Etikettarkiv: guide

Ny bok om 75 av konstens visionärer

9781780675770-in021

Mark Getlein & Annabel Howard
Art Visionaries
Laurence King

Jag är väldigt svag för det brittiska förlaget Laurence Kings böcker. De ger ut relativt billiga men välskrivna och välproducerade böcker i ämnena konst, arkitektur, mode, foto, reklam och design. Böckerna är opretentiösa, underhållande och lärorika, inte sällan har de en folkbildande ambition eller ton.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Några av mins favoritböcker från Laurence King är deras serie Visionaires, perfekta om man vill repetera och uppdatera sina kunskaper om de stora gestalterna inom fotografi, grafisk design, arkitektur och mode. Vi har tidigare recenserat Graphic Design Visionaries, en genuint underhållande bok.

Art Visionaires, av Mark Getlein och Annabel Howard, är uppbygd på ett likartat sätt. Sammanlagt presenteras 75 av de mest inflytelserika konstnärerna från 1900-talets början fram till idag. Varje presentation inleds med ett signifikant citat:

”The content of a painting is painting. Nothing has to be decipherd.”
Wasilij Kandinskij

”The sqare is a living royal infant.”
— Kazimir Malevitj

”I belive that nothing can be more abstract, more unreal, than what we actually see.”
Giorgio Morandi

”One eye sees, the other feels.”
Paul Klee

”Every action changes me radically.”
Joseph Beuys

”Uncertainty is the footprint of truth.”
Sophie Calle

Bara för att nämna sex. Citatet fungerar som en ingång till den text som presenterar de olika konstnärsskapen. Texten är cirka en sida lång och berättar om det centrala i konstnärsskapen. Texten är kryddad med underhållande fakta och, i många fall, fler citat.

Detta bildspel kräver JavaScript.

För varje konstnär finns också en tidslinje med uppgifter om centrala händelser i konstnärernas privata och konstnärliga liv. Jag älskar att bläddra och läsa i den här boken. Tycker man att Picasso, Matisse och Warhol är aningen uttjatade kan man ju bara bläddra förbi dem. Jag hittade flera fantastiska konstnärer som jag inte kände till eller bara kände till namnet, som Giorgio Morandi, David Smith och Eva Hesse.

Först ett citat och en kort text alltså. Sedan en porträtt och 3-4 av de mest kända verken. Det man förlorar i djup vinner man i överblick. Jag läser Art Visionaires som repetition och för att få inspiration att utforska nya eller nygamla konstnärsskap. Jag blev otippat drabbad av Giorgio Morandis sobra stilleben.

Boken påstås presentera konstnärer ”from around the world.” Jag kan inte låta bli att räkna lite på det. Det här är det resultat jag fick fram, om man räknar både ursprungs- och verksamhetsland. Det här är de länder som är representerade med mer än två konstnärer: USA (29), Frankrike (12), Tyskland (9), Storbritannien (7), Italien (5), Spanien (4), Nederländerna (3) och Ryssland (3).

Ingen afrikansk konstnär. Bara två från Sydamerika eller Mellanamerika, bägge från Mexiko. En från Japan, en från Korea och en från Indien. Det är inte riktigt vad jag skulle kalla konstnärer från ”around the world”, men man får ha i åtanke att boken är kronologiskt ordnad.

I bokens början är det konstnärer från kulturländer som Frankrike, Tyskland och Italien som dominerar. Ju längre fram i boken man kommer, desto större USA-dominans, och det speglar ju hur inflytandet över konstmarknaden förskjutits från Europa till USA. De trots allt oproportionerligt höga siffrorna för USA döljer dessutom att många av dessa konstnärer ursprungligen kommer från andra länder, och har dubbla medborgarskap.

Möjligen är den skrala kvinnliga representationen ännu mer problematisk. Bara 10 av de 75 konstnärerna är kvinnor: Frida Kahlo, Yayoi Kusama, Coosje van Bruggen, Jeanne Claude, Eva HesseMarina Abramović, Mona Hatoum, Sophie Calle, Cindy Sherman och Rachel Whiteread. Om man vill lyfta fram något positivt med den här snedfördelningen, så är det att den kvinnliga representationen blir allt större ju närmre nutiden i bokens kronologi man kommer.

Men jag tycker att Art Visionaires är en sällsynt underhållande, uppsluppen och lättillgänglig konstbok, även om man kanske bör ha snedfördelningen i representation i åtanke när man läser den. Det finns ju fler betydande kvinnliga modernister än Frida Kahlo och det finns konstnärliga visionärer också från den afrikanska kontinenten och Sydamerika.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner

Reseguide: ”People Make Places: Tokyo” av Charles Spreckley

PMP cover 1
 
Charles Spreckley
People Make Places: Tokyo
Foto: Gorta Yuki
People Make Places

”People will forget what you said.
People will forget what you did.
But people will never forget how you made them feel.”
– Maya Angelou

Ända seden tonåren har jag haft en längtan till Tokyo. Det är naturligtvis inget unikt, det är många som drömmer om att besöka Tokyo. Jag tror att fascinationen delvis handlar om blandningen av vördnaden för mycket gamla traditioner, allt från teceremonier till sumobrottning, i kombination med vurmen för det högteknologiska. Få folk verkar vara så besatta av robotar som japanerna.

Delvis handlar nog fascinationen också om drömmar om sagolik mat, som ofta tillagas med en precision och omsorg om detaljerna som gränsar till det absurda. Som i den underbara, och bitvis tragiska, dokumentären Jiro dreams of sushi. Det här utstuderade kvalitetstänkandet verkar genomsyra många verksamheter, oavsett om det handlar om matlagning, att brygga te eller att tillverka kimonos. Det verkar vara som en livshållning eller till och med en filosofi.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Reseguider följer ofta ett givet mönster. De stakar ut som en snitslad bana, som man kan följa från ankomsten till den internationella flygplatsen, vidare till hotellen i olika prisklasser och de självskrivna sevärdheterna. Det är inget fel med det. De här böckerna är ofta väldigt praktiska, men de är sällan särskilt inspirerande. Det är däremot People Make Places: Tokyo, som jag är glad att jag har läst oavsett om jag någonsin besöker Tokyo.

I korta bildrika avsnitt presenteras olika personer – kockar, baristor, cocktaildesigners och butiksägare – och ställena de arbetar på. Och ofta verkar de i den här spänningen mellan tradition och förnyelse, som verkar så typiskt japansk. Boken i sig är inte särskilt praktisk, men desto mer förförisk. Den har ett stilrent men lyxigt utförande, svart omslag med snittet i silver. Däremot finns de en iPhone app till boken, som verkar innehålla mer praktiska saker, som kartor.

Citatet ovan, ur en dikt av Maya Angelou, är bokens motto, men jag är inte säker på att andra raden verkligen stämmer, för det personerna i den här boken gör, oavsett om det är en sushikock eller en keramiker, verkar vara något utöver det vanliga. Det är ett femtiotal personer som presenteras i boken. Tonvikten ligger på mat och dryck, men här finns exempelvis en man som tillverkar kimonos (Koumei Motoji/Ginza Motoji), en som förestår ett konstmuseum (Toshio Hara/Hara Museum of Contemporary Art) och en kvinna som har en affär som säljer kaleidoskop (Miti Araki/Kaleidoscope Mukashi-Kan).

Det är en väldigt rolig blandning av personer och ställen. Både texterna och bilderna bidrar till att göra det väldigt lockande. I närheten av Shibuya ligger Chatei Hatou och där gör baristan Kazuya Terashima kaffe på sitt särskilda sätt, lite i teceremoniernas anda. Först plockar Terashima fram bönorna, som lagrats i upp till tre år. Han maler dem om mäter upp exakt rätt mängd som han portionerar i ett tygfilter. Han kokar upp vatten i en kopparkittel och ser till att temperaturen är konstant 87 grader. Sedan strilar han vattnet över det malda kaffet enligt en särskild procedur. Det tar 10 minuter, lite drygt, att laga kaffe på det här sättet.

Masakatsu Oka har en liten sushirestaurang som heter Sushisho Masa, en bugning åt hans läromästare och mentor, Keiji Nakazawa, tidigare på den ikoniska restaurangen Sushisho. Men trots att Oka var fast besluten att bli sushikock, så fanns det ett problem. Han var vänsterhänt, vilket, förutom att vara opraktiskt, tydligen betraktas som något lite vagt skamligt i Japan. Men Oka tränade, natt efter natt, att med högerhanden strimla kål så tunt som möjligt, tills, med hans egna ord, ”I no longer feared the knife.”

Gen Yamamoto kallar sig cocktaildesigner och det kan man förstå när man läser om hur han experimenterar sig fram till sina kreationer. Han skakar aldrig sina cocktails. Han gör inte heller några martinis eller några av de andra namnkunniga drinkarna. Han anpassar utbudet efter säsongen. Det är inte helt unikt, men Yamamoto har tagit det här steget längre än de flesta; han har knutit täta band med odlarna som förser honom med råvaror, inte sällan japanska specialiteter.

Yamamoto specialiserar sig på att servera en liten meny av originalcocktails. Först får kunderna berätta lite om sånt de inte gillar eller är allergiska emot. Sedan serveras menyn med de fyra drinkarna:

”The first is refreshing, employing an ingredient such as cucumber juice or ginger. The second has more bite, often using Japanese citrus. And then there’s something more powerful again – perhaps with a fruit tomato, and a gin or shochu. The courses build in texture and density, to their dessert-like conclusion.”

Yamamoto jobbar nästan mer som en kock än en bartender. Han reducerar och gör kompotter och använder kopparkärl och digitala termometrar. Han började sina experiment när han jobbade i New York, som barmanager på Brushstroke. Han började ifrågasätta allt han lärt sig: ”Why does a cocktail have to be chilled? Why must the elements be integrated? And does the alcohol always have to kick so hard?”

Gen Yamamoto, vars lilla minimalistiska bar bär hans namn, lärde sig mycket i USA men tycker att attityden är bättre i hemlandet. ”People there worry more about the speed of service than the quality of the result,” hävdar han.

Boken är gjord av ett mindre team av människor. Lizzie Murray har varit creative director och Ben Chong har designat den eleganta volymen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Recensioner