Etikettarkiv: Gustave Flaubert

Agri Ismaïl: Motsättningen mellan att gestalta och berätta är falsk

images (1)

Eric Bennett – Workshops of Empire (New American Canon)

Agri Ismaïl: Litteraturkritiken fäster för stor vikt vid gestaltning

”Det sägs att gestaltningen gör den litterära texten mer subtil. Skrivarskolor världen runt lär ständigt ut Tjechovs uttalande om hur författare, i stället för att berätta att månen lyser, bör visa hur månljuset återspeglas i en glasskärva. […] Ibland är det faktiskt bättre med en helt vanlig lysande måne.”

I GP Kultur drar Agri Ismaïl en lans för det föraktade berättandet och argumenterar för att den litterära gestaltningens hegemoni måste brytas: ”Agri Ismaïl: Litteraturkritiken fäster för stor vikt vid gestaltning”.

De glassiga och exploaterande förlagen

Jenny Högström tyckte att Ismaïl missade en väsentlig sak, att förlagen ger ut böcker, inte för att de är bra utan för att de är skrivna av trendiga personer med många följare på sociala medier. Många böcker som ges ut är ofärdiga, menar Högström: ”Det är förlagen som är problemet, inte gestaltningen”

Det finns ingen berättelsens essans

Nästa debattör var förläggare Gunnar Nirstedt, som snarast beskrev ett vittförgrenat systemfel som roten till det onda:

Skriver Nirstedt:

”Gestalttörstande läsningar av det slag som Ismaïl invänder mot syns överallt, och de glider gärna mellan det berättartekniska och det moraliska […] Jag har själv gett ut en roman i höst. Philip Teir konstaterade i sin recension (DN 26/10) att jag var bra på att skriva men dålig på att berätta..”

Och vidare:

”Den distinktionen är helt avgörande, och den gör Ismaïls poäng glasklar: i dagens litteraturdiskussion återkommer ständigt föreställningen om ett slags berättelsens essens — som om språket mest stod i vägen för en idealstory som varje författare bör vara kapabel att frilägga och presentera.”

En sådan förment essentiell litteratur ”är ytterst vansklig, inte bara för att den utesluter otaliga andra historier och erfarenheter; det litterära ideal som Ismaïl så träffande beskriver – och Philip Teir med flera ger uttryck för – är ideologiskt även i sin anpassning till befintliga sälj- och distributionskanaler. Många svenska kritiker har det gemensamt med bokförlag, ljudboksproducenter och filmbolag att de ser Berättelsen som en perfekt valuta vilken utan meningsförlust kan flyttas mellan olika format – papper, e-bok, ljudbok, TV-serie – och språk (det vill säga marknader). Här är mycket riktigt den sceniska gestaltningen ett grundelement.”

Vi lever i en tid av pladder

Nästa debattör var Mikaela Blomqvist: ”Vi lever i en tid av pladder”

Blomqvist, kritiker, kritiserade Ismaïl för att han laborerade med ett för snävt gestaltningsbegrepp och hon kritiserade Nirstedt för att han introducerade begreppet ‘storytelling’:

”Vi lever i en tid av pladder. Många samtida svenska romaner och diktsamlingar skiljer sig inte språkligt från långa krönikor, sms-konversationer eller planlösa privata anteckningar. Endast undantagsvis förefaller det vara resultatet av aktiva konstnärliga val. Är det då så konstigt att önska sig en mer genomtänkt gestaltning, det vill säga en form? Den önskan betyder inte att jag, som Ismaïl skriver, utgår från en check-lista eller en färdig mall när jag skriver. Och det innebär verkligen inte att jag förordar ”storytelling”, tvärtom. De prosaböcker jag tycker bäst om handlar om en gymnasielärare som slår sönder ett paraply, en lantmätare som hindras i sitt värv, två herrar som går på promenad, en man som bor ett år i ett hus och en kvinna som slarvar med sin korrespondens.”

Implicit sommarpratsnarrativ

Nästa debattör var Lyra Koli: Författaren har blivit viktigare än boken Koli ansluter på sätt och vis till Högströms kritik av förlagens jakt på säljbara författare, som sker på bekostnad av att ta fram bra böcker:

”Men till skillnad från Högström tror jag inte att det här bara är förlagens fel. Deras personfixerade utgivningsprioriteringar skulle aldrig fungera om inte kulturjournalistiken upprätthöll samma logik. Den primära texten har blivit intervjun, som nästan alltid kretsar kring två händelser: motgången och skrivprocessen, det vill säga hur det att göra litteratur av sina erfarenheter alkemiskt transformerar tragedin till något produktivt. Sådana intervjuer har gjort att varje roman och diktsamling numera omges av ett implicit sommarpratsnarrativ, som börjar i smärta och sorg, förlust eller förtryck, för att sedan lyfta fram bokobjektet som en symbol för att man lyckats vända motgången till framgång”

Här tror jag att Koli sätter fingret på en öm punkt, med implikationer långt bortom det litterära fältet.

Hon skriver: ”Författarens uppgift har blivit att beröra oss personligen, inte att skapa ett självständigt verk.”

Och: ”Texten, som något intressant i och för sig, är det verkligt hotade objektet idag.”

Debatten förefaller vara avslutad.

Iowa-modernismen

Vi var inne på ett snarlikt spår i det här blogginlägget. ”Ideologiskt färgad Iowa-modernism på export från USA”:

”Det har skrivits en hel del om USA:s och CIA:s olika försök att påverka kulturen och litteraturen under det kalla kriget. En sådan styrning var att påverka den estetiska inriktningen på skrivarutbildningar, som Iowa, som hade och har mycket hög status. Och estetiken gick på export.”

”Show, don’t tell”, skriv inte om stora frågor, samhällsfrågor eller ideologiskt laddade frågor. Koncentrera dig på individen och skriv apolitiskt. Ungefär så kan man beskriva Iowa-realismen.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Artiklar

50 Penguin Classics som ljudbok

Penguin har lanserat 50 av sina klassiker som ljudbok. Vissa av dem har aldrig tidigare lästs upp som ljudbok. Penguin flörtar lite med Generation-NetFlix, med inläsare av stjärnskådisar från Game of Thrones, Fleabag och Homeland. Det här är några av mina favoriter.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Film video och ljud, Notiser

Gustave Flaubert var inte realist

Wikimedia Commons

Wikimedia Commons

”The difficult task that Brown has set himself, nowhere stated but everywhere pursued in this vigorously researched, intellectually nuanced, and exquisitely written book, is to challenge the long-standing view that Flaubert started out as a Romantic writer in the vein of Chateaubriand or Lamartine, underwent a violent ‘purge’ at the insistence of two wise friends, and was miraculously transformed into a Realist with the writing of Madame Bovary. […] The old Penguin translations by Robert Baldick carry a succinct version of the myth: ‘In his early works … Flaubert tended to give free rein to his flamboyant imagination, but on the advice of his friends he later disciplined his romantic exuberance in an attempt to achieve total objectivity and a harmonious prose style.'”

Citerat ur ”Gustave Flaubert Was Not A Realist” av Christopher Benfey i New Republic, 22 maj 2006. Tidskriften har grävt fram en gammal recension av en Flaubert-biografi, en riktig hyllning, som verkar vara något av ett standardverk. Artikeln har delats ovanligt mycket för att vara en recension av en så smal bok, men det var ju en sensationell rubrik.

Ola Wihlke G Not A Realist

Lämna en kommentar

Under Recensioner

En novell varje kväll 47: ”The Natural Ways of Things” av Peter Stamm

Peter Stamm är förmodligen den hetaste schweiziske författaren just nu, kanske rentav den hetaste tyskspråkiga författaren. Stamm är en antydningarnas mästare och är en sällsynt känslig samtidsskildrare. Hans karaktärer är sällan harmoniska, snarare känner de sig alienerade – de vantrivs i kulturen – och de kan ha en irriterande oförmåga att ta tag i sina liv. De står inte sällan inför någon form av livskris. 

The national flag of Switzerland.

Schweiz nationsflagga (Photo credit: Wikipedia)

I novellen ”The Natural Way of Things” skildras ett schweiziskt par, Niklaus och Alice, som hyrt ett hus i Italien.  Deras semester har alla förutsättningar att bli underbar, men Alice är påfallande gnällig. Hon klagar på andra turister, som bara köper kitsch och inte talar ens några ord italienska. Ännu värre blir det när en tysk barnfamilj flyttar in i grannhuset. Att det själva är barnlösa gör antagligen inte saken bättre. Det är en väldigt spännande novell, men spänningen ligger helt på det existentiella planet.

Radiointervju med Peter Stamm, som bland annat handlar om novellen ”The Natural Way of Things”

Ola Wihlke

Lämna en kommentar

Under Noveller

Författarnas ritualer för att få kreativiteten att flöda

Friedrich Schiller, German poet, philosopher, ...

Friedrich Schiller, German poet, philosopher, historian, and dramatist (Photo credit: Wikipedia)

Ännu en blogg har blivit bok, men den här gången är resultatet riktigt roligt. Amerikanska journalisten Mason Currey började blogga om kända kreativa personers ritualer och knep, som de använt för att smörja den kreativa processen. Bloggen handlade både om historiska och nu levande personer.

Det blev sammanlagt ett drygt sjuttiotal blogginlägg, men mycket material till Daily Rituals: How Artists Work (2013) är helt nyskrivet och fördjupat. Boken handlar om alla sorters kreativa människor, 160 stycken, men vi har valt ut sex ritualer eller knep som just författare har tagit till:

1. Kaffe. Fransmannen Honoré de Balzac (1799-1850) var vansinnigt produktiv. Det är ganska välkänt att han drack mycket kaffe, enligt vissa beräkningar så mycket som 50 koppar om dagen. Kaffe är förmodligen författarnas favoritdryck idag, kaffe kanske rentav överkonsumeras, men Balzac som skrev stående vid en pulpet tog konsumtionen till en svårslagen nivå.

2. Ruttna äpplen i en byrålåda. Den tyske författaren, dramatikern och filosofen Friedrich Schiller hade svårt att skriva om det inte låg multnande äpplen i en av hans skrivbordslådor, för att av den med tiden dävna doften bli påmind om Förgängelsen. Mycket bra och originell idé, förutsatt att man inte redan har en tendens att mest hela tiden tänka på åldrande, tidens monotona malande och Döden.

3. Gå upp tidigt/Arbeta på nätterna. Vissa författare har varit överlägset mest produktiva på morgnar och förmiddagar, andra har skrivit nästan uteslutande på natten, som ovan nämnde Friedrich Schiller. Det samma gäller Samuel Johnson, Gustave Flaubert, Marcel Proust och George Sand. Hon skrev ett tjugotal sidor varje natt i sitt vuxna liv. Det var inte ovanligt för Sand att krypa ur någon älskares säng mitt i natten och börja skriva. Hon hävdade att hon inte alltid mindes vad hon skrivit dagen därpå. Uppe i ottan, och punktliga, var däremot författare som William Faulkner, John Updike och Vladimir Nabokov.

4. Behåll ditt vanliga jobb. Wallace Stevens och T.S. Eliot lyckades ovanligt bra med att förena arbete och att verka som poeter. När Eliot jobbade på bank, skötte han sina litterära möten på luncherna och skrev på kvällarna. Under större delen av sin författarkarriär arbetade Toni Morrison på dagarana, som redaktör på Random House, men undervisade också i litteratur och uppfostrade på egen hand två söner.

5. Amfetamin. Om kaffe fungerat så sällsynt bra, varför skulle inte lite tyngre stimulantia kunna göra jobbet ännu bättre? Poeten W.H. Auden tog amfetamin på morgonen, ungefär som en multivitamin. Till kvällen tog han något annat för att somna. Ungefär samma pragmatiska syn på amfetaminet hade Graham Greene, under en period när han skrev två böcker samtidigt, tog han både amfetamin på morgonen och mitt på dagen. Greene verkade kunna hantera drogen och sedan bara lägga av, författare som Aayn Rand och Jean-Paul Sartre utvecklade mer problematiska beroenden.

6. Disciplin. Daily Rituals är ingen självhjälpsbok för kreativa människor, det är snarare en kulturhistorisk orienterad bok, lättläst och underhållande med massor av exempel. ”There’s no one way – there’s too much drivel about this subject,” sa författaren Bernard Malamud när han fick frågan om sina skrivarrutiner. ”You’re who you are, not Fitzgerald or Thomas Wolfe. You write by sitting down writing. How one works, assuming he’s disciplined, doesn’t matter. If he or she is not disciplined, no sympathetic magic will help.”

BB

Lämna en kommentar

Under Listor