Etikettarkiv: Great Gatsby

American Icons – fem texter som definierat USA

English: Malcolm X waiting for a press confere...

Malcolm X waiting for a press conference to begin on March 26, 1964 (Foto: Wikipedia)

Studio 360 är New York-stationen WNYC:s coola kulturprogram, som under ledning av Kurt ”Rösten” Andersen blandar friskt mellan fint och fult inom film, konst, musik, teater och litteratur. Vi är väldigt förtjusta i deras klassiska radioserie American Icons.

Kanalen ställer en fråga till sina lyssnare: ”Vilken bok, film, låt, pjäs eller byggnad tycker du ska bli nästa Amerikanska ikon?” Utifrån lyssnarnas förslag gör man sedan nästa avsnitt av American Icons, ofta timslånga program som kan handla om allt från Miles Davis Kind of Blue och Nirvanas Nevermind till teveserien Dallas och Barbie-dockan. Det är riktigt bra radio. Det här är fem av våra favoritavsnitt på temat litteratur:

1. F. Scott Fitzgeralds The Great Gatsby

”In 50,000 words, he tells you the central fable of America … and yet you feel like you are eating whipped cream.”
Jonathan Franzen

2. Susan Eloise Hintons The Outsiders

”You’ve got to have the hormones going before you really appreciate that book.”
– Susan Eloise Hinton

3. Emily Dickinsons ”Because I Could Not Stop for Death”

Modernism innan modernismen, surrealism innan surrealismen.

4. Herman Melvilles Moby Dick

Med hjälp av Ray Bradbury, Tony Kushner, Laurie Anderson and Frank Stella utforskar Kurt Andersen de influenser Den Stora Amerikanska Romanen utövat på konstnärer, musiker, filmskapare och författare.

5. Malcolm X – The Autobiography of Malcolm X

En av President Obamas favoritböcker och, om man får tro Public Enemys Chuck D, inget man smäller i sig: ”This book is like food. It ain’t McDonalds — it’s sit down at the table and say grace.”

BB

Lämna en kommentar

Under Artiklar, Podcasts / radio

Liten guide till litterära attacker på kända författare

English: Anglo-Irish playwright George Bernard...

English: Anglo-Irish playwright George Bernard Shaw writing in notebook at time of first production of his play ”Pygmalion.” (Photo credit: Wikipedia)

För en tid sedan skrev vi ett inlägg om en hård attack på filmaktuella romanen The Great Gatsby, en av den moderna amerikanska litteraturens verkliga kelgrisar. Artikelns författare, Kathryn Schulz, hävdade att hon knappt kunde hitta någonting i F. Scott Fitzgeralds roman som tilltalade henne.

För en tid sedan skrev vi också om en radikal attack på hela Franz Kafkas författarskap, inklusive en hel drös med specialister som tvärtom anser att Kafka är unikt bra. Vi utnämnde Joseph Epsteins genomsura artikel i Atlantic Monthly till ”Årtiondets Kafka-attack”.

Däremot skrev vi inte om Christian Lorentzens tvärsågning av Dear Life, i praktiken hela Alice Munros författarskap, i London Review of Books, i vilken han hävdar att Munros noveller är tråkiga, enformiga och, kanske mest märkligt, för sorgliga.

Kritikern Laura Miller, själv ganska godmodig och inte så benägen att hårdsåga, uppmärksammar samtliga de här tre attackerna i en spännande artikel i Salon: ”The greatest literary takedowns of all time”. De tre attackerna är inget att förvånas över hävdar Miller, de följer en given medielogik som är särskilt attraktiv under de ur boksynpunkt lugna sommarmånaderna. När artiklar av det här slaget publiceras rasslar det i regel till ordentligt i kommentarsfälten.

Men Millers artikel blickar mest bakåt, handlar om några av historiens – sedd ur ett engelskspråkigt perspektiv – mest minnesvärda attacker på etablerade författare. Artikeln är ganska skissartad, men Miller skriver underhållande om olika typer av attacker och argumenterar övertygande för att de mest effektiva i regel är humoristiska, åtminstone delvis.

Som exempel på en sällsynt lyckad, minnesvärd och träffsäker attack nämns Mark Twains ”Fenimore Cooper’s Literary Offenses”, i vilken en av storheterna inom genren äventyrsskildring i vildmarksmiljö får sig en rejäl omgång. Twain skriver om Coopers The Deerslayer att ”in the restricted space of two-thirds of a page, Cooper has scored 114 offenses against literary art out of a possible 115. It breaks the record,” hävdar Twain och fortsätter i samma humoristiska stil att rada upp brott mot fiktionens lagar och regler.

George Bernard Shaws drapa om William Shakespeare är komisk, men ofrivilligt komisk. Ta ett djupt andetag och läs vad Shaw skrev om den store barden i Saturday Review: ”this ‘immortal’ pilferer of other men’s stories and ideas, with his monstrous rhetorical fustian, his unbearable platitudes, his pretentious reduction of the subtlest problems of life to commonplaces against which a Polytechnic debating club would revolt, his incredible unsuggestiveness, his sententious combination of ready reflections with complete intellectual sterility, and his consequent incapacity for getting out of the depth of even the most ignorant audience, except when he solemnly says something so trancendentally platitudinous that his more humble-minded hearers cannot bring themselves to believe that so great a man really meant to talk like their grandmothers.” Pust.

Ett mer modernt exempel som Miller tar upp är David Foster Wallace ”John Updike, Champion Literary Phalllocrat, Drops One”, som inte är fullt så rolig som den utger sig för att vara. Den är intelligent och bitvis träffsäker, men för drypande av illasinnad ironi.

Ett ännu senare exempel är en attack mot just David Foster Wallace, men den är mer passivt aggressiv. Geoff Dyer skriver i ”My Literary Allergy” att han verkligen vill och verkligen har försökt tycka om DFW:s böcker, men att ”a page – sometimes even a sentence, or an essay title – brings me out in hives.” Faktum är att den här varianten, att beskriva motståndet mot ett författarskap som något naturgivet och inte som en estetisk tvistefråga, funkar bättre än exempelvis David Foster Wallace egen attack på John Updike.

Att döma av Laura Millers exempel verkar humor och fantasi faktiskt funka bäst, vilket helt diskvalificerar åtminstone Joseph Epstein och George Bernard Shaw – självförtroendet är det inget fel på – men kanske även David Foster Wallace, Kathryn Schulz och Christian Lorentzen, även om de är betydligt mer nyanserade och använder sig av skarpare och mer genomtänkta argument. Skriv gärna och berätta om du känner till några svenska exempel på litterära attacker, lyckade såväl som mindre lyckade.

BB

Lämna en kommentar

Under Artiklar

Attack mot The Great Gatsby

poster

poster (Photo credit: Wikipedia)

Få romaner anses spegla den amerikanska erfarenheten bättre än F. Scott Fitzgeralds The Great Gatsby (1925). Den är ett bra exempel på en levande klassiker, som varje ny amerikansk generation tar till sig. Åtskilliga miljoner exemplar har tryckts av romanen och bara i år har den sålts i drygt 400.000 exemplar. Den har filmatiserats flera gånger, blivit Nintendo-spel och Trump Hotel i New York erbjuder ett ”Great Gatsby Package”, för den som är villig att betala 15.000 dollar för tre lyxiga nätter.

I en lång vindlande artikel, ursprungligen publicerad i New York Magazine, går Kathryn Schulz till attack mot F. Scott Fitzgerald, The Great Gatsby och alla som okritiskt omfamnar boken. Schulz citerar ogillande kritikern Jonathan Yardley som kallat den för ”the american masterwork”, T.S. Eliot som kallat den ”the first step that american fiction has taken since Henry James” och Jonathan Franzen som utsett den till ”the central fable of America.”

Schulz menar att den allmänna meningen om The Great Gatsby är att den är en språkligt elegant, intellektuellt modig och moraliskt intressant parabel om Amerika. Hon hävdar istället att romanen är estetiskt överskattad, psykologiskt platt och att dess moral är självbelåten. Schulz tycker även att The Great Gatsby fungerar dåligt som klasskildring och egentligen är det inte mycket som passerar hennes nålsöga: ”apart from the restrained, intelligent, beautifully  constructed opening pages […] Gatsby as a literary creation leaves me cold.” Däremot går hon med på att romanen innehåller de bästa festscenerna i amerikansk litteratur, vilket är lite tvetydigt som beröm.

Läs Schulz vilda attack på The great Gatsby, ett överraskande känslosamt och på sätt och vis ganska inspirerande avståndstagande från en av den amerikanska litteraturens mest älskade klassiker. Man får god lust att läsa den.

Läs mer om traditionen att hålla lyxiga Great Gatsby-fester.

Läs recension av Baz Luhrmanns storfilm baserad på The Great Gatsby.

BF

Lämna en kommentar

Under Artiklar