Caroline Roberts
Graphic Design Visionaries
Laurence King
Grafisk design omger oss hela tiden men grafiska designers håller en ganska låg profil, om man jämför med exempelvis arkitekter och modeskapare. Det är lite märkligt med tanke på att grafiska designers är specialister på att göra saker synliga och ihågkomna. Hur många grafiska designers känner man till namnet? Hur många känner man till utseendet? Det vanligaste är nog att man bara känner igen deras arbeten, oavsett om det är bokomslag, typsnitt eller logotyper.
Det kan kanske låta lite småtråkigt men Graphic Design Visionaries av Caroline Roberts är som en introduktionskurs i den grafiska designens historia – det är en underbar bok, häftad men lyxig, som presenterar 75 grafiska designers. Boken ingår i Visionaries-serien utgiven av Laurence King, ett förlag som är specialist på den här typen av böcker.
Definitionen av en visionär är, skriver Roberts i den introducerande texten, ”a person with original ideas about what the future will or could be like”. Det är väl egentligen i en ganska begränsad bemärkelse bokens grafiska designers är visionärer. Men det som förenar dem är, enligt Roberts, en vilja att bryta ny mark, kombinerat med en stark drivkraft att hela tiden höja ribban.
Varje designer eller byrå presenteras med en sida text och fyra sidor med illustrationer. En tidlinje ger en snabb överblick över de viktigaste händelserna i karriärerna. Upplägget är kronologiskt efter respektive designer födelseår alternativt när en byrå grundades. Roberts tar oss från Piet Zwart (1885) till M/M Paris (1992), via storheter som Jan Tshichold (1902), Saul Bass (1920), Tadanori Yokoo (1936), Irma Boom (1962), Hipgnosis (1968) och Studio Dumbar (1977), och de allra flesta av dem presenteras med porträtt. Den tankfulle mannen på omslaget är för övrigt Paul Rand (1914-1996) som antagligen inte var Roberts svåraste val av visionär designer.
När jag började läsa boken trodde jag att det skulle bli en ganska angloamerikansk historia, eftersom det är en engelsk bok. Det är naturligtvis nördigt men jag kollade hur urvalet fördelade sig efter olika nationaliteter. Det här är resultatet: Storbritannien (18), USA (12), Schweiz (9), Holland (8), Tyskland (6), Frankrike (4), Italien (4), Japan (4), Österrike (3) samt Brasilien, Ryssland, Spanien, Tjeckien, Ukraina och Ungern med en designer per land. Och visst är den angloamerikanska dominansen ganska stor, men det finns också små länder, som Holland och Schweiz, med urstarka traditioner, som utmärker sig. Tänker man sig språkområden som gemensamma kulturer representeras det engelska språkområdet av 30 designers och byråer, medan det tyska språkområdet, även om Schweiz är flerspråkigt, representeras av 18. Ser man däremot till den senare delen av historien blir den angloamerikanska dominansen mer uttalad.
Mer anmärkningsvärt är att det är så få kvinnor med i boken. De är Cipe Pineles (1908) från Österrike, Lora Lamm (född 1928) från Schweiz, Paula Scher (född 1948) från USA och Irma Boom (född 1960) från Holland. Margaret Calvert (född 1936) från Storbritannien presenteras jämte Jock Kinneir (1917-1994) – de är framförallt kända för att ha utvecklat Storbritanniens vägskyltar. Caroline Roberts tar upp den här obalansen i sin inledande text, hon inser att det ser illa ut, men hävdar att det är så här den grafiska designens kanon ser ut.
Roberts är trots allt optimistisk, men hävdar att hela branschen måste förändras inifrån: ”Publications, conferences and awards have a responsibility not simply to default to the same old faces, but to seek out the less visible – but equally talented – female designers. While there are some high-profile female designers, they are all too often the ‘token female’ on the panel or in the line-up. These women designers also have a responsibility to push for greater representation, no matter how boring it might be to answer endless questions about women and design.” Jag tycker att Roberts lägger lite väl mycket av ansvaret på kvinnorna, och förändringarna måste antagligen inledas redan under utbildningarna, men hon tror att förändringen redan har inletts.
Faktum är att Roberts ser en ännu större snedfördelning om man ser till klass och etnicitet. Hon avslutar sin text med en blandning av resignation och optimism: ”Whether graphic design will ever be anything other than a primary white and midddle-class profession is somewhat in the hands of governments and education systems. On a much brighter note, one can imagine that any future editions of this book will look quite different, if not from a class, at least from a gender perspective.”
Ola Wihlke
BearBooks 