrörelsen att göra. 1967 mottog han, som förste fotograf, ett stipendium från National Endowment for the Arts, efter att ha ägnat två år åt att dokumentera de svåra förhållandena i ett kvarter i East Harlem. Det arbetet publicerades av Harvard University Press 1970 under titeln East 100th Street. Samma år ställdes fotona ut på Museum of Modern Art i New York.

9783869302942_1

Subway, 1980

Men när Davidsons fotade under ett år i New Yorks tunnelbana, 1980, började han använda svartvit film men bytte sedan till färg. Fotona finns samlade i Subway och de tillhör Davidsons allra bästa. Han fångar stämningarna och intensiteten i New Yorks tunnelbana, som då hade väldigt dåligt rykte och var smått mytomspunnen. Graffitin hade erövrat underjorden. Det perfekta ljudspåret till den här boken är Wild Style Original Soundtrack från filmen Wild Style (1983), kanske särskilt låten ”Subway Theme” med DJ Grand Wizard Theodore.

Steidl har gett ut två upplagor och det är inte svårt att förstå varför Davidsons böcker fortsätter att fascinera. Så här förklarar han valet att byta från svartvit till färgfilm:

”At first I photographed in black and white. After a while, however, I began to see a dimension of meaning that demanded a color consciousness. Color photography was not new to me – most of my comissioned work and all of my films have been done in color. But color in the subway was different. I found that the strobe light reflecting off the steel surfaces of the defaced subway cars created a new understanding of color. I had seen photographs of deep-sea fish thousands of fathoms below the ocean surface, glowing in total darkness once light had been applied. People in the subway, their flesh juxtaposed against the graffiti, the penetrating effect of the strobe light itself, and even the hollow darkness of the tunnels, inspired an aesthetic that goes unnoticed by passengers who are trapped underground, hiding behind masks, and closed off from each other.”

På förlagets hemsida finns några smakprov ur klassiska Subway, ett tidsdokument och en fantastisk New York-skildring, ett sant mästerverk.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Bokomslag bilder och foto, Recensioner

5Pointz 1500 graffitikonstverk övermålade av fastighetsägaren

I mer än 20 år var det fritt fram för graffitikonstnärer att måla på ytterväggarna till en nedgången lagerbyggnad i Long Island City. 5Pointz blev tillslut som ett stort galleri med världsrykte, men tidigt natten mot tisdagen målades alla verk över, 1500 enligt en uppgift, efter ett beslut av fastighetsägaren, Jerry Wolkoff.”I just want to say, what happened last night was disgusting,” sa en företrädarna för 5Pointz Aerosol Art Center, enligt radiokanalen WNYC.

Många av dem som var knutna till och hade samlats vid galleriet på tisdagens morgon var ledsna, arga och, inte minst, besvikna. Det var illa nog att 20 års arbete var utraderat på en natt, men att de inte ens blev förvarnade av Jerry Wolkoff uppfattades som ett stort svek.

I en telefonintervju med WNYC sa Wolkoff att han älskade både konsten och konstnärerna och 5Pointz, men att det var dags – lagerlokalen är gammal och ska rivas för att ge plats åt höghus. Wolkoff sa att övermålningen skedde på natten för att undvika konfrontation, men att det var så smärtsamt att han var tårögd medan arbetet pågick.

Det är naturligtvis en klen tröst för konstnärskollektivet, som tänker undersöka om de har juridiken på sin sida. Wolkoff planerar emellertid att påbörja rivningen tidigt nästa år. Han planerar även att bygga en stor vägg för laglig målning, men det verkar inte troligt att 5Pointz-målare kommer att fylla den. De påpekar också att det finns allt färre lagliga ställen att måla på i New York.

Besök 5Pointz hemsida, som är fulladdad med foton som vittnar om vad som gått förlorat.

O.W.

Lämna en kommentar

Under Nyheter